Nämnde nyss för en kamrat att jag ska tillbaka till min naprapat om några dagar efter ett uppehåll på några månader.

Det slog mig då att jag har blivit en person som säger ”min naprapat”, vilket betyder att jag är förbannat gammal och förbannat stel, på alla sätt.

Faktumet är tungt att bära, och trots att jag har följt ovan nämnda yrkespersons råd om att stretcha axlarna varje dag och träna de små musklerna som sitter mellan skulderbladen börjar jag förlika mig med att jag ser ut som Fogelström i nacken.

Det och en del andra grejor har skickat mig direkt in i medelåldern, och jag har numera officiellt vuxit ifrån att:

-Kolla Lejonkungen när jag vill gråta ut lite.
-Äta fler än tre donuts vid ett tillfälle.
-Ta med en fotboll när jag joggar för att det är roligare om man låtsas att man är Diego Maradona med talang för saxdribbling.
-Prata i telefonen med en kompis en hel natt och gå direkt till jobbet där man kan fortsätta att prata med samma kompis.

Ett mer moget beteende matchar mina under-ögonen-rynkor (som djupnar lite varje dag) bättre.