Att redigera ett romanmanus innebär många gånger att kapa och radera stycken eller hela kapitel till förmån för viktigare grejor, att röja i slyet för att de nya skotten ska kunna växa fram, och det är skitjobbigt.

Nedan följer ett stycke som jag arbetade om till oigenkännlighet i Tebbes Tur, men det grämer mig lite att ursprungsversionen inte platsade.

Det finns en särskild typ av tjejer som provocerar mig som fan enbart genom att existera.
Det är de självgoda, tvärsäkra, tvivellösa som kliver fram med höjda hakor i alla sammanhang och beskriver sig själva med ord som ”driftig, självgående, en riktig doer, högpresterare” och annat lika klyschigt och osant som de grundar på en uppväxt och skolgång under vilken alla alltid har låtit dem få sin vilja fram, och jag vet inte om det är faktumet att de är så bekvämt säkra på sig själva som stör mig mest, att deras självbild är så långt från verkligheten liksom, eller hela grejen med att de aldrig får en backlash som i romanernas värld.
Det kommer ingen tillbakakaka i form av en käftsmäll eller ett misslyckande, inget brutalt uppvaknande eller en insikt i hur beroende tuffa tjejen är av andra, utan tjejen blir bara äldre och ännu kaxigare, för att sådana ständigt blir räddade av omständigheter och människor som mig och Jill, som sliter i bakgrunden.
Jag hatar det!