Kunde inte låta bli att kolla SVT’s omtalade dokumentär Dubaitjejer, och förfasade mig oavbrutet i en halvtimme.
Jag träffade sådana där trasiga, smutsiga tjejer på riktigt några gånger när jag var yngre.
Som kompisar till bekanta, eller som bifigurer i yttre yttre utkanterna av mitt yrkesliv.
Alkoholplufsiga tjejer med groteska ögonbryn och vulgära munnar, som skryter om oljeschejker och limousiner, gratis drinkar och jåååååtter.
Precis som kvinnorna i dokumentären, som på dålig svengelska (som om de tappat sitt modersmål utan att ta till sig ett nytt språk) snackar om ”aj-kjuuuu” och att de ”alltid har velat ha lyx”, om hur ”smarta och drivna och successful” de är för att de lever på andras pengar och putar med skinkorna i utbyte.
Det enda jag hör då är ”PROSTITUERAD”.
Jag kommer aldrig att glömma den där gången när jag och en kompis, båda runt tjugofem, med fullföljda universitetsutbildningar, egenfinansierade Kungsholmenettor och schysta designerjeans råkade hamna i samma lunchrum som en några år äldre kvinna, som inledde vår microvågsugnsrelaterade gemenskap med att berätta för oss, med ett överlägset leende (och den där infama topp-till-tå-blicken nästan alla bimbos behärskar till fulländning på ett sätt de aldrig kommer att kunna närma sig en deklaration, ett excelark eller att passera genom en svängdörr samtidigt som de tuggar tuggummi) ”jobbat utomlaaaands”.
Tämligen omgående stod det klart att kvinnan inte hade varit varken reseledare eller aupair som min kompis, eller ungdomsledare och idrottscoach som jag.
Hon kunde faktiskt inte nämna någon yrkeskompetens alls, babblade bara osorterat om champagne och värdinna och populär och snygg och tar hand om sitt utseende och kan bete sig och är van att umgås med väldigt rika människor och passar in och uppskattad och inga räkningar och jättejättestora pengar och allt är gratis för mig på alla nattklubbar och alla är avundsjuka och ingen i Sverige fattar.
Hela hennes utstrålning gjorde gällande att hon ansåg sig förmer än oss, att hon såg ned på oss i vår Svenssontillvaro och äcklat studerade oss och vår slätstrukenhet som man annars synar exotiska läbbiga insekter.
Hur den spåniga lilla hookern (som det heter på ett av mina två och ett halvt språk) under de få timmar vi delade lunchrum hånade min polares Louis Vuitton-plagiatväska och alla mina försök till normalt lunchrumskallprat i neutrala ämnen som populärkultur och lokaltrafik kommer alltid att vara etsat i mitt minne med den precisa detaljrikedom som bara följer en situation som har väckt det mest brinnande hat en sval Andersson kan uppbringa, men så här nästan tio år senare kan jag ändå finna stor triumf i minnet.
”Hora” tänkte jag om det skönhetsoperationsstela våpet då, och bet mig i tungan för att hindra att ordet trillade över läpparna (injektionsfria, lypsylvårdade).
”Hora” konstaterar jag ganska nöjd nu, när tidens tand har gjort självgoda kvinnan till en sådan där person som alla (inte bara klarsynta tjugofemåringar) tycker lite synd om men mest föraktar, finner ganska läskig.
Nu, när det som för ett decennium sedan kunde passera som trendig skönhet har övergått helt i smaklös ovärdighet, och kvinnans inre fortfarande ekar tomt, helt saknar ambitioner och minsta tillstymmelse till framåtanda (oavsett antalet airheads i hennes instaföljarskara) och jag och kompisen fortfarande lever hälsosamt självständiga liv med våra övertidsarbetsfinansierade handväskor, fortfarande reser ”utomlaaaands” på våra egna villkor och har trygga arbetsliv står det plötsligt rimligt klart vem som var tönten i sammanhanget, trots dennes självklara sätt att se ned på två arbetande medelklasskvinnor utan harskranksögonfransar.
Alla kvinnor, i alla åldrar, borde se den där dokumentären, och lära sig något om självrespekt, om värdet av att ha ett riktigt jobb och försörja sig själv med A-skattad lön.