Idag försökte jag förklara det klassiska riskspelet rysk telefonköroulette för en kollega.

Det är en mycket enkel lek som förmodligen har funnits lika länge som telefonväxlar, och går ut på att man (kanske inte varje gång, men de där gångerna när man blir lämnad åt sitt öde i minst tjugo minuter) i en telefonkö svarar den mekaniska rösten som säger ”tack för att du väntar” någon gång i minuten med ett riktigt absurt och konstigt påstående om sig själv, alternativt en innovativ svordom.

Då stiger spänningen liksom, eftersom man hela tiden löper allt högre risk att råka säga det i örat på någon.

En kompis uppmärksammade mig på den här leken i samband med att Jens Ganmans roman Mess flyttade in i allas bokhyllor och den ryska sms-rouletten blev känd.

Har aldrig vågat prova själv, men en gång när jag var i just en sådan där evighetskö hos min dåvarande mobiloperatör sa jag beklagande till en kompis bredvid typ ”åh nej, jag hamnade hos värsta praoen, det här kommer ju att ta hundra år”, varvid det knäppte till i luren och den stackars stressade kvinnan förklarade ”jag hör fortfarande dig, det är bara du som inte hör mig”, så jag är lite skrajsen. (Till mitt försvar kan sägas att jag faktiskt bad om ursäkt. Och att jag inte brukar hetsa mina kollegor till dumheter, varje dag.)

  
Tyckte verkligen om den här boken när den kom 2004.
Ska läsa den igen vid tillfälle.