Jag rör mig generellt på arbetsplatser där feedbacken är direkt eller utebliven, och även om jag gillar att jobba självständigt hackar jag glatt i mig allt som kan likna personligt beröm, urskiljningslöst, när tillfälle ges.
Igår till exempel.

Kunnig textchef: Hur går det med dina andra skriverier då, jag menar dina fria aktiviteter?
Jag: Joråförfan… Det snurrar väl på… Men jag har stött på problem med *skrivnördiggrejsombaraskrivarefattarochsomärdenenskildatextarensbusiness*.
Textchef, i avfärdande ton: Jaja, det där är ju ingen konst för dig som kan hantverket. Det jobbar du dig förbi.

Sedan började hen prata om något annat, och jag gick några minuter senare hem till min skrivarlya under takåsarna med ett nytt självförtroende.

Undrar om människorna bakom sådana där till synes enkelt uttalade ord vet om vilken skillnad de gör i någons liv.

(Rubriken till det här inlägget är stulen ur Blåa jeans & röda läppar, en låttext som alltid brukar fastna i mitt huvud när jag sminkar mig.)