Som jag skrev i morse har jag återgått till en gammal favorit bland frisyrer; den jag benämner ”Vilhelm Moberg-frisyren” eftersom många av kvinnorna i hans böcker (och senare filmatiseringar) porträtterades med just en lantlig huvudduk över långt välvårdat hår.

Jag älskar Vilhelm Mobergs Utvandrarserie om Karl Oskar och Kristina och deras närstående, och precis lika mycket älskar jag Raskens, späckad med kraftfulla visdomsord som den är.

Men först i somras läste jag Din stund på jorden från 1963, och fastnade då som många andra för ett särskilt stycke som sägs vara ett av Mobergs mest kända.

Det är helt klart vackert i klass med den där sekvensen i en av hans andra böcker, som jag har grinat till ett antal gånger, när Kristina inser att barnen är det gudomliga i hennes liv, hennes kall och styrka, men också hennes stora svaghet och den tyngsta av bördor.

En kamrat som målar berättade för mig en gång att ett verks allra mörkaste parti måste vara alldeles intill det allra ljusaste, av någon anledning som jag inte minns, och jag antar att det är en del av tjusningen i Vilhelm Mobergs texter. Det är mörkret och ljuset, alltid definierande varandra.

Jag försöker läsa, se och lära.