Jag skriver ganska poänglösa texter ibland, av oklara skäl.
Plötsligt har högra handen bara klottrat ned en i anteckningsboken eller mobilen liksom, medan vänstra tvinnar håret eller rör sig mellan mat och mun, och sedan snubblar jag på den några dagar senare och konstaterar att jag är bra jävla underlig.

Texten nedan upplever jag i efterhand tycks inspirerad av Ulf Lundells Blå Range Rover, och den kanske skulle kunna ta vägen någonstans om jag lade lite aktiv tid och energi på att bearbeta och redigera den, men jag publicerar den som ursprungligt råmaterial här i stället.

Kanske kan vara kul för er som inte har läst någon struggling poets skissartade produktioner på idéstadiet tidigare.

—————————-

-Jag känner mig tom, klyschar XX på en klar ledning från New York, följer upp med att det har varit så mycket på jobbet på sista tiden, att alla måste försöka förstå situationen.

Jag himlar med ögonen och kopplar ned samtalet, efter sedvanliga intyganden om att det var så kul att höras.

Jag tänker att det är få saker jag föraktar lika mycket som självupptaget gnäll utan verklighetsförankring.
Och jag tänker att jag aldrig har känt mig tom.
Jag har känt mig överväldigad, fullbelamrad, anstormad, fullklottrad på insidan, aldrig tom.
Jag tänker på vad det betyder att vara tom, och jag tänker på kollegan jag hade när jag var ung, och som jag skämdes så över att jag hade så svårt att tycka om.
Alla andra tyckte om henne, och hon var alltid skratt och glam, typen som inte verkar undra sig fram.
Jag var hemma hos henne en gång, två våningar i medelklassens innehållslösa hjärta, och varje hylla, fönsterlist, bänk och bordsyta var kal och slät, fullständigt pryl- och dammfri, utan minsta tecken på liv.
Jag frågade om hon var nyinflyttad. Hon hade bott där i flera år.
Det var något med henne, som inte fanns att hämta. Inte kunde knytas an till, landas gemensamt i.
Hon gick bort några år senare, självmord.
Jag fick veta det ytterligare några år senare, av en annan kollega som var dum. Inte elak, men ointelligent, utrustad med anmärkningsvärt låg volym empati. Tom i bollen.
En som smaskade sensationslystet på tomma ord, spekulerade och slirade, snurrade osmakliga detaljer runt sin småländska tungspets.
Jag tänker på kollegan i tomrummen som jag aldrig lärde känna, och på hur det kändes att få veta att hon inte fanns längre, i en Boeing 737 going south.

Jag kände mig inte tom.

Jag skickar ett meddelande till New York.
”Det var verkligen kul att höras.”


New York, USAAAAAAA!”