Jag försökte lyssna på Elaine Ekensvärds Medan han lever i Storytelappen nyligen, men klarade inte av att fullfölja.
Det var för vidrigt, obehagligt, smärtsamt att höra hur överjävligt onda människor kan vara.

I långa perioder fick jag göra min ljudboksmotsvarighet till att blunda när någonting är läskigt på tv, hasa ned lurarna runt nacken och försöka tänka på något annat en stund, och flera gånger upplevde jag ett fysiskt illamående inför vad bokens berättarjag tvingades uppleva.

Det är inte så att jag går omkring och tror att världen består av rosa moln och enhörningar, men ändå kan insikten av ondskan i världen drabba mig som en vänster från Sonny Liston ibland.
Det är som om ju äldre jag blir, desto mer plågsamt påtaglig blir vetskapen om hur utomordentligt lyckligt lottad jag är, och vilken slump det är att en del av oss har det så bra.
Jag tänker på det när jag läser DN på morgonen, när jag hör vänner berätta om närståendes bortgång eller när jag lyssnar till en P3-dokumentär.
Jag tänker på det när jag åker tunnelbana, och jag tänker på det när jag äter middag.
Jag tänker på det när jag vaknar, och jag tänker på det innan jag somnar.

Jag har en trygg familjebakgrund, och alltid kunnat njuta förmånen av de goda förutsättningar att skapa mig ett lyckligt liv det innebär att vara vid god hälsa och strax över genomsnittligt intelligent, med ett utseende som inte sticker ut på något sätt.
Jag har aldrig besvärats av hinder och utmaningar större än att jag har klarat av dem på egen hand, och aldrig upplevt extrem fattigdom eller utanförskap.
Allt det, tillsammans med faktumet att jag lever i ett demokratiskt land i fredstid och kan äta mig mätt varje dag, kan ge mig så enormt dåligt samvete då och då.
Jag känner tacksamhet för allt i min vardag, försöker att inte ta varken relationer, arbetsuppdrag eller bekvämligheter som en god ekonomi och varmvatten i kranen för givna, men drabbas ändå av den stora skräcken det innebär att inse just hur crazy, orättvist lycklig man är.

En del får allt och andra inget.

En del växer upp med odugliga föräldrar som förstör livet för dem, och andra svälter ihjäl innan de har fyllt fem år, ovetande om att familjen Kardashian inredde sina barnkammare med pengar som hade kunnat bygga trettio skolor i en annan del av världen.
Några gymentusiaster får cancer och dör jätteunga, medan ett helt gäng storrökare sitter och skrattar på ålderdomshemmen och klagar över att somrarna är så regniga nu för tiden.

Jag tycker att det gör ont att tänka på det, och Elaine Ekensvärds välskrivna, fasansfulla berättelse blev jag tvungen att radera ur min digitala bokhylla efter att ha lidit mig genom knappt hälften, för att inte alldeles gå under av sorg.

Jag vet att världen är orättvis, och jag tycker att det är viktigt att vara medveten om det, men jag måste ändå försöka att inte tänka på det hela tiden.
För att överleva, i allt mitt priviligerade överflöd.