Gymmet i huset är nästan alltid folktomt när jag går dit, på typiska hemmafrutider, i ett break mellan förmiddagens skrivjobb och eftermiddagens skrivjobb eller fritid.

Det är bekvämt av flera skäl, och har bidragit till att jag har börjat ägna mig åt något jag kallar Beyoncéträning.

Jag hörde i P3 Musikdokumentär (tror jag) att Beyoncé brukar träna genom att sjunga springande på löpbandet, och jag som är så beroende av Lundell och liknande i mina lurar varje gång jag tar mig an en fysisk utmaning hade inte långt till att prova när jag befann mig i tillräcklig avskildhet.

Så sedan några dagar tillbaka startar jag löpbandet, väljer tempo 93, och sedan är det trettio minuter av SPRIIIIINGA, VÅGA SPRIIIINGA, blandat med Är själen okej eller hatar du världen och Du vinner hela världen med dina perfekta steeeeg.

Jag håller inte tonen, men i allra högsta grad takten, och har hela tiden ett vakande öga på dörren för att kunna avbryta wailandet i samma sekund som någon gör entré, passera som en alldeles vanlig joggare, inte väcka uppmärksamhet som en underlig konstnärssjäl med häpnadsväckande starka lungor.

Och helvete vad upplyftande det är!

Orkar springa betydligt längre och snabbare, och lyfta tyngre hantlar än annars, om jag skriksjunger samtidigt.

Mitt soundtrack känns som en superkraft.

Och det är klart att jag har mobilen i handen hela tiden för att kunna styra soundtracket att leverera bästa möjliga pepp i varje givet ögonblick. Och för att kunna säkra fotobevis till bloggen.