Vad gäller pinsamheter brukar jag oftast ha turen så här i medelåldern att kunna resonera i termer av ”det har varit värre”, för det har det nästan alltid.

Som i det där exemplet jag berättade om på Facebook för ett tag sedan.

Eller som när jag några år senare jobbade i PR-svängen och drev en tämligen välbesökt musikblogg som jag med varierande framgång försökte fylla med intressant innehåll.
Hade bland annat en tanke om ett återkommande ”EvaEmma möter”-inslag i youtubeform varje vecka, och kom igång ganska bra.
Etablerade kontakt med artister, bokare, managers och andra hangarounds som kunde vara till hjälp och gjorde sedan skakiga handkameraintervjuer (det här var innan iPhones var vad de är idag) mer eller mindre landet runt med dåtidens ”stora” namn inom de mest varierande genrer.
Tilltaget resulterade i den vanliga blandningen av löneförhöjning, näthat, ökande besöksstatistik, mer att göra, mindre fritid och ett slags plus-minus-noll i fråga om karriär och levnadsstandard, men jag var i mitten av mina twenties och hade allmän överlevnad och uppskattande chefsnickar som främsta incitament, så jag fortsatte.
Jobbade helt enligt vad Linda Skugge brukar beskriva som ”100-knack-och-ett-tack-principen”, och det var ett ständigt mejlande, ringande, smsande och inte minst tjatande för att i slutändan få till de fåtalet intervjuer det rörde sig om, men om man har varit nöjesjournalist några år kan man ganska snabbt, redan i den inledande kontakten, avgöra om en tillfrågad kändis är:

A) ett tvärnej som det inte kommer att löna sig att ödsla arbetstid på
B) ett möjligt ja som dock vill försäkra sig om att det hela är tillräckligt seriöst och innebär tillräckligt stor payback i fråga om publicitet
C) en tillbakadragen flummare som behöver antingen smickras och smöras lite för eller bemötas med viss auktoritet för att sluta konstra och vilja delta
Eller, om man har tur:
D) En extremt uppmärksamhetssökande alternativt alldeles för vänlig själ från landet som säger ja direkt.

Jag hade många av alla sorter i diverse in- och utkorgar vid tidpunkten, ganska fullt upp liksom, och i en lång mejlväxling med en av allt att döma typ B som höll på att mjukna begick jag ett GRUVLIGT misstag.

Kändisen i fråga skrev, som jag minns det, typ ”okej, men jag har lite tight schema nu mitt i turnén men är där och där då och då, spelar sent på kvällarna, vilken tid funkar bäst för dig”, och jag kan tydligt minnas att jag kände stor lättnad och glädje när meddelandet plingade till i mobilen.
Jag stod och skakade på blåbuss nummer fyra över Västerbron, och för att visa mitt engagemang skyndade jag mig att svara trots att jag samtidigt korrläste en text, bloggade och konverserade i flera andra trådar. (Det var så vid den tiden, att jag ALDRIG gick hem från jobbet.)

Vad jag, en oskyldig knegare med höga ambitioner, stressad upp över öronen trodde att jag svarade var typ: ”åh vad kul att du vill delta, jag ser verkligen fram emot det, och det är inga problem för mig om intervjun blir i anslutning till något av dina scenframträdanden för jag jobbar ändå i stort sett dygnet runt, välj en tid bara så anpassar jag mig”.
Men när jag en tid senare tänkte att det var underligt att ytterligare svar hade uteblivit och dubbelkollade i utkorgen att mitt svar hade gått iväg insåg jag att det hela kunde tolkas… Helt annorlunda.
Särskilt eftersom jag uttryckligen hade skrivit att jag ”gärna jobbar natt om det hjälper”, och den som hade hand om artistens presskontakter var hens fru.

Det blev ingen intervju, och jag roade ett stort antal kollegor i hörnsoffan på dåvarande Anglais med högläsning av anekdoten, ångestgrät lika mycket som de vrålgarvade.

Artisten i fråga är tämligen folkkär och syns ofta i tv, men jag måste byta kanal varje gång för att inte mina kinder ska brinna upp vid minnet, och en gång ganska nyligen reste hen (i sällskap med frun slash managern) mellan två europeiska städer med flygplanet som jag flygvärdinnejobbade på.
De andra flygvärdinnorna blev jätteglada, ville prata och få autografer, men jag gömde mig bakom en vagn full av plastförpackad mat och ville bara gråta.

   

 

En bild på mig vid tidpunkten för det oavsiktliga etikettsbrottet.
Observera de sömnbristtyngda ögonlocken och den dåliga hållningen, en konsekvens av ständigt split-screenande.