Fan vad jag har tröttnat på Petter!
Han har blivit en sådan trist gubbe med förutsägbar musik, och hans nya låt (länkad ovan) är inget annat än en besvikelse. Han är en slags Magnus Uggla numera, som med jämna mellanrum påstår att han har hittat på något nytt, och möjligen själv tror att han har det, trots att han inte har det. Som en treåring med ännu en ”teckning” som bara är cirkulära tuschstreck i blandade färger.

Jag har tipsat alla i mitt Facebookflöde om att köpa Hjärt- och lungfondens armband till valfria kvinns på Alla hjärtans dag, och strax senare lärt förbipasserande hur man gör om en skumkanin till Kim Jong Un enligt en modell jag såg på Instagram. (Googla, det är kul!)

Jag håller i och håller i och håller i min text, men måste släppa taget, låta den leva sitt eget liv.
Måste.

Men idag är jag ledig och måste ingenting. Mer än att kanske gå på bio, för att jag vill det. Se Ring mamma eller Unga kvinnor. Några kompisar pratade om En del av mitt hjärta med Malin Åkerman och Jonas Karlsson, men jag har dykt bakom första bästa skämskudde så fort jag har råkat se trailern, så jag avstår. (Tänk vad snygga tjejer och konstnärligt nischade män kan komma undan med i fråga om taffliga produktioner. Kejsarens nya kläder-fenomenet, I guess.)

Läste i DN om ett par nya kontroversiella Nikedojor, besläktade med mina högt älskade rosa. Intresserad.

Och min blogg med det numera väl inarbetade dagliga klockan 07-inlägget? Jodå, det lirar…

(På bilden ser ni en av mina konstnärliga förebilder, Diego Maradona, som ni verkligen borde känna igen utan bildtext.)