Om ni blir omsprungna i spåret vet ni numera av vem…

Behöver en ny träningsjacka för mina dagliga tvåmilsrundor, och efter att ha klickat runt lite lojt på Sportamore.se slogs jag av tanken att jag alldeles höll på att missa ett tillfälle att skylta med min hybris.

Påmindes om en tv-intervju med Björn Ranelid jag såg en gång, i vilken han berättade att anledningen till att han har sitt fullständiga namn på sin bils registreringsskylt var att han ”står för allt han gör”.

I den andan googlade jag fram en sida på vilken jag kunde beställa en jacka med mitt namn broderat på ryggen och vänster sida av bröstet.

Ser fram emot att ta mina texter ut på vägen, kasta dem i ansiktet på mötande och passerade joggare och cyklister.

Kanske det…

Jag läste en intressant artikel i DN, och tog upp ämnet för diskussion med några vänner.

För mig som ägnar ganska mycket fritid (men oftast dötid, kvartarna i SL-trängseln, väntan på en kompis när jag i vanlig ordning möter upp en halvtimme före avtalad tid) åt att scrolla Facebook och Instagram (Snapchat och sådant är jag för gammal för) och dessutom bloggar varje dag, också när jag inte har någon text att dela med mig av, är tanken på att helt radera alla konton främmande, även om jag naturligtvis har umgåtts med den i perioder.

Om jag inte hade varit en skrivande människa hade jag förmodligen resonerat annorlunda, inte haft en hemsida, knappt ens en LinkedIn-profil, men nu är jag en gång för alla en person som uttrycker mig öppet i större utsträckning än andra, och de därtill hörande ambitionerna innebär ett visst behov av exponering.

Jag kan besväras av stalkers ibland, irritera mig på ytligt bekanta som tror att vi har blivit bästisar för att hen fick se några bilder från min senaste semesterresa på Insta, men det är hanterligt. (Bruk av delete-and-block-knappen är ingenting att skämmas över, den uppfanns för att det i de lugnaste vatten av yrkeskontakter och kompisars kompisar kan finnas de fulaste, gränslösa fiskar.)

Och jag är inte dummare än att jag håller mig på rätt sida av gränsen, aldrig delar något privat.

Ingen kan hitta några offentliga bilder på mig och mina närmast anhöriga, och om jag hade barn skulle jag ALDRIG I HELVETE vara så korkad och egoistisk att jag exponerade deras försvarslösa nunor för obehöriga.

Tror att jag är ganska on top of things alltså, inte låter mig styras, som artikeln varnar för.

Och det händer att jag loggar ut ett tag, lämnar bloggen åt sitt öde en vecka eller två med tidsinställda inlägg, inte presterar något likefiske någon annan stans. Mår inte särskilt annorlunda av det, flyttar bara en del av mitt fokus, går in lite i min bubbla.

Kanske ligger det någonting i det som experten i artikeln säger, men jag har tänkt över det, och fortsätter att fatta aktiva, självständiga, genomtänkta beslut rörande min närvaro ”på nätet” (fan vad MEDELÅLDERS det är att säga så!), är tämligen trygg med det. Tänker mig att jag och mina närmaste vänner har ett stort försprång vad gäller eventuella risker, eftersom vi inte slafsar ut allt möjligt hur impulsivt som helst, som en del ensamma kvinnor i sextioårsåldern eller nyblivna morsor på landsbygden. (Okej, det sista är en ganska skarp generalisering med avstamp i mitt eget flöde, men de flesta av er följer nog någon nyskild gammal kollega med utflugna barn, som berättar aaaallt från sitt bästa äppelpajrecept till detaljerna från senaste golfrundan, i alla fall om ni rör er i småborgerliga kretsar då och då, och vi har väl alla sett fler dreglande bebisar än vi är bekväma med när vi egentligen letar underhållning eller politiksnack…)

Så bloggen förblir min lejma hobby, Facebook och Insta mitt slöa tidsfördriv. Men läs artikeln och tänk efter ni också, för pålästa aktiva beslut är ALLTID bättre än okunnigt passiva.

Jobbig kille

Läser Magnus Ugglas självbiografi.

Den är så-där-bra.

Bevisar den där fördomen jag bär på, att överklassen är kall och självgod, och bjuder än så länge (jag närmar mig mitten) inte på de spektakulära anekdoter jag väntade mig.

Zumbaselfie uteblir, men jag var där…

Min kropp är mitt tempel, och just nu försöker jag stärka mina ryggmuskler, lära mig att yogaandas med hela bålen.

Tränar därför inte lika utseendefixerat och hetsigt som andra människor, utan följer någon slags hemmagjord lagom-är-bäst-filosofi.

Två mil promenad slash lätt jogging varje dag, yoga en gång i veckan, zumba en gång i veckan.

Förhoppningsvis håller det min hypokondriskräck för hjärtinfarkt och diskbråck i schack, någorlunda.

En dialog ur Bergmans Sjunde inseglet som jag ofta tänker på.

Envis och självständig arbetare: en Andersson!

En gång när jag beklagade mig för en släkting om hur obotligt envis en annan, gemensam, släkting var skrattade han och sa ”det låter som en Andersson, det, vi är ju likadana allihop!”
Och jag antar att det stämmer.
Försöker tänka att det inte alltid är dåligt.
Envisa människor fullföljer projekt, ger inte upp så fort något blir lite jobbigt, och engagerar sig, bryr sig, tar ansvar.
Och då är jag gärna en sådan, en typisk Andersson.
Klär mig till och med ofta som en numera, sedan jag hittade den här balla, blåställsliknande overallen på Style by Wera.
Fångade den på en provrumsselfie när jag ville dela med mig av glädjen över fyndet till en tjejkompis, och den bilden får duga här i bloggen också.

När jag var yngre träffade jag ibland en flygvärdinna som djupt föraktade selfies.
Hon publicerade tämligen frekvent bilder på sig själv i sociala medier, men poängterade alltid att hon inte tog dem själv, det var alltid någon annan (slumpmässigt närvarande som hon omständligt poserade för och instruerade i konsten att välja rätt vinkel).
Jag ber aldrig någon att fota min asymmetriska uppsyn när jag kliver omkring i nya overallen och jobbar, skriver ungdomsroman, sorterar tvätt och sträckkollar nya GW-serien, eftersom jag är fullt kompetent att föreviga mig själv när andan faller på (och ljuset faller rätt).

Är nämligen inte bara envis och välklädd, utan självständig också. That’s Miss Äääändersön for ya!

But first, let me take a selfie

Är fortfarande ganska uppfylld av min underbara upplevelse i Kebnekaisefjällen förra veckan.

Har kvar något av frid i själen, minns den stora tystnaden, stillheten och stegen uppåt, framåt.

En kvinna jag träffade längs leden skickade en bild som hon hade fotat när jag inte var medveten därom, och trots att jag är en alldeles vanlig kvinna, som först och främst observerade valkarna på ryggen (jag beskyller en alldeles för liten sport-bh), sedan min dåliga hållning (varför blir jag aldrig av med den, ens sittande på en häst?), tycker jag väldigt mycket om just den bilden.

Gillar min blick när den inte är i kameran, inte möter betraktare, bara vilar.

Och jag gillar att jag minns känslan jag hade där och då, när jag tittar på bilden.

Och av just jag-vill-minnas-känslan-skäl fotade jag några selfies under helgen, på mig och min nya kompis Ottar.

Vid ett tillfälle, när det var för brant uppför för att rida och jag gick bredvid den klättervana hästen med tyglarna i handen, blev jag mycket svettig och andfådd, stannade för att vila med händerna på knäna.

Ottar, som jag hade lånat av Ofelas islandshästar, väntade tålmodigt en stund, men sedan, när tanken på att jag kanske var för klen för det påbörjade äventyret föresvävade mig, puffade han på mig lite som för att säga ”men kom igen nu”.

En så peppande kamrat glömmer man inte.

Hur fan tror ni att det var för Bergman, då?

Jag skickade den här länken till en kompis igår, strax efter att hon anförtrott mig att hon ”troligen” haft en panikattack.

Hon var mycket skärrad över det, och verkade tro att hon var mycket unik, och om det mot förmodan finns fler som hon där ute, tänkte jag informera om något som jag själv har varit medveten om mycket länge: lite ångest dör man inte av.

Det är bara en fullt naturlig, kroppslig reaktion, och jag vet att de allra flesta jag känner har upplevt den. (Plötsligt undrar jag om det betyder a) att jag har en ovanligt neurotisk vänskapskrets eller b) att jag är en sådan där person som man gärna spiller ur sig sitt innersta till, men det får jag försöka lista ut vid ett senare tillfälle.)

Panikångest är fysiologi, naturlig och okomplicerad som mycket få andra saker i livet, och personligen har jag funnit att det enklaste sättet att hantera den är att konstatera dess existens slash närvaro och tänka på den som en ovanligt irriterande polare som man aldrig bjuder in i sitt umgänge men som ändå oundvikligen tränger sig på då och då.

Panikångesten bara ”tjeeeenare mannen” liksom, och gör en kallsvettig, lite yr och i värsta fall andfådd, så där så att det krampar och trycker över bröstet, och under några sekunder kan det kännas som om hjärtat håller på att hoppa ut ur bröstkorgen eller huvudet lossna från halsen, och allt man själv kan göra är att himla med ögonen, andas ut långsamt och svara ”okej, jag vet att du är här och försöker sabba för mig, men jag tänker ändå gå på det här mötet/skriva den här texten/tala inför den här folksamlingen, och du är ju inte särskilt uthållig, kommer att lämna mig ifred strax”.

På det sättet varar påhälsningarna sällan längre än ett fåtal ögonblick, och ett tips jag fick av en klok person en gång var att ”skaka lite på sig”, liksom röra på kroppen så att man inte fryser till is och spänner sig, förvärrar det fysiska obehaget i en ond cirkel av kramp, ytlig andning och taskig blodcirkulation.

Första gången jag råkade ut för en sådan där liten attack var jag strax över tjugo år och befann mig i tunnelbanan, tänkte irriterat att det var väl själva fan att ett av mina återkommande blodtrycksfall skulle komma just när jag hade lite bråttom och det inte fanns tid för svimning och påföljande återhämtning.

Noterade sedan förvånat att jag faktiskt inte svimmade, att känslan av viktlöshet och den kraftiga vågen av illamående bara vek undan lika hastigt som den slog till, var så att säga ett falskt alarm, ett litet skojeri från mitt huvuds sida.

Nu har det inte drabbat mig på ganska länge, men senaste gången det gjorde det försökte jag fascinerat känna efter ordentligt, imponerades av hur kraftfull själva själen är, som kan lura hela kroppen, något så avancerat som det mänskliga nervsystemet, att man är i fara, när allt i själva verket är precis som vanligt och man bara har stressat lite eller fått en påminnelse om något obehagligt.

”Min hjärna med tillhörande interna kommunikationssignalsystem är cool, abnormt stark” tänkte jag.

Jag delade med mig av det till min (riktiga, bara lite irriterande) kompis igår, och hon menade att jag inte är klok, att hon tänkte kontakta en läkare, kanske till och med en psykolog.

-Du har nog aldrig haft en panikattack om du tar så där lätt på det!

-Eller så har jag bara haft så pass många att jag har lärt mig att leva med mig själv, förstått att man inte behöver riva upp himmel och jord över några sekunders adrenalinpåslag, svarade jag lugnt.

Sedan räknade jag, som den hypokondriker jag är, upp en stor samling andra åkommor som det är mer rimligt att vända sig till läkarvetenskapen med.

Huvudvärk som kan vara strokes eller hjärntumörer, till exempel, och förmodad träningsvärk i bröstmusklerna som skulle kunna vara hjärtinfarkt, en stel armbåge som efter viss googling framstår som förstadiet till svår reumatism eller MS.

-Vi ses på dårhuset, sa kompisen trött, och sedan gick vi båda vidare i våra respektive liv. Den ena tokigare än den andra, om ni frågar mig.