Mean girls om när en blind leder en blind

Kompis: XX sa att YY tydligen är jätteduktig på att simma!
Jag: Men är inte det som om en snigel rider iväg på en sköldpadda och bara ”hej vad det går undan!”

Kompisen bröt ihop av skratt och menade sig aldrig ha hört det uttrycket, innan hen anklagade mig för att vara brutalt elak.
-Men rolig, tydligen, replikerade jag.
Och när jag googlade efter en bild att illustrera det här inlägget med fann jag att det där VISST är ett vedertaget uttryck…

Inlägget jag önskar att jag hade kunnat googla fram för en vecka sedan

Tidigare idag opererade jag bort en visdomstand hos tandkirurgen på Danderyds sjukhus.
Det är en sådan där grej som låter långt mer dramatisk än vad den är, som ”release form”, ”utvecklingskurva” och ”parkeringstillstånd”.
En av mina visdomständer har värkt med obehaglig intensitet ganska exakt fem dagar om året sedan ungefär ett decennium tillbaka, och för några veckor sedan beslutade en hurtig tandläkare att den borde avlägsnas.
Efter att flera stycken ur yrkeskåren hade stirrat in i min öppna mun en stund och konfererat kring rötter, sågar och tandkött ombads jag lämna Folktandvårdens lokaler för att i stället infinna mig hos tandkirurgen på Danderyds sjukhus en vecka senare, och så fort jag hade kommit utanför dörren började jag googla.
Hittade INGENTING om att operera bort visdomständer med såg, men föreställde mig (med hjälp av hjälpsamma bekantas berättelser ”direkt ut livet”) att det skulle bli mycket blod och högst sannolikt också knakande och skärande ljudeffekter, även om själva smärtan av att bli yxad i tandköttet skulle dämpas med lokalbedövning.
Som tur är har jag aldrig varit sjåpig, även om jag lätt låter katastroftankar eskalera och föreställer mig hemska scenarion i samband med de mest vardagliga händelser, så jag tog mig an utmaningen som en vuxen kvinna med bara en Ipren och två Pamol i kroppen (Äääändersson always comes prepared, och tanddramat råkade utspela sig mitt i en ganska jobbig mens) fann att hela eventet inte var stort värre än en vanlig ”lagning” som jag gjorde hos tandläkaren vid ett par tillfällen när jag var yngre.
Man måste ha i åtanke gällande de allra flesta hälsorelaterade utmaningar man kan ställas inför att människor som berättar vilka mardrömsscenarion de eller någon de känner har upplevt (”det blev aaaaldrig riktigt bra, och hen tappade känseln i hela ansiktet”), bara ljuger och överdriver. Eller kanske inte ljuger direkt, men överdriver för att de inte vet bättre, upplever saker och ting väldigt mycket större, värre och farligare än de egentligen är för att de är vana vid att ställa sig själva i centrum och är mycket självupptagna, gillar att gotta sig i allmänt elände och äckliga skräckberättelser, få uppmärksamhet och reaktioner från omgivningen på det sättet.
Jag kan i alla fall berätta för alla som står inför att ”operera bort en visdomstand” och eventuellt har googlat sig in på det här inlägget att det där var banne mig ingenting att bråka om eller jaga upp sig inför.
Den pulserande värken som hemsökt mig då och då genom åren när visdomstanden har haft en växtspurt var långt värre att ha att göra med än det hastigt avklarade operationsingreppet, och anledningen till att det heter ”operation” är att man måste göra ett liiitet litet snitt i tandköttet som man annars inte gör när man drar ut en tand. Oftast behöver man inte ens sy ihop ärret, det läker av sig själv.
(Men naturligtvis är jag inte sen att utnyttja de sympatier som
haglar över mig från omgivningen. Ämnar ligga på balkongen och dricka smoothies, lyssna på P3 Dokumentär och ”vila bort bedövningen” hela dagen. ”Win” som kidsen säger.)

Googlesnodd bild på en annan småländsk kvinna med tandvärk. (Lina ur Emil i Lönneberga.)

PS. För flera år sedan signade jag upp mig på Folktandvårdens Frisktandvård, som innebär att jag betalar ungefär 100 kronor varje månad och aldrig får en räkning från min tandläkare. ”Allt ingår”, och jag förfasar mig varje gång jag hör någon beklaga sig över oväntade tandläkarräkningar på flera tusen. Pengar är det sista jag behöver tänka på när jag får ont någonstans, och det känns skönt.

En tuffing från Norrbotten

Började läsa en vansinnigt intressant bok igår efter att ha läst om den i Internationalen.
Fann den som tur var genast som e-bok i Storytel-appen, och tillbringade sedan hela kvällen och en bit av natten hängande med gamnacke över mobilen.
Har inte läst färdigt ännu men ser fram emot att få fortsätta äventyret ikväll.
Älskar att läsa om kraftfulla, självständiga människor som går sina egna vägar.

Leta fram Elin Jäderströms Från banvaktarstugan till FN-skrapan du också, och låt berättelsen om Hennes excellens Agda Rössel inspirera dig till stordåd!

Att åldras med värdighet

Veckans ryssattack, appen FaceApp som visar hur man kommer att åldras och hur man skulle ha sett ut om man hade varit av det andra könet, var en ganska intressant upplevelse för mig.
Bilden av mig själv som sjuttioplussare visade nämligen en mycket parant dam, inte alls sunkåldrad på något sätt, och jag sparade bilden innan jag skyndade mig att radera appen (jag och mina screenshots springer inte i armarna på Ivan hur lätt som helst, och det säkraste är att inte ge appen tillgång till bildbiblioteket utan fotografera sitt ansikte direkt i appen).
Jag har tittat på den flera gånger de senaste dagarna, och tänkt i HIMYM-banorna ”hur skulle EvaEmma 40 years from now vilja minnas det här?”
Det gör det som vanligt lätt att hålla min mycket okomplicerade och raka linje i fråga om moral, rent spel och integritet.

Och jag blev glad när jag såg att en av How I met your mothers fansidor på Facebook hade postat bilden nedan.

Alla blir äldre! Tar med sig det som var till det som blir. Viktigt att påminna sig om, ofta, även om man inte behöver spela ut lika dramatiskt som de olika tidsåldrarnas Ted och Barney i världens bästa teveserie. (Se tjugonde avsnittet i åttonde säsongen om ni inte har gjort det! Se förresten alla avsnitt i alla säsonger, om ni inte har gjort det.)

(Översta bilden i det här inlägget är förresten den första och enda redigerade bild på mig ni någonsin kommer att få se i min blogg. Jag är fortfarande lite selfievindögd men kolla hyn! Barbieslät!)

”Den grönskande jorden, det blånande haf, der oron och stormen hvar dag sig förnyar, men vi fara fria mot himmelens skyar”

Tar inga risker efter gårdagens belgiska förgiftningsfrulle, väljer danskt rågbröd till morgonmat…

Har en ganska tuff jobbhelg framför mig, men semestern närmar sig och jag känner mig pigg och stark, läser Esaias Tegnér och lyssnar på Lasse Tennander.

(Rubriken är ett snott stycke ur dikten Flyttfåglar.)

Plötsligt händer det!

Jublade högt när jag nåddes av nyheten om uppföljaren till filmen Top Gun från 1986. Nästa år, 2020, kommer den, Top Gun Maverick.

Och Maverick, HE’S STILL DANGEROUS!!!

Kunde lika gärna ätit Twix!

Käkade frukt-och-bär-frukost och hade det ganska mysigt tills en av jordgubbarna stack till på tungan och smakade som aceton luktar.

Den hamnade i diskhon inom en sekund, men jag är ändå övertygad om att jag har råkat äta något läskigt belgiskt insektsbekämpningsmedel som kommer att göra mig självlysande och få mig att utveckla extra fingrar på ena handen.

Alltid får man fan för att man försöker vara lite hälsosam…

”Änderssöön don’t play defence!”

Återupptäckte nyligen en slumrande idrottstalang och har mycket stor glädje av den.
Särskilt när det är riktigt regnigt och lerigt och jag så att säga kämpar i motvind.
Det är då en gnetspelare som jag verkligen levererar.
Hajar grejen med att man aldrig kan bromsa sig ur en uppförsbacke och så där.