När jag var yngre och näthatades vilt av människor som önskade att de kunde få uppmärksamhet i stället för mina texter fick jag alltid veta via mejl och anonyma telefonsvarmeddelanden (och inte minst via Google, som jag tyvärr plågade mig med ibland) att ”alla” tyckte att jag var så ful och äcklig, en kvinna som inte ens var en kvinna utan något motbjudande asexuellt som ”ingen kan känna annat än avsky för”. (Just den sista meningen har fastnat hos mig, grattis obegåvade skribent som numera arbetar på en sajt som av allt att döma inte känner till din bittert amatörbloggande bakgrund och som kan skatta sig lycklig över att jag håller mig för god för att tjalla om dina mejltrakasserier.)

Ibland, i sköra stunder liksom, trodde jag på det där.
När jag var ungefär tjugo och mordhot hörde till vardagen precis som Viggo Cavlings slumpmässigt elaka utgjutelser i sin pinsamma blogg och en eller annan flåsare i luren, hände det att jag såg på min bylinebild och kände mig ganska deppig.

Som tur var (och är) har jag alltid kunnat luta mig mot faktumet att mitt utseende är en del av min personlighet som har underordnad betydelse eftersom jag är ganska intelligent och har många intellektuella och konstnärliga intresseområden som tenderar att spela större roll i livet än formen på en panna, men det var ändå lite trist ibland.
Jobbigt att höra utseenderelaterade påhopp i tid och otid liksom.

Men så här i efterhand känns det helt okej, både med min höga panna och mina ögon som liksom åker in i huvudet när jag ler.

För det allra viktigaste med någons utseende tycker jag en gång för alla är hur individen väljer att förvalta det och presentera det för sin omgivning. Renligt och välvårdat eller sunkigt och tatuerat, enhetligt och åldersanpassat eller tanklöst och slarvigt.
Själv siktar jag alltid på oklanderligt hel och ren, och situationsanpassat välklädd.

Och en del tjejer kan sträcka ut sig i motljus i aktern på en smäcker segelbåt, klädda i bikini utan vaddering och visa vassa höftben helt i linje med decimeterlånga, perfekt böjda ögonfransar, ett svårmodigt litet leende och en svank lika böjlig som en selleristjälk, medan andra står vid rodret trygga och varma i ylletröja och flytväst, skrattar med tänder som stretar kompassrosen runt.

Och jag är den sistnämnda sorten. Poserandet inskränker sig till min vanliga kutryggshållning och vilt gestikulerande armar, som det blir när man tillbringar mer tid över böcker än med hantlar och har många viktiga saker att berätta, men ändå är jag precis så glad som jag ser ut, faktiskt.

På bilden ovan: EvaEmma Dunder, ombord med mål och mening i sin färd.

Nedan: två googlesnodda bilder, ursprungligen från Sports Illustrated.
Ni hajar vad jag menar va?