Inte för att jag är någon elitgymnast men…

Det händer att människor i min yttre bekantskapskrets förfasar sig över att jag ”har nya kläder NU IGEN” eller ställer oförskämda frågor om priset jag betalade för en särskild handväska, som om de hade med min (mycket välskötta) privatekonomi att göra, och när jag undviker att svara men känner deras fördömande tänker jag på ett citat ur serien Make it or break it som jag tyckte väldigt mycket om.

Karaktären Emily Kmetko, en lite mesig underdog bland andra mycket ballare atleter, peppar sig själv med orden ”I am a winner, I work hard, I deserve”, och gör det till sina ledord i kampen om en plats i OS-truppen.


Jag har också tagit de orden till mig, numera.

Tänker att jag förtjänar det jag vill ha (inom rimliga gränser efter att räkningarna är betalda och sparkontot har fått viss procent av månadens inkomster) eftersom jag alltid gör mitt bästa i alla situationer jag är involverad i.

Är ju ingen lat slacker som lojt går på halvfart genom arbetslivet, struntar i omvärlden och mest tänker på mig själv, utan tvärtom en fighter, en person som håller sig på tårna och gör vad jag kan för att allt ska bli och vara så bra som möjligt.
En sådan person ska inte förneka sig själv något i något slags missriktat hämmande av sina egna behov, ens om det som man vill ha kan framstå som onödig extravagans i utomståendes ögon.
”I DESERVE.”

Därför fick jag ett Filippa K-armband av mig själv nyligen, och bryr mig inte om att jag hade kunnat komma över en billig kopia för en bråkdel av priset.


Har nämligen gjort mig förtjänt av det medelst många energiska insatser på sista tiden, och dessutom förstår jag inte vad alla snörpkäftar som inte unnar sig lyxiga prylar ibland gör av sina inkomster.

Jag menar, de allra flesta som har ett riktigt jobb med fast månadslön, och som inte är helt bakom flötet vad gäller logisk planering av sitt liv och sina resurser får lite pengar över då och då (inte om man har barn som man prioriterar tid med, kanske, men det är ju en annan femma), drar eventuellt till och med in en liten övertidsslant eller lite extra-ob runt storhelgerna, och vad göra av det om man anser sig nödgad att bli en sådan som piper om hur dyra andra arbetares prylar är hela tiden?

Röker de förskräckta så många cigaretter, dricker så mycket vin, har så krångliga hästar, kör så oekonomiska bilar, att de aldrig kan få känna nöjet av en välsittande designerklänning eller en spontan weekendresa, och därmed inte unna någon annan det heller?

Eller sparar de så in i helsike? Låter aktieportföljen växa med långt fler tusenlappar än jag varje månad, och smider planer långt större än ”trygghet om något skulle hända”? Har kanske många miljarder de vill hålla på tills det är dags att gå i pension och börja äta kattmat för att kunna spara och snåla ännu mer?

Pengar är precis som tid en fråga om prioriteringar, och pengar är tråkigt för dem som inte har turen att ha ett jobb och för ointelligenta som inte kan hantera en personlig budget, men kul för oss arbetare som har både tillräcklig kraft att dra in dem och tillräcklig fantasi för att spendera dem, förvalta dem i sådant som har ett värde för oss, skänker oss glädje och avkoppling.

Vi ska inte känna skam eller skuld när vi gör något kul för lönen vi har jobbat hårt för, inte bry oss om när någon med dålig hyfs ifrågasätter vårt konsumtionsmönster.

We work hard, we are winners, we deserve!


(Min favvokaraktär i Make it or break it var förresten Payson, ”powergymnasten” med integritet, och jag är genuint avundsjuk på hennes kompis Laurens självförtroende.)

Identitet och ideologi och ålder och yrkesval

Jag talade med en nära vän om ett ganska stort, yrkesrelaterat beslut igår.

Vi kom då att tala om hur stor del av ens identitet yrket utgör, och hur viktigt det är för oss båda att känna stolthet över vår arbetsplats, att finna våra arbetsuppgifter meningsfulla.

-Klart att det ska vara kul på jobbet och så där, men det allra viktigaste är ju egentligen att man får känna att man är en viktig kugge i det stora samhällshjulet, för att uttrycka det lite pretentiöst. Att man jobbar för något bra, liksom.

-Håller med!

-Men man vill ju ha en så hög lön som möjligt också!

-Så klart! Och trivas med sina kollegor.

Och sedan spårade det hela ur i en tämligen ingående diskussion om just identitet.

Det är ju till exempel inte så enkelt att man lindar en AIK-halsduk runt halsen bara för att man har bott i Solna några månader. (Om man inte heter Tebbe…)

Och även om jag mognar i min retorik, börjar inse mitt eget värde både som arbetskraft och människa i övrigt, lär mig att se konflikter från flera håll, förändras inte min grundläggande människosyn eller inställning till livet i stort.

Jag skulle aldrig tacka ja till en anställning på Aftonbladet idag, som jag gjorde när jag var nitton.

Och aldrig till en projektanställning på SVT, som när jag var tjugoett.

Jag tänker annorlunda nu, men samtidigt likadant som jag alltid har gjort. Har samma ideal, men kan kombinera dem med att sätta mig själv i första rummet, ordna mitt yrkesliv och min tillvaro i övrigt som det passar mig bäst.

Det finns ett gammalt, dumt talesätt om att den som inte är röd som tjugoåring inte har något hjärta, och att den som fortfarande är röd som trettioåring inte har någon hjärna, men jag skulle vilja påstå att den som oavsett ålder håller sig med röd partitillhörighet har både hjärta och hjärna, och långt mer kraft till att förhålla sig osjälvisk och rationell än alla andra.

Det ligger i en blåtonad typs identitet att jobba för sig själv och sitt eget, bara för sig själv och sitt eget, inte se längre än innanför sin egen bubbla. Att inte vara en kugge i ovan nämnda hjul utan en ö bland andra öar, kämpande för att roffa åt sig lite mer, lite bättre, ointresserad av om det sker på någon annans bekostnad.

Det skrämmer mig att en del tycks anse att det hör åldern till att röra sig åt höger, med någon slags ”ökad insikt” som de inbillar sig att de har fått i takt med att den röda ideologin har hjälpt dem uppåt och framåt. (De är nästan ännu värre än clueless MUF-kids, i fråga om ointelligens. Arv och miljö är ju ändå inte den enskilda borgarungens fel.)

Är människan så enfaldigt dum, liksom?

Men då känns det skönt att få sälla sig till sina närmaste i form av andra obotliga idealister, som tror på jämlikhet och frihet, tycker att det är rätt att välja yrke utifrån sina intressen och sin livsstil, sin identitet, inte ser någon motsägelse i att stiga i graderna och få det bättre samtidigt som man håller fast vid sina socialdemokratiska röstsedlar.

(Och nej, vi socialister röstar inte för ökad välfärd och andra trygghetsrelaterade ting för att vi är ”fattiga” som jag hörde en tjej påstå en gång. Själv är jag faktiskt jäääävligt bra på att löneförhandla, och njuter frukterna av det mest hela tiden, men mer om det i nästa inlägg.)

Lägger in ett världsberömt tal av Olof Palme, en förebild för oss alla, i det här inlägget av den enkla anledningen att jag tycker väldigt mycket om det.

Det sitter i ryggraden

Jag har börjat gå till en naprapat för att om möjligt få bukt med min ostbågehållning som jag också motarbetar så gott jag kan med daglig träning och genom att över huvud taget försöka sträcka på mig, men i min okunskap trodde jag att en kiropraktor får ens skelett att knaka och en naprapat ”bara” drar i muskler och sådant.

Den missuppfattningen ledde till att jag fick ett (mindre, men ändå) nervöst sammanbrott när naprapaten i fråga föreslog att hen skulle ”knäcka lite” i en kota i bröstryggen, och jag minns inte exakt vad jag sa, men jag kommer aldrig att glömma hur dum jag kände mig när den välutbildade yrkespersonen med lugn röst, utan att röra en min av något annat än att försöka förstå sa ”du tror alltså att du ska bli LAM om jag rättar till en kota i din rygg?”

Det var pinsamt. På riktigt.

Men utöver att vara en periodvis hypokondrisk person råkar jag vara en person med extremt stor respekt för mitt nervsystem, och jag har en bild av att i samma sekund som något tvistas eller vrids i en skelettdel som hör till ryggen eller nacken kommer jag att gå samma öde till mötes som kvinnan i den här boken (den borde ni förresten läsa, den ger perspektiv på livet).

Och det vore ännu jobbigare än att freaka ur lite inför en person som man inte känner och framstå som ett neurotiskt våp.

Tänker gå tillbaka till samma naprapat på tisdag i alla fall, i förhoppning om att inte redan vara en sådan där story som naprapater berättar för varandra i fikarummet och skrattar ihjäl sig åt. (Flygvärdinnor har sådana stories. Och Crew Controllers också. But that’s all I have to say about that, i just det här forumet.)


Ni ser ju! Skört som äggskal, och så kras lossnar en liiiiten liten nerv som styr typ rörelseförmågan i benen…

TP-lucka

I samband med att jag (tvärsäkert) påstod att freden vid Brömsebro stod 1632 i samtal med några kollegor för ett par dagar sedan, och någon googlade rätt på sanningen (fuskade), började vi prata om fenomenet TP-luckor.

En TP-lucka är en kunskapsbrist som är extremt pinsam när den plötsligt blir uppenbar, oftast när man spelar sällskapsspel med någon man inte känner så väl eller konverserar vardagligt med någon man helst vill göra gott intryck på.

Själv har jag betydligt färre TP-luckor än någon som inte har studerat närmare sex år på universitet, men det innebär inte att de befintliga är mindre genanta.

En gång ställde jag mig frågande till om man kan resa till HongKong utan Kinavisum (om man vet vad jag jobbar med är det väldigt skämmigt och bara lite roligt), och ganska nyligen försökte jag slå in en spik i en betongvägg.

Är i alla fall glad att jag inte är skyldig till samma fadäs som en kompis gjorde första gången hon träffade sin svärmor.

Svärmodern berättade att hon såg fram emot en nära förestående jobbresa till Nicaragua, varvid min kompis beundrade utbrast ”åh vad spännande att resa till Afrika!”

Det är svårt att få en midsommarmiddag att kännas bekväm på de grunderna, om man är inställd på att framstå som det allra bästa någons son har kunnat hitta.

Trösten i sammanhanget är ändå att alla har sina dum-fläckar i allmänbildningen, och att ens egna faktiskt krymper varje gång man upplever en sådan där pinsam situation.

(Och att det finns ett HIMYM-avsnitt på temat. ”Righty-tighty-leftie-loosie”.)

Dunder behöver ingen komfortzon

Ibland måste jag samla mig lite.
Påminna mig om att jag är en Dunder, stark och fri och oberoende.
En person som har mod av typen som kallas stake, och som inte räds en eller annan storm.
Då samlar jag ihop mig och påminner mig om det, gör det jag måste göra för att nå mina mål, även om det är slitigt, obekvämt och lite läskigt, kostar på av kraft och energi.
För människor som orkar och vågar, vi klarar.
Det är en regel lika bergfast som att sträckan genom tiden ger hastigheten, och eftersom jag samlar mig lite då och då, fattar stora beslut, håller jag just nu ganska högt tempo i riktning rakt framåt.


(Och visst är det ballt macho att bära guldkedja runt halsen och tala om sig själv i tredje person?)

Manna från den småländska himlen

Har en ny standardfrukost att foga till yoghurt-och-ingefäramüsli och knäckebröd-med-ost-ordningen.

Mannagrynsgröten gjorde oväntad comeback i samband med en barnvaktssejour, och eftersom jag gillar att dränka den i diverse socker, kanel och sylt lär den slå tillbaka mot mig om ytterligare  ungefär trettio år.
Men då är det för sent!

Peter Fredell i högform

Tipsade nyss en tonårsmamma om bokserien Södergårdens HC, och blev tvungen att rota fram mina egna titlar ur en hylla (har ämnesorganiserat mina böcker efter flytten).

Tycker att Bengt Åke Cras skriver så bra om idrott och därtill relaterade intriger, fixar att hålla ett högt tempo utan att texten blir banal.

Den andra årliga Fakesgivingmiddagen

Gårdagens kalkonmiddag blev så himla lyckad!

Kalkonen var ätbar och alla gäster hade kul.

Disken klarade jag och sambon av redan inatt, så idag är en mysig dagen-efter (för oss som inte dricker alkohol är det en långt mer avkopplande upplevelse än för er andra) med fler trevliga minnen i Fakesgivingregistret.


Kalkonen förevigades tyvärr aldrig, men jag bjuder er på dukningen med småländskt glas och fyra sorters gelé i alla fall.