Återvände nyss hem efter min dagliga gångtur, som blev lite kortare än vanligt med anledning av att jag nästan drabbades av värmeslag (eller eventuellt bara sjåpar mig lite).
Landade på balkongen med H2O i Bergmanflarran och återhämtade mig flämtande medan jag scrollade mina sociala flöden.
Det slog mig ännu en gång att det där med födelsedagar är en helt egen gren på Facebook, för oss som har våra födelsedatum synliga.
En del lever i lönndom hela året, dyker sedan plötsligt upp i ens feed i form av 923 ”grattis på din dag snygging” från sina allra närmaste, eller meddelar några veckor i förtid att ”alla som vill fira mig är välkomna”, som ett lojt rop rakt ut i rymden.
Det är 46 dagar tills jag fyller 35 år, och jag önskar mig bara en Twixtårta och möjligen en snygg enkel klänning (vilket jag högst sannolikt får eftersom jag alltid ger mig själv allt jag vill ha inom rimliga gränser, säger nej bara när jag verkligen verkligen vill ha ett sommarhus på Smålandskusten och så där, när det är uppenbart att jag i mitt romantiska drömmande inte inser konsekvenserna av en sådan livsstilsförändring), och jag kommer inte bjuda till med någon som helst tillställning. (Det gjorde jag senast när jag fyllde nitton, sedan växte jag liksom ifrån det.)
Men jag blir glad om messengerappen som tidigare år blinkar till titt som tätt under dagen, med gulliga meddelanden innehållande gratulationer, interna lustigheter och vänliga önskningar om att jag ska ha en fin dag. Det värmer mitt hjärta att någon vill göra mig glad på det sättet.
Wall-hälsningarna uppskattar jag också, även om de till sin karaktär blir något av ett spel för galleriet, ett pliktskyldigt ”jag ägnade dig också en sekund”.
Och jag svarar naturligtvis alla, tackar ödmjukt och bifogar en glad, ibland hjärtförstärkt emoji.
Det SMÄRTAR i hela mitt väluppfostrade väsen när jag ser någon som postar ett inlägg av typen ”Tack för alla grattis igår, hinner inte svara alla”, och det har faktiskt vid flera tillfällen hänt att jag har påtalat det för skyldiga till etikettbrottet.
Man TAR SIG TID ATT PERSONLIGEN TACKA NÅGON SOM UPPMÄRKSAMMAR EN (om uppvaktaren inte är en läskig typ, som killen jag hade träffat ett fåtal gånger i mitt liv när han skickade blomsterbud med röda rosor på min tjugofemårsdag, fick mig att låsa dörren extra noga och välja ”block” på msn som var Messenger när jag fyllde tjugofem, för väldigt väldigt länge sedan).
Allt annat är nonchalant, ohyfsat, pinsamt.
Särskilt att posta ett sådant där ”tack alla”-inlägg som om man var rockstjärna (DJ, som det heter, nu för tiden).
Och jag minns att jag i julas tänkte på en grej, att det finns två ytterligheter av människotyper på min ”kompislista”.
En som under en välstylad selfie featuring sorglöst leende textar ”sorry om jag har missat att svara på någon julhälsning”, och en som bidrar med genuina familje- rese- eller arbetsplatsfoton, svarar på varje kommentar med en personlig ”hoppas att du också har det bra”.
Så olika är det, så olika inställning har människor till sin omgivning och sin del i den sociala samvaron.
En del tar med självklarhet utan att säga tack, andra ger.
En gång för ett par år sedan bad jag uttryckligen i en Facebookstatus att de som ville gratulera mig på min födelsedag skulle tagga mig och länka mitt konstnärliga arbete i stället för att ”slentrianskriva grattis på min wall”, för att det skulle göra mig glad, och så här i efterhand tycker jag att det var direkt oförskämt av mig. Så… ”Sorry om jag missade att visa någon grundläggande artighet i juli månad för ett par år sedan”. (Om det är till någon tröst kan jag meddela att kharmat hann ikapp mig redan under natten till min födelsedag det året, när jag drabbades av en brutal kräksjuka, troligtvis importerad från Paris dagen innan i samband med en råbiff-middag. Tråkigaste födelsedagen ever…)
I år tänkte jag i alla fall inte tillbringa födelsedagen på badrumsgolvet, och även om jag aldrig kan hävda mig i den popularitetstävling som FB-wallen utgör, rent kvantitativt, tackar jag självaste Gud (och i viss utsträckning min goda uppfostran) för mina högkvalitativa närmaste som jag har förmånen att tillbringa dagen tillsammans med, IRL.

(En liten liten tanke på att försöka baka en sådan här tårta som dök upp när jag googlade ”birthday cake for writer” svalde jag snabbt ned tillsammans med kvällens middag från lokala pizzerian. Jag må vara medelålders, men jag har fortfarande inte lärt mig någonting om matlagning eller bakning. Twixtårtan kan kanske funka, om jag hittar en youtubetutorial.)