You be’e leave me alone!

En gång i vår ungdom hörde jag och en flygvärdinnekompis en göteborgsk pilot säga till en kollega ”rör du bara ingenting, så går det här bra”.

Det skrattade vi (diskret naturligtvis) hejdlöst åt, och säger fortfarande till varandra (på ilsken göteborgska) vid passande tillfällen.

Jag har till och med skaffat mig en T-shirt med den här texten i hopp om att budskapet ska gå fram till allmänt förbipasserande med lägga-sig-i-ambitioner.

(Rubriken? Hämtad ur en sång jag lyssnade på HELA TIDEN under en period när jag bara var lite lite äldre än så där riktigt flygvärdinneung.)

A girls best friend?

Det här halsbandet fick jag av mina tre syskon på en bemärkelsedag, och tyvärr har jag inte använt det mer än några gånger.

Sedan såg jag en kompis med ett likadant nyligen, och plockade fram mitt, kom på att jag verkligen gillar det.

Så nu bär jag Take no shit-halsbandet från Efva Attling, min farmors gnetring, de UNDERBARA Troll- och Drömmeringarna från danska Mads Heindorf som visar min civilstatus och de buddhistiska armbanden tillsammans med lite färgglad plast från Lindasmycken, känner mig nästan men bara nästan överpyntad.

Tant håller på att bli gnällig med ålderns rätt

Återvände nyss hem efter min dagliga gångtur, som blev lite kortare än vanligt med anledning av att jag nästan drabbades av värmeslag (eller eventuellt bara sjåpar mig lite).
Landade på balkongen med H2O i Bergmanflarran och återhämtade mig flämtande medan jag scrollade mina sociala flöden.
Det slog mig ännu en gång att det där med födelsedagar är en helt egen gren på Facebook, för oss som har våra födelsedatum synliga.
En del lever i lönndom hela året, dyker sedan plötsligt upp i ens feed i form av 923 ”grattis på din dag snygging” från sina allra närmaste, eller meddelar några veckor i förtid att ”alla som vill fira mig är välkomna”, som ett lojt rop rakt ut i rymden.
Det är 46 dagar tills jag fyller 35 år, och jag önskar mig bara en Twixtårta och möjligen en snygg enkel klänning (vilket jag högst sannolikt får eftersom jag alltid ger mig själv allt jag vill ha inom rimliga gränser, säger nej bara när jag verkligen verkligen vill ha ett sommarhus på Smålandskusten och så där, när det är uppenbart att jag i mitt romantiska drömmande inte inser konsekvenserna av en sådan livsstilsförändring), och jag kommer inte bjuda till med någon som helst tillställning. (Det gjorde jag senast när jag fyllde nitton, sedan växte jag liksom ifrån det.)
Men jag blir glad om messengerappen som tidigare år blinkar till titt som tätt under dagen, med gulliga meddelanden innehållande gratulationer, interna lustigheter och vänliga önskningar om att jag ska ha en fin dag. Det värmer mitt hjärta att någon vill göra mig glad på det sättet.
Wall-hälsningarna uppskattar jag också, även om de till sin karaktär blir något av ett spel för galleriet, ett pliktskyldigt ”jag ägnade dig också en sekund”.
Och jag svarar naturligtvis alla, tackar ödmjukt och bifogar en glad, ibland hjärtförstärkt emoji.
Det SMÄRTAR i hela mitt väluppfostrade väsen när jag ser någon som postar ett inlägg av typen ”Tack för alla grattis igår, hinner inte svara alla”, och det har faktiskt vid flera tillfällen hänt att jag har påtalat det för skyldiga till etikettbrottet.
Man TAR SIG TID ATT PERSONLIGEN TACKA NÅGON SOM UPPMÄRKSAMMAR EN (om uppvaktaren inte är en läskig typ, som killen jag hade träffat ett fåtal gånger i mitt liv när han skickade blomsterbud med röda rosor på min tjugofemårsdag, fick mig att låsa dörren extra noga och välja ”block” på msn som var Messenger när jag fyllde tjugofem, för väldigt väldigt länge sedan).
Allt annat är nonchalant, ohyfsat, pinsamt.
Särskilt att posta ett sådant där ”tack alla”-inlägg som om man var rockstjärna (DJ, som det heter, nu för tiden).
Och jag minns att jag i julas tänkte på en grej, att det finns två ytterligheter av människotyper på min ”kompislista”.
En som under en välstylad selfie featuring sorglöst leende textar ”sorry om jag har missat att svara på någon julhälsning”, och en som bidrar med genuina familje- rese- eller arbetsplatsfoton, svarar på varje kommentar med en personlig ”hoppas att du också har det bra”.
Så olika är det, så olika inställning har människor till sin omgivning och sin del i den sociala samvaron.
En del tar med självklarhet utan att säga tack, andra ger.
En gång för ett par år sedan bad jag uttryckligen i en Facebookstatus att de som ville gratulera mig på min födelsedag skulle tagga mig och länka mitt konstnärliga arbete i stället för att ”slentrianskriva grattis på min wall”, för att det skulle göra mig glad, och så här i efterhand tycker jag att det var direkt oförskämt av mig. Så… ”Sorry om jag missade att visa någon grundläggande artighet i juli månad för ett par år sedan”. (Om det är till någon tröst kan jag meddela att kharmat hann ikapp mig redan under natten till min födelsedag det året, när jag drabbades av en brutal kräksjuka, troligtvis importerad från Paris dagen innan i samband med en råbiff-middag. Tråkigaste födelsedagen ever…)
I år tänkte jag i alla fall inte tillbringa födelsedagen på badrumsgolvet, och även om jag aldrig kan hävda mig i den popularitetstävling som FB-wallen utgör, rent kvantitativt, tackar jag självaste Gud (och i viss utsträckning min goda uppfostran) för mina högkvalitativa närmaste som jag har förmånen att tillbringa dagen tillsammans med, IRL.

(En liten liten tanke på att försöka baka en sådan här tårta som dök upp när jag googlade ”birthday cake for writer” svalde jag snabbt ned tillsammans med kvällens middag från lokala pizzerian. Jag må vara medelålders, men jag har fortfarande inte lärt mig någonting om matlagning eller bakning. Twixtårtan kan kanske funka, om jag hittar en youtubetutorial.)

Så att man vet skillnaden…

När jag kom hem med min suddiga mascara och min bokfyllda packning igår, tre timmar senare än planerat (INGET är glömt och förlåtet, SJ!) hade jag det otydliga minnet av en Lars Gustafsson-dikt som på hjärnan, något om att livet är så stort och tyst i juninatten där alla är fria, och jag kände mig genuint lycklig.
Över min älskades existens och trygga närvaro i mitt liv, min familj, min goda hälsa, mina vänner, mitt leverne i fri demokrati med goda möjligheter att alltid göra precis som jag vill i alla avseenden, mina flera hem i världen, mitt i mycket hög grad drömperfekta liv med så många välsignelser.
”Count you blessings, Äääänderssööön”, sa jag till min risiga reflektion i hallspegeln och stegade ut i köket, öppnade kylskåpet, drack lite Glocken Gold-juice direkt ur paketet.
För när jag blir piss-sur på någon liten bagatell som retar mig, en tågförsening eller så, inser jag alltid hur bra jag har det.
Som Vilhelm Mobergs Karl-Oskar som tacksamt konstaterar att sjösjuka ”inte är någon sjuka i själva livet” när han spyr som värst, eller som en kvinna jag pratar med i jobbet ibland, som säger ”det välter inte världen” när hennes planer för dagen måste ändras med anledning av yttre omständigheter.

Man har det något alldeles förbannat bra om man förmår bli upprörd eller till och med arg över små bulor i vägen, liksom.

En bekant kommenterade mitt resultatlösa sökande efter Tjuva-Jösses bössa i Skuru gatas vindlande grottor i söndags med att ”det var lika bra” att jag inte hittade den.
Legenden säger att den som finner den mytomspunna stortjuvens tappade vapen vinner evig lycka, och min bekant menade att ”du måste ha lite olycka också, så att du vet skillnaden”.
Så sant.

Jag känner igen olycka när jag möter den, och just nu är jag tämligen förskonad, på alla sätt.

Dumt som tåget

Det händer att jag får frågan om jag någonsin känner flygskam.
Svaret är NEJ.
Jag arbetar i flygbranschen, och på fritiden pendlar både jag och min man mellan Sverige och Hong Kong, flyger över hela världen för att träffa vänner, lära oss mer om andra kulturer, ha kul och koppla av, utvecklas som människor och i arbetslivet.
Jag har den största tilltro till vetenskapen som nyligen gjorde allt flygande mer miljövänligt (eller ”hållbart” som det ju heter i folkmun) genom att uppfinna winglets, miljöinflygningar och annat som för mänsklighetens förutsättningar framåt, och ser med spänning fram emot ”vad di ska hitte på härnäst” som min mormor beundrande brukar säga när hon läser om något revolutionerande i sin papperstidning.
Under den senaste månaden har jag vid flertalet tillfällen provat tåg som inrikes färdmedel, och har bara en enda upp-och-ned-vänd liketumme att ge för det.
Förseningar, inställda tåg, personal som inte har tillräcklig kunskap för att informera passagerarna, trängsel och utlovat ombord-wi-fi som inte funkar (vilket kan göra en resa ganska jobbig i områden utan mobiltäckning, när Spotify eller Storytel inte är ett alternativ för att stänga ute medpassagerarna) har gjort mig orubbligt negativ till allt vad marktransportromantiserande heter, och jag fortsätter att flyga stolt, med framtidstro och glädje.
SJ, Kustpilen och alla tidskapitalförstörande bussar kan förbli i sina gamla usla opålitliga spår, for all I care, och alla som snackar koldioxidutsläpp kan sitta som jag gjorde, några timmar på Berga station mitt ute i ingenstans med axelryckningar och ”jag vet inte” från stationspersonalen, SJ’s femton minuter långa telefonkö med påföljande hänvisning till Kalmar Länstrafik (med ny telefonkö, och vad som i efterhand visar sig vara helt felaktig information) som enda sällskap.

(Och don’t even get me started on skolstrejk-för-klimatet-Greta! Vuxenvärlden sviker henne genom att inte ordna med fungerande skolgång och rimlig allmänbildning, till exempel genom resor och möten med fler och andra människor än dyrkande fanatiker. ”Återvinn, konsumera medvetet och tänk framåt, världen kretsar inte kring dina obildade nojor”, är det enda jag skulle säga till en så uppenbart panikslagen och irrationellt skräckslagen stackars unge, och den/de som har skickat fram henne i strålkastarljuset som någon slags domedagshotar-Jesus borde känna skam långt mer än någon aldrig så frekvent flygresenär.)

Småland, Småland, fosterland!

Min helg i Småland var innehållsrik och mycket mycket avkopplande.

Hann med ett besök på Filmbyn Småland (vilket COOLT ställe, ni borde också åka dit, inte bara för att författaren Sara Schwardt jobbar där och kan konsten att trollbinda med en berättelse, muntlig så väl som skriftlig, utan också för att få reda på spännande bakom kulisserna-hemligheter om filmer ni har sett tusentals gånger), vackra promenader vid sjön Gissen, en guidad tur i Eksjös vackra stadskärna och, det bästa av allt, en vandring i Skuru gata-ravinen, upp till utkiksberget Skuru hatt.

Det finns en video från både klättringen i ravinen och ett hopp över helvetesgapet som minne från helgen, men de är tyvärr förbehållna mina Facebookkompisar.

Ni får hålla till godo med lite bilder…

Bakom mig på nedersta bilden står Christian Holz, som kan allt om att turista i Småland och till och med har skrivit böcker i ämnet.

Tema Börje Ahlstedt

På helgens Smålandsresa fick jag tillfälle att sitta i Mattisborgens högsäte. En riktig höjdare.

Sedan kollade jag in den gamla gamla gamla Rumskullaeken.

Någon som är nyfiken?

Häshtägg fniss.

Det småländska lugnet calling

Inledde lördagen med en promenad runt en småländsk sjö.

Det är ju inte småländsk kust, men i allra högsta grad en miljö att koppla av, stressa ned i. Särskilt om man får sällskap av ett stilla regn.

Hann med en Facetimedejt med min man också.