I hela mitt vuxna liv har jag hört hur ont det gör att föda barn.
Att det gör något alldeles vansinnigt ont, så ont att man tror att man ska bli galen, så där ont så att man ångrar sitt beslut att skaffa barn.
Att ”ingen som inte har upplevt det kan förstå”.

Sedan födde jag barn själv, och väntade mig naturligtvis helvetessmärtor och ofrivilliga vansinnesvrål.

Jag hade redan innan bestämt mig för att inte välja ryggmärgsbedövning eftersom jag fann det läskigare än alla smärtor i hela världen att låta någon pressa in en nål i min ryggmärg, men hade bett om att få ha lustgas, massage, TENS, akupressur och aromaterapi tillgänglig. (Alltså, jag tror egentligen inte på någon av flummetoderna, men det skadar ju inte med en schyst placeboeffekt om det erbjuds, och ”det morfinliknande preparatet” jag informerades om undanbad jag mig å det bestämdaste eftersom jag inte ville föda en nedknarkad baby.)

Och jag hade tänkt mig att jag skulle skriva något om det sedan, publicera mina egna ord om det som kallas ”det största i livet” i mina kanaler, efter någon månad eller så.
Men sedan ändrade jag mig eftersom upplevelsen var så märkligt obeskrivlig.
Så personlig.
Så speciell.

Jag vill däremot berätta om den faktiska smärtan, i relation till den förväntade smärtan, för alla som är intresserade.

Jag googlade själv ganska mycket, särskilt under graviditetens senare veckor, på ”smärtnivå förlossning” och ”hur ont gör det att föda barn” och liknande, utöver att jag hade samtal med mer erfarna släktingar, vänner och bekanta om saken, och nu ser jag min chans att själv bidra med en googlehit av värde.

Jag födde nämligen barn i Hong Kong ganska nyligen, och när förlossningen startade (på klassiskt sätt med vattenavgång, förvärkar som nästan omärkligt blev till något mer kraftfulla ”riktiga värkar” och en tydlig känsla i hela kroppen av att barnet rörde sig nedåt) visste jag inte att det var trettiosex timmar kvar tills babyn skulle komma.
Jag tänkte mig ungefär fem timmar, och max tolv.
Men födelsekliniken skrev in oss, jag kopplades upp till en ctg-mätare och började enligt mitt önskemål gå fram och tillbaka längs en lång korridor och upp och ned i några trappor. (Jag har en teori om att allt som gör ont i kroppen eller själen blir bättre av att man rör på sig, i den mån det är möjligt, och eftersom jag är en vandrare som gör två mil om dagen i snitt, lugnar trampandet mig, känns bekvämt och hanterligt, hemtamt.)
”Snart kommer smärtan” tänkte jag, men tvingade mig att tänka ”snart kommer babyn” i stället.
Vid den här tidpunkten var värkarna… Knappt märkbara, skulle jag vilja säga. Jag kände dem för att jag tänkte på dem, uppmärksammade dem, fokuserade på dem.
Det var samma krampande smärta som jag brukar ha ungefär fem dagar i sträck vid varje mens, och de var av den lindrigare sorten, sådana kramper jag knappt brukar bry mig om att medicinera mot, kan bita ihop om även om jag är på jobbet eller ute på någon annan aktivitet.
En högst normal mensvärk, gick jag alltså och drog på, där i sjukhusets korridorer och trapphus, och jag såg ut över berg, storstad, hamn och hav, några cirklande fåglar som jag lärt mig heter blackeared hawks.
Kramp-kramp-kramp… Ingenting… Kramp-kramp-kramp…
Och så tramp tramp tramp då, hela tiden, i en lugnande, stabil rytm.
Och smärtan var inte svår, inte plågsam, inte världsomstörtande på något sätt, så jag kände ännu inget som helst behov av smärtlindring.

Under sista delen av min graviditet hade jag haft ont på ett håll-liknande sätt på höger sida av magen, och läst mig till på seriösa graviditetsinfosidor plus i ett flertal böcker, att nästan alla kvinnor har en särskild punkt i magen som gör extra ont när barnet växer, att det oftast är fråga om ett stretchat ligament eller liknande, därför inte nämnt det för min läkare.
På exakt den punkten skar det dock som av en mycket vass, möjligen upphettad kniv just nu, och den stack, högg, fick det att iiiiila av smärta på just den irriterande pyttelilla punkten, utan samma regelbundna ”kramp-och-paus-mönster” jag kände i trakten runt mina kvinnodelar.

Värkarna blev tätare och tätare, längre och längre, och den lilla glödande knivsudden i högersidan dansade helt efter egen pipa, gjorde det svårt för mig att andas djupt eftersom den kändes tydligare och liksom längre in i kroppen vid varje inandning.

Och i efterhand förstår jag att det ligger till så här:
Förlossningsvärkarna gjorde för mig som trettiosexårig förstagångsföderska ont på samma sätt som en riktig jävla mensvärk av typen som väcker en mitt i natten med känslan av att man håller på att gå av på mitten gör ont, som en migränattack kan göra ont, och betydligt mindre ont än vad det gjorde när en njursten fastnade i min ena njure för några år sedan, fick den att springa i blod.
Sticket i högersidan, det återkommer jag till.

I slutet, när värkarna blev till krystvärkar, kändes det precis som en kompis hade berättat för mig innan: som när man är väldigt skitnödig och har varit tvungen att hålla sig länge, får ett akut trängande behov att trycka ut det som inte får plats i kroppen längre.
Det var inte en jobbig smärta, utan mer än lättnadens möjlighet att avsluta det tunga muskelarbete jag bedrivit utan rast i mer än ett dygn.

Men huggandet i högersidan gjorde hela tiden AJ-SOM-ÄNDA-IN-I-HELVETET-ONT på ren svenska, och det var bara det stora lyckorus som vårt underbara barn frambringade som förmådde mig att glömma det en stund efter förlossningen.

Strax senare, när jag stod i duschen och fascinerat noterade att min stora mage hade krympt ihop till en trött liten degklump, konstaterade jag dock att smärtan i högersidan var kvar.
Bultande och pulserande i perioder, huggande och stickande ibland, men ständigt koncentrerad till en mycket liten punkt i kroppen som flyttade sig beroende på hur min kropp var positionerad för tillfället.

Under det nästkommande dygnet berättade jag om smärtan för i tur och ordning tre barnmorskor.
Alla tre lyssnade intresserat.
Den första sa ”det är muskulär smärta efter förlossningen, det blir som en väldigt kraftig träningsvärk, så det bästa du kan göra är att försöka hålla dig i rörelse så mycket som möjligt”.
Den andra sa ”det är förmodligen gaser, jag kan brygga en kopp pepparmintste till dig om du vill”.
Den tredje sa ”det är eftervärkar, de känns så där för alla”.
Och eftersom jag känner min kropp väldigt väl kunde jag genast avfärda allt utom eftervärkarna, som jag inte hade en jävla aning om hur de skulle kännas. Och när jag nämnde det för kompisar som fött barn, i kontexten ”jo vi mår bra men jag har så sjukt jobbiga eftervärkar i högersidan”, insåg jag att jag måste vara en oerhört sjåpig och smärtkänslig person eftersom ingen annan hade tyckt att eftervärkar varit något minnesvärt eller alls smärtsamt.

Jag berättade i alla fall om smärtan för min läkare sedan, och han klämde bekymrat på min mage, hämtade en kirurg som gjorde samma sak, och någon timme senare vaknade jag upp utan blindtarm.

Tydligen var det alltså en inflammerad blindtarm som gjorde djävulsont under förlossningen, medan själva förlossningsvärkarna var helt okej hanterbara.

Och DET vill jag gärna berätta för er som har googlat sig till det här inlägget via söktermer som FÖRLOSSNINGSRÄDSLA, BOTA FÖRLOSSNINGSSKRÄCK eller FÖDA BARN SMÄRTFRITT UTAN SMÄRTLINDRING.

Jag hoppas att ni finner tröst i min berättelse, och vågar avfärda alla elaka domedagsprofeter som försöker fylla er med skräckpropaganda för att hålla er i schack, att ni får lika perfekta, problemfria förlossningar som jag (fast utan efterföljande blindtarmsstrul) och upplever dem som lika speciella, privata delar av era familjeliv, inte känner något behov av att dramatisera dem och sprida underliga myter.

Det finns nämligen en hel del inputs från den indirekta omgivningen som jag önskar att jag inte hade trott på när jag hörde dem innan förlossningen, och jag tänkte dela med mig av dem och mina rättelser till andra undrande förstagångsföderskor:
”Nästan alla spyr och bajsar eller kissar på sig under förlossningen”
Jag gjorde det inte, och kan på rak arm räkna upp ett tjugotal andra kvinnor som enligt egna uppgifter inte heller gjorde det.
”Smärtan går inte att beskriva”
Se ovan. Initialt som mensvärk, men inte hysterisk mensvärk. Senare, under själva födseln, en lite skarpare, lätt brännande smärta i själva ”kanalen” så att säga.
”Förstagångsföderskor får alltid långa förlossningar, ibland tar det flera dagar”.
Min tog lite drygt ett dygn från första värken tills ofelbart litet människobarn hade landat, men jag hörde att en bekant kläckte ur sig sin unge inom femtio minuter efter ankomst till sjukhuset också, hon höll ut hemma ett par timmar först.
”Kroppen återhämtar sig aldrig helt.”
Vad har jag missat? Jag kände mig öm i magen och kvinnodelarna under ungefär två dygn efter förlossningen, och det gjorde lite ont när livmodern drog ihop sig (faktiskt nästan mer ont än värkarna, men fortfarande inte ohanterligt på något sätt, klart under mördarmensvärknivå), men i övrigt var jag återställd från barnbördandet mer eller mindre genast. Upplevde (möjligen med anledning av blindtarmsoperationen) en slags träningsvärk i kroppen, liksom trötthet eller kanske snarare stelhet, i alla muskler under knappt en vecka, men det var inte heller särskilt jobbigt i relation till vad jag hade föreställt mig av alla påstått ”jättevanliga” postpartumproblem som det gafflas om på Familjeliv och dess utländska motsvarigheter.

Sammanfattning: låt er inte skrämmas av folk som berättar mardrömsstories om sina och andras förlossningar. Jag håller fast vid min teori om att sådana som berättar om extrema upplevelser av hälsokaraktär i nittionio procent av fallen är lögnaktiga dramaqueens som gör allt för lite uppmärksamhet, tycker att det är kul att få skrämma andra, mer rationellt lagda människor och framstå som någon slags tappra hjältar som har överlevt världskrig när de egentligen har upplevt exakt samma sorts influensor och stukade fötter som alla andra.

Jag rekommenderar er som ska föda barn och oroar er för smärta och komplikationer att behålla lugnet, hålla er på fötterna så länge som möjligt, och dricka energirik dryck under värkarbetet (det går åt lite kalorier när man ska göra muskeljobbet med att pusha, och jag svettades ganska mycket).

Annars vill jag inte dela med mig mer av min nya erfarenhet som förälder eftersom den som sagt är något mycket privat som bara tillhör mig och min familj, och om det är något som har förstärkts ytterligare sedan världens finaste baby landade i min och min mans längtande famnar är det just min inställning till att barn ska hållas utanför sina föräldrars sociala medier.

Jag är väldigt tacksam över att jag hade privilegiet att föda mitt barn på ett modernt välutrustat sjukhus som hela tiden värnade om min bekvämlighet och ”privacy”, att jag hade ett helt team experters fulla uppmärksamhet och hjälp under den livsomvälvande upplevelse en förlossning innebär, men det är min fasta övertygelse att man alltid när man föder barn ska lyssna på experten i sammanhanget, även om hen är en stressad sjuksköterska på ett av Stockholms överfulla sjukhus, som springer mellan fyra förlossningar på samma gång.
Sjukvårdspersonal har sett födande kvinnor förut, har full koll på vad som händer i kroppen och ger inget annat än användbara och kunniga råd och tips, och en annan teori jag har om kvinnor som upplever mardrömsförlossningar är att de håller sig för mer kunniga än de utbildade proffsen, försöker klamra sig fast vid vad de har låtit sjölvdiagnostisera sig med via Google och sinnessjuka trådar på forumet Familjeliv, hört om av en kompis till en kompis som fortfarande, fem år post delivery, påstår sig lida krigsskador i sin ladybusiness.

Min ”drömförlossning” grundar sig nog till lika delar på min tillit till läkarens och barnmorskornas kompetens, min förmåga att ta det lugnt i pressade situationer, min mans ovärderliga stöd och peppning (jag har älskat honom vansinnigt mycket, på vad jag trodde var absolut maxnivå, i flera år, men nu när vi är föräldrar tillsammans har kärleken vuxit ytterligare) och inte minst faktumet att jag trodde att upplevelsen skulle vara mycket värre än den faktiskt var.

Och så här i efterhand tänker jag tanken: ”massor av veka och mjäkiga kvinnor har fött barn och klarat av det bra, varför skulle JAG ha oroat mig?”

Har en hel del nya besökare här på EvaEmma.com sedan nya boken kom ut, vilket naturligtvis gör mig peppad på att återuppta det dagliga bloggandet, men just nu får det bli en serie sporadiska inlägg, som jag publicerar lite då och då, när andan faller på.

Men om man är här som en vilsen googlare för första gången kan man med fördel läsa mer om mig på Wikipedia (klart bättre än den gamla tråden om mig på Flashback i vilken ingen hade någon som helst information att komma med), och gärna återkomma framåt vintern, när jag förmodligen kommer att blogga regelbundet igen, fortsätta med textunderhållningen som ni till min stora glädje är så många som vill ta del av.

Och om man känner för det får man väldigt gärna lämna en kommentar, berätta vem man är och vad man tycker om att läsa, som en inspiration i form av läsarkontakt till en författare på tillfällig föräldraledighet.

Och så här ser jag ut på en selfie ur arkivet, som jag får ta till idag eftersom jag inte har tid slash tillfälle att fota mig själv just nu.