Svensk matkultur

På packlistan inför nästa Hong Kong-vistelse: havregryn. Eftersom vinnare tränar hårt och äter en bra frukost.

Men SÅ får man väl inte säga? Nej, men jag tänker så i alla fall, och skriver det här!

Lyssnade på ännu ett sommarprat i P1, och drabbades svårt av en berättelse om hur det är att ha ett barn med ett handikapp.
Trots att personen i fråga talade så positivt om hur familjen får det att funka och om hur barnet mår väl och deltar i allt, fick jag bara en tung klump i bröstet som sedan flyttade ned till livmodern och blev till en stor lättnad inför att inte ha några barn inplanerade på kartan.

Tänk vad mycket hemskt som kan hända när nya människor kommer till världen!

Neurologiska sjukdomar, medfödda beteendestörningar, fysiska handikapp och genmutationer, kids som föds utan händer och hörsel, får syrebrist med påföljande hjärnskador vid födseln, utvecklar bokstavsdiagnoser eller bara blir allmänt klena och sjuka.
Vilken fasa!
Och det är ingen garanti att barnets föräldrar är friska, unga eller ens överdrivet hälsosamma i sitt leverne, ALLT kan gå fel när människor förökar sig.

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt jag tycker att det är med fosterdiagnostik, att det är alla blivande föräldrars ansvar att underrätta sig så väl de kan och fatta beslut om sina graviditeter utifrån rådande omständigheter, och ju äldre jag blir, ju fler nya föräldraskap jag ser omkring mig, desto mer övertygad blir jag om att det inte är rätt för alla att föda alla barn.
Alla människor har inte potential att bli tillräckligt bra föräldrar, och alla nyfödda är inte tillräckligt friska för att kunna njuta ett rimligt fritt och självständigt liv.

Jag talar ofta med en kvinnokompis (kan inte säga tjejkompis längre, I’m too old for that sh…) om faktumet att vi inte har skaffat oss några barn, och när vi inte spyr galla över de ohyfsade kommentarer man kan få av oinsatta främlingar för det högst personliga valet brukar vi gemensamt glädjas över det odelade fokus vi kan ägna våra yrkesliv, intresseområden och personliga livsval, i hemlighet fnissa förtjust åt bekantas misär bland kräksjukor och det som kallas ”trots” men av allt att döma mest är dåligt föräldraskap. Vid tillfälle ska jag tala med henne om den skräck jag anser att alla gravida eller med planer på att bli gravida borde känna.

DE GER SIG JU IN I NÅGOT OBESKRIVLIGT RISKABELT liksom.

Och jag är så obeskrivligt glad att jag är barnfri slash problemfri! (Then sue me!)

(Förresten tycker jag att det är ganska äckligt med den omtalade ”babyboomen” bland de största svenska influencerkvinnsen just nu. Inte att de skaffar sig barn, men att de hanterar sina föräldraskap i sociala medier på samma sätt som de hanterar nya dojor. Varför har de ingen som helst respekt för sina familjelivs integritet, det enormt privata i ett barns relation till sin förälder? Varför har ingen tvångsmatat dem med p-piller tills de utvecklar ett bättre omdöme?)

Too old for this sh…

Hade en shoppingorgie på Victorias Secret för några veckor sedan, för första gången på flera år.

Jag är väl medveten om att jag är betydligt äldre än målgruppen för de allra flesta av deras varor, men jag känner mig så SNYGG i deras magiska bh-ar, och hittade massor av fina tröjor på rea.

Dessutom firade jag ett glädjande yrkesrelaterat besked, ville belöna mig själv enligt min devis ”I work hard, I deserve” som jag envist försöker banka in i min livsstil för att göra mig av med den kvardröjande inre rösten som säger ”nej men det är väl ändå onödigt” alldeles för ofta, som om jag fortfarande var nitton år och student.

Jag vet bäst om huset som bara jag bor i också

Jag måste påminna mig om att det förhåller sig med min fysik och min träning precis som med mitt yrkesliv.

Jag vet bäst.

Ska inte lyssna på ”hon var ju inte ens en särskilt framstående idrottare när hon tränade tre gånger om dagen och hade en lagtillhörighet och nu är hon ju dessutom ganska tjock och otränad”, vilket ingen har sagt (skrivit) till (om) mig på jättelänge men som ändå bor kvar i mitt huvud, viskar som ett eko för mitt inre öra då och då.

Jag är stark.

Bara jag känner till hela sanningen kring mina uppförsbackar och spikskor, mina chi och chakran. (Och erfarenheten säger att människor som spionerar på andra i simhallen och recenserar deras muskelbyggnad på internet inte direkt är några sunda atleter.)

Jag har förresten börjat träna med PT igen, utöver att jogga i djungelvegetation och Beyoncéträna. Häshtägg feeling strong.

Varför mobilen är med på gymmet? För att jag vill skicka selfies till kompisar som ligger och sover och för att SOUNDTRACKET ÄR JÄTTEVIKTIGT!

Jobb i Stockholm

I slutet av augusti och början av september infinner sig alltid en behaglig känsla av ökad energi hos mig.
Alla är tillbaka på sina jobb, i sin vardag, med nya krafter och planer, och en ny tid börjar.
Jag har haft några olika möten den här veckan, och promenerat mycket mellan huvudstaden och Solna med mitt soundtrack i lurarna
Det var varmt innan det stora regnet kom, men hösten kändes i en vind, och jag fick till några riktigt bra selfies.

Och jag tänker att just nu, och under en tid framöver, är jag i en period av facit.
Det är nu det blir tydligt att jag verkligen vet vad jag gör, och varför. Hur jag väljer, och varför.
Det behöver inte vara uppenbart för någon annan att jag följer en långsiktig plan, trivs med att stå på två (mycket egna!) ben i arbetslivet, är väldigt nöjd med mitt dubbelliv som skapande och anställd.
Jag vet, och det räcker.

Bara jag känner mig helt och fullt, bara jag vet vad jag kan och klarar. Och framför allt vet bara jag vad jag vill. Och varför.

Kvällsläsning i soffan

Mitt stora intresse för historia, moralfrågor och udda människoöden fick mig att impulsköpa det här magasinet när jag fick syn på det i Hemköps tidningsställ.

Tillbringar kvällen i soffan med det och en Bob Dylan-playlist.

Hit hittar (tyvärr) inte alla turister!

Jag har ju alldeles glömt att berätta om ett väldigt intressant museum jag besökte i Hong Kong!
Det heter Hong Kong Museum of Medical Science, och visar landets historia kring sjukvård och hälsorelaterad forskning.
Jag lärde mig mycket om SARS och hur man kom till rätta med smittspridningen under det tidiga 00-talet, en del om vad som händer med fötter som man lindar hårt för att krympa dem, och såg några lite äckliga inälvsdetaljer i glasburkar.
Det är inte ett museum för överkänsliga alltså, men i allra högsta grad ett museum man bör besöka om man har vägarna förbi och är intresserad av mänskligheten och hur vi lever och lär.