Flyr in i fiktionen
Min korta lediga stund det här dygnet tillbringar jag på resande fot med Astrid Lindgrens Kati, i femtiotalets Europa.
Tårarna
En kvinna som nyligen hemfallit till gråt i en situation hon fann mycket obekväm sökte sig till mig med sina kval.
-Det är så PINSAMT!
-Äh, sa jag.
-Lätt för dig att säga, som aldrig gråter!
-Nja… Alltså ibland gör jag ju det, sa jag, och berättade om en situation i vilken jag tog till lipen i rena ilskan och fick fler vittnen än någon hade velat ha i en sådan stund.
-Det blir ju så när man blir överjävligt förbannad men är maktlös i situationen för att en idiot vinner på att vara en idiot.
-Precis! Men ändå, dig händer det typ en gång vart tionde år…
-Ja, på just det sättet. Fast jag grinar ju oftare än så.
-Really?
-Ja. På varje bröllop och så. Och för ett tag sedan läste jag om Vilhelm Mobergs Utvandrartrilogi, och när jag kom till den där scenen när Kristina står under natthimlen och frågar sig om Gud finns, och ifrågasätter om det finns någon mening med någonting, och Gud inte svarar men hennes barn ropar på henne, då satt jag i arbetsrummet och storsnorgrät.
-Över Kristina från Duvemåla?
-Um.
-Okej, nu känns det lite bättre, SÅ blödig är inte jag!
-You’re welcome.
Men alltså, Karl-Oskar säger faktiskt, strax efter att Kristina har fått besked av sin doktor att ”hennes nästa barnsäng blir hennes död” att ”det är ingen skam att gråta om det känns tvunget”…
Och till och med Robin Scherbatsky våpar sig ibland…
Självupptagenhetsskammen
Det händer sig ibland, då och då, att det blir som i Tranströmers dikt om att ta mått på människan.
Att det inträffar i min närhet liksom.
Och då infinner sig den stora tacksamheten hos mig, tillsammans med den stora skammen.
Insikten, den vilande, i hur jävligt allt kan bli på bara en sekund om man har otur, landar med full kraft bland alla mina små, ynkliga, knappt värda namnet, ”problem”, och jag hajar att jag faktiskt inte har några.
Att jag är en överprivilegierad, otacksam, grinig gnällspik som spiller tid på småaktigheter och fåniga hangups på oförrätter av tämligen oförarglig art.
Det händer mig just nu, och så här: JAG HAJAR!
Det är en del av en längre process hos mig, som började med en stroke hos en ung frisk människa i min närhet, fortsatte med tre månaders arbete på en intensivvårdsavdelning och sedan ytterligare en, och ännu en, nyligt inträffad omständighet.
”Man ska vara glad” eller kanske snarare ”man ska fan inte gnälla” är min insikt, och jag försöker hålla mig till den.
Av alla krafter påminna mig om hur otroligt, omätbart bra jag har det.
Det är en tacksamhet som gör ont.
Ball ju!
Det grämer mig lite att den här tishan inte finns i min storlek…
Uppdaterar er
Jag lyssnar på Karin Boyes tonsatta dikter av Daniel Lemma, käkar vattenmelon och skriver.
Till ämerikänska barn
Idag ska jag posta ett paket fyllt av högkvalitativ litteratur till två amerikanska barn, och hoppas att de ska bli precis lika förtrollade av Mio min Mio som jag blev när jag läste den för första gången.
Bruddrama
När jag jobbar nattskift förhåller jag mig tämligen passiv på dagarna.
Skriver kanske lite, grejar lite hemma, men mest ligger jag i soffan och läser, pratar i telefonen och äter abnorma mängder frukt.
Idag kände jag bara för att slöa framför någon mysig film, och hade turen att snubbla på två Kate Hudson-favoriter från förr.
Something Borrowed och Bride Wars på samma dag, medan tunga åskmoln hopar sig ute och mango- och päronförrådet i kylen tycks outsinligt, bättre än så blir det inte (före semestern i alla fall).
Perspektivet
Jag lyssnar på Hedi Frieds Skärvor av ett liv i Storytel-appen och sorterar tvätt.
Känner djup tacksamhet över min trygga vardag med kläder att tvätta, mat att laga och ett hem att (betala någon för att) städa i.
Fel sida av stan?
Spontanköpte en billig tröja för några dagar sedan när jag frös, och gillar att den är skönt bohemisk. Först något senare slog det mig att den kanske inte riktigt passar sig i mina kvarter.
Och plötsligt fann jag fötter under mig
Jag går och väntar på ett jobbrelaterat telefonsamtal, käkar en mango som jag har skurit i bitar med fara för eget liv (varför är det en så svårhanterlig frukt?) och läser Tranströmer (som jag gör mest hela tiden).
Har ganska mycket i huvudet som vanligt, och då brukar det vara enklast att blogga en bild på snygga skor. Komma undan med det, liksom.
