Jag har verkligen fastnat för den brittiska makeovershowen 100% hotter på Netflix, har den på i bakgrunden hela tiden när jag skriver och fixar omkring lite i vår Hong Kong-lya, och jag tänker med tacksamhet på att jag aldrig har hemfallit åt någon extrem stil, åt något håll.

Har aldrig tatuerat mig (I would never put a cheap sticker on a Bentley), och aldrig slagit hål i kroppen på konstigare ställen än örat.

I tonåren var jag sportig, jeans och sneakers, med vissa utsvävningar åt TLC-hållet (stora byxor och kort tröja), och sedan blev det en lite skejtig look med beanie inomhus och luvtröja ett par år.
Först när jag var 21-22 någonting hajade jag grejen med högklackat, och under de första flygvärdinneåren var tretton centimeter standard på jobbet (precis som gympadojor var standard på fritiden).
Eftersom jag jobbade i uniform under större delen av mina twenties påverkades min privata garderob, blev tämligen enkel och strikt, mörkblå och svart, med kreativa håruppsättningar och symboliska smycken som de främsta markörerna för min bakomliggande personlighet, och jeans-och-sneakers-stilen från mina tonår hängde seglivat kvar med hjälp av en kärlekshistoria med Nike Shox R4 och fåtalet investeringar i dyra, exklusiva jeans som funkade ett decennium. (Ett par från Victorias Secret som inte kostade mer än ungefär två tusen kronor var den mest lojala vän jag någonsin haft, servade mig alltid på bästa sätt, som om de vore magiska, alltid trollade bort pms-magen, fick benen att se en decimeter längre ut. Det är så synd att Vickans slutade sälja classy kläder till förmån för tonårssweats och billiga parfymer.)
Några andra minnesvärda plagg från den tiden som jag alltid kände mig hemma och bekväm i var en duffel jag köpte i London, en jeansjumpsuit från Fornarina och, inte minst, det där smidiga hårspännet som det var jättelätt att sno ihop en snygg uppsättning med.

Nu, post 30, har jag en ganska casual look, gillar kläder i naturmaterial, bara delvis av världsförbättrarskäl, främst för att det är bekvämt, och jag föredrar fortfarande svart, grått och mörkblått, med skor i påfallande stark kontrast, helst rosa eller allmänt glittrigt bling.
Jag har vuxit ifrån baggyjeans, i viss mån luvtröjor, och börjat uppskatta femtiotalets stilideal som funkar särskilt bra när man har lite hips.
Shoppar gärna på Jumperfabriken, Davida, Soft Goat och Movesgood (finns ofta på flygplatser), och klär mig enkelt och neutralt i arbetslivet. När jag är ledig kan det hända att jag tillbringar hela dagen i Nike och Swedemount, lufsar omkring som en skogsmulle i hemmiljö, men jag hör till den krympande del av befolkningen som aldrig säger aldrig skulle gå utanför dörren i träningskläder/sweats om jag inte vore på väg till eller från ett träningspass. Där går gränsen, och jag tycker att det är osmakligt att se kvinnor i träningstights (eller ännu värre; leggings) i miljöer som inte involverar hantlar.

Jag spenderar ganska mycket pengar på kläder, men anser, till skillnad från många andra, att det inte är bortkastade, förbrukade pengar. Pengar investerade i kläder av hög kvalitet som passar mig bra ”jobbar för mig” under en rimligt lång tid, och har sedan, eftersom jag ser till att vara rädd om dem och alltid följer tvättanvisningarna på lappen, ett helt okej andrahandsvärde, betalar tillbaka sig på Tradera när jag har tröttnat på dem.
Mina mest använda kläder just nu, i Hong Kong-hettan, är den här kjolen och den här klänningen, och hemma i Sverige uppskattar jag den här klänningen och mina jeans från Noa Noa mest, ser fram emot att få ta fram mina favoritstövlar ur garderoben igen framåt hösten.
Jag håller också på att förlika mig med min ålderstypiska förälskelse i Gudrun Sjödén, och har upptäckt att jag alltid ”råkar” köpa någonting när jag passerar H&M i Fältöversten eller Västermalmsgallerian där de har ett stort utbud av sin Premium Collection som bland annat innehåller cashmeretröjor.

Det är viktigt att klä sig i linje med sin ålder, och det finns få saker jag finner mer patetiskt än medelålders kvinnor i trånga stretchjeans avsedda för teens, men några utseenderelaterade val är mig ännu outsägligt främmande, trots att de ofta kännetecknar skandinaviska kvinnor som lämnat sin ungdom bakom sig.
Lugg, till exempel, som många kvinnor skaffar sig när håret börjar bli torrt och sönderbehandlat, för att dölja rynkorna i pannan. NEJ, säger jag, och ALDRIG, säger jag, mest för att de allra flesta luggar jag har sett hänger ned i ögonen på folk och får dem att kika fram på ett underligt, dumt sätt.
Och vita byxor är ett big no no, blir aldrig bra. Jag skulle känna mig obekväm med den ständiga risken för transparens, för att inte tala om mensfläckfaran.
Och en kjol är för kort om man måste justera den med handen när man sätter sig ned, oavsett bärarens ålder. Varje gång jag ser en kvinna med en kjollängd som knappt skyler vecket under skinkorna vill jag springa mot henne med en tröja eller sjal att knyta om sig, för att rädda puckot undan förnedringen som hon av någon anledning inte inser att hon utsätter sig för.
Något djurmönstrat skulle jag heller aldrig klä på mig, ens i ironiskt syfte.

Jag tycker faktiskt att jag är ganska bra på det här med stil, att leverera ett städat och välvårdat yttre, även om jag aldrig har lärt mig konsten att contoura eller ens att ”sota ögonen”.

Kan tydligt se vad som felas hos de vandrande katastroferna som stegar in i den brittiska makeover-studion, och lätt avgöra vilka förbättringar som måste till.

Borde kanske börja göra mina egna 100% hotter-nedslag i bekantskapskretsen, snygga till lite där det behövs.

Förmodligen skulle det gilla-kapital jag byggt upp under många år av väluppfostrad artighet och visad hänsyn krympa betydligt på kuppen, men en eller annan överårig partytjej i singoallatop som ytligt bekant kanske jag kan avvara, i ärlighetens namn.

”You never hear anyone say: there goes a zebra with a small ass!”

(Men det finns en lite skämmig del av min garderob som är svår att tidsbestämma eftersom den alltid har funnits och förmodligen aldrig kommer att försvinna… Jag är en sucker för kawaii-fashion! Äger både nallebjörnsvantar, sådana som ser ut som tassar liksom, en My little pony-tisha och flera par strumpor med olika Hello Kitty-motiv. Till mitt försvar kan sägas att jag i alla fall väljer mina tillfällen att använda dem väl.)