Konfliktlösning i samband med den helg vi firar i slutet av juni

Min dialekt och sociolekt är som jag tidigare har nämnt en salig blandning av lite allt möjligt, men de senaste dagarna har ordet ”midsommar” blivit en källa till debatt mellan mig och min sambo.

Inte gällande hur eller var vi ska fira den (vi har aldrig några diskussioner om sådant, som jag har förstått att andra par har ibland, utan var och en bara gör som hen vill) eller så, utan frågan är hur ordet ska uttalas.

”Mis-sommar” säger jag, med småländsk betoning på första stavelsen.
”Mid-sommar” säger sambon, med ångermanländsk klang i o:et.

”Sista helgen i juni” konflikthanterar jag, för att undkomma kritiken.

Mesigt av mig ju. Småländska är coolt, Vilhelm Moberg-style.

”Men vad är grejen? Kan man göra några tricks med den?”

Fick för första gången i mitt liv hålla i en fidget spinner igår.

Det var ingen omvälvande upplevelse.

Men jag drömmer om att själv hitta på och börja producera, sälja och marknadsföra något sådant där, som är till ingen som helst nytta för mänskligheten men genererar enorma summor pengar eftersom produktionskostnaden är försumbar i förhållande till handelsvärdet.

Då skulle jag ha semester mest hela tiden. (Vilket i själva verket skulle innebära ungefär tre veckor i taget med några månaders mellanrum, eftersom jag faktiskt gillar att jobba.)

Avkopplad och urloggad

Mitt övergripande mål för årets semester är att ha mobilen i flight mode större delen av dygnet, sova mycket och rent allmänt koppla av.
Det är inga produktiva dagar jag har framför mig, således, men kvaliteten på mina texter tenderar att höjas märkbart när jag går in i en sådan där bubbla.
Inleder hela avkopplingssessionen med några dagar på balkongen tillsammans med en hög böcker, bland andra Loa Falkmans självbiografi, Mia Skäringers båda böcker som jag av någon anledning aldrig har läst, och 13 reasons why.

Den sistnämnda skulle jag helst vilja läsa i svensk översättning men får hålla till godo med på engelska, och jag har högt ställda förväntningar på den eftersom Netfixserien var så fantastiskt bra, verkligen berörde mig på djupet.

”Hon kände att staden låg i världen, att världen angick henne, att hon måste våga vandra ut i den”

Jag gick en Stockholmspromenad ganska tidigt en morgon i förra veckan, innan jag skulle på en kurs i trakten av Slussen.

Tänkte ännu en gång på det där med de större perspektiven.
På Fogelströms Stockholmsskildringar som har hört till mina favoritböcker sedan jag upptäckte dem i tonåren, och på det där som nyligen bortgångne Ulf Stark sa i en intervju en gång: ”jag gör inga kompromisser med mitt konstnärliga samvete”.

Det var en fin morgon.


Avbild ur ovan nämnda litterära mästerverk.

Det är en fråga om värdighet, och om att skriva så att vem som helst fattar

Ett av skälen till att jag älskar Sophie Kinsellas böcker är att hennes huvudkaraktärer alltid är sådana rejäla kvinnfolk.
De är inga rara små behagfulla väsen med högsta betyg från businesschool som svassar omkring i gräddfilen som viljelösa våp och säger ja och amen till allt.
De gör karriär på sina egna villkor, säger ifrån och gör uppror, vågar göra obekväma ställningstaganden enligt sin egen moraliska kompass och ”tar för sig” som det heter.
Katie i den nya (eller alltså, den är inte särskilt ny, men jag väntade in den svenska översättningen) romanen Mitt inte så perfekta liv är också sådan, och det var därför boken verkligen funkade som ”feelgoodläsning” för mig trots att (eller för att?) jag i min inte särskilt romantypiska verklighet kände mig trampad på i en av mina yrkesroller vid tidpunkten när jag läste ut den.
Katie visar värdighet i den här boken.
Låter sig inte köras över av tuffa tjejerna som hittat till det hippa Londonkontoret direkt från skolgårdens rökruta, och slutar att använda plattången.
Det var en underbar bok, träffsäker och rörande som bara de bästa chicklittromanerna är, och jag är nu åter i väntans tider på Sophie Kinsellas nästa titel.


Boken tillsammans med min inte så perfekta frukost, ost-och-skink-macka, isthé och en halv chokladkaka.

(Förresten var det där ovan nämnda övertrampet i min verklighet bara jobbigt tills jag började tänka på det i ett större perspektiv, och med en släng av storhetsvansinne valde att se det som en passus i ett kortare kapitel av de memoarer jag ämnar skriva om ungefär femtio år. ”I juni 2017 fattade jag ett beslut som för flera i min närhet framstod som underligt, för att inte säga obegripligt eller direkt otacksamt, men för mig var valet självklart. Jag följde min ursprungliga plan och avstod från att ägna min tid åt något som vid tidpunkten framstod som ett dåligt skämt och i retroperspektivet möjligen var det också” liksom.)

Kärlek och tillträde i mer privata zoner vid ungefär sjuttonde, ibland tredje, ögonkastet

Talade med en kollega om det där med hövlig distans till andra människor, och fann att vi båda blir irriterade när någon tar sig friheten att tilltala en på ett alldeles för personligt sätt.

-Det är påträngande, respektlöst! sa kollegan, och jag höll med.
-Ibland gör till och med telefonförsäljare det, bara ”tjena mannen” liksom, och man ba ”jag är inte din man!”

Jag har inte särskilt många vänner.
Dem jag umgås med på regelbunden basis är få men varmt uppskattade, och står mig desto närmare.

De flesta har jag träffat genom jobb eller utbildningar, i ett fåtal fall genom gemensamma bekanta, och även om jag inte kan minnas det exakta tillfället vid vilket vi träffades för allra första gången, har jag knivskarpa minnen av ögonblicket när jag började tycka om dem tillräckligt för att räkna dem till vänskapskretsen.
Min lite stela fasad och reserverade attityd rämnar inte för vad eller vem som helst, men när den gör det sker det villkorslöst, utan minsta tvivel, eftersom jag har ägnat skälig tid åt att observera och utvärdera.

En av mina bästa kompisar var min flygvärdinnekollega för ungefär tio år sedan, och vi möttes i ett gemensamt hysteriskt fniss i en situation vid vilken ingen annan närvarande drog på munnen när jag blev slutgiltigt övertygad om att jag ville vara hennes vän.

En annan kompis lärde jag känna på universitetet, och det var en särskilt klarsynt kommentar under en föreläsning som så att säga fick mig på fall.

Jag umgicks under en period för några år sedan ganska intensivt med en kille sprungen ur en helt annan samhällsklass än jag, och honom började jag tycka om för att han vid en tämligen slumpmässig diskussion visade sig vara en mycket empatisk tänkare, vilket nästan inga män med borgerlig bakgrund är.

Det krävs ganska mycket för att tillåtas inträde i min exklusiva vänkrets således, och som tur är verkar de där få, mycket speciella personerna av någon anledning tycka att det är värt inträdesproven.

Och jag är inte imponerad av någon som omger sig av horder av vagt bekanta som de kallar vänner och knappt kan skilja från sina fiender, känner ingen avund.
Tvärtom, skulle inte alls trivas i någon stor, löst sammansatt konstellation med människor som man förväntas vara förtrolig med, även om det naturligtvis ser bra ut på Instagrambilder och så där.

Faktum är att människor som ”alla gillar”, som har ”massor av vänner” och flera tusen namn på sina Facebookkompislistor alltid ger mig lite dåliga vibbar.

Det är något ryggradslöst över att vara tjenis i alla läger liksom, och jag blir illa till mods när någon som jag har träffat vid något tillfälle, yrkesrelaterat eller annat, plötsligt beter sig som om vi var gamla dödspolare och blir oväntat informell vid nästa möte.
Utöver att vara respektlöst, som ovan nämnda kollegan sa, visar det på bristfällig integritet, och personlig integritet är en av de egenskaper jag värderar högst hos andra människor.

Det finns inget genuint vänskapligt i att kasta sig över en person som man har träffat vid ett enda tillfälle tidigare med en stor kram, och det är inte schyst att inleda en allra första konversation med ett ”jag hörde att”.
Snarare är det pinsamt ouppfostrat.

Ikväll ska jag ringa en nära vän som jag tyvärr inte har talat med på nästan en vecka, för vi behöver dissekera ett ämne som är av stort intresse för oss båda, i samband med nyligt framkomna uppgifter. (Vi ska alltså kärringskvallra så in i helvete, för det är sådant, bland annat, som skiljer relationen mellan två riktigt goda kamrater från den mer alldagliga mellan ytligt bekanta.)

En efterlängtad semester

Just nu räknar jag ned dagarna till min sommarledighet, och har dessutom sammanställt en liten lista över olika grejor som jag planerar att använda all lyxig fritid till:

-Vandra i norrländsk vildmark
-Läsa Att vara Loa Falkman
-Gå på bröllop
-Köra båt
-Lyssna på Vivaldis hetsigaste stycken, helst medan jag cyklar
-Baka bröd
-Träna Bouncefit
-Resa till Paris
-Läsa Krig och fred igen (för att se om jag har uppnått tillräcklig intellektuell mognad för att gilla den)
-Paddla kajak
-Äta grillad lax varje kväll

I övrigt ämnar jag vakna tidigt på morgnarna, skriva massor och prata i telefonen någon timme varje dag, precis som jag gör mest hela tiden.

En usel mascara

Plockade upp en mascara ur en reakorg på H&M nyligen, trots att jag egentligen vet bättre.

Kommer aldrig att köpa Max Factor Excess igen, utan fortsätta att vara trogen min Loreal Double Extension.


Klibbig, läskig mascara som klumpade ihop ögonfransarna och tog sju svåra år att tvätta bort, fotograferad ovanpå ett väl använt armband från Lindasmycken.