Jag och min blivande man tillbringar alla hjärtans dag tillsammans i år, när vi för ovanlighetens skull både befinner oss i samma land och är lediga samtidigt.

Det blir mysigt, med middag och kvalitetstid TILLSAMMANS.

Men jag drar mig till minnes andra år, andra dagar, innan jag träffade min älskade sambo, när fjortonde februari har stått mig upp i halsen och framstått som det yttersta beviset på människors, i alla fall den stora grå massans, benägenhet att medvetet larva till sig, sprätta omkring och vara självgoda över de relationer de råkar ha och rent allmänt skylta med något samlivsrelaterat som i vanliga fall är var och ens ensak, alltid lika ointressant för utomstående att ta del av.

Vet inte hur många gånger min puls har gått upp av ilska (och skam å den pinsamma personens vägnar, som hen uppenbarligen inte har vett att känna själv) när jag har läst Facebookposter om ”finaste pojkvännen” och ”underbara flickvännen” och ofrivilligt fått ta del av detaljerad information om presenter, blommor och uppvaktning som om dagen till Valentins ära vore en tävling i vem som är mest uppskattad, älskad och lyft, buren, stöttad. (Vilket blommor, resor, smycken och liknande aldrig kommer att vara ett mått på, sorry.)

Jag och min sambo träffades först när vi var trettio år (och det var förvisso viss uppvaktning inblandad, men egentligen mer en helt självklar och mycket vardagsbetonad ”BOOM det här är min andra halva”-insikt, befriad från det allra mesta av romantiskt skimmer och rosa moln) och jag hade mer än ett decennium av andras kärlekslycka gnuggad i mitt singelface i ryggen.

Därför har jag vett att inte skriva något om ”hur viktigt det är att vara med varandra en sådan här dag”, eller om hur fantaaastiskt uuunderbart jag har det idag, följa upp med en föreläsning slash uppläxning om hur viktigt det är att ”hålla gnistan vid liv” och ”tänka på de stackars ensamma som har det så jobbigt”.

Och jag minns alldeles fantastiska och uuuunderbara Valentines-dagar under mitt liv som singel.

Jag brukade passa på att frossa i allt godis som plötsligt dyker upp i olika hjärtformer överallt vid den här tiden på året, och shoppa någonting som jag egentligen hade nekat mig själv för att det var ”onödigt”. Uppvakta mig själv, för att jag tyckte att jag var så himla härlig, liksom, klyschigt nog.

Och en gång var jag och en flygvärdinnekollega på ledighetsstopp i Norrland på den där sönderhetsade dagen när alla andra, inklusive våra kollegor som vi hade trängts med i samma flygplan hela dagen, skrek ikapp om blombuden och de dyra underklädesseten de hade fått av sina respektive, varvid min kollega bankade på min hotellrumsdörr mitt på dagen när jag gjorde mig redo för min vanliga dagliga promenad och hamburgerlunch, frågade om jag skulle ”med ut och ba pissa på alla stjärtars fucking dag”, och så gick vi till ett oldschool konditori, åt abnorma mängder goda bakelser, medan vi turades om att tjuta ”asså vi är sååå värda det här”, ”den här smörkrämen är en käääärleksgåva till mig, för jag är den bästa och snyggaste och sexigaste och roligaste kvinnan, säger typ alla” och andra saker vi hade hört till leda av alla som kämpade för att ge sken av något slags couples goalz med sina ytliga presenter och återberättade kärlekssms som för allas trevnad borde hållas privata.

(Det kan också hända att vi hängde över varandras mobiltelefoner och utsåg de allra äckligaste och mest pinsamma av våra bekanta med sina stageade parfoton i motljus och kärleksförklaringar till sina barn som ändå inte kunde läsa den distanslösa skiten, sa ganska många elaka saker medan vi lajkade för glatta livet.)

DET var en fin dag.

En annan gång var jag i London, och tänkte på hur glad jag var att jag inte var i samma sits som mina kollegor, som var såååå djupt sorgsna över att inte få vara hemma med sina ”älsklingar”, såg det som en personlig förolämpning att arbetet bjöd på en utlandsvistelse just den dagen.

Det var ju awesome att få ett helt dygn för att softa omkring i London, inget man vill deppa bort på ett hotellrum, oavsett relationsstatus.

Och, till alla singlar (men också par, föräldrar, barnlösa, föräldralösa) : den fjortonde februari är en dag mellan den trettonde och den femtonde februari.

Du har precis lika många vänner och bekanta idag som alla andra dagar, och du får förlåta dem för att de beter sig illa mot dig just idag genom att framhålla sig som mer älskade slash lyckade än du, okänsligt frågar hur du ”firar” för att bräcka dig och säga hur storslaget de tillbringar sin dag, ety de vet helt enkelt inte bättre, är normalkorkade och förledda i en masspsykos som detaljhandeln tjänar miljarrrder på medan kapitalet gnuggar händerna.

Ta det lugnt, andas djupt, skaffa dig själv det du vill ha i stället för att vänta dig det av någon annan (ALLTID ett bra råd att följa), och kolla något avsnitt av din favvoserie, fortsätt i lugn och ro ditt casual dejtande och känn ingen press att meddela dina polare hur mycket de betyder för dig om du inte lika gärna kunde ha gjort det igår eller imorgon.

Den här hysteriska fasen går över, i år också. (Precis som de allra flesta svallande känslor mellan twentysomethings som agerar extremt extrovert med information kring sin relationsstatus, och ”kärlek” som bygger på kort, överraskningar och utomståendes kallt blå gillatummar tenderar att göra så fort solen går upp över en vanlig dag utan heliumballonger och rosor.)

Ur min ungdoms arkiv:

Jag är inte alls oroad över att Facebook loggar alla mina förehavanden, informerar ju själv världen om dem, och uppskattar att kunna gå tillbaka för en utgrävning om hur jag levde förr i världen.

Ganska exakt som nu, faktiskt, med skillnaden att jag är ihop med en kille som jag vill vara med jämt, alla dagar. (Och jag har förstått, faktiskt, att nästan alla träffar en sådan partner vid någon tidpunkt i sitt liv. En del av oss är bara bättre på att leta, undviker att uppehålla oss vid ointressanta halvmessyrer, låter oss inte skrämmas eller stressas in i tvåsamhetsnormen förrän det är rätt, med rätt person.)