Skör levnad

Jag stör mig väldigt ofta på särskrivning, men i dagens bloggrubrik gör jag mig medvetet skyldig till det.

Har läst Pia Degermarks sorgliga självbiografi Gud räknar kvinnors tårar.

Den innehåller en hel del namedropping av typen som förmodligen är jätteintressant om man läste sådana där tidningar som brukar finnas hos landsortsfrisörer på tiden när det begav sig, och en stor mängd underlig självömkan.


Men man förstår ju att någon har haft en jävlig barndom när man läser sådant här.

Och det är ju inte som att man är någon räkmackeglidare om man kan försvara sig med att man faktiskt är jätteduktig på att åka skidor.


Usch vad jobbigt Pia Degermark verkar ha haft det!

Och begreppet stress har naturligtvis olika betydelser inom olika samhällsklasser.
För dem som inte har ett jobb eller behöver skaffa sig ett kan det vara stressigt att berätta för andra, arbetande människor, hur man vill att en fest ska vara.

För övrigt har jag förhandsbeställt Lotta Grays Himlen kan vänta, men innan den dimper ned i brevlådan i slutet av maj har jag inga särskilda läsplaner. Tips mottages tacksamt, på allt som kan tänkas uppröra mig i vanlig ordning.

Möjligen var bara böcker och musik bättre förr

Läser en bok av Nan Inger Östman som jag läste när jag var preteen och nyligen fyndade på Bokbörsen.

Den handlar om ungdomsvåld, stök i skolan, klassproblematik och relationer.

Språket är ganska daterat, och miljön innehåller mycket sjuttiotalskläder och dito inredning, men konflikterna och dramatiken kring den misshandel ett fåtal elever utsätter sina jämnåriga och en lärare för är tidlösa, kunde utspelat sig idag, förra året eller 1932.

Ni borde försöka läsa den, om ni är teens som inte har gjort det.


Smockan av Nan Inger Östman, Rabén och Sjögren 1978.

”Man ska köpa skilsmässohus, de är välrenoverade”

Jag och min sambo har letat ett nytt gemensamt boende ganska länge.
Vårt intresse har pendlat mellan lägenhet, hus, området vi bor i och några andra, men några gånger har vi hittat EXAKT vad vi vill ha (i olika versioner).
En gång såldes objektet som överträffade alla förväntningar till vår stora förvåning till en köpare som lade lägre bud än oss (”svarta pengar emellan fattar du väl” sa en bekant med mer storstadsvana än jag) och andra gånger har vi tvekat för länge eller bara ångrat oss i sista minuten.
För ett par veckor sedan blev vi i alla fall båda väldigt förtjusta i en Hemnetannons, och gick på en förhandsvisning av objektet.
Vi lade bud, och det gjorde ingen annan på flera dagar.
Sedan blev det dock budgivning, mellan oss och två andra intresserade.
Spännande, för att inte säga nervöst.
Ett par dagar senare meddelade mäklaren att de två andra budgivarna hade ”lagt sig”, och vi blev naturligtvis jätteglada.
”Men det finns en ny budgivare, han hör av sig imorgon förmiddag senast tio.”
”Någon som kämpar med lånelöfte och har möte på banken vid nio” sa Stockholmsrutinerade kompisen.
Och tydligen fick denne någon ett fett banklån, för ännu en hetsig budgivning tog vid, och efter några vändor (fortfarande väl inom vår budget) tänkte vi pessimistiskt att det nog ”inte var någon idé att fortsätta” eftersom den andre parten tycktes minst lika enträgen som vi och tog stora kliv i budgivningen.
”Är du inte besviken, IGEN?” frågade Stockholmskompisen.
”Nä” sa jag, för det var jag inte. Inte jättebesviken i alla fall.
En gång när jag var yngre försökte jag springa ikapp en buss vid Fridhemsplan, varvid en vilt främmande gammal tant skrattade åt mig och sa ”bussar och karlar ska man inte springa efter, det kommer alltid en till”.
Jag springer fortfarande efter bussar ibland, men den enda karl jag har intresse av behöver jag som tur är inte springa efter längre än just hem (med undantag av när han bestiger glaciärer på Nya Zeeland med stora älgakliv och glömmer bort att jag är av något klenare virke), och vad gäller just materiella saker som hus, lägenheter och prylar stämmer regeln att det alltid kommer en till.
Varje dag svämmar Hemnet över av fler platser som passar alldeles utmärkt att slå sig ned på.
Det är ingen idé att stirra sig blind på en förlorad möjlighet bland tusen liksom, när det viktigaste i ett hem är vem man delar det med, och vilka man låter hälsa på.
Och även om jag hyste visst agg mot storkapitalisten som gled in i budgivningens sista skälvande minuter med sina vidlyftiga finanser för att sno mig på Det Perfekta Arbetsrummet (VET INTE HEN HUT?), överskuggades de av insikten om att inga pengar i världen kan köpa kärlek och hemtrevnad.
Men så ringde mäklaren, och vårt ”sista bud” låg oöverträffat.
Så vi vann, allt, jag och min älskade sambo.
Lyckliga vi!

Nya bilder för en ny tid

Jag mår betydligt bättre nu, bara lite snuva dröjer sig kvar efter helgens plötsliga sjukdomsdramatik.

Återvände till jobbet igår, men hajar fortfarande till varje gång jag ser mig själv i spegeln eftersom jag har den där förkylningssunkiga looken komplett med fnasig näsa och svullna ögonlock som ingen makeupteknik i världen (som jag behärskar) biter på.

Känner mig ugly.

Blev därför extra glad när Anneli skickade över de nya snygga bilderna som vi fotade i hennes studio på Kungsholmen nyligen, och jag kan knappt tro att det är jag som figurerar på dem.

Det ska bli kul att förnya hemsidans look med hjälp av dem.

Too old for that shit?

Noterade idag, ännu en gång, att jag har pinsamt få följare på Instagram.

Särskilt i förhållande till hur mycket jag postar.

Använder dock appen snarare som jag använder Facebook än som jag använder bloggen. Tämligen familjärt liksom, så kanske är det inte någon bra grej att offentliggöra hela rutmönstret av spontana bilder.

Är ändå för gammal (eller bara för smart) för att bry mig om hur många som bryr sig. Föredrar kvalitet framför kvantitet liksom, precis som vad gäller skor och handväskor.

Rosa piggar upp

En snäll brevbärare levererade ett paket från Fritidsfabriken ända till min brevlåda idag som om hen visste att jag är sjuk och inte hade kunnat hämta det hos paketombudet på flera dagar.

Det innehöll ett par byxor som jag kommer att använda jättemycket när jag är ute och strövar utanför stadens betong, och som tur var blev storleken rätt på första försöket trots att min rumpa inte är så där perfekt rundad som modellens.


Visst är de snygga?

Roa er ni bara, gör det!

Talade med en kollega nyligen om fenomenet passiv aggression, om hur man kan bete sig riktigt jävla illa bara genom att fälla kommentarer som ”jaja, det spelar ju ändå ingen roll vad jag tycker” eller bara sucka uppgivet inför helt rimliga beslut och slumpmässiga händelser.

Vi började skratta båda två och överträffade varandra med uttalanden av typen ”nejdå, mig behöver man inte bry sig om”, ”det blir väl som vanligt” och ”jag börjar vänja mig vid det här nu”.

Och för all del, bästa läsare, bry er inte om att jag fortfarande, tre dagar efter Det Stora Slajmförkylningsutbrottet, fortfarande har feber och ser ut som sju svåra år när jag råkar möta min egen blick i spegeln.

Roa er ni bara, och lev som om den stora misären inte fanns.

Njut av era jobb, fritidssysselsättningar och sociala aktiviteter.
Spela innebandy, ät sushilunch och träffa era kompisar, gör det för all del.

Som en extra bonus till all lyx ni lever i kan ni numera, enligt pricerunner, köpa mina böcker jättebilligt på Snaplit, hemsidan för kurslitteratur och sådant.

Tänk inte på mig inte, bara för att jag håller på att avlida av självömkan, utan ha det så kul där ute i omvärlden, för all del…



Som tur är har jag i alla fall mina texter att hållas med i sjuklägret jag har låtit etablera i soffan med glass och Alvedon inom räckhåll. Ingen förstår mig som mina låtsaskompisar när jag lider.

Jasså, det är DET boken handlar om!

Jag googlar min låtsaskompis Tebbe ibland, för att se om någon har skrivit något om henne eller om hon dyker upp på några nya oväntade ställen.

Nyligen hamnade jag på en sida som var till större delen på kinesiska och som jag tyvärr inte lyckades översätta, men jag förstod i alla fall att trilogins sista del, Tebbes Tur, var listad bland böcker som handlar om ”ensamhet, arbetsliv och sorg”.


Det var ju lite deppigt, eftersom jag anser att boken snarare handlar om revansch, klasskamp och självförtroende. Och lite om ”arbetslivet” kanske.

Kul att se boken här och där i alla fall, och om du inte har köpt den kan du göra det till exempel HÄR.


Jag har några exemplar i garderoben också, men de är tyvärr tjingpaxade.