Inte impad

Kollade första avsnittet av nya C More-serien Gråzon igår, men lär inte se de kommande.

Tillgjorda karaktärer med stolpig dialog och ett sökt machomanér, för mycket kavajkvinnor och för lite (inga) snygga män.

Synd!

Ålderskris?

Har Footwayfyndat ett par likadana rosa Dr Martens-dojor som jag hade när jag var tjugofyra år och mycket ballare än nu.

Ser fram emot att premiärpromenera dem en runda i Hagaparken nästa vecka.

Tager och skriver

Runt ena handleden har jag tio armband.

två av dem finns orden jag försöker fokusera mest på just nu.

Det finns så mycket som kräver sin kvinna i fråga om att beskrivas och berättas, och jag mumlar ”challenge accepted” ned i jackans krage, går ett varv runt Vasaparken efter dagens och innan kvällens jobb, samlar tankarna.

Observerar strax senare att jag alltid kommer att vara en sådan där som kliver in med skorna på, och att det är ganska jobbigt ibland, men oftare en trygghet, det att alltid veta var man står, kunna lita till sig själv och det man ser och hör, som blir tydligt först när man textar om det.

Man måste chilla ibland

Såg ett av Dolly Partons Instagraminlägg igår, och tyckte att det var det bästa jag hade sett på hela dagen.

Men det ÄR ju inte så jävla svårt!

Läste en bok som heter Bemötandekoden förra veckan, och hoppades lära mig något nytt i ämnet kommunikation.

I boken beskrivs ”solskenshjärnan” och ”grådaskhjärnan” som två delar av vårt medvetande som är olika bra på att aktivera sig.

Det var ganska intressant, men resten gjorde mig mest förtvivlad.

Tänk att så många människor i världen har så svårt att vara neutralt artiga och vänliga att det lönar sig att skriva faktaböcker om hur vi andra ska kunna leva och arbeta bland dem.

Sorgligt ju.

”Finns på vänster ytter!”

När jag var lite yngre och mycket spänstigare än vad jag är nu led jag i betydligt större utsträckning av mitt låga blodtryck.

Jag svimmade då och då, och blev allmänt yr och kallsvettig när jag reste mig upp efter att ha suttit ned en stund, och det var alltid lika pinsamt. Särskilt när folk runt omkring inte hade mer vett än att de typ trodde att jag dog och mer eller mindre hann ringa en ambulans under de få sekunder jag var okontaktbar.

En gång i tjugoårsåldern rasade jag ihop mycket hastigt och oväntat när jag hängde med en ganska ny kompis, och jag minns hur otroligt dum jag kände mig när jag låg där på golvet och försökte stamma fram att det skulle gå över snart, om jag bara fick ligga stilla en stund så att blodet hann tillbaka upp i huvudet.

Kompisen blev dock inte upprörd eller obekväm på något sätt, lade bara ena handen på min axel och sa ”jag sitter här hos dig, jag”.

Känslan av den kompisens närvaro vid uttalandet av de orden, lättnaden som infann sig i samma sekund som jag insåg att jag inte var ensam och utsatt, har sedan dess varit min idealbild av fenomenet vänskap.

Dem jag räknar till mina riktiga vänner är få till antalet, men utöver att de är kul att hänga med, och vi skrattar mycket tillsammans och så, är de av segt och uthålligt virke och finns kvar hos mig också när jag eller situationer jag befinner mig i är lite obekväma.

Under den senaste veckan till exempel, när jag har fattat ett stort beslut och känt mig allmänt trött och uttänkt (min motsvarighet till utarbetad, vilket jag typ aldrig blir) har mina närmaste standbyat vid min sida som de allra tappraste av flygvärdinnor, och supportat mig mer än Maradonas fans jublade under hans storhetstid.

Det är jag enormt tacksam för.

Att hålla huvudet högt

Nämnde nyss för en kamrat att jag ska tillbaka till min naprapat om några dagar efter ett uppehåll på några månader.

Det slog mig då att jag har blivit en person som säger ”min naprapat”, vilket betyder att jag är förbannat gammal och förbannat stel, på alla sätt.

Faktumet är tungt att bära, och trots att jag har följt ovan nämnda yrkespersons råd om att stretcha axlarna varje dag och träna de små musklerna som sitter mellan skulderbladen börjar jag förlika mig med att jag ser ut som Fogelström i nacken.

Det och en del andra grejor har skickat mig direkt in i medelåldern, och jag har numera officiellt vuxit ifrån att:

-Kolla Lejonkungen när jag vill gråta ut lite.
-Äta fler än tre donuts vid ett tillfälle.
-Ta med en fotboll när jag joggar för att det är roligare om man låtsas att man är Diego Maradona med talang för saxdribbling.
-Prata i telefonen med en kompis en hel natt och gå direkt till jobbet där man kan fortsätta att prata med samma kompis.

Ett mer moget beteende matchar mina under-ögonen-rynkor (som djupnar lite varje dag) bättre.

Precis så, blev det med beslutet!

Jag har gjort en liten yrkesmässig utflykt under senaste tiden.
Tog tjänstledigt från arbetsplatsen som varit min i flera år för att prova något nytt, känna mig för, se om det nya var något för mig.
Det var det inte.
Saknade mina kollegor och en del andra grejor för mycket, så jag vänder hem igen.
När jag outade det på Facebook fick jag en serie lajks och kommentarer som gjorde mig väldigt glad, särskilt den på bilden nedan.

Precis så är det, nämligen!
Det var vackert utanför Mattisborgen, med fast flex-dagtidsschema på en bokstavligen livsviktig verksamhet, men när en årstid har passerat är det dags att springa hem till sina egna rövare och vildvittror.
Sådant känner man.