Idag reser min älskade man tillbaka till Hong Kong efter några dagars ledighet i Solna, och jag är naturligtvis orolig för honom i dessa Coronatider, men har sagt till honom att andas sparsamt och är av den fasta övertygelsen att Gud håller sin hand över barn, dårar och de barnsliga dårar till äventyrare som söker sig till flygbranschen.

Det finns flera verkligt lyckliga omständigheter i mitt liv.
Några har jag fått, helt gratis, som en schyst familj och så där, och andra har jag skaffat mig alldeles själv.
I den sistnämnda kategorin finns min man och min karriär. (En vän rättade mig nyligen när jag talade om ”mitt yrkesliv”, menar att jag bör säga ”karriär” för att inte förminska mig själv, men jag tycker att det känns lite snobbigt, förmätet.)

Både mannen och karriären är i alla fall de allra bästa av sitt slag, passar mig som vore de designade för min unika (och bitvis tämligen enerverande) personlighet, och jag är så väldigt glad att de funkar bra tillsammans.

Mitt äktenskap har aldrig krävt att jag gör avkall på min karriär, och jobben har aldrig satt käppar i hjulen (jetmotorerna) för mina och min älskades resor och andra intressen.

Det är en ynnest att leva ett liv som saknar konflikter av den arten, och jag påminns om det varje gång jag hör någon gnälla över sitt ”livspussel”.

Mitt liv är alltid okomplicerat som en Pugh-sång i en jämförelse.

Lucky me, även om jag just nu skulle vilja försena dagens avgång till HKG åtminstone ett dygn…

Jag har inte skrivit alls om släktforskningen på ett tag nu, men den fortgår i det tysta, under mina lediga stunder. (Och jag är helt säker på att mina grannar uppskattar den hobbyn långt mer än mitt violinspelande och jonglerande.)

Ett av mina senaste fynd i arkivrotandet var min farfars betyg från sin militära tjänstgöring under andra världskriget, när han var flygmekaniker i Kallinge.

Vi pratade ganska mycket om den tiden innan hans bortgång, i samband med att jag blev flygvärdinna och ibland flög till hans gamla ”hemmabas” i Blekinge, men det kändes ändå… Märkligt… Att plötsligt ha ett gult kort med en lista över hans utbildningar och grader av befordran i handen.

Han ansågs av överordnade ha ”högsta möjliga lämplighet för tjänsten” och en anteckning under rubriken ”tekniska färdigheter” säger ”med beröm godkänd”.
Jag blev fånigt stolt över en sedan länge avliden släkting när jag strax senare läste ”noggrann, pålitlig, kamratlig”, fnissade till lite och tänkte att det sista ordet kanske lades till när släktingen, trots en enligt egen uppgift extrem flygsjuka, följde med på ”observationsflygningar” mot löfte om extra betalning.

Jag tycker om att känna min egen historias vingslag på det påtagliga sätt jag gör när jag hittar sådana här fysiska bevis på tidigare generationers liv och leverne, och det är en av drivkrafterna bakom mitt idoga letande bland gamla papper och snirkliga siffror. Ofta får det mig att tänka på vad eventuella kommande generationer (jag har syskonbarn) kommer att lyckas ”forska fram” om mig när jag är sedan länge hädangången.
Kommer de att med stigande förtjusning upptäcka min arkiverade Facebookprofil, andaktsfullt klicka sig fram till min första selfie på Kungsbron, utanför lägenheten jag gnetade ihop kontantinsatsen till på ett pissigt reklamjobb sommaren 2011, kanske hitta något gammalt anställningskontrakt från den tiden, och sedan snubbla på min DNA-profil nedtecknad för ett frivilligt forskningsprojekt?

Jag hoppas att vad som står att finna i mitt eftermäle om sjuttiofem år, även om det inte är militärt korrekta fraser som ”noggrann, pålitlig, kamratlig”, är sådant som gör det rimligt att anta att jag levde ett liv för freden och demokratin, var allmänt hygglig under min tid på jorden.

För DET är ändå det allra finaste man kan hitta i sitt ursprung när man släktforskar. En allmän hygglighet slår alla gamla förmögenheter och hyllade konstnärsskap i världen.

Vill varmt rekommendera er att se senaste avsnittet av Vetenskapens Värld, DNA-revolutionen, på SVT Play.

Så JÄVLA intressant, för att tala spontant klarspråk.

Jag har läst på lite om kommersiella DNA-tester nu, som den glada släktforsknings- och hälsoivrar-amatör jag är, och vacklade under några sekunder mellan att beställa The Ancestry and Wellbeing Kit från Living DNA för 149 Euro eller gå med i foliehattarnas demonstrationståg för att skydda enskilda människors integritet.

Och nu har jag nätshoppat ”ritningen till mig själv”, väntar med spänning på vilka nationaliteter som finns bakom de tjugotalet svenska generationer jag har lyckats spåra i mitt släktträd med hjälp av kyrkböcker och arméns arkiv, och inte minst på tips och råd gällande min kropps fortsatta vällevnad genom anpassad kost och livsstil. (Om man detaljstuderar DNA-spiralerna som vindlar sig i min kropp med en experts ögon och tillämpar vetenskaplig teori kan man vara mer konkret än att det är nyttigt med grönsaker och motion.)

Jag är starkt positiv till att hela mänskligheten ska DNA-testas och registreras.

På det sättet kan forskningen kring sjukdom och hälsa gå framåt, brott bli lättare att utreda och själva livet enklare att förstå sig på.

Jag återkommer om ungefär åtta veckor med rapport om mitt DNA, stand by for more info.

Jag blev med anledning av en kollegas generositet ägare till några mycket speciella böcker idag.

Äntligen får jag tillfälle att laga min allmänbildningslucka i fråga om att läsa Fredrik Ströms Rebellserie, och ikväll bläddrar jag försiktigt i Tidernas läkarbok från 1924.

Om jag råkar höra Ted Gärdestads Hoppets eld i något sammanhang fastnar den alltid hos mig så att jag hör den för mitt inre öra, har den på hjärnan, mer eller mindre tvångsmässigt sjunger några takter ur den gång på gång, och det kan hålla i sig i flera dagar.

Jag läste någonstans att det beror på att den omedvetna delen av hjärnan tror att informationen den får av en särskild musikslinga är viktig, och tvingar minnet att repetera den gång på gång för att inte informationen ska gå förlorad. Vissa kombinationer av toner ska tydligen ha ”lättare” att missuppfattas på det sättet inne i huvudet på oss, och jag antar att just den där Gärdestad-snällpopen träffar en särskilt öm punkt i just min hjärna eftersom den fastnar som frigolitsmulor.

Tur att den är lite bra.

Jag hävde ur mig min frustration över usla bloggare till en kamrat för några dagar sedan, och det förde oss osökt in på ämnet ”föräldrar som berättar om sina barn och sitt föräldraskap i sociala medier”.
Vi anser båda själva fenomenet osmakligt, ovärdigt och opassande, och eftersom vi befann oss i så att säga slutna rum med bara varandra som fördomsfullt sällskap började vi dela med oss av exempel direkt ur verkligheten till varandra.
-Det värsta jag vet är när någon ska återge ett citat från ett barn, och skriver det som om det vore världens roligaste och gulligaste grej när det bara är ointelligent och tillgjort, och man ba tänker ”men gud vilka jobbiga ungar du har”!
-Och så är det genast tre tusen andra föräldrar där och ba ”nääääe guuuu va guuuulligt” och ”vilket klokt barn du har”!
-Men grejen är att jag har genomskådat stora delar av det där!
-Okej?
-När någon påstår att ett mycket litet barn sa en fullständig mening i direkt anslutning till någons tilltalsnamn, så är det ljug.
-Vaddå?
Och jag förklarade.
Om man läser en självförhärligande post på Facebook som lyder enligt modellen ”Fyraåringen idag: Mamma jag var så modig när jag simmade på djupt vatten, precis som du var när du bytte jobb”, är det alltid ljug.
Precis som när någon påstår att ett barn har sagt ”Jag vill bli lika vacker och smart som du när jag blir stor, mamma”.
Det vet alla som har träffat barn någon gång, och talat med representanter för deras art i varierande ålder.
Barn under fem års ålder bygger sällan meningar på det sättet i spontant tal, med direkt tilltal och egna slutsatser som jämför konkreta och abstrakta situationer.
De säger ”mamma mamma mamma kolla när jag hoppar i vattnet på det djupa”, en kvart senare ”vad är ditt jobb mamma?” och där emellan sjunger de sånger med påhittade ord, gnäller lite och kan kanske kläcka ur sig en upprepning av något som en vuxen sagt tidigare.
Därför är det en så pinsamt genomskinlig LÖGN när någon vill framhålla sin stolthet över det lilla treåriga geniet som sa något helt orimligt, som hämtat ur en sagobok eller ett animerat barnprogram med dålig röstregi.
-Och eftersom föräldrar som levererar en så felaktig uppgift om sina ungar inte ens har vett att skämmas är det övertydligt att de antingen tror att ingen annan människa i hela världen har träffat ett barn och vet hur de uttrycker sig, eller helt enkelt aldrig har pratat med sina barn i tillräcklig utsträckning för att upptäcka att de inte är små fullvuxna hobbitar med välformulerade gulliga dockröster.
-Du har verkligen tänkt på det här!
-OH JA!
-Och du hatar verkligen småbarnsföräldrar!
-Nej, men jag hatar verkligen småbarnsföräldrar som ljuger. Djupt och hett och innerligt. De borde inte få vara föräldrar. Eller i alla fall förbjudas tillträde till sociala medier.

(En anekdot på temat: Jag minns dagen efter valet 2006, när paret Reinfeldt i en intervju påstod att deras barn hade frågat ”har ni vinnit ännu?” under valvakan, förmodligen för att framstå som varma och mjuka familjemänniskor snarare än de iskalla borgare de var och är. Jag tänker fortfarande på det nästan varje gång jag ser eller hör Filippa Reinfeldt i något sammanhang. ”Hon är en typisk Facebookmorsa” liksom.)