Jag använde min Facebookstatus för att efterlysa tips på en bra ögonbrynspenna nyligen, och fick flera goda råd.

Valde till sist bare Minerals Brow Master Sculpting Pencil, och är väldigt nöjd med det.

Alla mina make up-prylar måste vara ENKLA, som i lätthanterliga, eftersom jag inte har tid eller tålamod att stå och fixa med omständliga nyanseringsprocedurer varje morgon.
Det är därför min dagliga sminkrutin endast innehåller bare Minerals BarePro Foundation (tar knappt 30 sekunder att applicera), en False Lash X-fiber tvåstegsmascara från Lôreal (mission accomplished på strax under 20 sekunder), två svep över kinderna med rosa H&M-rouge och nu, några snabba moves med nya ögonbrynspennan.

Har vid ett fåtal tillfällen gjort en ansats att lära mig contoura, men accepterar numera att det är ett hantverk för proffs, för välutbildade yrkespersoner inom skönhetsbranschen. Man ska inte låta sig luras av youtubetutorials som menar att det som någon har ägnat åtskilliga timmar under flera års studier att lära sig är ”lätt”.

Skulle låna ut Barbro Lindgrens Obs! Viktigt! från 1983 till en väns barn, och började läsa den på tåget.

Det är verkligen en fantastisk bok, som alla som växer i världen borde läsa.

Under min lediga lördag och söndag har jag:

-Jobbat undan en massa ärenden i mejlboxen.

-Bokat några flygbiljetter.

-Ätit lunch på Tranan med en släkting på långväga besök i huvudstaden.

-Googlat osunt mycket efter experters teorier om vad som har framkommit i Palmeutredningen på sista tiden och diskuterat det med andra nördar.

-Tittat på sista avsnittet av Blondinbellas Flip side, och tänkt tanken att alla tonårstjejer som ”vill bli influensers” borde se den för att få se skräckscenariot; en medelålders kvinna som inte kan passa en tid ens när det gäller möte med banken, är för ointelligent för att följa enkla vägbeskrivningar, pratar engelska precis så illa som man gör om ens språkliga utveckling har sponsrats endast av eftermiddagsteve.

-Slutat följa en bekant på Facebook OCH Insta efter att hen publicerade ett närgånget foto på sitt barns inflammerade, spruckna trumhinna och skrev något allmänt ointelligent om ”vabruari”.

-Lyssnat på Stiko Per Larsson.

-Tvättat ALLA mina kläder, eftersom garderoben var tom på riktigt.

-Konstaterat att de friska vårvindarna är för mycket för min planerade långa söndagscykelutflykt.

-Tittat på en text som är så redo för publicering som den någonsin kommer att bli, och haft lite fjärilar i magen, som det brukar heta.

Nu ämnar jag fortsätta helgen med slött dokumentärstreamande, en semla och några telefonsamtal.
Hoppas att ni också har en god helg!

Jag lyssnar på Sveas son av Lena Andersson för att kunna ”läsa” medan jag sorterar tvätt och fixar med min cykel.

Gillar Eric Ericson som inläsare.

Jag och en kompis raljerade över en före detta kändisbloggares inlägg som handlade om hur hon numera måste klara sig utan personlig stylist, helt på egen hand bestämma hur hon ska se ut i framtiden.

Bloggerskan visade upp tidigare ”perioders” temalooker och förklarade ”tanken bakom dem” (den personliga stylisten hade av allt att döma inte dött, det fanns bara inte lånade pengar att anlita hen för längre), och jag och kompisen ojade oss precis som bloggerskan över hur svåååårt det är att fatta beslut i alla utseenderelaterade frågor, vilket ledde till att vi började påminna varandra om gamla tiders synder i sammanhanget.
Mina baggy jeans från tidigt 2000-tal togs upp för diskussion, liksom inomhusmössan med Jolly Roger-symbol från samma tidsperiod, och mitt enda försvar var ”jag kände mig ball då!”

Sedan var vi varandras stylister, och kamraten berömde mig för min vana sedan ett par år tillbaka: att välja byxor med hög midja och vida raka ben.
-Det ger verkligen ”the sleek silhouette”.
-Exakt! Och det är ju det man vill ha! DET är vad jag ska kalla min look i framtiden, ”the sleek silhouette”.
-Perfekt! Jag vet inte vad jag ska kalla min…
-Jag tänker ”artistiskt möter casual”.
-Eller ”bohem på cityweekend”.
-Där har vi det!

Det är nog tur att ingen av oss är typen som anlitar professionella stylister. Hen skulle bli utbränd och tappa sitt självförtroende som yrkesperson direkt.

Återanvänder en fem år gammal Facebookpost idag.
Av flera skäl, men främst för att jag inte har tid att producera något nytt just idag.
Är fullt upptagen med att ”bare dra på”…

Återkommer med nyare grejor inom kort.

Idag reser min älskade man tillbaka till Hong Kong efter några dagars ledighet i Solna, och jag är naturligtvis orolig för honom i dessa Coronatider, men har sagt till honom att andas sparsamt och är av den fasta övertygelsen att Gud håller sin hand över barn, dårar och de barnsliga dårar till äventyrare som söker sig till flygbranschen.

Det finns flera verkligt lyckliga omständigheter i mitt liv.
Några har jag fått, helt gratis, som en schyst familj och så där, och andra har jag skaffat mig alldeles själv.
I den sistnämnda kategorin finns min man och min karriär. (En vän rättade mig nyligen när jag talade om ”mitt yrkesliv”, menar att jag bör säga ”karriär” för att inte förminska mig själv, men jag tycker att det känns lite snobbigt, förmätet.)

Både mannen och karriären är i alla fall de allra bästa av sitt slag, passar mig som vore de designade för min unika (och bitvis tämligen enerverande) personlighet, och jag är så väldigt glad att de funkar bra tillsammans.

Mitt äktenskap har aldrig krävt att jag gör avkall på min karriär, och jobben har aldrig satt käppar i hjulen (jetmotorerna) för mina och min älskades resor och andra intressen.

Det är en ynnest att leva ett liv som saknar konflikter av den arten, och jag påminns om det varje gång jag hör någon gnälla över sitt ”livspussel”.

Mitt liv är alltid okomplicerat som en Pugh-sång i en jämförelse.

Lucky me, även om jag just nu skulle vilja försena dagens avgång till HKG åtminstone ett dygn…

Jag har inte skrivit alls om släktforskningen på ett tag nu, men den fortgår i det tysta, under mina lediga stunder. (Och jag är helt säker på att mina grannar uppskattar den hobbyn långt mer än mitt violinspelande och jonglerande.)

Ett av mina senaste fynd i arkivrotandet var min farfars betyg från sin militära tjänstgöring under andra världskriget, när han var flygmekaniker i Kallinge.

Vi pratade ganska mycket om den tiden innan hans bortgång, i samband med att jag blev flygvärdinna och ibland flög till hans gamla ”hemmabas” i Blekinge, men det kändes ändå… Märkligt… Att plötsligt ha ett gult kort med en lista över hans utbildningar och grader av befordran i handen.

Han ansågs av överordnade ha ”högsta möjliga lämplighet för tjänsten” och en anteckning under rubriken ”tekniska färdigheter” säger ”med beröm godkänd”.
Jag blev fånigt stolt över en sedan länge avliden släkting när jag strax senare läste ”noggrann, pålitlig, kamratlig”, fnissade till lite och tänkte att det sista ordet kanske lades till när släktingen, trots en enligt egen uppgift extrem flygsjuka, följde med på ”observationsflygningar” mot löfte om extra betalning.

Jag tycker om att känna min egen historias vingslag på det påtagliga sätt jag gör när jag hittar sådana här fysiska bevis på tidigare generationers liv och leverne, och det är en av drivkrafterna bakom mitt idoga letande bland gamla papper och snirkliga siffror. Ofta får det mig att tänka på vad eventuella kommande generationer (jag har syskonbarn) kommer att lyckas ”forska fram” om mig när jag är sedan länge hädangången.
Kommer de att med stigande förtjusning upptäcka min arkiverade Facebookprofil, andaktsfullt klicka sig fram till min första selfie på Kungsbron, utanför lägenheten jag gnetade ihop kontantinsatsen till på ett pissigt reklamjobb sommaren 2011, kanske hitta något gammalt anställningskontrakt från den tiden, och sedan snubbla på min DNA-profil nedtecknad för ett frivilligt forskningsprojekt?

Jag hoppas att vad som står att finna i mitt eftermäle om sjuttiofem år, även om det inte är militärt korrekta fraser som ”noggrann, pålitlig, kamratlig”, är sådant som gör det rimligt att anta att jag levde ett liv för freden och demokratin, var allmänt hygglig under min tid på jorden.

För DET är ändå det allra finaste man kan hitta i sitt ursprung när man släktforskar. En allmän hygglighet slår alla gamla förmögenheter och hyllade konstnärsskap i världen.