Jag brukar vara väldigt uppmärksam på mitt eget gnäll, eftersom min kristna tro och hela livsfilosofi bjuder att man ska känna tacksamhet för sina privilegier, särskilt de slumpmässiga som man inte har förtjänat genom hårt jobb.

Tyvärr är det ofta kopplat till ett dåligt samvete, en känsla av djup orättvisa, när jag kommer på mig själv med att ha det lite för bra, och det finns tre saker som ger mig akut dåligt I-landssamvete utan att passera gå, varje gång.

1. När jag låter vattnet rinna ur kranen en lång stund för att jag väntar på att det ska bli tillräckligt kallt, och plötsligt påminner mig om alla som vandrar i timmar med tunga ämbar på såriga axlar för att få dricka något så när rent vatten.

2. När jag tröttnar på ett klädesplagg några veckor efter att jag har köpt det, skänker det till Stadsmissionen och blir smärtsamt medveten om alla kids som aldrig får nya skor trots att de gamla blir för små och har gått sönder.

3. När jag klagar hos närmast sörjande över en krävande dag på jobbet och inser att det är just sådant självupptaget nonsens som har gjort att jag har haft en krävande dag på jobbet, i samma ögonblick konstaterar att det är en lyx och en ynnest att inte bara ha ett jobb, utan flera bra och roliga jobb, med schyst lön att köpa lägenhet, semesterresor och nya skor för.

Då har jag dåligt I-landssamvete en lång stund, men flyktighet ligger i den upplevelsens karaktär, och strax senare tittar jag in i mitt välfyllda kylskåp, suckar över att ”det inte finns något att äta”, går och hämtar sushi.

Tröstar mig med att jag inte kan hjälpa att jag hade turen att födas i min egen kropp, med just de här förutsättningarna, men att jag kan bidra till att göra världen lite bättre ändå, till exempel genom ekonomiska bidrag till Läkare utan gränser.

Som ett slags själsligt klimatkompenserande.