För ett par år sedan hittade jag en tappad pälsjacka på trottoaren i kvarteret där jag bodde.
Det var ett underbart plagg, i svart kaninpäls, som jag kände igen eftersom jag hade fingrat längtansfullt på det i flera olika butiker, övervägt att köpa det men låtit bli.
Ny var jackan också, bar inga spår av användning, och var inte märkt med namn eller telefonnummer. (Det kanske är ovanligt i och för sig, att man tar en tuschpenna och märker upp ett pälsplagg?)
Jag tänkte ”stackars människa” om personen som hade tappat den, förmodligen i samband med att hon (hen?) klev av eller på en buss, med tanke på placeringen, föreställde mig hur vrålledsen jag hade varit om jag hade tappat bort en jacka som kostar flera tusen kronor.
Gick raka vägen till polisens hittegodsavdelning och lämnade in den, berättade exakt var jag hade hittat den och svarade ”JA” på frågan om jag önskade få ta hand om plagget om ingen sökte det inom en viss tid. Efter några sekunders tvekan svarade jag också ”ja” på frågan om jag ville ha hittelön om ägaren kom och hämtade sin ägodel. Kände mig lite lite gniden då, men förlät mig själv. En hunka eller två kan man vara värd när man har gjort en omväg på några kilometer och köat bort någon kvart av sitt liv för att man är rättskaffens och hederlig.
Några veckor senare fick jag ett brev på posten, i vilket det stod att jag hade hittelön på ”tio procent av det upphittade föremålets värde” att hämta ut.
Det gjorde mig glad!
Dels för att jag föreställde mig lättnaden hos den som tappat och återfunnit sitt dyra plagg, och dels för att jag skulle få strax över fem hundra kronor att typ shoppa en Zalando Essentials-tröja för.
Kände mig som en god människa och antog att jag kanske skulle få en gullig tack för hjälpen-lapp med en smiley när jag anlände till polisstationen, utöver den generösa hittelönen.
Det fick jag inte.
Jag fick tio kronor i ett skrynkligt kuvert.

För sådan är kapitalismen, att den som dräller pälsplagg omkring sig och kommer på tanken att leta efter det någon månad senare kan skänka den ärliga upphittaren en tia, segla vidare.

Jag blev så sjukt besviken.
(Och ja, jag tänkte i en kort sekund att jag fan-i-helvete-skulle-ha-behållit-slash-snott-statusprylen.)

Sedan gav jag tian till en tiggare utanför Hemköp och beslutade att aldrig i hela mitt liv bli en person som är snål och otacksam.

I linje med det beslutet försöker jag att inte heller vara snål mot mig själv, och ibland köper jag något som jag tveklöst kan konstatera är fullständigt onödigt, bara för att jag så väldigt gärna vill ha just den tröjan, väskan eller klänningen. I work hard, och jag är hygglig, schyst och ärlig, I deserve!

Och jag tänker på den där händelsen varje gång jag ser en kvinna i en sådan där Hollies-jacka. ”Var det hon, som så otacksamt avfärdade sin okända välgörare?”