”Var glad att du lever, var glad att nån annan är där”

Åkte pendeltåg i rusningstid i morse, och tackar för den påminnelsen om varför treskift och mycket helgjobb passar min livsstil allra bäst.

Lyssnade på Lundell och försökte andas sparsamt i trängseln.

Sedan träffade jag en läkare och snackade om ett mindre kul kirurgiskt ingrepp (som om det fanns roliga?) jag ska genomgå snart, och i eftermiddag håller jag utbildning på en av mina arbetsplatser.

Nådens år 2019, och jag är tacksam.

Rubriken är snodd ur låttexten. Den är fin.

Vad är jag för en morot, då?

Lärde mig ett fantastiskt kul och användbart uttryck ur danska språket nyligen (jag tänker inte berätta hur).

I Danmark säger man att någon som stöddar sig ”kommer och spelar kung morot”.
Visst är det underbart?
Jag ska göra det till min nya catch phrase, att använda varje gång min känsliga konstnärssjäl blir lite stött.

Behöver inte yoga för att koppla av

Läser i badet.

Svarar selektivt i telefonen och ignorerar mejlboxen en hel eftermiddag.

Livin tha dream, och häshtägg feeling blessed eftersom jag tar ansvar för min tid, planerar den väl så att jag hinner göra ingenting ibland.

Det är hela hemligheten bakom att komma till rättta med det som människor med sämre planeringsförmåga kallar stress.

I skuggorna…

Blev av en slump påmind om Maria Gripes Skuggserie för några dagar sedan och fick den inte ur tankarna, svängde förbi Akademibokhandeln vid Odenplan (alltid så trevlig personal där!) på väg hem från ett av mina jobb för att plocka upp första delen.

Det gör ont att leva, men ibland är det bara pinsamt…

-Det gör ont att leva, sa en klok person till mig nyligen, konstaterande i ett samtal om smärtor av olika slag, och jag lade de orden på minnet, gjorde mig redo att stjäla dem till framtida textprojekt.

Natten efter den dagen, när den kloka personen hade sagt det där, i samtalet om smärta, vaknade jag till ett par timmar innan mobilens alarm och var tvungen att gå upp och leta fram en halvgammal anteckning jag hade i tankarna.

Min Babywriter stod mitt på golvet i hallen utanför arbetsrummet, eftersom jag hade legat utsträckt där och textat några dagar, men eftersom det var tillfälligt glömt i ivern att hitta anteckningen och jag tassade fram ganska snabbt i mörkret tjongade jag in högerfotens tår i den, kände tån som sitter närmast lilltån vika sig åt fel håll.

-Fan, muttrade jag men tog mig inte tid att plåstra om eller kontrollera skadan. Hade ju text framför ögonen och i hela huvudet.

Strax senare, med den halvgamla anteckningen upphittad, lätt redigerad, omarbetad och slutligen helt överstruken och omskriven, återvände jag till sängen, noterade då att tån hade sprungit i blod, lämnat ett spår värdigt Agatha Christie mellan skrivmaskin och läsfåtölj, en mindre pöl på golvet i arbetsrummet där jag uppehållit mig en stund.

”Det där får jag torka upp imorgon” tänkte jag och somnade om, slagen av den behagligt lugna trötthet som kan infinna sig när man har fått till något riktigt jäkla bra, användbart, i en av sina anteckningsböcker.

Och sedan ringde väckarklockan, och jag vaknade, duschade, sminkade mig, klädde på mig, ringde en vän, petade till den lite sneda tån så att den låg rätt i dojorna (den är kanske bruten, eller har kanske snarare en spricka, men jag vet av erfarenhet att det läker av sig själv, bara behöver stabiliseras och väntas ut) och kilade iväg på ett möte.

I dörren mötte jag kvinnan som brukar städa hemma hos oss en gång i veckan, och gratulerade mig själv till att jag kommit ihåg att röja undan tvätt och disk under gårdagskvällen. (Sådant tycker jag är för privat för utomståendes ögon.)

Sedan kom jag hem, framåt lunch, två möten senare, och möttes av den där ljuvliga doften av nystädat, Jif citron och idel harmoni i varje hörn. Påminde mig DÅ om de blodiga spåren efter min tå och skyndade upp till arbetsrummet.

Inte ett spår, bokstavligen.

Yrkeskvinnan som håller vårt hem representabelt hade alltså anlänt till vår adress och ställts inför blodspår på golvet och orden ”Det gör ont att leva” på en gul postitlapp mitt på skrivbordet, löst problemet och sedan gått hem.

Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det…

Så stark är kärleken!

Idag börjar andra säsongen av Innan vi dör på SVT Play, men jag håller fingrarna borta från Apple tvns fjärrkontroll eftersom jag ska se alla avsnitt tillsammans med min älskade man nästa gång vi befinner oss i samma världsdel.

Längtar.

Mycket.

Väldigt mycket.

Googlesnodd bild. (Visst är Marie Richardson en förebild i fråga om att åldras med värdighet? Ser så hälsosamt classy ut och har en mycket speciell utstrålning.)

Mindre snack, mer verkstad

Jag köpte en T-shirt med Astrid Lindgrenmotiv samtidigt som jag beställde min Halloweenkostym, men tyvärr var den för genomskinlig så jag returnerade den.

Men jag tycker att den var ball, med den välkända bilden från Pomperipossadebatten, där författaren håller en kofot i ena handen.

Borde i alla fall ha lärt mig att inte köpa T-shirts online…

Att ge liv

Jag anmälde mig nyligen till Tobiasregistret, som administrerar stamcellsdonationer och räddar livet på bland annat leukemisjuka människor och andra som behöver blodceller från någon någon som är frisk för att överleva.

Jag ser med förväntan fram emot en eventuell matchning i registret.

Tänk att det som kan vara det enda någon annan behöver för att undkomma döden, är något som någon annan går omkring med i överflöd, skulle kunna avvara i utbyte mot några dagar med förkylningssymptom.

Fantastiskt.

Och ”humbling” att tänka på, i sin I-landsproblemshärjade vardag.

Min arm efter blodgivning. Jag är en stor flicka, jag klarar av att ett proffs sticker en nål i min arm enligt den vetenskap som utvecklats i hundra sinom hundra år. (Men jag tittar helst inte på.)

Underbart är kort som man inte tappar bort…

Jag är en väldigt ordningsam person, som kommer i (oftast alldeles för god ta med en pausbok-) tid, vet var jag har mina prylar, aldrig tappar bort någonting.
Med det sagt förstår ni säkert vilket regelrätt PSYKBRYT jag ställs inför när jag inser att ett SL-kort som jag alldeles nyss fyllde på med 128 kronor är spårlöst försvunnet.
Jag HADE det ju alldeles nyss i min jackficka!
Jag har letat ihjäl mig hemma och i alla möjliga fickor och väskfack det skulle ha kunnat förirra sig till men inser att det förmodligen har trillat ut på en trottoar någonstans under de 26 kilometer jag trampade till fots på innerstadens trottoarer under dagen när det försvann, i samband med att jag tog upp mobilen ur samma ficka.
Och trots att det grämer mig, trots att jag känner mig som en dålig dålig människa som slarvar bort saker försöker jag tänka annorlunda.
Att det är okej.
Att det är en VÄLSIGNELSE att vara så problemfri att ett borttappat busskort förmår väcka ens irritation. Ett privilegium.
Och tänk vad glad den som hittar busskortet ska bli! Kanske en student som alldeles nyss har köpt terminens studielitteratur och har 14 kronor kvar på kontot tills nästa CSN-utbetalning kommer.
”Det gör ingenting.”
Så vill jag tänka.

(OCH ALDRIG TAPPA BORT ETT FUCKING BUSSKORT IGEN!)

Har för säkerhets skull reggat mitt nya på SL.se. (Där man till och med kan ordna med automatisk påfyllning av reskassan, precis som i London och Hong Kong. Det hade jag ingen aning om men har fixat det nu, och på temat ”inget ont som inte har något gott med sig” sparar jag i framtiden massor av tid eftersom jag slipper klicka på fyll-på-kortet-maskinen utanför spärren då och då. Den automaten är dessutom en bakteriehärd som man, när man måste vidröra den, bör hantera med vantar.)

Jag älskar er över hela världen!

Det händer ganska ofta att jag får frågor om hur många läsare min blogg har.

Det svarar jag aldrig på, eftersom de enda som skulle behöva veta det är företag som vill göra reklam på min blogg, och jag gör inga reklamsamarbeten eftersom jag har riktiga jobb som jag tjänar riktiga pengar på. (Fast anställning med månadslön, övertidsersättning och ob-tillägg är the shit, precis som medlemskap med inkomstförsäkring i A-kassan, om någon av er skulle ha missat det.)

Men det är till stor glädje för mig, att jag ända sedan jag började skriva, som sextonåring på en lokal papperstidning i Småland, har haft en intresserad läsekrets, som peakade under 00-talet när jag arbetade på Aftonbladet och SVT, sedan har stabiliserats till en mindre men av statistiken att döma mycket lojal grupp följare under senare år, när jag har haft fokus på universitetsstudier och riktiga jobb, deltagit i ytterst få debatter så där på allvar.

Jag har ett fåtal engagerade läsare som sporadiskt hör av sig via mejl och sociala medier för att kommentera vad jag skriver (och inte) men det är mycket sällan någon kommenterar i WordPresskommentarfältet, och i perioder har det stört mig, irriterat mig, men numera är det något jag värderar högt, finner väldigt avkopplande. Läsarkontakten sker inte i öppna kanaler (om man bortser från gångerna när en främling plötsligt stegar fram vill diskutera ett blogginlägg eller en annan text med mig när jag köar med min bricka på en lunchrestaurang eller sitter och hänger med en kompis utanför en biosalong i väntan på en helt annan thriller), och det är ganska, för att inte säga mycket, bekvämt. En stor skillnad från hur hetsigt det var ibland när jag var yngre, med andras bloggar som svämmade över av åsikter om mig och mina texter, en Flashbacktråd som spekulerade (resultatlöst, anonyma nättroll är aldrig särskilt smarta) i vad jag jobbade med och ständiga ständiga kontaktförsök från alla möjliga konstiga typer till mina hemliga telefonnummer som jag fick byta till nya hela tiden.

Det är lugnt och skönt att ha en lagom läsekrets, trots att det inte genererar några pengar.

Jag kommer aldrig att försöka fejka några luftslott i fråga om följarantal, som en halvkänd bloggerska nyligen blev ”påkommen” med som om det någonsin varit en hemlighet, och jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att göra någon större ansträngning att bredda bloggen, ”nå ut bättre” som jag ofta får rådet att göra.

För mig är det viktigare att nå in till dem som läser än att nå ut till fler. Och det gör jag. Bevisligen. Mina läsare återkommer. Stannar kvar. Läser varje dag eller minst tre gånger i veckan. Stannar tillräckligt länge på sidan för att läsa hela inlägg, slentriankolla varje morgon på den dagliga post jag levererar senast klockan 07.00. Det är mig en stor glädje.

Och när jag detaljstuderar statistiken, som jag gjorde tidigare idag, blir jag varm av ert intresse. Ni bryr er om att EvaEmma Andersson skriver. Tack.

Ni finns över hela världen men mest i Sverige, och främst i storstadsregionerna.

Ni är i min ålder eller något äldre (jag tappade den tillfälliga yngre läsekrets jag drog till mig i samband med böckerna om Tebbe eftersom jag inte leverade något mer för målgruppen, håller högst sannolikt för lågt tempo i inläggen, delar inte med mig lika generöst av vardagen med proffsiga bilder som de större bloggarna bland yngre läsare, gör mig inte lika intressant på det öppna, självutlämnande sättet, och har helt enkelt inte ansiktet för det heller), 49% av det ena könet och 51% av det andra, och enligt Googles statistikverktyg (som jag använder betydligt mindre än WordPress Statistics) är era intressen främst idrott, kultur och resor.

Jag har inga bestsellertitlar bakom mig, högst sannolikt inga framför mig heller (det är en sak att skriva bra, något helt annat att ta sig in hos ett förlag utan att vara en knepig typ med inflytelserika kontakter och livet fullt av ansvarslösa struligheter som kan sägas vara konstnärligt charmiga i en förläggares ögon), men i samma sekund som jag publicerar en text på min hemgjorda (med lite hjälp av en skicklig yrkesperson) webbsida har jag en samling människor som bryr sig, klickar sig in på den och läser, ibland delar texten vidare i sina kanaler.

Det är en ynnest.

Och idag, den 10 oktober 2019, har ni redan varit fler läsare på EvaEmma.com sedan 1 januari 2019, än ni var under hela 2018.

En liten stadig tillväxt, håller sig min blogg med. Fint, tycker jag.

Och jag uppskattar alla er som läser och bryr sig mer än ni någonsin kan föreställa er.

Tack.

Här är ni.

Jag är hemma i Solna just nu, men snart hemma i Hong Kong igen. Och bloggen rör sig lika fritt i hela världen.