Själslig klimatkompensation

Jag brukar vara väldigt uppmärksam på mitt eget gnäll, eftersom min kristna tro och hela livsfilosofi bjuder att man ska känna tacksamhet för sina privilegier, särskilt de slumpmässiga som man inte har förtjänat genom hårt jobb.

Tyvärr är det ofta kopplat till ett dåligt samvete, en känsla av djup orättvisa, när jag kommer på mig själv med att ha det lite för bra, och det finns tre saker som ger mig akut dåligt I-landssamvete utan att passera gå, varje gång.

1. När jag låter vattnet rinna ur kranen en lång stund för att jag väntar på att det ska bli tillräckligt kallt, och plötsligt påminner mig om alla som vandrar i timmar med tunga ämbar på såriga axlar för att få dricka något så när rent vatten.

2. När jag tröttnar på ett klädesplagg några veckor efter att jag har köpt det, skänker det till Stadsmissionen och blir smärtsamt medveten om alla kids som aldrig får nya skor trots att de gamla blir för små och har gått sönder.

3. När jag klagar hos närmast sörjande över en krävande dag på jobbet och inser att det är just sådant självupptaget nonsens som har gjort att jag har haft en krävande dag på jobbet, i samma ögonblick konstaterar att det är en lyx och en ynnest att inte bara ha ett jobb, utan flera bra och roliga jobb, med schyst lön att köpa lägenhet, semesterresor och nya skor för.

Då har jag dåligt I-landssamvete en lång stund, men flyktighet ligger i den upplevelsens karaktär, och strax senare tittar jag in i mitt välfyllda kylskåp, suckar över att ”det inte finns något att äta”, går och hämtar sushi.

Tröstar mig med att jag inte kan hjälpa att jag hade turen att födas i min egen kropp, med just de här förutsättningarna, men att jag kan bidra till att göra världen lite bättre ändå, till exempel genom ekonomiska bidrag till Läkare utan gränser.

Som ett slags själsligt klimatkompenserande.

Maria Wern – Den eld som brinner

Igår såg jag och min sambo en av de nya Maria Wern-filmerna på C More.

Jag tycker om både filmerna och böckerna, trots att de är så olika, och just den här filmen var lika bra som väntat, varken mer eller mindre.

Ring

Jag har en ring som jag använder mycket sällan.

Den har tillhört en avliden släkting som jag sägs ha vissa likheter med, och jag fick den av en annan, levande släkting, i samband med att jag avslutade mitt andra år på universitetet. (Kanske trodde ingen att det skulle bli fyra år till.)

Jag tar den på mig när jag ska göra något viktigt, har ett möte där mycket står på spel, när det är viktigt att stå stadigt och tala tydligt.

Hade den på mig igår, och det hjälpte mig som vanligt att känna generationer av Dunders stöd i ryggen.

Drömresa

En kompis visade några bilder från en semesterresa, och jag blev inte akut avundsjuk utan akut supertaggad, och skyndade mig att boka några dagar på samma resmål.

Längtar!

Bild från min senaste drömresa, Nya Zeeland 2016. Om min kommande, betydligt kortare resa blir i närheten av lika magisk är jag evigt tacksam.

Kärlek på bibliotek

Spontanshoppade (gillar det ordet bättre än impulsköpte) boken 30 dejter på 30 dagar av Sarah Tile igår.

Har höga förhoppningar om den förutsägbara storyns mysiga underhållningsvärde, hoppas att den ska förgylla en kväll på samma sätt som något av Emma Hamberg eller Lucy-Ann Holmes kan göra (men högst troligen inte hålla i närheten av samma kvalitet som Sophie Kinsellas alster).