Här och nu, i hänryckningens tid

Den här sången upptäckte jag med hjälp av Spotifys randomfunktion för ett par år sedan när jag strövade i Vasaparken.

Den blev genast en favvo, och har funnits i alla mina playlists sedan dess.

Bäst?

Hamnade i samtal med en bekant på temat ”1900-talets bästa svenska romaner”.

Jag höll envist fast vid att Fogelströms Stadserie ohotat måste toppa listan, men ville också framhålla Torbjörn Flygts Underdog och Outsider.

-De berättar något värdefullt om klass.
-Jack då? Du gillar väl Lundell?
-Den är bra, men jag håller Sömnen eller Tårpilen högre i så fall, och kanske är det för att jag är åttiotalist men alltså… Johan Krafts jävla… Öga! Och öra då… Jag blev helt tagen när jag först läste Outsider, trots att jag hade höga förväntningar efter första delen.
-Jag tyckte ärligt att den var så där…
-Så där? Är du inte klok? Monika som knegar som servitris under läkarstudierna! Och Traktor! Traktor som ingen förstår som Johan förstår, men alldeles för sent!
-Minns knappt det, men var inte hela huvudpersonen en studie i navelskåderi och självömkan?
-Du är inte klok! Snart säger du väl typ ”ah men alltså den här jättekonstiga smala romanen som sjutton personer läste 1943 och som fick en miljard fancy priser, den är bäst!”
-Nä, men jag tänker på Den allvarsamma leken och Doktor Glas.
-Jag förstår deras storhet, så klart, men är nog för mycket barn av min tid för att vara helt frälst…
-Men tänk objektivt, inte personligt.
-Aldrig i livet! Det är ju för att folk resonerar så som det finns Kejsarens nya kläder-kultur.
-Vad är det?
-Sådant som alla säger att de ääälskar bara för att det är fint och intellektuellt att göra det.
-Okej… Men du har ju också alltid varit något av en fulkulturkramare.
-Vilhelm Moberg. Utvandrarna-eposet kommer efter Stadserien.
-Men den handlade ju om 1800-talet!
-Delvis bara.
-Men ändå, jag tänker mer samtida 1900-talsskildringar.
-Men jag vill säga Bröderna Lejonhjärta också.
-Det är ju fantasy och en barnbok, räknas inte.
-What? Hur strikt ska vi avgränsa egentligen? Bäst är ju bäst! Och vaddå, har du aldrig läst Bröderna Lejonhjärta i vuxen ålder?
-Nä… Men jag såg filmen för ett tag sedan, den gick på teve.
-Du har missat något. Den och Mio min Mio räknar jag till århundradets bästa.
-Så Fogelström, Moberg, Flygt och Lindgren?
-Ja, jag tror att det är min topplista…
-Jag säger Söderberg, Fogelström, Lundell och Sjöwall/Wahlöö. Beck är ju the shit, original-Gunvald och så.

Då kom jag på att jag borde försöka läsa hela original-Gunvald-serien, allmänbilda mig lite bortom Persbrandts buffelporträtt.

Men jag är tämligen övertygad om att ingen snut kommer i närheten av Johan Krafts observationsförmåga och rädda-världen-ambitioner.
Jag har både pappersläst och ljudbokslyssnat på Underdog och Outsider flera gånger, och det är som om de blir bättre för varje gång.
Ett genialiskt, mångbottnat persongalleri och en lagom (alltså inte helt) fördomsfri skildring av människor med ursprung i olika samhällsskikt.
Alla borde läsa dem.

Vem dödade Hannah Baker?

Jag lyssnar på The night we met och är hysteriskt förväntansfull inför de nya avsnitten av 13 reasons why som releasas på Netflix om bara några dagar.

Den serien har berört mig, skakat om mig och talat till mig som få andra samtida medieproduktioner, och den får mig att tänka.

Jag tänker på hur sköra människor är, och allra skörast de som inte vet om det.
Jag tänker på hur skör jag själv har varit, i en period när varje motgång, avsteg från ursprunglig plan eller dåligt beslut framstod som slutet, det totala mörkret.

I sådana situationer finns det alltid människor av annat, ännu skörare virke som kryper fram ur skuggorna som troll, växer i mörkret, äter sina tomma monstermagar mätta på någons tvivel och misär, myser över skadorna de lyckas kötta upp med sitt hån och sin ryktesspridning, passar på att hälla ett par tre saltkar i de gapande såren.

De flesta av oss skulle kunna lägga en skokartong fylld med kassettband på någons trappa, om vi grävde ned oss i allt elakt som någon sagt, alla lögner som hittats på av någon i betydligt större själslig kris, och inte minst alla mindre tabbar vi gjort oss skyldiga till i ungdomligt oförstånd och känslomässigt uppror.
Jag skulle ha kunnat göra det, när jag var lite yngre, så där strax över tjugo.

Men Hannah Bakers öde, förseglat med de allra minsta av människors goda minne, blev aldrig mitt.
Jag är stolt över det, över att jag alltid har förmått hålla sådant där ifrån mig, även om det har kommit åt mig på det där sättet att jag har blivit arg och ledsen många gånger.

Jessica, Justin, Zach, Bryce och gänget kommer aldrig att bli något annat än Hannah Bakers mördare, och Hannah dog i onödan, hade ett liv värt långt mer än de andras fula spel.

Som tjockis råkar man ut för de grövsta av ohövligheter

-Men EvaEmma, tränar du ingenting längre? utbrast en bekant innan det mer naturliga, hälsningsordet ”hej”, när hon såg mig för första gången på ungefär fyra månader för ett tag sedan.

Och jag, ställd och överrumplad av hennes taktlöshet som jag blev, redogjorde uppriktigt för att nej, på grund av tidsbrist gymmar jag inte lika regelbundet som förut.
(Men den dagliga milen, tennisen och en del annat upprätthåller jag i normal frekvens, thänk jo very much din lata dietfixerade kossa, sa jag inte.)

Strax senare frågade en annan bekant, som förvisso, till hens försvar, såg mig äta en chokladkaka ganska tidigt på morgonen, om jag är gravid.
-Nä, bara hungrig.

Och som om det inte var nog frågade en tämligen nära kompis samma sak med anledning av min nya pushup-bh.

Så tydligen har jag väl gått upp några kilo på sistone.

Väger mig aldrig, och har inte noterat att mina kläder sitter stramare, men eftersom tre personer har haft ohövligheten att kommentera min kropp på det där sättet är jag nu högst medveten, vrider mig en extra gång framför spegeln innan jag väljer kläder på morgonen.

Jag antar att jag borde hålla de föräldrar och andra vuxna som inte närvarade och tog ansvar i de tre ohövliga personernas uppfostran ansvariga, men närmast till hands ligger ändå att förakta de tre personerna själva och deras brist på social kompetens.

Det är alltid fel att kommentera någons vikt, och ännu mer fel att ifrågasätta något så otroligt privat som någons livmoder.
(Min sväller alltid i samband med mens, så då brukar jag gömma mig i stora kläder, för att undvika att någon drar konstiga slutsatser.)

Skulle aldrig bete mig på det där sättet själv, och det är väl vad som får duga som hämnd, att jag är en bättre människa.
Men jag önskar, innerst inne, att jag kunde sänka mig några nivåer och kommentera tillbaka, klippa till lika hårt på attackerarens utseende, förhoppningsvis träffa en svag punkt i ordens rätta bemärkelse, tillrättavisa och straffa.

Tänker dock att hur fan skulle världen se ut då, om ingen av oss höll sig för god för sådant där trams, och så klickar jag fram ”Jag är bättre än dig” i min playlist en gång till.

”Alla har så mycket att säga när du inte har råd att lyssna… Varje gång jag hör er blir mitt hjärta kallt…”

58 kilo är ordinarie maxvikt, så jag antar att jag har passerat sextio nu, och att det bara gick mig förbi, ingen annan. Men jag anser ändå att det är min högst personliga ensak.

Som en öppen bok, ett lexikon

Googlade blogglista och hittade en alfabetisk som jag tänkte roa er med.

Enjoy!

Allmänt om mig: 33-årig arbetare, blott medelmåttigt snygg men har (enligt ett test jag lät göra hos en välutbildad psykolog vid ett tillfälle när jag undrade) något högre intelligens än genomsnittet. Socialist. Gillar kött, Tomas Tranströmers dikter och ett brett urval av musik från Tjajkovskij och sextiotalspop till svensk hiphop och progg.

Bästa sidor: Vänlig i ursprungsläget, ansvarsfull, ordentlig (överdrivet ibland) och en enormt lojal kompis.

Cementerad åsikt: Rött är rätt!

Drömmer om: Fred på jorden.

Ekonomitips: Spara alltid undan tjugo procent av månadens inkomst, och Traderasälj kläder som du har tröttnat på.

Flygminne: Har massor eftersom jag var flygvärdinna i sex år, men det finaste är nog en gång när jag jobbade tillsammans med en kompis jag verkligen gillade och vi drabbades av extremt skrattanfall due to preskriberade reasons.

Godaste maten: Grillade hamburgare, eller grillad lax. Är också ett stort fan av potatis i alla former, smålänning som jag är.

Hälsotips: Ge fan i att röka och dricka alkohol. Jag har aldrig närmat mig sådant shit.

Inspireras av: Musik, andras texter, film, nya kläder och samtal med vänner. Tänker som bäst när jag är ute och går.

Klädintresse: Stort. Men är ingen modeslav. Trivs bäst i jeans (dyra), T-shirt (enfärgad, ej vit), sneakers (färgglada) och sjal (stor och fluffig), och känner mig naken utan i alla fall sju olika armband. Väskor är annars min favvoaccessoar. De ska vara i skinn och ha en genuin feeling, som Campomaggis.

Lärdom: 2. Allt ska ske med list. Och man måste bita ihop ibland.

Mindre goda sidor: Har ett mycket stort kontrollbehov.

Nyfiken på: Vad det ska bli av mig egentligen.

Oroar mig för: Att bli sjuk. Aktar mig noga för baciller och smittor, och försöker göra hälsosamma val.

Planerad resa: Kanada och USA i höst om jag och min sambo lyckas synka ledighet.

Queen som jag vill hylla: Min morsa. Det är en hyvens kvinna.

Roligaste filmen: Jag tror att det är I feel pretty, som jag ska se snart.

Stolt över: Min självständighet, min höga arbetsmoral och (varför ska jag hymla med det?) mina helt naturliga D-kupor.

Tränar: Går alltid minst en mil (oftast en och en halv) varje dag, och spelar tennis ibland, joggar kanske en gång i veckan. Om jag någon gång i undantagsfall släpar mig till gymmet blir det crosstrainer och fria vikter.

Utvecklingspotential: Tålamod.

Väljer: Vänster.

Weekendresa: Föredrar nog spa, helst i lantlig miljö. Varma bad och så där. Men har haft fantastiska weekendresor till New York och London också.

X-travagant lyx jag unnar mig: Städhjälp. Men har en mycket kluven inställning till det.
Ibland får det mig att känna mig lat och oduglig, men sedan tänker jag att den skäligt avlönade är långt bättre än jag på att hålla hemmet snyggt, och när jag slipper ägna tid åt städning kan jag fokusera helhjärtat på jobben och texterna, vilket lönar sig stort i det långa loppet.

Yviga gester som hör till mitt kroppsspråk: Vet inte, har nog inte studerat mina egna maner tillräckligt, men min nästipp kliar ofta sedan jag förfrös den en gång, så jag liksom nyper mig över näsan ibland.

Zoomar gärna på: Fotar uteslutande grejor till bloggen, men screenshotar ibland något att visa mina kompisar via sms.

Ångrar: Nästan alla gånger jag har brytt mig om vad någon annan tycker om mig.

Älskar: Min sambo, vårt hem.

Överst i min handväska: Alltid handsprit och anteckningsmaterial, ibland choklad, Ipren och mobilladdare.

När självförtroendet får sig en törn och inte

Kondoleanserna angående det här i det närmaste väller in i inboxen, och jag höjer mer och mer på ögonbrynen tills de riskerar att bli en permanent förlängning av mitt höga hårfäste.

Jag tycker inte att det är särskilt jobbigt när någon dömer ut en av mina texter som inte tillräckligt bra.
Det är lite trist naturligtvis, men världen går inte under.

Jag har ett riktigt jobb, ett helt liv som är fullständigt oberoende av vad någon tycker om vad jag skriver.

Och misslyckandet i tisdags innebär inte att min text var dålig, bara att ett fåtal objektiva läsare tyckte det.
Det är fullt möjligt att den ändå är ett mästerverk, helt i linje med faktumet att jag och många andra tycker att alla Coco Chanels handväskor är skitfula, trots att de är världsberömda och hyllas som fantastiska ikoner.

Vad jag tycker är ganska tråkigt och jobbigt just nu är helt andra saker.
Att jag måste gå på ett möte imorgon med en trasig nagel till exempel. Det får mig att känna mig som en sämre människa än genomsnittet, och leder i förlängningen till en betydligt mer osäker framtoning än vanligt.

Skyndade mig att boka nagelfixartid så fort olyckan inträffade, men får vänta några dagar, och desperat gömma vänsterhanden i fickan eller under anteckningsblock tills dess, Napoleonstyle.

Hoj hoj!

Bland alla medelålders män i nylon på stadens cykelbanor flyter jag fram, på en klassisk gammal tanthoj.

Helnöjd, eftersom jag älskar att cykla, och harmonisk i trafiken på ett helt annat sätt än gubbarna som nervöst trampar sig allt närmare en hjärtinfarkt om inte deras ovarsamhet bland andra trafikanter tar kål på dem först.

En gång ropade en karl som ansåg sig äga hela den breda cykelbanan och inte kunde hålla sig på de meter jag hade lämnat åt honom på ena sidan och i mitten att jag skulle ”akta mig”, men då fann jag mig snabbt och ropade tillbaka.

”Akta dig själv, GUBBTJYV!”

Det är den mest aggressiva sida jag har visat i en trafiksituation, någonsin, men när jag berättade det för en dansk kompis sa hen att jag borde ta en cykeltur genom centrala Köpenhamn för att lära mig några bättre skällsord, uppfunna efter fyrtiotalet.