I gott sällskap
Tycker att Storytels årssammanfattning var minst lika intressant som Spotifys, även om ingenting var oväntad information. (Och trots att den anställde på Storytel som byggde verktyget inte känner till att man ”tillbringar” tid, ”spenderar” pengar…)
Har alltid favoriter på repeat i lurarna, både musikaliskt och litterärt.
Hyggligt va? Att skänka er några rabattkoder mitt i oxveckorna?
Jag har observerat att de flesta av mina vänner har blivit minst lika hängivna nätshoppare som jag nu, under pandemin, och om någon av er bloggläsare också föredrar att välja prylar och researcha priser i lugn och ro via mobilen i stället för att trängas med snoriga grannar i butiker kan jag erbjuda er 20% rabatt på smink, schampo och hudvårdsprodukter hos Lyko med DEN HÄR LÄNKEN och 15% rabatt på kläder från Afound med DEN HÄR LÄNKEN.
Enjoy, som man säger i staterna!
(Själv klickade jag nyss hem en mascara, men minns knappt hur man använder en…)
För sökbarhetens skull: RABATT RABATTKODER RABATTLÄNK RABATTKOD SMINK LYKO KLÄDER AFOUND RABATTLÄNKAR. Tack för hjälpen Google! (Jag vägrar häshtäggs med den medelålders kvinnans rätt till sin värdighet.)
Allting är som vanligt men inget är som förr
Sedan jag började använda Storytel reader har det blivit betydligt mindre slösurfande och planlöst scrollande i min skärmtid, och jag finner ofta att jag spontant börjar läsa böcker jag inte skulle ha brytt mig om i mobilen.
För några dagar sedan tankade jag ned Annika Thors Sanning eller konsekvens, som aldrig kom till mitt skolbibliotek i Oskarshamn vid releasen 1997 men landade i mitt flickrum ändå eftersom mina föräldrar alltid köpte mig alla böcker och tidningar jag ville ha (kanske det allra bästa och mest betydelsefulla de gjorde för mig och mina syskon under uppväxten faktiskt, och vid sidan av att de anmälde oss till alla upptänkliga idrottsaktiviteter, tog oss med på en Dramatenföreställning någon gång om året och på skidsemester i Säfsen varje sportlov kompenserar det nästan för hur pinsamma de var när de alltid skulle konversera andra, mycket tuffare barn och krävde att få hämta oss i sin röda Volvokombi när vi var i tonåren och hade varit ute sent), och jag som var tolv år precis som bokens huvudperson tyckte att den var alldeles fantastisk.
Något år senare såg jag filmen men tyckte inte att den var i närheten av lika bra.
Kom ändå att tänka på just filmen nu när jag läste om boken, och mindes särskilt tydligt låten med textraden ”Allting är som vanligt men inget är som förr”.
Googlade efter den och fann att den inte finns på Spotify, men väl på Youtube, i ett fult amatörklipp, och artisten heter Maria Blom.
Jag gillar den.
Det kan hända mycket i huvudet
En Facebookkontakt skrev nyligen om Stendhals syndrom i sin status, och lärde mig därmed något nytt.
Motsatsen är enligt Wikipedia Parissyndromet, som främst drabbar japanska kvinnor.
Intressant ju!
Jag kan själv bli väldigt berörd av konst. Främst av prosa och poesi, ibland av musik, men inte så pass att jag hallucinerar (så vitt jag vet).
När jag var yngre hade jag en kompis som alltid kräktes när hon var nervös, drabbades av scenskräck eller allmän oro inför en dejt eller ett viktigt möte, och det fann jag så fascinerande att jag har lånat ut den egenskapen till flera av mina romankaraktärer, trots att jag själv har i det närmaste kräkfobi (det sägs att det är vanligt bland oss med stort kontrollbehov).
Jag är väldigt intresserad av hur själen kan påverka kroppen i fråga om fysiska symptom på medvetna eller omedvetna känslor, och jag tror att konst i alla former hjälper människan att förstå sig själv, komma till rätta med de problem man belastar sin kropp med av ohejdad vana.
Kommer ni ihåg den där gången när jag tog en selfie med La Joconde?
Ur bloggarkivet, april 2016.
Ett happy place
Jag blir alltid så genuint lycklig av att tillbringa några timmar i stallet.
För en tid sedan försökte jag skriva en ”hästbok”, men fick tyvärr inte te’at, som man säger där jag kommer ifrån; det färdiga resultatet höll inte måttet. Överväger dock att försöka igen eftersom miljön bland hästar är så speciell för mig, alltid kommer att innebära vackra barndomsminnen och den där härliga, trygga myskänslan.
Skulle vilja skriva som Nan Inger Östman och Ruby Ferguson kunde, om en liten, trygg värld i den stora, farliga, eftersom jag tror att tjejer i nedre tonåren behöver läsa sådant.
Bilderna nedan är från 1995 respektive 2018, men de tjugotre åren där emellan gör ingen skillnad för hur bra jag trivs på hästryggen. (Eller hur min vänsterskänkel alltid är lite sned…)
Post Corona vill jag jättegärna resa på en hästsemester på Island, men jag föredrar att vänta tills mitt barn har blivit tillräckligt stort för att kunna följa med eftersom jag räknar kallt med att efter bästa förmåga pådyvla hen mina egna intressen. (Särskilt hästar, böcker, balett, jonglering, musik och politik).
Att texta tänkta tankar
I samband med att jag började skriva en text för någon vecka sedan fick jag anledning att reflektera över den grupp människor som tillbringar mycket tid på sociala medier men minst lika mycket tid åt att klaga på det innehåll andra människor presenterar där.
Min egen statistiska undersökning i ämnet visar att det främst rör sig om lågutbildade kvinnor i sextioårsåldern, boomers som inte förmår hantera den plattform för förströelse, diskussion och catch-up-information en Instagramprofil utgör, och förmodligen upplever stor frustration över att inte kunna delta i samtal online på samma sätt som alla andra, med anledning av bristande social kompetens.
Det är egentligen synd om dem, men det glömmer man när man hör dem spy galla över någon söt tjej i tjugoårsåldern som illustrerar sina inlägg med selfies.
Och varje gång jag hör någon kommentera på ett irriterat/föraktfullt/avundsjukt sätt att ”du/den/han/hon/den/det uppdaterar sina sociala medier så ofta” leker jag med tanken på att säga ”men åååååhhhh vad jag är trött på att se och höra dig! Nästan varje gång du och jag vistas i samma utrymmen säger du någonting, pratar med någon annan så att jag kan höra eller tilltalar mig, och det är så himla JOBBIGT! Alltså okej att du existerar, men att du deltar i samtal och ofta startar dem själv är bara för jävla störande för mig! Fattar du vilken provokation det är? Det kan väl räcka med att du rör dig i offentligheten en gång i veckan ungefär, det skulle passa mig bäst!”
Kvaliteten på någons personlighet varierar ju inte med forumet, skillnaden är bara att det är valbart vem man följer i sina sociala kanaler medan man kan vara tvungen att dela andra offentliga utrymmen, som personalrum, gym eller allmän bebyggelse med människor vars utseende, val av samtalsämnen och allmänna framtoning man inte gillar.
Alla har olika grad av integritet och varierande förmåga att uttrycka sig, men det står faktiskt var och en lika fritt att publicera åtta dikter om sin katt varje dag som att prata med omkringstående om sin katt varje dag.
Att åthuta någon för hur (frekvent) hen väljer att kommunicera med sina följare online är således inte bara ohyfsat, utan också direkt ointelligent, visar vilken extremt ointressant personlighet man har. (Och hur imbecill man är som inte hittar till avfölja-knappen.)
Det finns en poäng för de allra flesta, inte bara för författare och influencers, att kontinuerligt uppdatera dem av våra kanaler som håller kontakt med omvärlden, förmedlar bilden av oss själva. En poäng som gnällspikarna bakom opersonliga delningar från ”humorkonton” och generiska ”god jul” eller ”glad midsommar”-postningar aldrig kommer att förstå, och även om de förmodligen närmar sig utdöende, snart sitter i gungstol på hemmet och gaggar om att det var bättre förr, är de en folkgrupp väl värd lite uppmärksamhet i egenskap av tidsmarkör.
”Minns ni” kommer vi andra att fråga varandra någon gång, ”minns ni när det fanns tanter (och gubbar) som inte kunde begripa sig på online-kommunikation, och hellre än att ställa in sitt flöde utifrån sina intresseområden försökte klaga ihjäl dem vars inlägg de inte uppskattade?”
Jag ska fortsätta med texten som förde mig in på det här tankespåret om några dagar, och det är verkligen en utmaning i fråga om att sätta sig in i andra människors sätt att tänka, vilket är en av mina favoritdelar av författaryrket.
Svensk berättartradition?
Jag läste nyligen hela Sprakfåle-serien i min läsplatta.
Det började med att jag valde en titel ur varje ”generation”, eftersom jag anser det höra till en god litterär allmänbildning att ha ett hum om dem, men sedan gillade jag dem tillräckligt för att fortsätta, och sträckläste samtliga tjugosju delar.
Fann persongalleriet fascinerande (tidstypiskt) stereotypt och handlingen oväntat platt, men främst noterade jag ett återkommande grepp i att ge släktingar och vänner till huvudpersonen utrymme att berätta anekdoter, upplevelser och erfarenheter som är helt fristående, skilda från resten av händelseförloppet i böckerna.
Ett intressant sätt att bjuda in fler dimensioner i texten, och jag lägger det på minnet som ett trick att eventuellt nyttja i framtida produktioner.
Susanne i hushållsskola av Lisa Eurén-Berner.
Men de enda husmorstricks jag kan är fortfarande att gnida skorna med bananskal och krånglande blixtlås med stearin…
Jag är ganska säker på att jag är att betrakta som en stor miljöbov i flera avseenden trots att jag aldrig har ägt en bil och inte kan föreställa mig hur det skulle kännas att kasta skräp på marken i stället för i en papperskorg.
Jag diskar under rinnande vatten, källsorterar bara ”det värsta”, och äter kött varje dag.
Men framförallt (jag har nyligen börjat acceptera SAOLs rekommendation att skriva ihop de två orden, vilket jag anser tjänar som bevis på att det aldrig är för sent att lära gamla hundar och så vidare) konsumerar jag väldigt mycket kläder.
Både jag och mitt barn har välfyllda garderober med långt fler plagg än vi ”behöver” och jag köper ofta nytt av det enda skälet att jag tycker att något är snyggt.
Med tanke på hur mycket av jordens resurser som sägs förbrukas bara för att tillverka ett enda par jeans (jag bor just nu i ett par helt nya från Zara, med vida ben och hög midja, dundersnygga till någon av mina cashmeretröjor och dojor med lite klack eller tjock sula) hjälper det föga att jag är duktig på att Traderasälja mina kläder när jag känner mig färdig med dem, och jag borde säkert uppleva någon slags klimatångest när jag tänker på det, men jag försöker tänka positivt i stället, intala mig att jag har lite slack-mån eftersom jag inte röker, avskyr halloumi.
Och för några dagar sedan hände något som helt revolutionerade min syn på kläder. Jag upptäckte Facebookgruppen Sy och skapa om gamla kläder till nya.
Det väckte mitt intresse för att just sy om och ändra kläder i stället för att rensa bort dem, därmed skapa en personlig look, få utlopp för lite ackumulerad kreativitet.
Tror inte att vi behöver vara oroliga för att jag plötsligt ska bli synlig i allt för fantasifulla kreationer, men jag har långt framskridna planer på att ta mig an nybörjarprojektet ”kjol av sjalar” eller liknande.
Lovar att återkomma med resultat, och hoppas att alla ni som följer min blogg och är intresserade av kläder också joinar den enormt inspirerande gruppen där många visar upp de mest välgjorda plagg och smarta idéer på återanvändning.
Lättköpt?
Jag har plötsligt blivit så enormt motiverad att träna det jag tidigare har funnit tråkigast av allt: intervaller, maxpuls-rusher, riktiga tungviktslyft på gränsen till vad kroppen pallar och annat som inte längre framkallar kräkreflexer hos mig.
Passar på att liksom pusha den motivationen ett steg till genom att köpa mig nya träningskläder.
De nya löpardojorna är svarta, vilket jag anser kräver en lite roligare färgskala i övrigt…
Compression tights. (Det är väl som en slags stödstrumpor?)
Ett rosa pannband och ett par vantar råkade visst också slinka ned i onlineshopping-korgen.
Och det är ju som någon sa någon gång, att pengar är ointressanta, det är vad man gör med dem som spelar roll. Det säger något om en människa, hur hen använder sina inkomster.
Jag tjänar inga Camilla Läckberg-miljoner, men ser till att köpa sådant som gör mig glad med mina regelbundna, pålitliga löneutbetalningar.
I prioritetsordning är det:
TRYGGHET
Placerar så mycket jag kan på sparkonto, i långsiktiga fonder och i Kameo.
TRIVSEL
Prioriterar alltid mitt hem. (Vet inte hur många gånger det hände när jag var runt tjugo att folk jag träffade i arbetslivet eller bland jämnåriga i bekantskapskretsen FÖRFASADE SIG över att jag hade köpt bostadsrätt, och TAGIT LÅN på något så GALET DYRT. Men alltså… Det är ju ett hem! Platsen som är utgångspunkten för hela ens liv! Om det är något som får kosta är det väl det? Och det allra första bostadslånet jag tog, för femton år sedan, kan jag ju skratta åt hela vägen till banken idag eftersom fastigheter/bostäder i attraktiva områden sällan eller aldrig är dåliga investeringar, har en tendens att betala igen sig med råge tämligen kvickt.)
BEKVÄMLIGHET
När jag känner för hämtmat unnar jag mig det. Om jag inte orkar vänta på bussen tar jag en Uber. Det är kostnader som aldrig grämer mig eftersom de gör mitt liv tusen gånger enklare än om jag skulle tvinga mig själv att ha tråkigt för att spara pengar.
SJÄLVFÖRTROENDE
Jag mår extra bra när jag känner mig snygg, kan kontrollera det intryck jag gör på andra människor medelst mitt utseendemässiga uttryck. Ser därför till att göra utrymme i min budget för regelbunden manikyr, ansiktsbehandlingar och Björn Axén-frisörbesök i den mån jag finner det möjligt.
KUL GREJOR
Tidigare i livet, pre Corona, har jag rest ganska mycket, velat se och uppleva nya platser, lagt en del pengar på sådana obetalbara minnen, men köpbara glädjeämnen kommer i alla prisklasser. Ibland räcker det med ett par glittriga dojor eller en papperstidning, en biobiljett eller ett läppstift. Just idag gör några rosa klädesplagg mig väldigt glad, får mig att längta ännu mer till nästa träningspass.
Vad jag ALDRIG I HELA MITT LIV skulle spendera en krona på:
Alkohol, nikotin, tatueringar, raw food, en utställningskatt och hens veterinärräkningar, poker, att go clubbing, ett brazilian butt lift.
Om ni vill läsa mina bästa råd för en god ekonomi (har som sagt inga monstersummor att skryta med, trots ett rimligt framgångsrikt yrkesliv, men kan stoltsera med att alltid ha betalat mina räkningar i tid) i ett inlägg anno 2013 kan ni göra det HÄR. Det enda som har förändrats i min bokföring sedan dess är att jag har fått en betydligt mer liberal inställning till kreditkort (det hände någon gång runt trettio) och kan haja hur glädjen över att äga en häst kan få en att se genom fingrarna med faktumet att det är att betrakta som ett ekonomiskt slukhål.
Bara det
Idag hade jag tänkt dela en stulen screenshot från SVT, med en av alla vettiga grejor Lundell har sagt genom åren, men sedan snubblade jag på ett lite mer pretentiöst citat, från regissören som härjades av demoner, och bjuder på det också.
En kompis påminde mig nyligen om perioden efter att jag hade läst Anita Haglöfs bok om Ingmar Bergman, påstod att jag ”inte kunde prata om något annat på flera veckor”.
Jag kollade upp det genom att leta mig bakåt bland blogginlägg och Facebook- och Instauppdateringar från den tiden, fann att hen hade rätt.
Jag var ju i det närmaste besatt!
Men det fascinerade mig verkligen, några år efter att jag avslutade en universitetskurs om det excentriska geniets verk, att lära känna hans humörsvängningar, kärlek till köttbullar, högt ställda kvalitetskrav på cashmeretröjor och andra egenheter genom Anita Haglöfs varma och empatiska beskrivning av en inte alls varm och empatisk person.
Och jag vill kunna skriva, beskriva, på samma sätt.
Kämpar på.
