En vän med en omdispondibel pool

Den 12 mars 2012 började jag på ett nytt jobb, på en arbetsplats jag har varit kvar på sedan dess.
Det näst bästa med arbetsplatsen har alltid varit de trygga anställningsvillkoren och goda förmånerna, den spännande vardagen med mycket action som håller en på tårna, och det allra bästa är några av människorna jag har privilegiet att lära känna.
Redan första dagen på nya jobbet, för mer än sju år sedan, träffade jag en kvinna som sedan dess varit en favorit bland kollegor och vänner, och idag hade vi planer på att hänga hemma hos henne, i hennes ljuvliga trädgård med pool, men cancellerade med anledning av väder, omdisponerade vår tid till inomhuspyssel med gulliga barn som sedan bjöd mig på en delikat grillmiddag med glassefterrätt.
En härlig dag, mellan nattskift.

Försvara sig

När jag hejdade den här tanken och bet mig i tungan i en jobbsituation nyligen kom jag att tänka på en specifik film som jag såg när jag var liten.

Kunde inte minnas vad den hette men lyckades googleresearcha mig fram till Defending your life.

Sparar den till ett senare tillfälle när jag har en ledig kväll, och ser fram emot att se den som vuxen.

Hur är det med omdömet? Och kännedomen om sitt eget värde? Och MODET? Och hur får man denna hela treenighet att fungera väl tillsammans, för att förhindra stora katastrofer utan att trampa på sig själv, ge någon som har fel rätt och hålla onödigt låg profil? Jag jobbar på det…

The most wonderful time of the year!

Har gjort fantastiska fynd på årets rea!
Bland annat byxor med hög midja från Carin Wester, min favvotröja i fler färger och storlekar (36 funkar för det mesta, men jag vill ändå ha en 38 eller kanske 40 för pms-svullna dagar, och en 34 för tillfällen när jag inte har pushup under) och ett par rosa Pumasneakers.
Känner mig snygg, och tror starkt på de där vetenskapliga rönen om att man mår bättre och presterar högre när man trivs i sina kläder.

Köper nästan alla mina kläder på rea, efter att så att säga ha haft span på dem ett tag, researchat på var och när det är klokast att gripa dem för privat bruk.

Talk to me, Doktor Steen!

Råkade till min stora glädje snubbla på Lars Bill Lundholms och Gunilla Linn Perssons Skärgårdsdoktorn på Storytel.
Den är inläst som ljudbok av ”Djungeldoktorn” själv, Samuel Fröler.
En riktig höjdare när man sorterar tvätt, storhandlar på Mathem och går sin dagliga milarunda.

Vet inte varför jag gillar det här präktiga, ibland sömnigt lunkande dramat så mycket, men jag antar att tv-seriens bildspråk är lika djupt rotat i mitt minne som i den svenska folksjälen, och att det är ett sådant där enkelt stycke kultur som jag förstår utan att anstränga minsta nerv på något sätt. Det handlar om människor som jag känner dem, i miljöer jag lätt kan relatera till. Det är litteraturens idealmakaroner och fiskpinnar, och Wilma och jag hade likadana tröjor när jag var tolv.

(Men varför i helvete duar inte nittiotalsmänniskorna varandra? Som om 1968 aldrig hade hänt är det ”Doktorn” hit och ”Syster” dit hela tiden. Underligt.)

En bok jag ser fram emot att läsa!

Hörde en radiodokumentär som heter Brevbäraren som försvann för några år sedan, och den bet sig fast i mitt minne.

Dramaturgin i berättelsen får fortfarande håret att resa sig på armarna när jag tänker på den, och när jag råkade se att en bok av Anders Sundelin ska komma ut i höst, med just titeln Brevbäraren som försvann, skyndade jag mig att lägga den i min bevakningslista på Adlibris.

Ser fram emot att läsa den.

Junifrukost

(Men alltså, bara jordgubbar räcker ju inte! Det blir rostmackor, en mango, lite yoghurt och en banan också, kanske en Twix till efterrätt.)

Koppleriverksamhet av godo

När jag var singel (de trettio åren innan jag träffade min man, med ett fåtal korta avbrott) gick jag på en del blinddates, ordnade av vänner, kompisar eller ibland bara bekanta som tyckte att jag ”borde träffa någon”.
Jag var ingen nattklubbstjej, eller ens en barhäng-tjej, ägnade i stort sett all min tid åt jobb, lade fullt fokus på arbetslivet, i perioder lite på skrivande och en del idrott.
Då ”träffar” man inte någon så där lättvindigt som slampigare tjejer gör, när de fyllerihamnar i armarna på något slumpmässigt drägg utan godkänd bakgrundskoll.
En blinddate innebar mat på offentlig plats, ibland en promenad längs Stockholms kajer, och sedan tack och godnatt vid min port.
Ibland var det trevliga blinddates, som ledde till fortsatt dejtande (eller inte, om man så att säga letade efter något annat än varandra, hade mer kompispotential än romantiska vibbar), och ibland var det ganska B, om man träffade någon kille som väntade sig en slampig nattklubbstjej och fick nöja sig med en nunna som mig.
Men oftast var det bara en ganska kul grej, att slänga på lite makeup och gå ut med en jämnårig av manskön, äta sushi, snacka politik, vardagsliv och annat som intresserar unga människor i tiden, och sedan gå hem var och en till sitt, skicka sms och tacka för en trevlig kväll, uppleva att världen var ganska varm och inte så ensam, ”trots allt”.
Jag tyckte att det var uppiggande avbrott i min av arbete tyngda vardag.
Och som gift och medelålders ser jag det fortfarande som något av mitt kall att vara behjälplig med att ”fixa ihop” andra människor i bekantskapskretsen, inte bara för att jag tycker att det är kul med researchen och eftersnacket, utan också för att jag verkligen tror på fenomenet ”träffas genom gemensamma vänner”. Folk som vet hur man är tenderar ju att också veta vem man borde passa ihop med, liksom. (Även om kärlek, den äkta sorten, naturligtvis är större och mer magisk, helt står över det där med vad som passar i de allra flesta fall.)
Avslutar det här inlägget med en bild från 2013, på mig och min kompis som ALLTID var bra att snacka om dejtingrelaterade grejor (och allt annat) med.
En gång, när det nyligen hade tagit slut med den där Stockholmskillen jag hängde ihop med ett tag, gjorde hon en god gärning i fråga om att ge mig en knuff för att gå vidare, och bilden är från just det tillfället.

Och vilken jävla TUR att jag inte ägnade en sekund mer åt breakupdeppandet efter det! Annars hade jag ju aldrig träffat min man och hajat grejen med vad det egentligen är att vara kär.
Man kan bli så knepig av att gå ensam och grubbla mycket när man är ung. Människor under tillväxt mår alltid bättre av att komma ut och träffa lite andra människor ibland (om de är schysta alltså, man ska inte ge sig i lag med vad som helst bara för att utbudet är lågt i perioder).

Surrealism

Fortsätter min vandring bland böcker jag gillade att läsa i min sköra ungdom, och i förra veckan kom turen till Gunnel Lindes ”Du har inte en chans – ta den!”
Mitt minne av den hade bleknat, bestod mest av en serie udda namn (VEM, ens på 70-talet, skulle döpa sin unge till Morag i Sverige?) och en kvardröjande bismak av något underligt, svårbegripligt, nästan surrealistiskt.
När jag nu läste om tonårsromanen som trettiofyraåring (tjugotvå år efter att jag hittade den i skolbibliotekets snåla hyllor och klättrade upp på ett tak för att få läsa den i fred) återkom dock den starka upplevelsen, samhörigheten jag genast kände med det färgstarka persongalleriet.
Det är en bok om frihet och framtidstro, om unga människors luststyrda inställning till sin omgivning, deras oförstörda upptäckarglädje och gulliga naivitet, självupptagna kärlek till den bild de låter skapa av den de vill vara med.
Det är en fantastisk bok, med ett flertal cringe-partier och några väldigt daterade referenser.
Jag försöker att lära av den, på flera plan.
Om att skriva böcker.
Och om mig själv, den läsande tänkande människan.

Midsommar genom tiderna

Midsommarafton 2014 samlade jag in sju sorters blommor (och dejtade runt lite harmlöst) och ett par månader senare träffade jag mina drömmars man.

Kul med Facebook som kompletterande arkiv till mina dagboksvolymer!