Det händer ganska ofta att jag får frågor om hur många läsare min blogg har.

Det svarar jag aldrig på, eftersom de enda som skulle behöva veta det är företag som vill göra reklam på min blogg, och jag gör inga reklamsamarbeten eftersom jag har riktiga jobb som jag tjänar riktiga pengar på. (Fast anställning med månadslön, övertidsersättning och ob-tillägg är the shit, precis som medlemskap med inkomstförsäkring i A-kassan, om någon av er skulle ha missat det.)

Men det är till stor glädje för mig, att jag ända sedan jag började skriva, som sextonåring på en lokal papperstidning i Småland, har haft en intresserad läsekrets, som peakade under 00-talet när jag arbetade på Aftonbladet och SVT, sedan har stabiliserats till en mindre men av statistiken att döma mycket lojal grupp följare under senare år, när jag har haft fokus på universitetsstudier och riktiga jobb, deltagit i ytterst få debatter så där på allvar.

Jag har ett fåtal engagerade läsare som sporadiskt hör av sig via mejl och sociala medier för att kommentera vad jag skriver (och inte) men det är mycket sällan någon kommenterar i WordPresskommentarfältet, och i perioder har det stört mig, irriterat mig, men numera är det något jag värderar högt, finner väldigt avkopplande. Läsarkontakten sker inte i öppna kanaler (om man bortser från gångerna när en främling plötsligt stegar fram vill diskutera ett blogginlägg eller en annan text med mig när jag köar med min bricka på en lunchrestaurang eller sitter och hänger med en kompis utanför en biosalong i väntan på en helt annan thriller), och det är ganska, för att inte säga mycket, bekvämt. En stor skillnad från hur hetsigt det var ibland när jag var yngre, med andras bloggar som svämmade över av åsikter om mig och mina texter, en Flashbacktråd som spekulerade (resultatlöst, anonyma nättroll är aldrig särskilt smarta) i vad jag jobbade med och ständiga ständiga kontaktförsök från alla möjliga konstiga typer till mina hemliga telefonnummer som jag fick byta till nya hela tiden.

Det är lugnt och skönt att ha en lagom läsekrets, trots att det inte genererar några pengar.

Jag kommer aldrig att försöka fejka några luftslott i fråga om följarantal, som en halvkänd bloggerska nyligen blev ”påkommen” med som om det någonsin varit en hemlighet, och jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att göra någon större ansträngning att bredda bloggen, ”nå ut bättre” som jag ofta får rådet att göra.

För mig är det viktigare att nå in till dem som läser än att nå ut till fler. Och det gör jag. Bevisligen. Mina läsare återkommer. Stannar kvar. Läser varje dag eller minst tre gånger i veckan. Stannar tillräckligt länge på sidan för att läsa hela inlägg, slentriankolla varje morgon på den dagliga post jag levererar senast klockan 07.00. Det är mig en stor glädje.

Och när jag detaljstuderar statistiken, som jag gjorde tidigare idag, blir jag varm av ert intresse. Ni bryr er om att EvaEmma Andersson skriver. Tack.

Ni finns över hela världen men mest i Sverige, och främst i storstadsregionerna.

Ni är i min ålder eller något äldre (jag tappade den tillfälliga yngre läsekrets jag drog till mig i samband med böckerna om Tebbe eftersom jag inte leverade något mer för målgruppen, håller högst sannolikt för lågt tempo i inläggen, delar inte med mig lika generöst av vardagen med proffsiga bilder som de större bloggarna bland yngre läsare, gör mig inte lika intressant på det öppna, självutlämnande sättet, och har helt enkelt inte ansiktet för det heller), 49% av det ena könet och 51% av det andra, och enligt Googles statistikverktyg (som jag använder betydligt mindre än WordPress Statistics) är era intressen främst idrott, kultur och resor.

Jag har inga bestsellertitlar bakom mig, högst sannolikt inga framför mig heller (det är en sak att skriva bra, något helt annat att ta sig in hos ett förlag utan att vara en knepig typ med inflytelserika kontakter och livet fullt av ansvarslösa struligheter som kan sägas vara konstnärligt charmiga i en förläggares ögon), men i samma sekund som jag publicerar en text på min hemgjorda (med lite hjälp av en skicklig yrkesperson) webbsida har jag en samling människor som bryr sig, klickar sig in på den och läser, ibland delar texten vidare i sina kanaler.

Det är en ynnest.

Och idag, den 10 oktober 2019, har ni redan varit fler läsare på EvaEmma.com sedan 1 januari 2019, än ni var under hela 2018.

En liten stadig tillväxt, håller sig min blogg med. Fint, tycker jag.

Och jag uppskattar alla er som läser och bryr sig mer än ni någonsin kan föreställa er.

Tack.

Här är ni.

Jag är hemma i Solna just nu, men snart hemma i Hong Kong igen. Och bloggen rör sig lika fritt i hela världen.