En storstadspoet firar Alla hjärtans dag

Har länge spanat in en särskild axelväska av märket Urban Poets, och kunde inte låta bli att klicka hem den när den dök upp i Zalando Lounge-appen (en av mina favvoappar) under rubriken ”Valentine gifts for her”.

-Nej men EvaEmma, det är alldeles för mycket, försökte jag invända, men jag insisterade. Ville verkligen skänka mig den berusande glädje det innebär att marschera fram och tillbaka mellan jobben, hemmet och mina anspråkslösa och ganska nördiga fritidsintressen med en riktigt dra-åt-helvete-snygg väska på ena armen.

Det är en lyx värd en övertidstimme eller två. Särskilt om man gillar sitt arbetsliv.

Jag väntar otåligt på att min löjliga statussymbol i kalvskinn ska landa i brevlådan, innan Valentajns däjj, och så fort den gör det ska ni få se en bättre bild än den enda jag lyckades skaka fram nu.

Mer Boye

Och det ena ledde till det andra, så när jag väl hade presterat det här blogginlägget i morse blev jag tvungen att sträcka mig efter en favorit bland diktsamlingar i hyllan.

Ville bland annat kolla om jag mindes dikten Oskadd rätt.

När börjar man stava sin vilja? Och varför?

Jag kom att tänka på en dikt av Karin Boye för några dagar sedan, när jag diskuterade en nyligt färdigredigerad text med en specialist på området.

Det är alltid väldigt givande för mig att få tala om det jag skriver med någon som begriper vad det handlar om. Det är en del av mitt yrkesliv jag medvetet valde bort i stor utsträckning för ganska många år sedan (hade mina skäl) och något jag verkligen uppskattar långt mer nu än när jag var yngre.

Specialisten talade med mig om bloggen också, ställde relevanta frågor, och jag blev tvungen att ännu en gång försöka förklara det Tomas Tranströmer förmådde beskriva i en enda mening, hur det är att ”leva ett dubbelliv som skapande och anställd, ett intressant dubbelliv”.

Vi skildes åt strax innan jag gick till eftermiddagsskiftet på det som i en fjärran forntid skulle ha benämnts mitt ”brödjobb”, och först när jag hade stämplat ut igen, landat hemma ganska trött, kunde jag fördjupa mig i en marginalanteckning jag klottrat i min oldschool anteckningsbok med exklusiva läderpärmar, försöka räta ut ett frågetecken.

Nu skriver jag om.

Min vilja har inte upphört.

Innan Jens Ganman blev känd på Facebook

År 2004 bodde jag i Norrbotten, pluggade på LTU och åkte ibland på korta visiter till huvudstaden för jobbuppdrag åt SVT och en av kvällstidningarna.
Under en av Stockholmsvistelserna hörde jag talas om en bok som hette Mess, och skyndade mig att beställa den på Bokus.
När den sedan hade landat på hallmattan ett par dagar senare satt jag i vindskupans fönster (jag hade väääärldens mysigaste lägenhet under en period när jag pluggade, en stor hyresrätt med takterrass på Storgatan 58 i Piteå) och sträckläste, tyckte att det var en av de roligaste romaner jag någonsin hade läst.
Jag har svårt att tycka att författaren är lika rolig idag, när jag har mognat sexton år och så där, men boken hör ändå till en av mina starkaste läsupplevelser från tiden när jag var nitton-tjugo, när jag annars mest läste Fogelström och en del annat med några decennier på nacken.
När den kom var det en uppmärksamt träffsäker samtidsskildring som återfanns mellan de gröna pärmarna, antar jag, och den medelålders medelklassen uppskattade den högst sannolikt inte som jag gjorde, när jag tvinnade min hoodies snoddar runt fingrarna och fnissade åt fenomenet rysk sms-roulette.
Men nu är jag medelålders medelklass, och boken står kvar i en av mina hyllor, har följt mig genom ett antal flyttar.
Kanske är den någon slags Madeleinekaka för mig; jag tycker om att tänka på hur världen såg ut, hur jag trodde att den såg ut, när jag satt i min trygga vindskupa i Norrland och läste i stearinljusens sken. Innan jag blev vuxen på riktigt.

Tack Uppsala!

Hälsade på en kompis i Uppsala idag, eftersom vi hade skrivit in ”skvallra ikapp” med varandra i våra respektive fullproppade kalendrar, avsatt flera timmar för att prata om sådant som inte hinns med under telefonsamtal och korta sammanstötningar på jobbet.

Det var dundertrevligt, och vi hittade både god lunch och semmelfika.

Nu är jag åter hemma för att reda upp ett mindre renoveringsprojekt och sedan lägga mig som en ostbåge i soffan och skriva lite framför något gammalt svenskt.

(Trendspaning av tant på pendeltåget: nakna anklar, blottad blåfrusen hud mellan skor och byxor på kvinnor i alla åldrar. Vad är grejen med det i de knappa plusgraderna? En intensiv längtan efter ledproblem, taskig blodcirkulation och ett nedsatt immunförsvar?)

Tack Stockholm!

Okej att jag håller mig för en god människa som inte fuskar och fifflar med saker och ting, men just nu har jag nya kläder från MQ Stockh lm som får mig att se jättesmal ut trots att jag inte är det.

Har således ännu ett bevis att lägga i högen av bevis på att valkar och pmssvullnad helt är en fråga om elak passform. Man ska akta sig noga för låga jeans och korta tröjor som är tighta för långt ned på kroppen. (Och för underkläder som skär in i köttet, vilka också, enligt initierade källor, höjer blodtrycket.)

Läste förresten nyligen att ”singelkvinnor” är de största miljöbovarna, med sina klädinköp för 7812 kronor per månad.

Jag är gift, och handlar större delen av mina kläder i samband med reorna två eller tre gånger om året, men har också en förbättringspotential vad gäller utseenderelaterad nöjeskonsumtion. Har i alla fall blivit betydligt bättre på att köpa det som kallas ”slowfashion”, kläder som är avsedda att användas under mer än en säsong. Har alltid fördragit det, men inte alltid haft ekonomiska förutsättningar för det.

Och jag impulsshoppar väldigt sällan, vet exakt vad jag letar efter (magiska byxor som på bilden, cashmeretröjor och skor som man kan gå flera mil i utan skoskav) och håller långsiktigt ögonen på mina favoritobjekt.

Dessutom slänger jag inte mina kläder i soporna, som det stod i artikeln att en del gör.
No way, jag älskar mina plagg högt och ger dem ett värdigt avslut genom att skänka dem till Stadsmissionen eller sälja dem på Tradera.

Så jag är inte en miljöbov.

I alla fall inte en miljöbov som ser tjock ut.

Lite vindögd på selfies möjligen, men alltid samma ansikte. Alltid!

Jag är så glad att jag följer Dolly Parton på Instagram, för hon levererar alltid något kul och snyggt med mycket självdistans, som bilden nedan.

Jag är (nästan) lika intresserad av kläder och andra utseenderelaterade grejor som den legendariska countrysångerskan (vars textförfattande, som bland annat innefattar Whitneys hit I will always love you, tyvärr ofta glöms bort bakom hennes looks), men mitt ansikte bär jag likadant i yrkeslivets och privatlivets alla delar, oberoende av yttre omständigheter.

Det är naturligtvis mer boobs och politik i bloggen än på LinkedIn, mer fniss och flams i vissa delar av bekantskapskretsen än andra, förtroligt skvaller bara i vissa slutna rum, men inget döljs och inget hittas på, undanhålls eller läggs till. Jag ser det som en av mina bästa egenskaper att jag är rak och direkt, inte förställer mig och spelar spel. Tror att det är lättare att leva på det sättet, när man inte behöver ägna dyrbar energi åt att hålla ordning på passiv aggressivitet, hemliga åsikter eller liknande, utan talar klart och tydligt, face to face.

Som melankolin i en gammal Beckfilm

Igår led jag lite självupptagna konstnärskval och lät parkera mig själv framför Brandbilen som försvann, en av de äldre Beck-filmerna som håller sig mer i linje med Sjöwall och Wahlöös böcker än de nyare.

Den börjar med att en narkotikahandlares hus sprängs, och fortsätter med en mycket osmaklig men lite komisk nakenscen innan den verkliga krimstoryn kommer igång, och jag blev uppiggad av det där konstnärliga greppet med melankolisk stråkmusik som en symbol för huvudpersonens ensamma tankar, tilltalades av det ålderdomliga språket på den fiktiva polisstationen.

Överväger att se Polis Polis Potatismos idag, medan jag snor ihop lite text och svarar på mejl, sedan göra projekt av att se alla Beck-filmer med Gösta Ekman i tur och ordning, precis som jag en gång läste alla böckerna med stigande fascination för persongalleriet.