Ganska många kvinnor publicerar i samband med sina graviditeter ”X weeks in and X-weeks out”-bilder på sina kroppar för att visa vilka framgångssagor de är med sina Instagramvänliga magar. Jag himlar alltid med ögonen åt det, men gör ändå något liknande idag.
För att jag är som de flesta andra, antar jag.
Och för att jag under min graviditet ofta googlade efter fakta kring hur stor magen ”skulle vara” vid en särskild tidpunkt för barnets bästa, ville jämföra med andra kvinnor som kunde statuera exempel i fråga om alldeles normala, hälsosamma graviditeter som resulterade i välväxta avkommor, nu ser min chans att bidra med den typen av googlehit själv.

Redan i första trimestern (under de första tolv veckorna), långt innan jag och min man hade delat vår glädjande nyhet med någon, blev jag antastad (ja, jag tycker att det är ett passande ord) med inte bara frågor om jag var gravid, utan också direkta påståenden om att jag såg gravid ut.

Och jag har råkat ut för det tidigare, eftersom jag inte har haft en platt tonårsmage sedan jag var i tonåren, utan lever med en alldeles vanlig kvinnomage, som svullnar av hormonella skäl i 28-dagarscykler, samt ibland av den enkla anledningen att den innehåller hela mitt matsmältningssystem, men varje gång har jag blivit lika förbannad.
Och ledsen.

Det är ALDRIG okej att som bekant, kamrat eller (ännu värre, allra värst faktiskt) kollega kommentera en kvinnas kroppsbyggnad och ifrågasätta hennes eventuella fas i fortplantningen.
Det inte bara sårar och generar den utsatta, förminskar kvinnans yrkesrolls integritet, utan kan också leda till ätstörningsproblematik, och inte minst ge den tilltalade ännu ett tillfälle att sörja den eller de barn hon önskar att hon hade kunnat få. Dessutom är det förbannat ohyfsat, visar att den som uttalar sig helt saknar social kompetens och den mest grundläggande empati de flesta utvecklar redan i förskoleåldern.

En gång i början av min graviditet, när jag ännu inte vågade tro på att på att jag äntligen skulle få bli förälder, sa en man jag är ytligt bekant med, med hög röst inför ett rum fyllt av andra människor som hörde alltihop ”Du har skaffat dig en viss rondör på sista tiden, är det något på gång?” och gestikulerade med ena handen mot min mage/mitt underliv.

Vid den här tidpunkten kan jag omöjligen ha gått upp nämnvärt i vikt, hade samma lite välvda mage som vanligt och var klädd i precis samma jeans och löst sittande kashmirhoodie som vanligt, hade naturligtvis inte sagt något till någon och kan omöjligen tänka mig att jag på något annat sätt ”signalerade” graviditet till omgivningen.
Jag blev jätteledsen och pissförbannad så klart, och när jag sa det till personen som hoppat på mig försökte han först skratta bort det, sedan urskulda sig med att ”jag hörde några andra prata om att du ska ha barn”.
Jag kommer aldrig att glömma eller förlåta det enormt fräcka övertrampet och intrånget i mitt privatliv, det angrepp på min kropp både han och de avslöjade skvallerkärringarna gjorde sig skyldiga till när de tog sig friheter inte bara att spekulera, utan också att sprida och försöka äga de fakta de omöjligen kunde ha skuggan av en aning om.

På samma sätt kommer jag alltid att minnas de ohövliga ”ja men jag tyckte att det såg ut så”-kommentarerna jag fick av ett oväntat stort antal ouppfostrade människor i bekantskapskretsen när jag väl kände mig tillräckligt trygg i min graviditet för att välja att berätta, och önskar att de för en sekund kunde få uppleva den förolämpningens smärta det innebär att få höra något sådant.

Och de där gissningarna, öppet besserwissersjälvgoda elaka kommentarer som ”ja men det syns ju att du är i minst femte månaden” som jag fick höra när jag vänligt men tydligt hade talat om att jag inte var bekväm med att dela med mig av exakt vilken vecka jag befann mig i… Hur ska man ens bemöta dem?
”Ja, och själv ska du föda imorgon ser jag? Intressant så här långt efter klimakteriet!”
Så sa jag naturligtvis inte. För jag har inte växt upp i en vargflock, äger den självbehärskning en så skrämmande stor del av befolkningen saknar.

Det var glädjande då att träffa långt mer (eller bara normalt?) belevade vänner och kollegor, som när jag delade med mig av nyheten utbrast i hjärtliga gratulationer, sedan sa ”och du ser ändå så där oförskämt fräsch ut” och ”herregud jag har inte märkt nånting” och annat vänligt omtänksamt (möjligen lögnaktigt) som värmde mitt hjärta.
Det är SÅ man ska vara mot andra, som man själv vill bli bemött. Jag skriver inte det här för att ytterligare uttrycka mitt missnöje till de skyldiga (de vet redan vad jag tycker), utan för att förhoppningsvis nå fram till dem av er som aldrig har förstått hur förbannat dumt och klumpigt det är att ge sig på någon annans livmoder och dess eventuella innehåll, kanske har gjort det vid upprepade tillfällen utan att inse olämpligheten.

Kommentera inte andras magar! Fråga inte! Sprid inte rykten! Spring inte omkring och tissla och tassla! Spela överraskad även om du inte blir det!
En stor sorg som man helst håller för sig själv kan barnlöshet och missfall vara, precis som att bli utpekad som överviktig eller som en ovanligt storvuxen gravid av någon som inte alls har med den saken att göra.

Men hur som helst…
Så här såg jag ut ett par månader innan jag blev gravid, och i vanlig ordning hade komplex för ”allt fett” som jag alltid ser när jag står framför spegeln men inte på fotobevis en tid senare (vilket är ett av skälen till att jag försöker föreviga mig själv med jämna mellanrum).

Vid tiden för de fräckaste påhoppen jag nämner ovan såg status ut så här (när jag stod så rak i ryggen jag bara kunde).

Och i vecka 20-21 någonting tyckte jag att jag hade fått ”riktig gravidmage”, som jag stolt visade upp i alla omlottplagg jag kunde hitta i garderoben.

Strax senare köpte jag världens bästa gravidklänning för typ 40 pix på EBay, led inte längre av att känna mig ovant klumpig och stramt orörlig som jag gjort i mina vanliga kläder ett tag.

I vecka 30 kunde jag fortfarande jogga (även om det gick ruggigt långsamt).

Vecka 38 (när joggandet blivit promenader sedan ungefär två-tre veckor), OVER THE MOON av lycka när jag för första gången kunde vara helt säker på att barnet inte skulle födas för tidigt:

Dagen före förlossning:

Under hela graviditeten oroade jag mig som sagt för allt, inklusive att väga för lite eller för mycket, äta något opassande eller på något sätt inte vara bästa möjliga moderskepp för mitt älskade barn, men hade förmånen att vara omgiven av idel professionella, lugnande röster som försäkrade mig om att barnet växte som det skulle, att varken näringsbrist eller ohälsosam vikt av det ena eller andra slaget förelåg. Det kändes alltid skönt att få höra.

Och om ni som har googlat er hit efter att ha gråtit ögonen ur er på grund av gränslöst ohyfsade uttalanden om nedre delen av era magar vill ha lite tröst har jag ännu ett expertuttalande direkt från läkarhästens mun: en graviditet blir tidigare synlig på en smal person än på andra, vilket leder till att man kan få höra att man ser längre gången ut än man är av någon som själv dras med övervikt och skulle kunna gå som obemärkt kvinna långt in i tredje trimestern, trots att hormonerna får livmodern att expandera långt innan babyn växer sig synlig.

Min totala viktuppgång under graviditeten var 18 kilo (från plus-på-stickan-dag till dagen för förlossning) och babyn vägde strax över tre vid nedkomst.

Jag är väldigt glad över att jag fick privilegiet att åtnjuta en komplikationsfri graviditet och förlossning, känner djup tacksamhet över att ha fått föda ett friskt, fullgånget barn.

Alla kvinnor borde ges utrymme att fokusera på det, och inte utsättas för kommentarer kring hur stora eller små okunniga förbipasserande anser dem och deras växande bebisar vara. (Och kom ihåg, dem av er som råkar ut för samma sårande attacker som jag har gjort både som gravid och icke-gravid: att en ganska stor procent av alla elaka kommentarer har ingen skälig grund, det vill säga skvallerkärringen eller högljudda snubben ser inte alls någon utbuktning i ditt bäcken, utan vill bara att du ska bli obekväm och ledsen. En del människor är dåliga människor, helt enkelt. Möjligen för att deras föräldrar var dåliga människor, och för att de i sin tur inte klarar av sina skitjobbiga barn som gör dem bittra och olyckliga, får dem att bli besatta av andra familjer och vilja lasta över sina arga och frustrerade känslor i ett oprovocerat krig med någon annan. Man får försöka finna ro i tanken på att man själv inte befinner sig på samma låga nivå, kan lära sina barn något bättre.)

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var både lite svårare än jag hade trott och lite lättare än jag hade tänkt mig att vara i duplext tillstånd, och ungefär nio hundra tusen av alla hemska saker jag var övertygad om att jag och babyn skulle råka ut för eftersom det verkar ”jättevanligt” (i Familjelivs diskussionsforum) hände aldrig. Och ändå är jag trettiosex år, vilket i Sverige är att betrakta som en äldre förstagångsföderska som ska passa sig extra noga.
Och precis som i vanliga fall, när man inte är gravid, ser magen större ut ibland, och mindre ut ibland, beroende på hur kläderna som man har på sig är skurna, hur rak man är i ryggen och om man nyss har ätit lunch. Det betyder inte att babyn har vänt sig åt fel håll eller slutat röra sig, bara att ögat inte är lika smart som resten av kroppen.

Jag vet inte om den graviditet jag nyligen upplevde var, som andra människor brukar beskriva sina graviditeter, ”den mest omvälvande tiden i mitt liv”, men den innebar i alla fall något helt nytt för mig.

Den värsta påfrestningen jag upplevde under de strax över 40 veckorna var oron för att något skulle gå fel.
Jag oroade mig för missfall långt bortom de tolv veckor som brukar omnämnas som ”den kritiska perioden”. (Vilken numera, enligt experter, är reducerad till 8 veckor, förutsatt att man kan mäta ett hjärtljud i vecka 8.)

Jag led brutalt illamående under större delen av graviditeten, och det enda som kunde lindra var ironiskt nog att äta, trots att jag hade väldigt svårt att uppbåda någon som helst matlust annat än i korta stunder (när jag tvunget ”behövde” en hamburgare med pommes frites, en bagel med mycket philly-ost, chokladdonuts eller ett kilo färska bär tillsammans med gula äpplen, mjuka päron och en japansk vit persika inom 20 sekunder men helst NU), men inget av det var lika jobbigt som att ”gå och vänta på en stor katastrof” i form av missfall eller det som kallas still birth (det svenska ordet är för otäckt).
Jag var ofta trött men hade svårt att sova, och min tröst var att jag aldrig upplevde det som kallas foglossning, ligamentsmärtor eller några andra fysiska krämpor av begränsande karaktär, förmodligen på grund av att jag är normaltränad, varken stillasittande eller hysteriskt gymutsliten.
Jag drabbades inte heller av några av de läskiga gravidrelaterade problem som fanns listade i alla mina faktaböcker om vad man ska vänta sig när man väntar sig att vänta sig, och det var en jävla tur ska jag säga er, för jag tror inte att jag, som är så extremt noga med min hälsa och observant på minsta förändring, hade hanterat vidriga upplevelser som navelbråck, hemorrojder och annat som de mest olycksaliga av preggosar tvingas genomlida särskilt bra.
Jag hade högt blodtryck under en period i början av graviditeten, enligt di lärde sannolikt relaterat till den stress som omvärlden gjorde sitt bästa för att elda på med ovälkomna frågor om min tidsplan och kommentarer om min kropps utseende (återkommer till det) medan Coronaviruset kom till stan, men strax senare återgick mitt blodomlopp till sitt normalläge med lågt tryck, överraskade mig ibland med plötsliga blodtrycksfall som i vanlig ordning gick över fort när jag lade mig på golvet med fötterna i högläge. (”Well, being almost 6 ft, you will most likely have to live with that problem” sa läkaren och log lugnande, trots att jag bara är 5 ft 8.)
Jag kände fosterrörelser för första gången i vecka 22 (hade alltså två jobbiga veckor efter vecka 20 när ”alla” enligt intärnät sägs känna babyn i sin kropp), och mindre sammandragningar från vecka 25, kraftigare sammandragningar och förvärkar lite till och från, högst sporadiskt, från vecka 37.
Jag gjorde regelbundna ultraljud från vecka 6 (det kan naturligtvis verka överdrivet, men jag betalade det ur egen ficka, utan att fresta på skattekassan som jag har bidragit till sedan jag var sexton år, och det gjorde mig lugn att ofta få höra att allt var som det skulle) och såg över huvud taget till att följa alla rekommendationer från proffs på graviditeter, undvek alla besserwisserråd som regnade över mig från alla andra möjliga människor som jag inte brukar ta råd från i andra situationer heller.

Så här i efterhand tror jag att jag hade en ovanligt problemfri graviditet, just för att jag aldrig hade ont någonstans utan bara led visst självupptaget gnäll, kände mig varm, osmidig, svettig och yr och illamående och ofräsch, svimmade ett par gånger.

Det hjälpte mig att räkna ned till babyns ankomst, att tänka ”idag är det en dag mindre kvar av det här än vad det var igår” och ”babyn är säkrare och mer utvecklad idag än vad den var igår”.

Jag läste på mycket om för tidig födsel, som skrämde och oroade mig eftersom det är känt att barn som föds tidigare än vecka 38 ofta får hjärnskador följda av inlärningssvårigheter och beteendestörningar senare i livet även om de överlever med hjälp av intensivvård i kuvös och verkar tämligen normala fram till skolåldern. (Sorry om någon läsare med preemie blev ledsen nu, men ni borde redan ha känt till det.)
När jag hade passerat vecka 37 var det bokstavligen som om en tyngd lyftes från axlarna, och jag kände mig tryggt förvissad om att jag bar ett färdigutvecklat barn, redo att göra entré i världen med full kraft, och därför borde väl de allra sista veckorna ha varit den del av graviditeten som jag kunde njuta av och trivas med, men då var jag så TRÖTT på den stora magen och så uppfylld av längtan efter babyn att jag ibland med stigande panik tänkte tanken att hen AAAALDRIG skulle komma ut. (The irony of it all när de första 38 veckorna som sagt innebar omvänd oro…)

I slutet av vecka 38 fixerade sig babyn i alla fall, vilket gjorde hela tillvaron något lättare eftersom det plötsligt fanns utrymme i bålen för djupa andetag igen, och jag kände mig betydligt smidigare i kroppen, mindre tyngd av magen.

Jag var euforiskt glad över att vänta barn genom hela graviditeten, men minst lika orolig som glad, och det var en lättnad när en läkare förklarade för mig att de hormoner som ”sätter fart på oron” när man är i välsignat tillstånd är av yttersta vikt för evolutionen, säkrar ett ökat riskmedvetande hos kvinnor som annars inte är tillräckligt rädda om avkomman som de bär.
(Och till alla som sa ”det är bara att vänja sig, som förälder är man alltid orolig, resten av livet”, vill jag säga att i alla fall min oro lugnade ned sig, blev mer rationell och realistisk, i samma sekund som ungen ploppade ut, så lite hormoner lär ha varit med i spelet också.)

Jag testade flera olika graviditetsappar i början, men fann att den röda som heter Preggers var den som passade mig bäst, med sin tydligt överskådliga nedräkningsfunktion.

Och trots att jag som sagt högst sannolikt hade vad som benämns en problemfri, okomplicerad graviditet, är jag väldigt väldigt glad att den ligger bakom mig, och jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att gå genom det igen.

Jag menar, jag har ju redan fått världens allra finaste barn!

Jag brukar ha en vilopuls på ungefär 55 slag per minut ”i vanliga fall”, men redan under de första veckorna tickade den upp till 60, och senare i graviditeten låg den ganska stabilt mellan 70 och 75.
Det sägs bero på att man har mer blod i kroppen än vanligt, att även lungorna och hjärtat växer när livmodern expanderar, men det gav mig ändå en känsla av att gå omkring med konstant hjärtklappning, och det ligger på topp-tre-listan över skälen till att jag är glad att graviditeten ligger bakom mig.

En fascinerande (i alla fall om ni frågar mig) ”craving” jag hade under en stor del av graviditeten, särskilt i slutet, var doften av båtdiesel, olja, bensin och till och med bilavgaser. Jättekonstigt.
Jag vet inte vad hangupen i hjärnan kom ifrån, men jag hyste dagligen längtansfyllda tankar om att få andas in de skadliga ångorna, på ett sätt jag aldrig ens kunnat föreställa mig tidigare. Övervägde vid flera tillfällen att besöka en verkstad av något slag eftersom det verkligen kändes som om det enda som skulle hjälpa mot det allmänna illamåendet var att typ sniffa i trakten av en bensindunk, men nöjde mig med att vagga ned till hamnen och stå och djupandas vid diverse färjor och fartyg en stund.
Underligt, var det, som så mycket annat när man går i väntans tider.
Som att hår och naglar växte mycket snabbare än vanligt, och att tandköttet började blöda i tid och otid. Att fötterna blev plattare (det är sant, jag märkte det för att jag håller mig med väldigt välsittande skor och mina fotvalv plötsligt var betydligt lägre än vanligt) och att en miljard nya små födelsemärkesprickar dök upp på armarna, bröstkorgen och magen.

Angående viktuppgången, som det ALLTID talas om bland gravida, vägde jag 66 kilo månaden innan jag blev gravid, och 84 när jag vägde in mig inför förlossningen.
Och det verkar stämma att kilona rasar bort medan man ammar, trots att jag äter hela tiden, för första gången på länge känner hunger och matlust, ofta ackompanjerade av våldsamma cravings efter frukt, bröd och choklad.

Min gravidmage ”showed pretty early” som det heter, och det var lite jobbigt eftersom jag inte ville dela de lyckliga omständigheterna med omgivningen förrän tidigast i vecka 13-14 någonting, men jag har sedermera fått en vetenskaplig förklaring till det. Och lärt mig exakt hur ohyfsade människor kan vara med sitt besinningslösa konfronterande och sitt intriganta tissel och tassel när de är av typen som stirrar ohälsosamt mycket på ytligt bekantas underliv.
Tänkte berätta mer om det i ett kommande inlägg!
(Och några dagar efter förlossningen hade den utstretchade magen smackat tillbaka till ursprungsformen som ett gigantiskt gummiband, trots den blindtarmsoperation jag gjorde tätt inpå mitt älskade barns födelse. Kvinnokroppen är fantastisk, precis som klyschan nyblivna mammor brukar kläcka ur sig lyder.)

I hela mitt vuxna liv har jag hört hur ont det gör att föda barn.
Att det gör något alldeles vansinnigt ont, så ont att man tror att man ska bli galen, så där ont så att man ångrar sitt beslut att skaffa barn.
Att ”ingen som inte har upplevt det kan förstå”.

Sedan födde jag barn själv, och väntade mig naturligtvis helvetessmärtor och ofrivilliga vansinnesvrål.

Jag hade redan innan bestämt mig för att inte välja ryggmärgsbedövning eftersom jag fann det läskigare än alla smärtor i hela världen att låta någon pressa in en nål i min ryggmärg, men hade bett om att få ha lustgas, massage, TENS, akupressur och aromaterapi tillgänglig. (Alltså, jag tror egentligen inte på någon av flummetoderna, men det skadar ju inte med en schyst placeboeffekt om det erbjuds, och ”det morfinliknande preparatet” jag informerades om undanbad jag mig å det bestämdaste eftersom jag inte ville föda en nedknarkad baby.)

Och jag hade tänkt mig att jag skulle skriva något om det sedan, publicera mina egna ord om det som kallas ”det största i livet” i mina kanaler, efter någon månad eller så.
Men sedan ändrade jag mig eftersom upplevelsen var så märkligt obeskrivlig.
Så personlig.
Så speciell.

Jag vill däremot berätta om den faktiska smärtan, i relation till den förväntade smärtan, för alla som är intresserade.

Jag googlade själv ganska mycket, särskilt under graviditetens senare veckor, på ”smärtnivå förlossning” och ”hur ont gör det att föda barn” och liknande, utöver att jag hade samtal med mer erfarna släktingar, vänner och bekanta om saken, och nu ser jag min chans att själv bidra med en googlehit av värde.

Jag födde nämligen barn i Hong Kong ganska nyligen, och när förlossningen startade (på klassiskt sätt med vattenavgång, förvärkar som nästan omärkligt blev till något mer kraftfulla ”riktiga värkar” och en tydlig känsla i hela kroppen av att barnet rörde sig nedåt) visste jag inte att det var trettiosex timmar kvar tills babyn skulle komma.
Jag tänkte mig ungefär fem timmar, och max tolv.
Men födelsekliniken skrev in oss, jag kopplades upp till en ctg-mätare och började enligt mitt önskemål gå fram och tillbaka längs en lång korridor och upp och ned i några trappor. (Jag har en teori om att allt som gör ont i kroppen eller själen blir bättre av att man rör på sig, i den mån det är möjligt, och eftersom jag är en vandrare som gör två mil om dagen i snitt, lugnar trampandet mig, känns bekvämt och hanterligt, hemtamt.)
”Snart kommer smärtan” tänkte jag, men tvingade mig att tänka ”snart kommer babyn” i stället.
Vid den här tidpunkten var värkarna… Knappt märkbara, skulle jag vilja säga. Jag kände dem för att jag tänkte på dem, uppmärksammade dem, fokuserade på dem.
Det var samma krampande smärta som jag brukar ha ungefär fem dagar i sträck vid varje mens, och de var av den lindrigare sorten, sådana kramper jag knappt brukar bry mig om att medicinera mot, kan bita ihop om även om jag är på jobbet eller ute på någon annan aktivitet.
En högst normal mensvärk, gick jag alltså och drog på, där i sjukhusets korridorer och trapphus, och jag såg ut över berg, storstad, hamn och hav, några cirklande fåglar som jag lärt mig heter blackeared hawks.
Kramp-kramp-kramp… Ingenting… Kramp-kramp-kramp…
Och så tramp tramp tramp då, hela tiden, i en lugnande, stabil rytm.
Och smärtan var inte svår, inte plågsam, inte världsomstörtande på något sätt, så jag kände ännu inget som helst behov av smärtlindring.

Under sista delen av min graviditet hade jag haft ont på ett håll-liknande sätt på höger sida av magen, och läst mig till på seriösa graviditetsinfosidor plus i ett flertal böcker, att nästan alla kvinnor har en särskild punkt i magen som gör extra ont när barnet växer, att det oftast är fråga om ett stretchat ligament eller liknande, därför inte nämnt det för min läkare.
På exakt den punkten skar det dock som av en mycket vass, möjligen upphettad kniv just nu, och den stack, högg, fick det att iiiiila av smärta på just den irriterande pyttelilla punkten, utan samma regelbundna ”kramp-och-paus-mönster” jag kände i trakten runt mina kvinnodelar.

Värkarna blev tätare och tätare, längre och längre, och den lilla glödande knivsudden i högersidan dansade helt efter egen pipa, gjorde det svårt för mig att andas djupt eftersom den kändes tydligare och liksom längre in i kroppen vid varje inandning.

Och i efterhand förstår jag att det ligger till så här:
Förlossningsvärkarna gjorde för mig som trettiosexårig förstagångsföderska ont på samma sätt som en riktig jävla mensvärk av typen som väcker en mitt i natten med känslan av att man håller på att gå av på mitten gör ont, som en migränattack kan göra ont, och betydligt mindre ont än vad det gjorde när en njursten fastnade i min ena njure för några år sedan, fick den att springa i blod.
Sticket i högersidan, det återkommer jag till.

I slutet, när värkarna blev till krystvärkar, kändes det precis som en kompis hade berättat för mig innan: som när man är väldigt skitnödig och har varit tvungen att hålla sig länge, får ett akut trängande behov att trycka ut det som inte får plats i kroppen längre.
Det var inte en jobbig smärta, utan mer än lättnadens möjlighet att avsluta det tunga muskelarbete jag bedrivit utan rast i mer än ett dygn.

Men huggandet i högersidan gjorde hela tiden AJ-SOM-ÄNDA-IN-I-HELVETET-ONT på ren svenska, och det var bara det stora lyckorus som vårt underbara barn frambringade som förmådde mig att glömma det en stund efter förlossningen.

Strax senare, när jag stod i duschen och fascinerat noterade att min stora mage hade krympt ihop till en trött liten degklump, konstaterade jag dock att smärtan i högersidan var kvar.
Bultande och pulserande i perioder, huggande och stickande ibland, men ständigt koncentrerad till en mycket liten punkt i kroppen som flyttade sig beroende på hur min kropp var positionerad för tillfället.

Under det nästkommande dygnet berättade jag om smärtan för i tur och ordning tre barnmorskor.
Alla tre lyssnade intresserat.
Den första sa ”det är muskulär smärta efter förlossningen, det blir som en väldigt kraftig träningsvärk, så det bästa du kan göra är att försöka hålla dig i rörelse så mycket som möjligt”.
Den andra sa ”det är förmodligen gaser, jag kan brygga en kopp pepparmintste till dig om du vill”.
Den tredje sa ”det är eftervärkar, de känns så där för alla”.
Och eftersom jag känner min kropp väldigt väl kunde jag genast avfärda allt utom eftervärkarna, som jag inte hade en jävla aning om hur de skulle kännas. Och när jag nämnde det för kompisar som fött barn, i kontexten ”jo vi mår bra men jag har så sjukt jobbiga eftervärkar i högersidan”, insåg jag att jag måste vara en oerhört sjåpig och smärtkänslig person eftersom ingen annan hade tyckt att eftervärkar varit något minnesvärt eller alls smärtsamt.

Jag berättade i alla fall om smärtan för min läkare sedan, och han klämde bekymrat på min mage, hämtade en kirurg som gjorde samma sak, och någon timme senare vaknade jag upp utan blindtarm.

Tydligen var det alltså en inflammerad blindtarm som gjorde djävulsont under förlossningen, medan själva förlossningsvärkarna var helt okej hanterbara.

Och DET vill jag gärna berätta för er som har googlat sig till det här inlägget via söktermer som FÖRLOSSNINGSRÄDSLA, BOTA FÖRLOSSNINGSSKRÄCK eller FÖDA BARN SMÄRTFRITT UTAN SMÄRTLINDRING.

Jag hoppas att ni finner tröst i min berättelse, och vågar avfärda alla elaka domedagsprofeter som försöker fylla er med skräckpropaganda för att hålla er i schack, att ni får lika perfekta, problemfria förlossningar som jag (fast utan efterföljande blindtarmsstrul) och upplever dem som lika speciella, privata delar av era familjeliv, inte känner något behov av att dramatisera dem och sprida underliga myter.

Det finns nämligen en hel del inputs från den indirekta omgivningen som jag önskar att jag inte hade trott på när jag hörde dem innan förlossningen, och jag tänkte dela med mig av dem och mina rättelser till andra undrande förstagångsföderskor:
”Nästan alla spyr och bajsar eller kissar på sig under förlossningen”
Jag gjorde det inte, och kan på rak arm räkna upp ett tjugotal andra kvinnor som enligt egna uppgifter inte heller gjorde det.
”Smärtan går inte att beskriva”
Se ovan. Initialt som mensvärk, men inte hysterisk mensvärk. Senare, under själva födseln, en lite skarpare, lätt brännande smärta i själva ”kanalen” så att säga.
”Förstagångsföderskor får alltid långa förlossningar, ibland tar det flera dagar”.
Min tog lite drygt ett dygn från första värken tills ofelbart litet människobarn hade landat, men jag hörde att en bekant kläckte ur sig sin unge inom femtio minuter efter ankomst till sjukhuset också, hon höll ut hemma ett par timmar först.
”Kroppen återhämtar sig aldrig helt.”
Vad har jag missat? Jag kände mig öm i magen och kvinnodelarna under ungefär två dygn efter förlossningen, och det gjorde lite ont när livmodern drog ihop sig (faktiskt nästan mer ont än värkarna, men fortfarande inte ohanterligt på något sätt, klart under mördarmensvärknivå), men i övrigt var jag återställd från barnbördandet mer eller mindre genast. Upplevde (möjligen med anledning av blindtarmsoperationen) en slags träningsvärk i kroppen, liksom trötthet eller kanske snarare stelhet, i alla muskler under knappt en vecka, men det var inte heller särskilt jobbigt i relation till vad jag hade föreställt mig av alla påstått ”jättevanliga” postpartumproblem som det gafflas om på Familjeliv och dess utländska motsvarigheter.

Sammanfattning: låt er inte skrämmas av folk som berättar mardrömsstories om sina och andras förlossningar. Jag håller fast vid min teori om att sådana som berättar om extrema upplevelser av hälsokaraktär i nittionio procent av fallen är lögnaktiga dramaqueens som gör allt för lite uppmärksamhet, tycker att det är kul att få skrämma andra, mer rationellt lagda människor och framstå som någon slags tappra hjältar som har överlevt världskrig när de egentligen har upplevt exakt samma sorts influensor och stukade fötter som alla andra.

Jag rekommenderar er som ska föda barn och oroar er för smärta och komplikationer att behålla lugnet, hålla er på fötterna så länge som möjligt, och dricka energirik dryck under värkarbetet (det går åt lite kalorier när man ska göra muskeljobbet med att pusha, och jag svettades ganska mycket).

Annars vill jag inte dela med mig mer av min nya erfarenhet som förälder eftersom den som sagt är något mycket privat som bara tillhör mig och min familj, och om det är något som har förstärkts ytterligare sedan världens finaste baby landade i min och min mans längtande famnar är det just min inställning till att barn ska hållas utanför sina föräldrars sociala medier.

Jag är väldigt tacksam över att jag hade privilegiet att föda mitt barn på ett modernt välutrustat sjukhus som hela tiden värnade om min bekvämlighet och ”privacy”, att jag hade ett helt team experters fulla uppmärksamhet och hjälp under den livsomvälvande upplevelse en förlossning innebär, men det är min fasta övertygelse att man alltid när man föder barn ska lyssna på experten i sammanhanget, även om hen är en stressad sjuksköterska på ett av Stockholms överfulla sjukhus, som springer mellan fyra förlossningar på samma gång.
Sjukvårdspersonal har sett födande kvinnor förut, har full koll på vad som händer i kroppen och ger inget annat än användbara och kunniga råd och tips, och en annan teori jag har om kvinnor som upplever mardrömsförlossningar är att de håller sig för mer kunniga än de utbildade proffsen, försöker klamra sig fast vid vad de har låtit sjölvdiagnostisera sig med via Google och sinnessjuka trådar på forumet Familjeliv, hört om av en kompis till en kompis som fortfarande, fem år post delivery, påstår sig lida krigsskador i sin ladybusiness.

Min ”drömförlossning” grundar sig nog till lika delar på min tillit till läkarens och barnmorskornas kompetens, min förmåga att ta det lugnt i pressade situationer, min mans ovärderliga stöd och peppning (jag har älskat honom vansinnigt mycket, på vad jag trodde var absolut maxnivå, i flera år, men nu när vi är föräldrar tillsammans har kärleken vuxit ytterligare) och inte minst faktumet att jag trodde att upplevelsen skulle vara mycket värre än den faktiskt var.

Och så här i efterhand tänker jag tanken: ”massor av veka och mjäkiga kvinnor har fött barn och klarat av det bra, varför skulle JAG ha oroat mig?”

Har en hel del nya besökare här på EvaEmma.com sedan nya boken kom ut, vilket naturligtvis gör mig peppad på att återuppta det dagliga bloggandet, men just nu får det bli en serie sporadiska inlägg, som jag publicerar lite då och då, när andan faller på.

Men om man är här som en vilsen googlare för första gången kan man med fördel läsa mer om mig på Wikipedia (klart bättre än den gamla tråden om mig på Flashback i vilken ingen hade någon som helst information att komma med), och gärna återkomma framåt vintern, när jag förmodligen kommer att blogga regelbundet igen, fortsätta med textunderhållningen som ni till min stora glädje är så många som vill ta del av.

Och om man känner för det får man väldigt gärna lämna en kommentar, berätta vem man är och vad man tycker om att läsa, som en inspiration i form av läsarkontakt till en författare på tillfällig föräldraledighet.

Och så här ser jag ut på en selfie ur arkivet, som jag får ta till idag eftersom jag inte har tid slash tillfälle att fota mig själv just nu.