Talade med en kollega om det där med hövlig distans till andra människor, och fann att vi båda blir irriterade när någon tar sig friheten att tilltala en på ett alldeles för personligt sätt.

-Det är påträngande, respektlöst! sa kollegan, och jag höll med.
-Ibland gör till och med telefonförsäljare det, bara ”tjena mannen” liksom, och man ba ”jag är inte din man!”

Jag har inte särskilt många vänner.
Dem jag umgås med på regelbunden basis är få men varmt uppskattade, och står mig desto närmare.

De flesta har jag träffat genom jobb eller utbildningar, i ett fåtal fall genom gemensamma bekanta, och även om jag inte kan minnas det exakta tillfället vid vilket vi träffades för allra första gången, har jag knivskarpa minnen av ögonblicket när jag började tycka om dem tillräckligt för att räkna dem till vänskapskretsen.
Min lite stela fasad och reserverade attityd rämnar inte för vad eller vem som helst, men när den gör det sker det villkorslöst, utan minsta tvivel, eftersom jag har ägnat skälig tid åt att observera och utvärdera.

En av mina bästa kompisar var min flygvärdinnekollega för ungefär tio år sedan, och vi möttes i ett gemensamt hysteriskt fniss i en situation vid vilken ingen annan närvarande drog på munnen när jag blev slutgiltigt övertygad om att jag ville vara hennes vän.

En annan kompis lärde jag känna på universitetet, och det var en särskilt klarsynt kommentar under en föreläsning som så att säga fick mig på fall.

Jag umgicks under en period för några år sedan ganska intensivt med en kille sprungen ur en helt annan samhällsklass än jag, och honom började jag tycka om för att han vid en tämligen slumpmässig diskussion visade sig vara en mycket empatisk tänkare, vilket nästan inga män med borgerlig bakgrund är.

Det krävs ganska mycket för att tillåtas inträde i min exklusiva vänkrets således, och som tur är verkar de där få, mycket speciella personerna av någon anledning tycka att det är värt inträdesproven.

Och jag är inte imponerad av någon som omger sig av horder av vagt bekanta som de kallar vänner och knappt kan skilja från sina fiender, känner ingen avund.
Tvärtom, skulle inte alls trivas i någon stor, löst sammansatt konstellation med människor som man förväntas vara förtrolig med, även om det naturligtvis ser bra ut på Instagrambilder och så där.

Faktum är att människor som ”alla gillar”, som har ”massor av vänner” och flera tusen namn på sina Facebookkompislistor alltid ger mig lite dåliga vibbar.

Det är något ryggradslöst över att vara tjenis i alla läger liksom, och jag blir illa till mods när någon som jag har träffat vid något tillfälle, yrkesrelaterat eller annat, plötsligt beter sig som om vi var gamla dödspolare och blir oväntat informell vid nästa möte.
Utöver att vara respektlöst, som ovan nämnda kollegan sa, visar det på bristfällig integritet, och personlig integritet är en av de egenskaper jag värderar högst hos andra människor.

Det finns inget genuint vänskapligt i att kasta sig över en person som man har träffat vid ett enda tillfälle tidigare med en stor kram, och det är inte schyst att inleda en allra första konversation med ett ”jag hörde att”.
Snarare är det pinsamt ouppfostrat.

Ikväll ska jag ringa en nära vän som jag tyvärr inte har talat med på nästan en vecka, för vi behöver dissekera ett ämne som är av stort intresse för oss båda, i samband med nyligt framkomna uppgifter. (Vi ska alltså kärringskvallra så in i helvete, för det är sådant, bland annat, som skiljer relationen mellan två riktigt goda kamrater från den mer alldagliga mellan ytligt bekanta.)