Ingen kan ha missat att jag har ett väldigt stort intresse av kläder.
Inte av mode, men av kläder.
Tycker om att titta på dem, prova dem, välja dem, köpa dem, äga dem, använda dem, leva tillsammans med dem.
Uppskattar sällan haute couture eller ens olika mainstreamtrender, men finner stor glädje i att variera min stil ibland, bära olika rustning i olika sammanhang.
Och jag älskar att observera andra människors kläder, detaljstudera deras val av färg, material, kvalitet och dra slutsatser om vad det säger om deras personlighet, dagsform, sinnesstämning, självbild.
Ända sedan jag var mycket ung har rätt kläder kunnat göra mig glad och tillfälligt höja mitt självförtroende, och ofta har känslan av ett perfekt anpassat skal hjälpt mig att känna mig bekväm i situationer som initialt gjort mig lite nervös.
Jag förlitar mig därför på nya kläder som en tradition när jag står inför en utmaning. Det är nästan något rituellt över hur jag utser en efterlängtad sjal, en tröja eller ett par dojor till min edsvurne kompanjon, att skydda mig och ingjuta viss respekt i omgivningen.
Och jag firar framgångar med nya kläder, belönar mig med en omsorgsfullt utvald materiell lyx som för att manifestera att jag är värd något extravagant.
Jag umgås ibland i kretsar där klädsel och annat utseendetelaterat är ett naturligt samtalsämne, ett intresse att dela, föra livliga diskussioner kring, men oftast i sammanhang där alla låtsas att hur de ser ut är en slump, en ickefråga, ett beslut så självklart och tveklöst att det aldrig behöver kommenteras eller ventileras.
Då är det tur att jag kan posta en eller annan spegelselfie på bloggen, eller skicka ett sms till min morsa som är något av en expert i ämnet, få några gillatummar eller till och med en backstory till en särskild kjolmodells designursprung.
Ett lite skämmigt tidsfördriv jag ofta ägnar mig åt under slötiden i lokaltrafiken (ibland funkar det att skriva, producera dikt i mobilen, men inte i rusningen med arton ögon över ena axeln) eller den där korta stunden när jag har läst färdigt i min bok, innan jag somnar, är att scrolla mig fram bland vissa sökord i Zalandoappen, och mer än ett par gånger i månaden hämtar jag ut en kartong tyskimporterade klädesplagg (som fraktats med flyg till de klimatångestridnas stora förtvivlan) hos det lokala postombudet.
Sedan returnerar jag kartongen med plaggen som inte motsvarade mina förväntningar eller var i fel storlek (jag beställer alltid både 34, 36 och 38 av allting, platsar i varierande sifferkod beroende på plaggets ursprungsland och passform), ser fram emot nästa leverans.
Men igår hände någonting som jag vill påstå är en gamechanger för all framtida klädshopping i mitt av ytligheter späckade liv.
Jag upptäckte Zalon.
Det är en Zalandorelaterad app i vilken man uppriktigt uppger sin längd och vikt (172,5 och 64, jag tycker att det är opassande och ovärdigt att svälta sig i ett priviligierat industriland i den moderna tiden) och berättar för den stylist man paras ihop med vad man önskar att man hade för klädstil.
Man laddar upp bilder på kläder som man tycker om ur sin egen garderob, plus ”inspirationsbilder” på framgooglade människor som man tycker ser bra ut, och sedan börjar stylisten jobba, skickar två ”looks” med tysk flygfrakt hem till en, så att man kan prova sin nya stil och sedan välja att behålla eller returnera dem.
Vilken GREJ!
Jag skyndade mig att ladda upp massor av mina ”ett-ögonblick-av-total-egenkärlek-selfies” i appen, tillsammans med några bilder på Kate Hudson vid tiden för sina bästa filmer (det är ganska länge sedan nu), några screenshots på Lily och Robin i senare säsongerna av HIMYM och, sist men inte minst, Lorelei Gilmore, den tidlösa business/casual-perfektionens moder, och nu väntar jag med spänning på hur jag ska bli proffs-stylad.
Tycker att det känns som en oerhört curlad tillvaro att bara kunna vänta med händerna i knäet på att någon annan, med utbildning i ämnet och god kännedom om sådant där som linjer och kroppstyper och färger, ska göra det bästa av vad man har.
Återkommer med resultatet av det här projektet, och hoppas att det inte blir samma fiasko som att shoppa tillsammans med en tjejkompis (så otroligt överskattat!) som bara ger råd man inte vill höra i sin provrumsdrömbubbla där man tveklöst kan se den nya människa man kommer att bli i en ljuvlig klänning man egentligen inte alls behöver.
Har goda förhoppningar om att jag kommer att vara snyggare än någonsin om ett par veckor.

Ovan: mina favvokläder under senaste halvåret. Den röda tråden (förutom höger armbåge) är färgstarka skor och stora sjalar, samt byxor och kjolar med hög midja.