TP-lucka

I samband med att jag (tvärsäkert) påstod att freden vid Brömsebro stod 1632 i samtal med några kollegor för ett par dagar sedan, och någon googlade rätt på sanningen (fuskade), började vi prata om fenomenet TP-luckor.

En TP-lucka är en kunskapsbrist som är extremt pinsam när den plötsligt blir uppenbar, oftast när man spelar sällskapsspel med någon man inte känner så väl eller konverserar vardagligt med någon man helst vill göra gott intryck på.

Själv har jag betydligt färre TP-luckor än någon som inte har studerat närmare sex år på universitet, men det innebär inte att de befintliga är mindre genanta.

En gång ställde jag mig frågande till om man kan resa till HongKong utan Kinavisum (om man vet vad jag jobbar med är det väldigt skämmigt och bara lite roligt), och ganska nyligen försökte jag slå in en spik i en betongvägg.

Är i alla fall glad att jag inte är skyldig till samma fadäs som en kompis gjorde första gången hon träffade sin svärmor.

Svärmodern berättade att hon såg fram emot en nära förestående jobbresa till Nicaragua, varvid min kompis beundrade utbrast ”åh vad spännande att resa till Afrika!”

Det är svårt att få en midsommarmiddag att kännas bekväm på de grunderna, om man är inställd på att framstå som det allra bästa någons son har kunnat hitta.
Trösten i sammanhanget är ändå att alla har sina dum-fläckar i allmänbildningen, och att ens egna faktiskt krymper varje gång man upplever en sådan där pinsam situation.

(Och att det finns ett HIMYM-avsnitt på temat. ”Righty-tighty-leftie-loosie”.)

TP-lucka

I samband med att jag (tvärsäkert) påstod att freden vid Brömsebro stod 1632 i samtal med några kollegor för ett par dagar sedan, och någon googlade rätt på sanningen (fuskade), började vi prata om fenomenet TP-luckor.

En TP-lucka är en kunskapsbrist som är extremt pinsam när den plötsligt blir uppenbar, oftast när man spelar sällskapsspel med någon man inte känner så väl eller konverserar vardagligt med någon man helst vill göra gott intryck på.

Själv har jag betydligt färre TP-luckor än någon som inte har studerat närmare sex år på universitet, men det innebär inte att de befintliga är mindre genanta.

En gång ställde jag mig frågande till om man kan resa till HongKong utan Kinavisum (om man vet vad jag jobbar med är det väldigt skämmigt och bara lite roligt), och ganska nyligen försökte jag slå in en spik i en betongvägg.

Är i alla fall glad att jag inte är skyldig till samma fadäs som en kompis gjorde första gången hon träffade sin svärmor.

Svärmodern berättade att hon såg fram emot en nära förestående jobbresa till Nicaragua, varvid min kompis beundrade utbrast ”åh vad spännande att resa till Afrika!”
Det är svårt att få en midsommarmiddag att kännas bekväm på de grunderna, om man är inställd på att framstå som det allra bästa någons son har kunnat hitta.

Trösten i sammanhanget är ändå att alla har sina dum-fläckar i allmänbildningen, och att ens egna faktiskt krymper varje gång man upplever en sådan där pinsam situation.


(Och att det finns ett HIMYM-avsnitt på temat. ”Righty-tighty-leftie-loosie.”)

Dunder behöver ingen komfortzon

Ibland måste jag samla mig lite.
Påminna mig om att jag är en Dunder, stark och fri och oberoende.
En person som har mod av typen som kallas stake, och som inte räds en eller annan storm.
Då samlar jag ihop mig och påminner mig om det, gör det jag måste göra för att nå mina mål, även om det är slitigt, obekvämt och lite läskigt, kostar på av kraft och energi.
För människor som orkar och vågar, vi klarar.
Det är en regel lika bergfast som att sträckan genom tiden ger hastigheten, och eftersom jag samlar mig lite då och då, fattar stora beslut, håller jag just nu ganska högt tempo i riktning rakt framåt.


(Och visst är det ballt macho att bära guldkedja runt halsen och tala om sig själv i tredje person?)

Manna från den småländska himlen

Har en ny standardfrukost att foga till yoghurt-och-ingefäramüsli och knäckebröd-med-ost-ordningen.

Mannagrynsgröten gjorde oväntad comeback i samband med en barnvaktssejour, och eftersom jag gillar att dränka den i diverse socker, kanel och sylt lär den slå tillbaka mot mig om ytterligare  ungefär trettio år.
Men då är det för sent!

Peter Fredell i högform

Tipsade nyss en tonårsmamma om bokserien Södergårdens HC, och blev tvungen att rota fram mina egna titlar ur en hylla (har ämnesorganiserat mina böcker efter flytten).

Tycker att Bengt Åke Cras skriver så bra om idrott och därtill relaterade intriger, fixar att hålla ett högt tempo utan att texten blir banal.

Den andra årliga Fakesgivingmiddagen

Gårdagens kalkonmiddag blev så himla lyckad!

Kalkonen var ätbar och alla gäster hade kul.

Disken klarade jag och sambon av redan inatt, så idag är en mysig dagen-efter (för oss som inte dricker alkohol är det en långt mer avkopplande upplevelse än för er andra) med fler trevliga minnen i Fakesgivingregistret.


Kalkonen förevigades tyvärr aldrig, men jag bjuder er på dukningen med småländskt glas och fyra sorters gelé i alla fall.

Är det fusk att förenkla förenkla förenkla?

Idag har jag och min sambo tajmat våra pressade skiftochextraplusvolontärarbetarscheman så att vi kan åka till ett förortsmaxi och storhandla tillsammans, inför vår årliga kalkonmiddag, och jag tycker att det ska bli så himla mysigt.

När vi grundlade traditionen förra året bodde vi i en liten tvåa, och bemödade oss med både sötpotatismos och vanligt, hemgjord tranbärssås och en väldigt fancy sallad med granatäppelkärnor.

Det var en dundertrevlig kväll, och ett event jag ser fram emot att underhålla och bevara genom åren, särskilt nu när vi bor större och till och med har utrymme för att långväga gäster ska kunna sova över utan att behöva knyckla ihop sig på soffan.

Pratade dock med min mamma nyligen, och hon som höll många liknande ”bjudningar” tillsammans med min pappa när jag var liten tipsade mig om att ”koka några påsar brysselkål i stället för att lägga tid på att fixa sallad”. (Ja, det är samma kvinna som stolt brukar säga att det bästa hon gjorde i sin barnuppfostran var att inte lära sina döttrar att laga mat.)

Jag tycker att det var ett ganska bra råd.
Grönsak som grönsak liksom, och att umgås över en middag behöver inte vara så krångligt eller märkvärdigt.

Det viktigaste är ju att man samlar ihop folk man gillar och håller världsfred på sina kvadratmeter, låter alla äta och trivas, sina olika vänner knyta kontakt med varandra.

Och så vill man själv kunna koppla av och tänka på annat än typ vinägretter och sådant, fokusera mer på nuet och möjligen efterrätten.

Brysselkål it is, tror jag. Och färdig tranbärssås på massproducerad flaska.

Tur-tur-key-key!