”Och då förstod jag, att jag kan faktiskt dö!”

Var på en föreläsning med Aron Anderson, ”den hjulbente äventyraren”, idag.

Det var givande, eftersom det gav det där perspektivet som jag ofta eftersträvar och försöker skriva om.

Aron Anderson berättade om sin simning över Ålands hav, om när han besteg Kebnekaise och tog fallskärmscertifikat i Dubai, och kopplade sina upplevelser till olika ledarskapsteorier och taktiker för att ta sig framåt när man står inför utmaningar, och jag uppskattade den självdistans och humor han visade.

Fick naturligtvis en klump i halsen när han talade om insikten han nådde i sin egen dödlighet som sjuåring, kanske främst för att jag känner igen mig i den närheten till mörkret, och kan relatera till man-måste-ta-vara-på-livet-mentaliteten som driver mig i så många avseenden både yrkesmässigt, konstnärligt och privat.

Det var en fin, inspirerande timme, och jag ser fram emot att läsa boken Möjligheter, som jag av någon anledning har missat tills nu.

(Jag tänker ofta på det där som jag har hört någon gång, att gamla romerska kejsare hade en särskild betjänt som gick snett bakom dem hela tiden och upprepade orden ”kom ihåg att du är dödlig”. Det är som om jag har en sådan liten beskäftig besserwisser viskande i mitt öra mest hela tiden, och ibland måste jag ta till små I-landsproblem att hänga upp mig på för att komma undan. Men andra gånger, som när jag har lyssnat till en rullstolsburen person som bestiger berg och skrattar mycket, eller när jag upptäcker hur varm och hygglig världen är, då är det som om jag minns att jag förvisso är dödlig, men inte varje dag, och inte just idag.)

Några dagar in i första veckan av mitt nya liv

Nu har jag ätit maten från tidigare omskrivna Svarta lådan några dagar, och är ganska nöjd.

Fem middagar och fem mellanmål levererades till dörren i söndags kväll, väl förpackade för att klara en hel vecka i kylen, och jag inspekterade rätterna noga för att planera veckans mathållning.

Valde det som kallas ”Gårdslådan” för att få äta kött varje dag, men är liiite besviken på att det är så lite kött i varje portion. Ganska mycket mat, med all potatis och ris och quinoa och sådant, men bara två eller tre tuggor kött.

Antar att det är vad en balanserad och hälsosam middag bör bestå av, och att den professionella dietist som ligger bakom en matleverans av det här slaget vet bättre än jag (som fortfarande är VRÅLHUNGRIG när dagens låda är uräten) vad en kvinna bör äta, men kompletterar ändå med lite otrogen vid-sidan-av-mat.

Mellanmålen har jag ätit till frukost igår och idag, och de har verkligen varit jättegoda.

Ämnar äta lådan som bara innehåller fisk nästa vecka, och återkommer med recension av den.

Det är i alla fall till stor glädje för mig, som är dålig både på att laga och tänka på mat (ibland till och med på att äta mat, för att jag liksom glömmer) att veta att jag har färdigfixad nyttig mat i kylen varje dag, bara behöver micra och käka. Det är lite som när min man är hemma och plötsligt, precis när jag börjar bli hungrig, presenterar en vällagad middag. Helvete vad jag längtar tills vi är i samma världsdel igen…

För att ärlighet varar längst

För ett par år sedan hittade jag en tappad pälsjacka på trottoaren i kvarteret där jag bodde.
Det var ett underbart plagg, i svart kaninpäls, som jag kände igen eftersom jag hade fingrat längtansfullt på det i flera olika butiker, övervägt att köpa det men låtit bli.
Ny var jackan också, bar inga spår av användning, och var inte märkt med namn eller telefonnummer. (Det kanske är ovanligt i och för sig, att man tar en tuschpenna och märker upp ett pälsplagg?)
Jag tänkte ”stackars människa” om personen som hade tappat den, förmodligen i samband med att hon (hen?) klev av eller på en buss, med tanke på placeringen, föreställde mig hur vrålledsen jag hade varit om jag hade tappat bort en jacka som kostar flera tusen kronor.
Gick raka vägen till polisens hittegodsavdelning och lämnade in den, berättade exakt var jag hade hittat den och svarade ”JA” på frågan om jag önskade få ta hand om plagget om ingen sökte det inom en viss tid. Efter några sekunders tvekan svarade jag också ”ja” på frågan om jag ville ha hittelön om ägaren kom och hämtade sin ägodel. Kände mig lite lite gniden då, men förlät mig själv. En hunka eller två kan man vara värd när man har gjort en omväg på några kilometer och köat bort någon kvart av sitt liv för att man är rättskaffens och hederlig.
Några veckor senare fick jag ett brev på posten, i vilket det stod att jag hade hittelön på ”tio procent av det upphittade föremålets värde” att hämta ut.
Det gjorde mig glad!
Dels för att jag föreställde mig lättnaden hos den som tappat och återfunnit sitt dyra plagg, och dels för att jag skulle få strax över fem hundra kronor att typ shoppa en Zalando Essentials-tröja för.
Kände mig som en god människa och antog att jag kanske skulle få en gullig tack för hjälpen-lapp med en smiley när jag anlände till polisstationen, utöver den generösa hittelönen.
Det fick jag inte.
Jag fick tio kronor i ett skrynkligt kuvert.

För sådan är kapitalismen, att den som dräller pälsplagg omkring sig och kommer på tanken att leta efter det någon månad senare kan skänka den ärliga upphittaren en tia, segla vidare.

Jag blev så sjukt besviken.
(Och ja, jag tänkte i en kort sekund att jag fan-i-helvete-skulle-ha-behållit-slash-snott-statusprylen.)

Sedan gav jag tian till en tiggare utanför Hemköp och beslutade att aldrig i hela mitt liv bli en person som är snål och otacksam.

I linje med det beslutet försöker jag att inte heller vara snål mot mig själv, och ibland köper jag något som jag tveklöst kan konstatera är fullständigt onödigt, bara för att jag så väldigt gärna vill ha just den tröjan, väskan eller klänningen. I work hard, och jag är hygglig, schyst och ärlig, I deserve!

Och jag tänker på den där händelsen varje gång jag ser en kvinna i en sådan där Hollies-jacka. ”Var det hon, som så otacksamt avfärdade sin okända välgörare?”

11 november 2019

Idag hade jag egentligen tänkt publicera en text som jag har haft i publicera-senare-mappen ganska länge.
En slags uppföljning, en del i en följetong, en självklar klickhit som skulle ha väckt reaktioner, blivit ett av de starkaste inläggen på EvaEmma.com-bloggen någonsin.

Men jag publicerar den inte.

Har flyttat den till en egen mapp på datorns skrivbord, så att jag kan se rubriken varje dag, påminnas om att den finns där, att den är två snabba tumrörelser från att nå hela mina läsekrets och förmodligen ytterligare en ganska stor skara som skulle hitta till den.

Väntar lite.
Trots att det är en förbannat bra text.

”Radera den inte!” sa min älskade man (som jag älskar extra mycket varje gång han visar hur han förstår och stöttar mitt skrivande) när jag berättade om mitt beslut och lät honom läsa texten, och det ska jag naturligtvis inte.

Men jag väljer att inte publicera den idag.

Jag orkar möjligen med stalkerreaktioner just nu, som man måste orka det man inte får välja, men har inte tid. Måste hålla fokus på annat.

Så jag ger er ett inlägg med ett par bilder från 2018 och några ord på vägen:

Allt handlar inte om dig. Det allra mesta som andra människor säger, gör och skriver handlar om dem själva. Och man måste äga sina beslut, kunna svara för dem som man talar för dem, inte förvänta sig att hela omgivningen ska stryka en medhårs med silkesvantar hela livet, utan tåla att det finns en hel värld utanför ens egen, med andra centrum, andra synvinklar, en annan moral.

Jag har alltid vetat det, varit rustad för det, aldrig störts av det, och det är en av anledningarna till att jag har blivit så förbannat bra på att producera text. Men just nu har jag inte tid med människor som inte kan läsa text, och måste därför göra en liten justering i layouten för EvaEmma.com-bloggen den 11 november 2019.

När lite tid har gått kommer jag att förklara exakt varför, berätta hur det var och hur det kom sig, publicera texten som ännu bara är ettor och nollor i ett Worddokument.

Det är en dag att se fram emot.

Men just idag blir ni tyvärr snuvade på en konfekt, dem av er som kan läsa. Sorry. Don’t hate the player, hate the game. (Och några av de allra sämsta läktarspelarna. Det gör jag.)

Missade slutet

Har förstått att Peter Jöbacks julfilm Jag kommer hem igen till jul har fått uteslutande usla recensioner, men jag gillade det jag såg av den igår.

Blev dock tvungen att lämna salongen springande innan jag hade fått veta om prästen blev driven ur templet och mor och son försonades, så jag får väl försöka se den igen när den går på teve om något år eller så.

Mig skrämmer man inte…

”Var inte rädd” står det på 365 ställen i bibeln, som om människorna behöver den dagliga påminnelsen.
”Var inte rädd” säger jag till mig själv.
Jag har Tomas Tranströmer-samlingsvolymen, med blå bläckstreck under ”skäms inte för att du är människa, var stolt”, och ”känner på omvärlden med yrket som en handske”, en rosa tuschcirkel kring ”körde tjugofem mil förgäves, sedan förstorades allt” bredvid datorn.
Han är min alldeles egen psyokoanalytiker.
Jag skriver några timmar på förmiddagen, tar sedan en promenad, Södermalm och Gamla stan. Miljöombyte.
Det är ganska kallt, har regnat mycket, och jag undrar om det är ansträngningsastma eller dålig kondition, möjligen en annalkande förkylning som isar i svalget.
Löser problemet med en otymplig bisats mitt i uppförsbacken, som vanligt när jag egentligen var långt borta i tankarna, stannar flämtande och antecknar i mobilen.
Ringer sedan Bloggcensurerat Namn, vi har inte pratat på några dagar.
”Börjar du bli klar?”
”Um.”
”Är du skraj?”
”Lite kanske…”
”Eller skraj… Jag menar nervös?”
”Nä. Nej det är jag inte. Det går nog bra.”