En helt ny dag

När jag gick till jobbet i soluppgången i morse dök Lisa Miskovskys Brand new day upp i min daily mix på Spotify, och håret reste sig på mina armar när jag kastades tillbaka till en sommarnatt i Piteå för tretton år sedan när jag hörde den live för första gången.


Det är en alldeles underbar text.

På tal om kurs…

För ganska länge sedan sökte jag till den teologiska högskoleutbildning som krävs för att man ska kunna bli präst i svenska kyrkan, och idag fick jag veta att jag har kommit in.

Herrens vägar äro outgrundliga, som man säger, och ”man plans, god laughs” som man också säger.

Jag ska ta en joggingtur med en av mina bästa playlists i lurarna ikväll, och tänka över alltihop.

På screenshot nedan: det inte helt oväntade precis-över-medel-resultatet från högskoleprovet jag gjorde förra hösten.
”Du är en medelmåtta bland genier” som en före detta chef sa till mig en gång, vilket jag beslutade att lägga på minnet av flera skäl, inte minst för att själv komma ihåg vikten av rätt betoning när jag uttrycker en åsikt.

En del tjejer poserar, andra väljer kurs

När jag var yngre och näthatades vilt av människor som önskade att de kunde få uppmärksamhet i stället för mina texter fick jag alltid veta via mejl och anonyma telefonsvarmeddelanden (och inte minst via Google, som jag tyvärr plågade mig med ibland) att ”alla” tyckte att jag var så ful och äcklig, en kvinna som inte ens var en kvinna utan något motbjudande asexuellt som ”ingen kan känna annat än avsky för”. (Just den sista meningen har fastnat hos mig, grattis obegåvade skribent som numera arbetar på en sajt som av allt att döma inte känner till din bittert amatörbloggande bakgrund och som kan skatta sig lycklig över att jag håller mig för god för att tjalla om dina mejltrakasserier.)

Ibland, i sköra stunder liksom, trodde jag på det där.
När jag var ungefär tjugo och mordhot hörde till vardagen precis som Viggo Cavlings slumpmässigt elaka utgjutelser i sin pinsamma blogg och en eller annan flåsare i luren, hände det att jag såg på min bylinebild och kände mig ganska deppig.

Som tur var (och är) har jag alltid kunnat luta mig mot faktumet att mitt utseende är en del av min personlighet som har underordnad betydelse eftersom jag är ganska intelligent och har många intellektuella och konstnärliga intresseområden som tenderar att spela större roll i livet än formen på en panna, men det var ändå lite trist ibland.
Jobbigt att höra utseenderelaterade påhopp i tid och otid liksom.

Men så här i efterhand känns det helt okej, både med min höga panna och mina ögon som liksom åker in i huvudet när jag ler.

För det allra viktigaste med någons utseende tycker jag en gång för alla är hur individen väljer att förvalta det och presentera det för sin omgivning. Renligt och välvårdat eller sunkigt och tatuerat, enhetligt och åldersanpassat eller tanklöst och slarvigt.
Själv siktar jag alltid på oklanderligt hel och ren, och situationsanpassat välklädd.

Och en del tjejer kan sträcka ut sig i motljus i aktern på en smäcker segelbåt, klädda i bikini utan vaddering och visa vassa höftben helt i linje med decimeterlånga, perfekt böjda ögonfransar, ett svårmodigt litet leende och en svank lika böjlig som en selleristjälk, medan andra står vid rodret trygga och varma i ylletröja och flytväst, skrattar med tänder som stretar kompassrosen runt.

Och jag är den sistnämnda sorten. Poserandet inskränker sig till min vanliga kutryggshållning och vilt gestikulerande armar, som det blir när man tillbringar mer tid över böcker än med hantlar och har många viktiga saker att berätta, men ändå är jag precis så glad som jag ser ut, faktiskt.

På bilden ovan: EvaEmma Dunder, ombord med mål och mening i sin färd.

Nedan: två googlesnodda bilder, ursprungligen från Sports Illustrated.
Ni hajar vad jag menar va?

Bröd som stillar all hunger

Som ett led i mina ansträngningar att leva så länge som möjligt och hålla mig så frisk som möjligt har jag slutat att köpa plastpåsförpackat bröd som sägs vara fullt av konserveringsmedel, och äter i stället fancy fruktlimpa från ett lokalt (närproducerande!) bageri.

Den eventuella undergörande effekten på min hälsa återstår att bevisa, men min frukost har blivit betydligt godare.

Nya skor kan förändra livet

Jag håller fast vid min uppfattning om hur viktigt det är att bära rätt skor, att de kan inspirera till stordåd och ingjuta mod i rätt situationer, så när jag upptäckte att Zalando har sneakersrea idag med 15% rabatt på alla sneakers bestämde jag att det är dags att jag skaffar mig ett par sådana där högklackade gympadojor som kidsen kallar wedges.

Det tar lite tid för mig att vänja mig vid trender som jag vid första anblicken finner märkliga, och nu har den udda kombinationen sportskor och klackar liksom växt ikapp mig.

Kommer att beställa något av paren nedan, förutsatt att jag lyckas bestämma mig.

Läser just nu

Jag läste Stockholm Rosé av Sophia Wolf Lösnitz när den kom ut för några år sedan, mest för att den var del av en bokcirkel i ett av storförlagens regi som jag av någon anledning deltog i då och då, men jag hade helt glömt bort den när jag råkade på den i en flyttstädning nyligen.

Läser den igen nu, och den är kul.

Vasst ironisk och cynisk, generaliserande och fördomsfull.

Gillar den!

S/y När man har hittat glädjen

Jag försöker lära mig att hantera det känsliga rodret på en lånad båt, men tappar koncentrationen en stund.
Ser Zlatans omtalade sommarhus glida förbi på styrbords sida, strax senare Victoria Silvstedts.
Njuter av juliskymningens kvardröjande solstrålar och tänker att jag är glad över det samtal jag hade med en domare tidigare idag.
Drar tre djupa andetag som jag har läst att man ska göra för att slappna av, få balans i kroppen, närvara själsligt här och nu.
Här och nu här och nu här och nu, som i Ulf Lundells Jack, det gamla tummade exemplaret jag alltid hade i ena handen när det begav sig.
Men här och nu, här och nu är den slutgiltigt placerad i ryggsäcken, tillsammans med acne och längtan, en skådespelande vän och allmän oro.
Jag känner tyngden men sträcker på ryggen, här och nu.
Får solen i ögonen när jag girar babord, och i jeansfickan vibrerar mobilen.
Tyngd av allvar, stärkt av ansvar, men tryggt vilar båten i det ljusblå ovan mörka djupen, och lugnt navigerar jag hem.