Om ni har följt min blogg ett tag känner ni till att jag länge har funderat på att bleka mina tänder.

Har väldigt friska tänder, eller god munhälsa som det heter, brukar få beröm hos tandläkaren för välskötta gaddar (borstning 2-3 gånger om dagen, tandtråd varje kväll och fluorsköljning någon gång i veckan) och åtnjuter mycket låg kostnad för min Frisktandvårdsförsäkring hos Folktandvården, men har ganska länge upplevt att leendet är så att säga lite matt i lacken, att särskilt hörntänderna ser gula och orimligt åldrade ut.

Har gjort iWhite-blekingar några gånger, men upplever inte att resultatet håller i sig mer än några månader, och det var därför jag började researcha lite om ”riktiga” tandblekningar, utförda hos tandläkare.

Folktandvården erbjuder blekning med tandskyddsliknande skenor som man fyller med gel och sover med hela natten, och en mycket välkänd klinik i Stockholm gör utöver likadana, med skenor för hemmabruk, också en engångsbehandling som tar ungefär en timme och kostar 5000 kr.

Jag velade och tvekade in i det sista, särskilt eftersom jag lyckades googla fram skräckhistorier om skadad emalj, smärtsamma ilningar och tandhalsar som aldrig blir sig lika efter den starka påverkan en blekning innebär, men till sist bestämde jag mig för den privata skönhetsklinikens tandblekning.

Hade telefonkontakt med klinikens kundtjänst flera gånger innan jag bestämde mig, och då hade vi talat om huruvida hemmablekningen eller den lite dyrare engångsblekningen skulle vara bäst för mig.
-Det är ingen som helst skillnad i resultatet, men det kan ju vara skönt att få det klart vid ett enda tillfälle, sa kundtjänstmedarbetaren, och eftersom jag höll med bad jag att få boka in mig.
-Behöver jag gå på en konsultation först, jag läste något om det på hemsidan?
-Nej nej! Vår tandläkare gör konsultationen först, och sedan bleker hen på en gång, hen gör massor av sådana här behandlingar hela tiden.

Och jag var så jäääävla taggad på min stundande tandblekning, kände mig trygg i mitt val av klinik (inte minst eftersom de är den där sortens klinik som utför jätteoperationer under narkos, jag menar, de MÅSTE väl vara seriösa proffs, ha lite rutin?).
Jag hade avsatt 5000 kronor för denna lyx som skulle hjälpa mig att le bekvämt i alla situationer utan att knipa ihop läpparna, och travade glad i hågen till mottagningen när det var dags.

Och… Mina närmaste har fått höra hela storyn, inklusive tandläkarens nedlåtande, nästan upphöjt äcklade nonchalans när hen beskådade mina tänder på ungefär en meters avstånd och förklarade för mig att eftersom mina tänder är ”gula från början, inte har ytliga skador” och ”det är lika illa med dem i underkäken” skulle inte den behandling jag hade tänkt mig fungera, hennes förvånade ”blev du sur?” när jag hade dragit kortet och muttrat hejdå, och den totala förnedring jag upplevde av kundtjänstkvinnans oförstående irritation när jag ringde upp för att ifrågasätta hur jag hade blivit ”behandlad”, men ni kan få den korta versionen jag delgav en annan polare, som hade övervägt att boka in sig på samma sorts blekning på samma klinik, efter att jag hade visat upp det vi trodde skulle bli ett bländande resultat.

Men jag fick i alla fall lite oväntad fritid när tandblekningen så att säga bidde en blåsning, så jag gick till biblioteket och odlade mitt intellektuella kapital i stället, försökte tänka att det finns en lärdom att hämta i nästan allt som sker.

Till exempel passar det gamla talesättet ”gapar efter mycket, mister ofta hela stycket” väl in på den här situationen.
Jag ville, utöver den goda hälsa jag begåvats med, också ha ett extravagant bländvitt utseende, och torskade i stället nästan tusen spänn och blev hånad av en snobb.

Kliniken, och dess tandläkare (som alltså är dess tandläkare när man bokar in sig, men inte när man har klagomål) ville ha ännu en förtryckt liten tjej med självförtroendet i skorna som skulle komma tillbaka på många fler, kostsamma behandlingar framöver och säkra klinikens välstånd, men fick en sammanbiten kvinna, ett ”DET ÄR KLART JAG ÄR SUR, DU TOG 850 SPÄNN FÖR TRE MINUTERS SAMTAL” och ett ”du, nä tack, hejdå” gällande tandkrämen.

Och nu när jag har haft lite tid mellan mig och traumat, återhämtat mig lite, skäms jag inte alls över att jag var ”sur” mot lurendrejaren som snodde mig på 850 pix. Tvärtom.
Det är något vi arbetarklasskvinnor med god uppfostran i ryggen dras med som en black om foten i sådana här situationer, att vi initialt har för mycket skam i kroppen när vi inte ler stort och säger amen och tack när någon som har större erfarenhet av elakheter och översitterier beter sig illa mot oss. Vi har ju fått lära oss artighet och vänlighet framför allt, blir fullständigt ställda när situationen kräver att vi säger NEJ STOPP VAD FAN HÄNDER, och vi, i alla fall jag, måste bli bättre på att våga opponera oss, visa vårt missnöje när någon så att säga drar oss i ben’a.

Och jag får se om jag gör en tandblekning hos Folktandvården. Kanske, kanske inte. Tandläkaren där ser i alla fall inget problem med det.