Försökskaninen rapporterar slash Hur det profiteras på kvinnors förmodade osäkerhet slash Klart man blir förbannad när man blir blåst

Om ni har följt min blogg ett tag känner ni till att jag länge har funderat på att bleka mina tänder.

Har väldigt friska tänder, eller god munhälsa som det heter, brukar få beröm hos tandläkaren för välskötta gaddar (borstning 2-3 gånger om dagen, tandtråd varje kväll och fluorsköljning någon gång i veckan) och åtnjuter mycket låg kostnad för min Frisktandvårdsförsäkring hos Folktandvården, men har ganska länge upplevt att leendet är så att säga lite matt i lacken, att särskilt hörntänderna ser gula och orimligt åldrade ut.

Har gjort iWhite-blekingar några gånger, men upplever inte att resultatet håller i sig mer än några månader, och det var därför jag började researcha lite om ”riktiga” tandblekningar, utförda hos tandläkare.

Folktandvården erbjuder blekning med tandskyddsliknande skenor som man fyller med gel och sover med hela natten, och en mycket välkänd klinik i Stockholm gör utöver likadana, med skenor för hemmabruk, också en engångsbehandling som tar ungefär en timme och kostar 5000 kr.

Jag velade och tvekade in i det sista, särskilt eftersom jag lyckades googla fram skräckhistorier om skadad emalj, smärtsamma ilningar och tandhalsar som aldrig blir sig lika efter den starka påverkan en blekning innebär, men till sist bestämde jag mig för den privata skönhetsklinikens tandblekning.

Hade telefonkontakt med klinikens kundtjänst flera gånger innan jag bestämde mig, och då hade vi talat om huruvida hemmablekningen eller den lite dyrare engångsblekningen skulle vara bäst för mig.
-Det är ingen som helst skillnad i resultatet, men det kan ju vara skönt att få det klart vid ett enda tillfälle, sa kundtjänstmedarbetaren, och eftersom jag höll med bad jag att få boka in mig.
-Behöver jag gå på en konsultation först, jag läste något om det på hemsidan?
-Nej nej! Vår tandläkare gör konsultationen först, och sedan bleker hen på en gång, hen gör massor av sådana här behandlingar hela tiden.

Och jag var så jäääävla taggad på min stundande tandblekning, kände mig trygg i mitt val av klinik (inte minst eftersom de är den där sortens klinik som utför jätteoperationer under narkos, jag menar, de MÅSTE väl vara seriösa proffs, ha lite rutin?).
Jag hade avsatt 5000 kronor för denna lyx som skulle hjälpa mig att le bekvämt i alla situationer utan att knipa ihop läpparna, och travade glad i hågen till mottagningen när det var dags.

Och… Mina närmaste har fått höra hela storyn, inklusive tandläkarens nedlåtande, nästan upphöjt äcklade nonchalans när hen beskådade mina tänder på ungefär en meters avstånd och förklarade för mig att eftersom mina tänder är ”gula från början, inte har ytliga skador” och ”det är lika illa med dem i underkäken” skulle inte den behandling jag hade tänkt mig fungera, hennes förvånade ”blev du sur?” när jag hade dragit kortet och muttrat hejdå, och den totala förnedring jag upplevde av kundtjänstkvinnans oförstående irritation när jag ringde upp för att ifrågasätta hur jag hade blivit ”behandlad”, men ni kan få den korta versionen jag delgav en annan polare, som hade övervägt att boka in sig på samma sorts blekning på samma klinik, efter att jag hade visat upp det vi trodde skulle bli ett bländande resultat.

Men jag fick i alla fall lite oväntad fritid när tandblekningen så att säga bidde en blåsning, så jag gick till biblioteket och odlade mitt intellektuella kapital i stället, försökte tänka att det finns en lärdom att hämta i nästan allt som sker.

Till exempel passar det gamla talesättet ”gapar efter mycket, mister ofta hela stycket” väl in på den här situationen.
Jag ville, utöver den goda hälsa jag begåvats med, också ha ett extravagant bländvitt utseende, och torskade i stället nästan tusen spänn och blev hånad av en snobb.

Kliniken, och dess tandläkare (som alltså är dess tandläkare när man bokar in sig, men inte när man har klagomål) ville ha ännu en förtryckt liten tjej med självförtroendet i skorna som skulle komma tillbaka på många fler, kostsamma behandlingar framöver och säkra klinikens välstånd, men fick en sammanbiten kvinna, ett ”DET ÄR KLART JAG ÄR SUR, DU TOG 850 SPÄNN FÖR TRE MINUTERS SAMTAL” och ett ”du, nä tack, hejdå” gällande tandkrämen.

Och nu när jag har haft lite tid mellan mig och traumat, återhämtat mig lite, skäms jag inte alls över att jag var ”sur” mot lurendrejaren som snodde mig på 850 pix. Tvärtom.
Det är något vi arbetarklasskvinnor med god uppfostran i ryggen dras med som en black om foten i sådana här situationer, att vi initialt har för mycket skam i kroppen när vi inte ler stort och säger amen och tack när någon som har större erfarenhet av elakheter och översitterier beter sig illa mot oss. Vi har ju fått lära oss artighet och vänlighet framför allt, blir fullständigt ställda när situationen kräver att vi säger NEJ STOPP VAD FAN HÄNDER, och vi, i alla fall jag, måste bli bättre på att våga opponera oss, visa vårt missnöje när någon så att säga drar oss i ben’a.

Och jag får se om jag gör en tandblekning hos Folktandvården. Kanske, kanske inte. Tandläkaren där ser i alla fall inget problem med det.

Julstök, en lyx och ett privilegium!

Jag är ledig idag, men har en ganska lång to-do-list.

Ska gå till Stadsmissionen med några kassar utrensade kläder, handla på vägen hem och sedan baka lussekatter, koka knäck och slå in en julklapp.
Sedan ska jag hinna se ikapp på de senaste dagarnas avsnitt av julkalendern, umgås med en vän som är nyss hemkommen från de sju haven, ringa mina föräldrar och därefter äta julbordsmat på en mysig restaurang downtown.

Hör ganska mycket om hur ”julstressen” gör människor olyckliga, och kan verkligen inte förstå det.

Julen är en kristen högtid under vilken man ska försöka hålla det trevligt och mysigt hemma med sina närmaste, eventuellt ge en gåva till någon och äta lite extra god mat.
VAD ÄR PROBLEMET?

Koppla av, people, och gå hem, andas ut, tänd ett ljus och var som en människa, inte en instagrammande heminredningsmaskin. (Och köp alla julklappar på Bokus.com.)

Bild ur Raskens, en underbar teveserie som kan ge oss alla rimliga perspektiv på våra ”problem”.

”Det är ju inte ens riktig saffran i dem!”

En kollega bannade mig för att jag tog med mig köpta lussekatter från Hemköp till ett möte. (Så jag åt naturligtvis upp den som var till hen också, på sekunden.)

-Det är ju inte ens riktig saffran i dem! Varför har du inte bakat själv?
-Tror du att en karriärkvinna som jag har tid att stå vid spisen hela dagarna? motfrågade jag surt.
-Man gör dem i ugnen.

Och nu har jag bestämt mig för att ge det här med lussekattsbak en ärlig chans (trots att tidigare försök bara har resulterat i stenhårda, knastertorra deformerade bullar) eftersom det i alla fall finns ganska mycket julstämning, utöver kollegial uppskattning, att hämta i det projektet.

Och nu ska det banne mig bli andra bullar!
Mjuka, saftiga och väldoftande bullar tänker jag mig, och kontaktade mat- och bakexperten Anette Rosvall för några tips på vägen.
Hon rådde mig att bearbeta degen väl, och det tänker jag göra.
Måste bara välja en lämplig ljudbok eller kamrat som kan underhålla mig medan jag leker duktig hemmafru (förspiller kvinnokraft, alltså) och googla fram ett pålitligt recept.

Håll tummarna är ni snälla!

Det kunde vara värre

Har så ofta komplex för min Fogelströmnacke, de där spänt framåtlutade axlarna som skänker hela min gestalt ett övergripande falskt intryck av osäkerhet, eller ännu värre, lojhet, uppgivenhet.

Men sedan såg jag en bild som en kollega fotade på mig lite snett från vänster för ett par veckor sedan, och konstaterade att det knappt syns när jag har vinterjacka på mig.

Två heta träningstips

Bland alla träningskläder i min garderob, i olika prisklasser och mest från Nike, Puma, Casall och Old Navy, sticker den här T-shirten ut som bekvämast, och den kostar bara 79 pix på Sportamore.

(Snackade förresten träning med en kompis igår. Hen är typen som springer varje dag, ägnar sig åt tung styrketräning tre gånger i veckan och ibland går på ett spontant gruppträningspass, och jag kände mig ganska B med mitt dagliga kärringjoggande och enstaka utflykter till bollsportsrelaterade aktiviteter. Efter en stunds samtal under vilket jag drev hejdlöst med min egen lojhet och kompisen allvarsamt kommenterade kilometertider, pulsintervall och låg- kontra högintensiv tränings effektivitet lade vi våra Applewatches bredvid varandra, och kunde konstatera att jag förbränner nästan dubbelt så många aktiva kalorier som kompisen varje dag, och sällan har lika många stillasittande timmar. Det var en egokick.)

Mellan dröm och verklighet kan man göra något på riktigt

När jag var ungefär 10 år blev jag störtförälskad i Linde von Rosens tilltag, att rida genom hela Europa.

Jag drömde om att göra likadant, och planerade med kartor och blyertspenna hur jag skulle göra om hennes bedrift, så fort jag ”blev stor”.

Det har inte blivit mycket med det, alls.

En liten Kebnekaisetur i höstas, och så en kortare tur i Nya Zeelands Sagan om ringen-landskap är i stort sett den enda kontakt jag har haft med hästar sedan tonåren.

Vill gärna ändra på det, och undersöker i skrivande stund möjligheterna för att kunna rida utomhus, alltså inte trampa fyrkantsspår i ridhus, på regelbunden basis.

Är inte intresserad av att ha egen häst, vill inte ens vara fodervärd eller liknande, bara komma ut och rasa av mig lite i skog och mark någon gång i veckan.

Tror att det kan göra underverk för en människas fria tänkande.

Jag som elvaåring på lånad ponny.

Böckerna om Linde von Rosen som jag läser just nu. Söker den här med ljus och lykta utan framgång, men sätter mitt hopp till bibliotekets kölista.

Eller ska hon resa sig upp, andas djupt med magen?

Min Idlaflickeboll (flitigt använd under några av flygvärdinneåren, när husmorsgymnastik med boll ett par gånger i veckan var något jag klädde upp mig i mina finaste Victorias Secret-träningskläder för och ansträngde mig för att utföra så fulländat graciöst som möjligt) har kommit fram ur garderoben på sistone, sedan jag föll i farstun för boken Kroppen har sina skäl av Therese Bertherat.

Jag andas djupt med hela diafragman och försöker komma i själslig kontakt med mina fotsulor, rullar gummibollen mot ryggen för att bli medveten om vilka spänningar som trakasserar mitt nervsystem i största hemlighet.

Är så glad att jag, med hjälp av en kvinna som sitter på betydligt mer livserfarenhet än jag, upptäckte Bertherats antigympa-filosofi. Den ger mig ett helt nytt perspektiv på min kropp och min hälsa.

(Rubriken till det här inlägget är förresten lånad ur den här sången som min pappa brukade sjunga när jag var liten.)

Det gör ont när amatörpsykologen slår huvudet på spiken

En kompis berättade om en dejtrelation som hen hade börjat känna sig tveksam till med anledning av partnerns bakgrund med inte mindre än två skilsmässor.
-Jag hajar, sa jag, som anser att äktenskap ska vara för livet, inte är något man ska kasta sig in i och ut ur hur som helst.
Vi pratade länge om kompisens partners relation till exen, hur de alltid skulle finnas kvar i bakgrunden av deras gemensamma vardag.
-Men alltså, det är ju klart bättre så, att hen har en god relation till dem, än att det hade varit värsta dramat och ingen kontakt alls, då hade ju alla varningsklockor i hela världen plingat, försökte jag, men kompisen skakade bistert på huvudet.
-Jag vill inte vara en i raden som hen plötsligt tröttnar på och drar vidare ifrån.
-Det fattar jag…
Vi gick tysta bredvid varandra en stund på en frostigt knastrig grusväg, tills kompisen nämnde att partnern är väldigt bra på att laga mat.
-Cool!
-Um… På vår första hemmadejt svängde hen ihop värsta proffsrätten i sitt kök, hade till och med en pastamaskin.
-Ballt!
-Det var det, jättesexigt.
-Men du… Tänk om det hade varit så här, att ni stod där i hens kök och hen rörde i alla grytor, och så…
-Tänker du bli ekivok nu?
-Nä, lägg av! Jag bara tänker så här, att du är hemma hos din ganska nya dejt, i köket, och ni snackar och allting är ganska fine, och hen rör om i grytorna på ett trevligt sätt och allt, och så ska du hjälpa till, så du öppnar ett skåp för att ta fram något, men då upptäcker du att det är helt tomt. Och du drar ut en låda som ser ut att innehålla bestick, men den är också tom! Och sedan går du på toa, och bara för att du är lite nyfiken öppnar du badrumsskåpet för att slänga ett öga på innehållet medan du tvättar händerna… Och det är också helt tomt! Inte minsta tandkrämstub eller huvudvärkstablett!
-Eh, okej?
-Ja, och så går du tillbaka ut i köket igen, och där står hen och visslar och kokar soppa helt obesvärat… Skulle inte det kännas LIIITE creepy? Så där så att man skulle springa därifrån för att man har hamnat i en skräckfilm?
-Kanske? Eller vad menar du?
-Jag bara menar att tänk om det inte var alla fysiska skåp och lådor som var tomma, utan någons personlighet och bakgrund. Att det inte fanns någonting under och bakom. Vore inte det skitläskigt?
-HAR DRAMATISKA INSTITUTET HÖRT OM DIG, EVAEMMA?
-Ja, flera gånger, men de är inte intresserade, jag är alldeles för normal och slätstruken… Psykologprogrammet däremot, de skulle lätt sätta stora A på mina enorma symbolskitsnackarskills.

Man hinner snacka mycket på nio kilometer blandat grus och asfalt i årstidens förtroendeingivande famn av stålgrå kyla.