När jag var singel (de trettio åren innan jag träffade min man, med ett fåtal korta avbrott) gick jag på en del blinddates, ordnade av vänner, kompisar eller ibland bara bekanta som tyckte att jag ”borde träffa någon”.
Jag var ingen nattklubbstjej, eller ens en barhäng-tjej, ägnade i stort sett all min tid åt jobb, lade fullt fokus på arbetslivet, i perioder lite på skrivande och en del idrott.
Då ”träffar” man inte någon så där lättvindigt som slampigare tjejer gör, när de fyllerihamnar i armarna på något slumpmässigt drägg utan godkänd bakgrundskoll.
En blinddate innebar mat på offentlig plats, ibland en promenad längs Stockholms kajer, och sedan tack och godnatt vid min port.
Ibland var det trevliga blinddates, som ledde till fortsatt dejtande (eller inte, om man så att säga letade efter något annat än varandra, hade mer kompispotential än romantiska vibbar), och ibland var det ganska B, om man träffade någon kille som väntade sig en slampig nattklubbstjej och fick nöja sig med en nunna som mig.
Men oftast var det bara en ganska kul grej, att slänga på lite makeup och gå ut med en jämnårig av manskön, äta sushi, snacka politik, vardagsliv och annat som intresserar unga människor i tiden, och sedan gå hem var och en till sitt, skicka sms och tacka för en trevlig kväll, uppleva att världen var ganska varm och inte så ensam, ”trots allt”.
Jag tyckte att det var uppiggande avbrott i min av arbete tyngda vardag.
Och som gift och medelålders ser jag det fortfarande som något av mitt kall att vara behjälplig med att ”fixa ihop” andra människor i bekantskapskretsen, inte bara för att jag tycker att det är kul med researchen och eftersnacket, utan också för att jag verkligen tror på fenomenet ”träffas genom gemensamma vänner”. Folk som vet hur man är tenderar ju att också veta vem man borde passa ihop med, liksom. (Även om kärlek, den äkta sorten, naturligtvis är större och mer magisk, helt står över det där med vad som passar i de allra flesta fall.)
Avslutar det här inlägget med en bild från 2013, på mig och min kompis som ALLTID var bra att snacka om dejtingrelaterade grejor (och allt annat) med.
En gång, när det nyligen hade tagit slut med den där Stockholmskillen jag hängde ihop med ett tag, gjorde hon en god gärning i fråga om att ge mig en knuff för att gå vidare, och bilden är från just det tillfället.

Och vilken jävla TUR att jag inte ägnade en sekund mer åt breakupdeppandet efter det! Annars hade jag ju aldrig träffat min man och hajat grejen med vad det egentligen är att vara kär.
Man kan bli så knepig av att gå ensam och grubbla mycket när man är ung. Människor under tillväxt mår alltid bättre av att komma ut och träffa lite andra människor ibland (om de är schysta alltså, man ska inte ge sig i lag med vad som helst bara för att utbudet är lågt i perioder).