”Vi är inte här för att ha kul, utan för att lära känna varandra!”
Det här är ett av mina mest googlade blogginlägg i arkivet.
Det innehåller tips om och instruktioner till två väldigt roliga lära-känna-varandra-lekar som passar för större grupper på kurser, konferenser och liknande, och jag blir alltid alldeles fnissig bara jag tänker på några roliga minnen kring den ena.
Lycka till, googlare, med era teambuildingövningar och spexiga upptåg på jobbet, som är bra när man vill bygga stark gruppdynamik och hjälpa alla att komma närmare varandra!
Det är viktigt att ha en god och artig, helst rolig och glädjefylld, relation till sina kollegor, även om man är olika på många sätt. (Därmed inte sagt att man måste gilla någon bara för att man delar arbetsplats, men bete sig som folk och kunna skratta tillsammans, det MÅSTE man.)
Häshtägg bästa kollegan, för jag lärde mig redan på dagis att man inte ska vara dum i huvudet, utan lite vanlig och hygglig, även om man är på pissigt humör eller hyser avundsjuka ibland, som alla andra.
Komplex
Sedan mer än ett decennium bär jag på stor självmedvetenhet rörande min nacke och hals.
Jag trivs helt okej med min allmänna uppsyn, gillar särskilt min ganska speciella ögonfärg och att jag inte tenderar att gå upp i vikt på ett jobbigt sätt, men halsen är min akilleshäl.
Döljer den helst bakom sjal eller polokrage, tycker att de underliga ”strecken”, eller rynkorna eller vad det nu är annars framträder med en allt annat överskuggande tydlighet.
Talade med en vän om det, och hon frågade ”men vad använder du för produkt?” som om jag vore en människa som håller mig med en särskild ”halsprodukt”.
Det är jag inte.
Jag smörjer in ansiktet med Biotherm Aquasource (bytte nyligen till den från Dirty Works Miracle, av nyfikenhetsskäl, och är hittills mycket nöjd med det beslutet), händerna med något Niveagegg eller innehållet i en sådan där liten gratistub som man får ombord på flygplan, och I’m done. Det är hela min ”hudvårdsrutin” utöver rengöringen med Dermalogica gel.
Det har aldrig slagit mig att just halsen behöver omhuldas med någon ”produkt”.
Men kompisen hävdar att fukttillskott kommer att göra ”problemområdena mindre framträdande”, och jag har därför köpt mig en A-creme nu, ser fram emot mitt nya, komplexfria liv.
Knepig ensling
Jag äter ensamlunch.
Lyssnar på Bach och tänker djupa tankar.
Allt i mitt synfält är fortfarande snett och ostadigt, och det retar mig trots att jag vet att det inte är farligt, att jag fortfarande har full kontroll, och att jag ska vara jääävligt tacksam för att det som drabbade mig i helgen inte var värre än en lite felhoppad kristall i ena örat.
Äter god mat i alla fall, och har talat med en vän som gav mig ett mycket gott råd.
Varför man aldrig ska lämna ifrån sig sitt pass
Läste Inte utan min dotter på nittiotalet när alla andra gjorde det, trots att jag var mycket ung (bokhyllorna för barn och vuxna var gemensamma i mitt läsvänliga uppväxthem), och på bokrean i år spontanshoppade jag ”uppföljaren”.
Författaren Mahtob är den omskrivna dottern, som föll offer för sin pappas brutalitet och sin mammas naivitet i barndomen, men överlevde alla trauman och nu berättar i boken My name is Mahtob om kidnappningen, fångenskapen, flykten och livet efter, och jag ser verkligen fram emot att börja läsa den ikväll när jag har lagt mig i badet med en Paganini-playlist och en påse chili-och-ingefärachips som enda sällskap.
Läser ganska sällan böcker på engelska, men omväxling förnöjer.
Att vara eller inte vara lite dramatisk…
Ibland finns det bara en plats som matchar min personlighet…
Värmen
Jag blev lite sjuk i lördags, och medan ni uppdaterades med tidsinställda inlägg här i bloggen snurrade min värld oavbrutet kring tanken på min egen dödlighet.
Som tur var överlevde jag den här lilla neurosen också, och i eftersvallningarna (världen gungar fortfarande lite, men det är inte ett särskilt stort problem när man inte tror att det håller på att ta livet av en) känner jag mig djupt tacksam inte bara för den snabba, kompetenta sjukvård jag fick av djupt empatiska läkare och sjuksköterskor, utan också för de vänner, kollegor och familjemedlemmar som visar hur de bryr sig om mig och mina bagateller till sjukdomar.
Flera har tagit sig tid att skriva mig långa, mycket tröstande mejl om hur de själva gick genom något liknande, och flera andra har skickat sms och frågat om jag nu behöver någon att stödja mig på under mina dagliga vandringar.
Jag är så tacksam, både för att det inte var så allvarligt ställt med min kropp som jag först trodde, och för min priviligierade tillvaro fylld av människor som bryr sig om mig.
Och framför allt är jag tacksam för MIN SAMBO som alltid hjälper och stöttar mig, ställer upp och låtsas som om det inte finns något som heter ”jobbig tjej”.
Ingen har det så bra som jag, ens när jag tror att jag ska dö.
På tal om krig och fred
För ett tag sedan när jag rotade runt på skrivbordet tappade jag en bok som alltid ligger framme, och den slogs upp varvid mina ögon föll på ett specifikt stycke som jag sparade i mobilen för framtida kontemplation.
NÅGON måste ju förhålla sig neutral…
Ibland när jag hör någon ursäktande och självkritiskt säga ”jag är så konflikträdd, en riktig pushover”, tänker jag att det inte alls är så dåligt som den ”konflikträdde” tror.
Snarare betyder det att man är ”konfliktförsiktig” och inte tycker att det finns något värde i att bråka om småsaker med konfliktfiskare (en ruggigt obehaglig typ av människor som tyvärr finns representerade mer eller mindre överallt, av oklara skäl vill hetsa igång aggressioner i sin omgivning).
Det finns tillfällen i vilka man måste ”bråka”, både i arbetslivet och privat, bland vänner och bekanta, för att stoppa något som bara är alldeles för åt helvete för mycket fel, eller förhindra att någon beter sig illa mot en, men det finns också tillfällen när det finns mer att vinna på att förhålla sig neutral, låta en konfliktfiskare vråla sig trött, göra bort sig själv och tydliggöra för sin omgivning vad som är värst, konfliktfiske eller ”konflikträdsla”.
Spioner, spioner överallt
Är så otroooligt förväntansfull just nu, ser fram emot den här stadsvandringen i Stadsmuseets regi.
Mitt intresse för historia bara växer med åren, och mest intresserad är jag av vad som hände här, i min stad i världen, när mina släktingar levde och verkade i en tid när alla var rädda, som människor är mest hela tiden, för att det är så lätt att glömma att det för varje hatisk, krigisk idiot alltid finns minst en hygglig människa, som vill ha fred och värme, glädje omkring sig.
Det är egentligen de människorna som skriver historia.
Som förmår rätta upp sin tillvaro efter varje krig, bringa ordning i tider av kaos, lära av andras misstag och förhålla sig tillräckligt modiga för att kämpa för jämlikhet och mänskliga rättigheter när andra grinar pessimistiskt om att hela världen är ond.
Rubriken till det här inlägget har jag förresten snott ur en sång som jag gillar och har i min 2019-playlist.
Det är okej om Clarion matar ihjäl mig på lång sikt, de räddade mitt liv ibland när jag var yngre…
När jag var yngre hade jag platinummedlemskap hos en hotellkedja med anledning av mitt jobb.
Det var bra på många sätt, inte minst när min brorsa var mellan lägenheter vid ett tillfälle och jag i stället för att erbjuda honom att slagga på min soffa kunde boka in honom på ett innerstadshotell gratis några veckor med hjälp av ihopsamlade ”bonusnätter”.
Den hotellkedjan, som jag bodde hos 5 nätter i veckan under längre perioder, har ”eftermiddagsvåffla” som standard för sina gäster, och det var, hur sorgligt det än kan låta, något av dagens höjdpunkt för mig när jag var strax över tjugo.
Tänker på det varje gång jag bor på ett sådant hotell nu (nedgraderad till guldkort sedan några år) och skuttar till matsalen för att gloffa i mig ett mellanmål bestående av det som hysteriska människor kallar ”tomma kalorier” men som fyller mig med mer än så: en hemmakänsla.
Omtänksam gåva
Fick den här vackert illustrerade sagoboken till min samling av en vän som hade hittat den i en second hand-butik.
Blev jätteglad!
