Jag förstår att ni är avundsjuka…

Helgens kurs med Marie Bertherat är allt jag hade hoppats och lite till.
Har nog aldrig känt mig så fysiskt stark som under en av övningarna igår.
Kan varmt rekommendera alla som är intresserade av sin kropp, hur dess rörelsemönster funkar och varför att lära sig mer om Antigymnastiquemetoden, grundad av den framlidna Therese Bertherat.

Har sovit gott i natt i min nya balla tisha från Primark, med motiv från den legendariska scenen i Dirty Dancing, och ser fram emot ännu en intensiv dag med fler lärdomar om min ryggrad och musklernas (ibland mystiska) automatiska samarbete med varandra.

Vinnare tränar hårt och äter en bra frukost

Jag tycker att det är höjden av lyx att äta hotellfrukost på sitt rum i stället för i en matsal, och idag har jag varit mätt hela dagen eftersom jag fick en underbar gröt-bröd-och-varm-chokladfrukost när jag vaknade.

Och kolhydrater är nyttigt, inte minst för hjärnan, har jag hört.

London calling några år senare

Ni fattar kanske hur viktig helgens kurs är för mig om jag berättar att jag till förmån för den avstår ett besök på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby med mina systrar och deras barn.
Det är mycket få saker i livet som är så viktiga för mig.
Är på väg till första kursdagen av två nu, efter en stadig frukost med thé och scones, och det är första gången på ganska länge jag är i London.
Under 2012-2015 tillbringade jag flera dagar i månaden här, i jobbet, och 2016 var jag och min man här på en mycket romantisk weekendresa, men sedan dess har jag befunnit mig på andra koordinater.
Kul att vara tillbaka. (Trots att gårdagens evakuering av tunnelbanan var något av en pulshöjare.)

Bor på ett jättemysigt (och enligt uppgift spökhärjat) hotell som heter The Rookery.

Och efter kursen i kväll tänkte jag hinna med både fish and chips och en liten shoppingorgie på Primark, där man enligt uppgift fortfarande kan köpa arton tröjor, tjugofyra par strumpor, en klänning och tre par sneakers för 10 GBP om man inte tänker på miljön, kommande generationer och vilka arbetsförhållanden som råder i klädtillverkningsindustrin.

20 september 2019

Liftar med kollegorna till London direkt efter nattskiftet, tänkte försöka sova hela vägen, vara tidernas tråkigaste passagerare så fort jag har slevat i mig min yoghurt.
Ska på en idrottskurs jag har velat gå jättelänge, och är nästan orimligt peppad, taggad på att få fokusera på kroppen, musklerna, nerverna hela helgen.
-Fan vad du har tränat på sistone, sa en polare jag inte hade sett på ett tag, nöp mig i axeln.
-Driver du med mig? ropade jag efter den förbipasserande men hörde (som tur var?) inte svaret.
Men jag är stark. Som fan. Det är bara tydligast för mig, som är den enda själen i det här huset som är min kropp.

(Tänkte först flygbuss-selfie, men jag är post nattjobb som sagt…)

Lunch i Vasastan

Käkade lunch på Eatnam vid Odenplan, med långt mer grönsaker än jag brukar äta på en hel dag. (Frukt är mer min grej. Frukt och kakor. Och choklad.)

Ansåg att det behövde förevigas.

Färska vårrullar. Helt okej.

Fula grejer på snygga tjejer

Jag har verkligen fastnat för den brittiska makeovershowen 100% hotter på Netflix, har den på i bakgrunden hela tiden när jag skriver och fixar omkring lite i vår Hong Kong-lya, och jag tänker med tacksamhet på att jag aldrig har hemfallit åt någon extrem stil, åt något håll.

Har aldrig tatuerat mig (I would never put a cheap sticker on a Bentley), och aldrig slagit hål i kroppen på konstigare ställen än örat.

I tonåren var jag sportig, jeans och sneakers, med vissa utsvävningar åt TLC-hållet (stora byxor och kort tröja), och sedan blev det en lite skejtig look med beanie inomhus och luvtröja ett par år.
Först när jag var 21-22 någonting hajade jag grejen med högklackat, och under de första flygvärdinneåren var tretton centimeter standard på jobbet (precis som gympadojor var standard på fritiden).
Eftersom jag jobbade i uniform under större delen av mina twenties påverkades min privata garderob, blev tämligen enkel och strikt, mörkblå och svart, med kreativa håruppsättningar och symboliska smycken som de främsta markörerna för min bakomliggande personlighet, och jeans-och-sneakers-stilen från mina tonår hängde seglivat kvar med hjälp av en kärlekshistoria med Nike Shox R4 och fåtalet investeringar i dyra, exklusiva jeans som funkade ett decennium. (Ett par från Victorias Secret som inte kostade mer än ungefär två tusen kronor var den mest lojala vän jag någonsin haft, servade mig alltid på bästa sätt, som om de vore magiska, alltid trollade bort pms-magen, fick benen att se en decimeter längre ut. Det är så synd att Vickans slutade sälja classy kläder till förmån för tonårssweats och billiga parfymer.)
Några andra minnesvärda plagg från den tiden som jag alltid kände mig hemma och bekväm i var en duffel jag köpte i London, en jeansjumpsuit från Fornarina och, inte minst, det där smidiga hårspännet som det var jättelätt att sno ihop en snygg uppsättning med.

Nu, post 30, har jag en ganska casual look, gillar kläder i naturmaterial, bara delvis av världsförbättrarskäl, främst för att det är bekvämt, och jag föredrar fortfarande svart, grått och mörkblått, med skor i påfallande stark kontrast, helst rosa eller allmänt glittrigt bling.
Jag har vuxit ifrån baggyjeans, i viss mån luvtröjor, och börjat uppskatta femtiotalets stilideal som funkar särskilt bra när man har lite hips.
Shoppar gärna på Jumperfabriken, Davida, Soft Goat och Movesgood (finns ofta på flygplatser), och klär mig enkelt och neutralt i arbetslivet. När jag är ledig kan det hända att jag tillbringar hela dagen i Nike och Swedemount, lufsar omkring som en skogsmulle i hemmiljö, men jag hör till den krympande del av befolkningen som aldrig säger aldrig skulle gå utanför dörren i träningskläder/sweats om jag inte vore på väg till eller från ett träningspass. Där går gränsen, och jag tycker att det är osmakligt att se kvinnor i träningstights (eller ännu värre; leggings) i miljöer som inte involverar hantlar.

Jag spenderar ganska mycket pengar på kläder, men anser, till skillnad från många andra, att det inte är bortkastade, förbrukade pengar. Pengar investerade i kläder av hög kvalitet som passar mig bra ”jobbar för mig” under en rimligt lång tid, och har sedan, eftersom jag ser till att vara rädd om dem och alltid följer tvättanvisningarna på lappen, ett helt okej andrahandsvärde, betalar tillbaka sig på Tradera när jag har tröttnat på dem.
Mina mest använda kläder just nu, i Hong Kong-hettan, är den här kjolen och den här klänningen, och hemma i Sverige uppskattar jag den här klänningen och mina jeans från Noa Noa mest, ser fram emot att få ta fram mina favoritstövlar ur garderoben igen framåt hösten.
Jag håller också på att förlika mig med min ålderstypiska förälskelse i Gudrun Sjödén, och har upptäckt att jag alltid ”råkar” köpa någonting när jag passerar H&M i Fältöversten eller Västermalmsgallerian där de har ett stort utbud av sin Premium Collection som bland annat innehåller cashmeretröjor.

Det är viktigt att klä sig i linje med sin ålder, och det finns få saker jag finner mer patetiskt än medelålders kvinnor i trånga stretchjeans avsedda för teens, men några utseenderelaterade val är mig ännu outsägligt främmande, trots att de ofta kännetecknar skandinaviska kvinnor som lämnat sin ungdom bakom sig.
Lugg, till exempel, som många kvinnor skaffar sig när håret börjar bli torrt och sönderbehandlat, för att dölja rynkorna i pannan. NEJ, säger jag, och ALDRIG, säger jag, mest för att de allra flesta luggar jag har sett hänger ned i ögonen på folk och får dem att kika fram på ett underligt, dumt sätt.
Och vita byxor är ett big no no, blir aldrig bra. Jag skulle känna mig obekväm med den ständiga risken för transparens, för att inte tala om mensfläckfaran.
Och en kjol är för kort om man måste justera den med handen när man sätter sig ned, oavsett bärarens ålder. Varje gång jag ser en kvinna med en kjollängd som knappt skyler vecket under skinkorna vill jag springa mot henne med en tröja eller sjal att knyta om sig, för att rädda puckot undan förnedringen som hon av någon anledning inte inser att hon utsätter sig för.
Något djurmönstrat skulle jag heller aldrig klä på mig, ens i ironiskt syfte.

Jag tycker faktiskt att jag är ganska bra på det här med stil, att leverera ett städat och välvårdat yttre, även om jag aldrig har lärt mig konsten att contoura eller ens att ”sota ögonen”.

Kan tydligt se vad som felas hos de vandrande katastroferna som stegar in i den brittiska makeover-studion, och lätt avgöra vilka förbättringar som måste till.

Borde kanske börja göra mina egna 100% hotter-nedslag i bekantskapskretsen, snygga till lite där det behövs.

Förmodligen skulle det gilla-kapital jag byggt upp under många år av väluppfostrad artighet och visad hänsyn krympa betydligt på kuppen, men en eller annan överårig partytjej i singoallatop som ytligt bekant kanske jag kan avvara, i ärlighetens namn.

”You never hear anyone say: there goes a zebra with a small ass!”

(Men det finns en lite skämmig del av min garderob som är svår att tidsbestämma eftersom den alltid har funnits och förmodligen aldrig kommer att försvinna… Jag är en sucker för kawaii-fashion! Äger både nallebjörnsvantar, sådana som ser ut som tassar liksom, en My little pony-tisha och flera par strumpor med olika Hello Kitty-motiv. Till mitt försvar kan sägas att jag i alla fall väljer mina tillfällen att använda dem väl.)