2014 blev Sophie Kinsella, författaren bakom bland annat den mycket framgångsrika romansviten om Becky Bloomwood, sedd i en omtalad T-shirt (se bild ovan), och tack vare ett internationellt leverne vid tidpunkten (jag jobbade som flygvärdinna) lyckades jag skaffa mig en likadan.
Jag bar den aldrig offentligt, utan endast i hemmets trygga vrå, men jag tyckte väldigt mycket om den.

Det är ganska vanligt att författare blir förväxlade med sina karaktärer, särskilt om man som jag och Sophie Kinsella (inga likheter i övrigt, tyvärr) skriver skönlitterärt i jag-form, men de allra flesta med någon som helst läsart fattar att det är ett konstnärligt grepp bland andra.

Jag började dock reflektera över personlighetsdragen hos De Fyras Gäng i min senaste roman 27 i mina skor nyligen, och funderade över vem av dem jag är mest lik, eller vem av dem som har flest av mina personlighetsdrag. (Hönan eller ägget?)
Kom fram till att flera delar av mitt vardagsliv, kanske främst när jag var yngre, matchar huvudpersonen Emblas. Går ju också långa promenader och avsätter mycket tid för skrivande, är mycket noggrann i mitt val av skor.
Det finns drag av Louise hos mig, när jag avfärdar någons gnäll, tycker att man kan bita ihop och kämpa på lite och inte komma och grina hos andra hela tiden. (Men det var nog också ”värre” när jag var i karaktärernas ålder, pre trettio.)
Jag var nog också ganska mycket som Sanna när jag var yngre, högröstad och framåt med ett lätt tunnelseende, besatt av egna (små) framgångar och full av tillit på min egen förmåga, men samtidigt är det nog Fanny som ligger allra närmast mig om man bortser från hennes utseende.
Hon är en grubblare, som framstår som lite mjäkig på ytan men har ett enormt fokus, är långt mer självständig och målmedveten än sina tre närmaste kompisar tillsammans och något av en perfektionist, med höga ambitioner för sitt yrkesliv och sin tillvaro i övrigt.
Jag tyckte inte heller om att bjuda in vänner till mitt hem när jag var tjugosju, och jag var ofta något av en morsa till alla som jag umgicks med, axeln att gråta mot och handen att hålla i.
Med det sagt kan det vara värt att nämna att jag ofta störde mig på Fanny när jag skrev om henne, kanske främst för att jag hade gjort hennes utseende så fördelaktigt, alla hennes steg så försynt försiktiga, ödmjukt artiga.
Fanny håller sig nästan alltid för god för skvaller, vilket aldrig har kunnat sägas (haha) om mig, och hon går klädd i skor med spetsig tå (skulle ALDRIG falla mig in), men i övrigt är hon nog den som jag har lättast att identifiera mig med i romanen 27 i mina skor.

Fredsmäklaren Fanny, Sanningssägaren Sanna, Lyckliga Louise och Eländiga Embla bär alla drag av mig, och högst sannolikt av andra människor jag känner väl eller bara har haft att göra med vid något tillfälle, och ända sedan jag hittade på dem har de varit som nära vänner för mig, människor jag har lätt att framkalla på näthinnan, föreställa mig i olika situationer.
Det är något mycket speciellt att kunna hålla sig med låtsaskompisar på det sättet, och jag är tacksam över att ha tillräckligt mycket fantasi för att kunna använda allt jag ser och hör i verkligheten till mitt historieberättande.
Det innebär (tyvärr?) att omgivningen riskerar att känna sig avbildad, porträtterad som om någon enda person ur verkligheten någonsin hade varit tillräckligt intressant för att kunna bära upp en hel romans handling, men jag kan leva med det.

Romanen 27 i mina skor finns bland annat på Storytel, Bookbeat, Nextory och Bokus. Överallt där e-böcker finns.