Tema Börje Ahlstedt

På helgens Smålandsresa fick jag tillfälle att sitta i Mattisborgens högsäte. En riktig höjdare.

Sedan kollade jag in den gamla gamla gamla Rumskullaeken.

Någon som är nyfiken?

Häshtägg fniss.

Det småländska lugnet calling

Inledde lördagen med en promenad runt en småländsk sjö.

Det är ju inte småländsk kust, men i allra högsta grad en miljö att koppla av, stressa ned i. Särskilt om man får sällskap av ett stilla regn.

Hann med en Facetimedejt med min man också.

Vi tar vägen vi känner för mest

Reser till Småland ikväll, med tåg och buss.

Har två politiska texter, sprungna ur ratade darlings i ett större projekt, som jag överväger att publicera, men inväntar rätt tillfälle.

”Sanningen är ibland en fågel som sitter på människans axel och flyger iväg, om någon kommer allt för nära” skrev ju Björn Ranelid en gång.

Kollade bloggstatistiken nyss, och ni är ju ganska många. Nästan dubbelt så många som för ett år sedan. Men ni kommenterar inte, bara följer. Passivt, om nu läsande kan sägas vara passivt.

Jag trivs ganska bra med det, tror jag.

Vackert om vänskap

Letade upp mitt exemplar av Niklas Rådströms En handfull regn så fort jag hade postat det här inlägget, och läser den nu med största försiktighet.

Man gloffar inte i sig en sådan här bok som man konsumerar en (underbar) Sophie Kinsellavolym, måste följa dess sävliga rytm i den eftertänksamhetens kranka blekhet författaren finner sig själv i efter sin väns självmord, och har modet att möta sig själv i, berätta för läsarna om.

Det är en alldeles fantastisk bok, och jag tycker fortfarande, många år efter att jag läste den första gången, väldigt mycket om den.

Men jag GILLAR INTE Little Jinder! Hon TALAR INTE TILL MIG!

Det har sagts om min musiksmak att den är från en annan tid.
Den har till och med anklagats för att vara ”gubbig” vid flertalet tillfällen, av flera av varandra oberoende källor.
Men jag fäster mig gärna vid vissa artister och låtar, återkommer till dem, håller fast vid dem.
Det är Dylan och Springsteen, Simon & Garfunkle, Lundell och Winnerbäck, lite Eldkvarn, Pugh och Wiehe, och inte minst de där tillfälliga förälskelserna i Carly Simon, svensk hiphop och Jimi Hendrix. (HELVETE vilken kraft det är i Hendrix’s All along the watchtower, den hjälper mig ofta framåt när jag kör fast i en text eller bara behöver rycka upp mig lite, och även om den har funnits i mitt medvetande sedan jag var mycket liten är den som ny för mig varje gång jag hör den.)
Jag gillar det mesta som kan stämplas Motown, och The Beatles. En del liiiite modernare grejor av Pink, Lady Gaga och andra balla kvinns (inte Beyoncé).
Eklektiskt, in deed.
Jag snöar också i perioder in på klassiskt på ett småborgerligt sätt, och fyller mina playlists med Bach, Mozart, Beethoven och Tjajkovskij, den hetsiga ryssen.
Det är cellodrället och klingande klaviatur, en enslig oboe och tillståndet av frid är total i min skrivlya en stund.
En kollega uppmärksammade mig nyligen på David Urwitz’s existens, och jag gillar hans texter, lyssnar en del när jag är ute och joggar.

Men just nu, i min playlist som heter 2019- Ibland bitter ibland het, lyssnar jag mest på den här progghiten, Ulf Lundells nya Tranorna kommer och en låt av Lasse Tennander som jag nyligen upptäckte. (Har lagt till Everything’s gonna be ok av Sweetbox, kanske främst av Madeleinekakeskäl, också.)

Det är en ganska lugn och avkopplad vår, på ren svenska, alltså.

På väg till textmöte och påföljande dubbelskift på riktiga jobbet, med lugnande ord i lurarna, som jag aldrig lämnar hemmet utan.

Fniss

Passerade den här planschen på Odengatan.

Röstar naturligtvis på Socialdemokraterna i EU-valet.

Som det var?

Jag tycker mycket om att läsa biografier och självbiografier.
Om någon har gjort en inläsning av sitt livs historia lyssnar jag också gärna till ljudboksversionen, men finner det irriterande om rösten tillhör någon annan än författaren.

En lättsam, så att säga följsam och gnisselfri läs- eller lyssningsstund kan man hämta i Magnus Härenstams Morsning & Goodbye, och om man vill komma åt något lite mer under ytan-skrapande, med tyngre stråk av allvar, finns Klas Erikssons Farbrorn som inte vill va stor om Gösta Ekman (inläst som ljudbok av Erik Johansson; ingen hit).

Annars har mina favoriter på sistone varit Mannen i skogen av Jens Liljestrand, om Vilhelm Moberg, och Ett liv för litteraturen, freden och miljön av Karl-Olof Andersson.

Den sistnämnda berättar om min favoritförfattare Per Anders Fogelström, och jag tycker att den kompletterar hans självbiografiska Hem till sist fint.

Jag tyckte också väldigt mycket om Tomas Tranströmer ett författarporträtt av Staffan Bergsten.

Och jag gillar Beata Arnborgs Uppror i skärt och svart om Kerstin Thorvall, som porträtterar en skapande kvinna, unik i sitt slag, utan smicker eller fördömanden.

Jag har gjort flera försök att ta mig genom (eller vad fan, bara komma in i) de tre volymerna om Ulf Lundell av Måns Ivarsson, men de fångar mig inte. (Men det gör de självbiografiska återblickarna på det liv som var i nya Vardagar 2!)

En personlig biografi som jag plötsligt kom att tänka på nu heter En handfull regn. Författaren heter Niklas Rådström, och om jag minns rätt skriver han sorgligt och vackert om en vän som begick självmord. Jag borde läsa om den. Omgående.

Den och Jag vill ju bara vara fri av Annika Persson, som är en så varm och medkännande beskrivning av en mycket härjad (genial?) konstnärssjäls tillvaro i Stockholm under ett helt liv av hårt arbete, elaka människor och tuffa utmaningar, borde jag läsa om.

Och Stephen Hawkings Min historia.

För att vinna perspektiv, något av det bästa man kan få när man läser böcker om de liv man inte lever.

Och när jag läser om en annan människas liv och leverne tänker jag ibland på Paris Gellers uttalande i en av collegesäsongerna av Gilmore Girls.

Det ligger något av livsvisdom i den meningen, som i så många andra uttalanden den spända karaktären Paris gör medan Rory larvar omkring med sina skenheliga ambitioner att alltid få precis som hon vill utan att anstränga sig ett dugg.
Jag föredrar människor som kämpar framför glidare, både i fiktion och i sanna berättelser, och det finns människor jag önskar att jag kunde läsa en riktigt ingående biografi om.
De intressanta människorna, med integritet, som kanske just därför aldrig har låtit någon läsa dem helt nära.
Men på min att läsa-lista just nu har jag Bo Strömstedts Löpsedeln och insidan, Agneta Wangels Hallon och torr champagne (om Gösta Ekman den äldre) och sist men inte minst Ingvar Kamprads och Bertil Torekulls Historien om Ikea som jag har bestämt mig för att läsa flera gånger men av någon anledning aldrig fullföljt.

Ser fram emot fördjupad insikt i hur några framgångsrika människor levde, vad de ägnade sin tid åt och hur de resonerade.

Anser att man bör försöka lära av andra människor, både av förebilder och av avskräckande exempel.