Socialt distanserad och ordentligt påklädd, mer väluppfostrad än alla förbipasserande

Det är inte för kallt för picknickfrukost i mars om man har många lager kläder på sig, så i fredags tog jag med mig några mackor från Thelins och Linde von Rosen-boken som jag ville läsa om, slog mig ned vid Brunnsviken, på en klippa några meter ovanför strandpromenaden.

Under min ungefär timslånga vistelse där kom tre lösspringande hundar och en hund kopplad i för långt koppel fram till mig för att bekanta sig med mig, och jag skällde naturligtvis ut hundägaren varje gång. Det är så jävla ansvarslöst att inte hålla ordning på sina husdjur, och imbecillt att stå och flina lite lojt i bakgrunden, tro att alla tycker om att ha ett främmande djur slafsande på sig.

Dagens tips från den rutinerade bacilljägaren till alla er newbies!

Den här förpackningen med rengöringsdukar för mobilen står i hallen, alldeles innanför dörren hemma hos oss, både i Hong Kong och i Sverige.

Det första jag gör när jag kommer hem, sedan ganska många år tillbaka, är att tvätta händerna OCH sanera mobilen, vilket tar knappt tio sekunder.

Varsågoda för det enkla knepet för att hålla alla äckliga tunnelbanebakterier och hostvirus undan de ytor mobilen vidrör hemma.

Gamla tankar inför nya saker

Jag är mitt i en stor feng shui-utrensning av mitt hem.
Har sålt mina inlines, skänkt massor av kläder till Stadsmissionen och till och med gått med några påsar urtvättade strumpor och T-shirts till H&M’s återvinningsstation där man får en rabattcheck för varje inlämning.
Lärdomen jag borde dra är naturligtvis: jag har alldeles för mycket prylar.
Men jag tycker inte det.
Jag har bara saker som jag tycker om, eftersom jag feng shui-rensar ganska ofta, bara skaffar mig saker som jag upplever att jag behöver.
Och just nu anser jag att jag verkligen verkligen behöver en ny laptopväska.
En rosa.

Den här rosa laptopväskan.

Den finns i blått också, och jag fick kämpa länge för att välja vilken som är snyggast.

Jag har lagt den rosa i min onlinekundvagn och inväntar exakt rätt stund att klicka på köp-knappen.
Det stör mig att det enda som hindrar mig är en grinig, viskande röst som inte är min, och ingen annans heller, bara en av rådande diskurs ålagd liten skuldkänsla som säger att det är fult att köpa, dåligt att konsumera, en synd att vilja ha, när världen ser ut som den gör och delfinerna trasslar in sig i plast och en del människor inte ens har rent dricksvatten.
Men jag försöker tysta den.
Säga till mig själv att jag jobbar hårt, bidrar till samhällsutvecklingen med både skatt och välgörenhet (mina släktingar över skolålder fick inga julklappar förra året, bara ett papper på vilket det stod att Stadsmissionen hade fått pengar att hjälpa ett fattigt barn till dyra fritidsaktiviteter med), och jag månadssparar, pensionssparar, äventyrar varken min egen eller någon annans ekonomiska trygghet med ett litet spontaninköp då och då.
Jag brukar lyckas.
Men den tråkiga rösten återkommer alltid.
Det är kanske det som driver de omtalade småföretagarna i ekonomisk kris just nu, att alla skäms för att ”unna sig”?

Soundtracket när man möter morsan

Alla kvinnor jag känner som har fött barn på sista tiden talar om hur viktig deras ”förlossningsplaylist” var för dem under värkarbetet.

Så jag har naturligtvis börjat snickra på en egen.

Tänker att fokus bör vara på lugn och ro under vad som sägs vara en obeskrivlig smärta (men som jag ändå tror att många överdriver), och har därför lagt in bland annat den akustiska versionen av Tranorna kommer, en del Mozart, Benny Anderssons Ticka ticka väckarklocka och ganska många hits från HIMYM.

Jag är ganska peppad på förlossning faktiskt, ser det som det ultimata tillfället att lära känna mig själv, min fysik och min mentala styrka, en gång för alla få bevis på att jag pallar precis så mycket som jag tror, och kanske lite till.

Och jag VÄGRAR att låta någon sticka en nål i min ryggrad om det inte gäller livet, så jag kommer att avstå den ryggmärgsbedövning som så många beskriver som ”räddningen”. Får lita på playlisten och min mans förmåga att hålla handen i fråga om smärtlindring.

Tillfället gör stalkern, det måste man ha i åtanke!

En sommar när jag var strax över tjugo pajade min mobil.
Jag fick lämna in den på reparation hos operatören, som gav mig en lånemobil att använda under tiden.
Den lånemobilen var full av någon annans sms, och jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå genom dem.
Jag insåg snart att det var två olika personers sms, och att jag mer eller mindre kunde kartlägga deras liv utifrån deras kommunikationer under den tid de använt mobilen.
Den ena hölls med en älskare/älskarinna som ombads vara diskret, fick meddelandet ”jag går och lägger mig men låser inte dörren” mitt i natten (vilket fick alla hårstrån på mitt huvud att resa sig rakt upp inför insikten om vilka jävla skräckfilmsliv folk levde i staden där jag både låste och larmade ytterdörren), och den andra grälade otroligt mycket med sina tjejkompisar i text om obegripliga små bagateller.
Jag hade väldigt roligt när jag läste de långa sms-trådarna, gjorde mig en bild av människorna och hur de såg ut, vad de jobbade med, var de bodde (det fanns ledtrådar ibland, i form av avtalade mötesplatser och ursäktande ”T-banestopp vid Gullmars igen”), och möjligen var det bara det sunda förnuftet och faktumet att Facebook inte var uppfunnet som gjorde att jag inte googlade rätt på karaktärernas identiteter.
När jag skulle lämna tillbaka lånemobilen för att hämta ut min egen, lagade, frågade jag retoriskt killen som jobbade i operatörens butik på Kungsgatan: ”ni rensar den här mobilen på allt personligt va, innan ni lånar ut den igen?”, och han gav mig en lång försäljarförklaring till exakt hur noggranna de var med att skydda sina användares integritet, beskrev processen med hur ”mjukvaran töms fullständigt och fabriksåterställs”.
-Jasså, sa jag, och tittade rakt in i ögonen på lögnhalsen, hade naturligtvis själv rensat alla spår av mig i mobilen (förhållandevis tämligen ointressant trafik, vill jag påstå, mest ”okej, kan ha 5000 tecken klart kl 18” och liknande).
En tid senare pajade min mobil IGEN (det var en Sony Ericsson W760, Walkmanversionen som jag älskade för att den hade så bra ljud och minne för musik) och jag gick till samma butik.
Fick SAMMA LÅNEMOBIL, nu påfylld med ännu fler komprometterande uppgifter från nya användare.
Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev upprymd av den upptäckten, för det var en oerhört intressant spänningsroman att fördjupa sig i, redan på bussen på väg hem till Norr Mälarstrand.
Jag minns de där smsen, vissa ordagrant, fortfarande, drygt ett decennium senare.
Och jag minns känslan av att vara en osedd detektiv, en spejande spanande snok, som inte hade vett att skämmas eftersom jag omöjligen kunde bli upptäckt och avslöjad.
Samma känsla kan jag få ibland när jag snubblar in på en gammal bekants Instagramprofil, som av någon anledning är öppen, och får se någon före detta skol- eller arbetskamrat outa sitt liv och leverne som om jag vore hens edsvurne vän, hjärtligt välkomnad att ta del av de mest privata händelser och tankar.
När jag lämnade tillbaka lånemobilen för andra gången, ett halvår äldre och lika mycket tuffare, spände jag ögonen i mobilsäljarfjanten och sa ”du, den här mobilen som jag fick låna är full av massa gamla grejor, någon annan användares privata sms och så där”, och hen såg inte det minsta förvånad ut, bara besvärad och påkommen, avslöjad, stammade att oj, det var verkligen inte bra, då får vi ta en extra titt på den vid rutinservicen inför nästa användare.
Och jag fick där och då bekräftelse på att det finns fler än jag som har tillräckligt låg moral för att läsa öppna böcker avsedda för en närmare målgrupp.
Jag hade redan då skrivit offentligt i flera år, online och i dags- och kvällspress, tjänat en del pengar på det, och jag hade sedan start hållit mig för god för att dela något privat med någon medelst mina texter, kunde ibland vara direkt paranoid i situationer som involverade att skriva om mitt vardagsliv, mina levnadsvanor, fick bassning för det av redaktörer och förläggare, och den här upplevelsen blev ännu ett kvitto på att det var klokt av mig.
Jag har alltid haft en offentlig sida, som skriver och berättar, och många andra sidor som är för andra sammanhang, de mer väsentliga delarna av livet.
Alla klarar inte av att hantera den typen av professionella filter, och det är därför man ibland hör experter utdela klyschiga varningar om att ”vara försiktig på nätet”.
Jag anser att man alltid ska vara försiktig, överallt, med allt. Med virus, vem man anförtror sig till om vad och vilka fonder man investerar i, till exempel.
Ingen har någonsin kunnat hitta mina sms i en lånetelefon hos en mobiloperatör, och ingen kommer någonsin att få uppleva ett likadant tillfälle att göra intrång i någon annans privatliv som jag gjorde tidigare idag, när jag via en föreslagen hästfilm på Instagram snubblade in på en profil som råkade tillhöra en bekant från förr och dennes hysteriska kroppshets, nervösa postande av uppmärksamhetstörstande bilder och filmer på sina muskler.
Jag tittade.
Och läste.
Och jag mindes den där lånemobilen.
Jag har inte blivit en bättre människa sedan dess, i avseendet att jag fortfarande dömer, ser ned på människor som inte har vett att skydda sitt privatliv, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att bli en bättre människa än att jag tittar när jag kör förbi en olycka.
Jag tycker att jag blir bättre på att skriva, år för år, har till min stora glädje fått höra det en del på sista tiden också, men jag kommer aldrig att vinna fler läsare, eller ”följare” som det heter numera, på att dela med mig mer av mitt privatliv.
Det händer att andra människor tror att jag har skrivit något väldigt privat, till exempel bloggar om någonting som de tror att de vet aaaaallt om eftersom de har träffat mig i arbetslivet eller genom gemensamma polare några gånger och tillskriver sig själva en läsart de inte behärskar, men erfarenheten har lärt mig att det är en käftsmäll man får ta då och då när man är skicklig på att skriva, särskilt om man ägnar sig åt argumenterande texter laddade med egna iakttagelser, som kan väcka ont blod hos de mindre bildade som har en tendens att ställa sig själva i centrum av allt.
Det är naturligt att vara nyfiken, att en stalker väcks hos alla människor när tillfälle ges (jag vill i alla fall intala mig det, efter att ha scrollat närmare en kvart bland en gammal högstadiekompis sorgligt öppna lajkfiske, utan att lajka en enda gång), men det borde vara precis lika naturligt, för alla, att skydda sig och sitt, akta det allra heligaste, familjelivet och yrkeskarriären, vännerna och hemmet, undan utomståendes orättvist dömande blickar.
Jag har tänkt mycket på den där gamla lånemobilen idag, efter slötiden på Insta, kvarten av mitt liv som jag aldrig får åter.
Och jag skäms lite.
Men mest är jag stolt och lättad över att inte behöva känna mig utsatt, granskad, avklädd.

Och jag känner mig väldigt trygg i mitt självklara beslut att för all framtid hålla min avkomma från min blogg och mina andra sociala onlinekanaler.

Are you impressed? I am impressed!

Det finns få ätbara saker jag uppskattar lika mycket som allt som återfinns i den klassiska uppsättningen av brittiskt afternoon tea, och en av de största vinsterna med tiden i Hong Kong är för mig just det dagliga intaget av pyttesmå gurksmörgåsar och scones med marmelad.

I måndags när jag degade hemma i Solna och lyssnade på blandade radiodokumentärer övermannades jag plötsligt av inte en craving, inte ett sug, utan en TOTAL BESATTHET av varma scones.

Och vad gör man, även om man är en karriärkvinna som aldrig har lärt sig grundläggande kökstricks?

Googlar och bakar, så klart.

Och det blev så himla bra!

Jag är stolt, och ser en ny paradrätt segla upp i horisonten tillsammans med mina tidigare ess i rockärmen; kladdkakan, lax-lagd-i-ugn och fiskpinnar med makaroner.

”Jag, jag, jaaaag är viktigast!”

Den mest intressanta ”realityshow” jag har sett under de senaste åren är SVT-produktionen Min mage och jag från 2018.
Det är en billig, närgången produktion som följer några gravida kvinnor som selfiefilmar sig själva under graviditetens två sista tredjedelar.

En av kvinnorna var jätterolig att följa, eftersom hon var fullständigt normal och hade sinne för humor, bjöd mycket på sig själv. Dessutom var hon den enda i sammanhanget som framstod som rimligt intelligent och tillräckligt handlingskraftig för att vara lämpad som förälder, och jag gillade att följa henne i hennes arbete som frisör. (Följer henne faktiskt fortfarande på Instagram, trots att jag tycker att det är väl mycket bebiskladd just nu.)

De andra kvinnorna älskade jag att hata.
Jag blev genuint irriterad när jag såg och hörde dem, och deras barnsliga självupptagenhet och gnäll skrämde mig ofta.

En av kvinnorna verkade på riktigt instabil, helt uppåt väggarna megalomanisk och självgod. Hon ansåg att hon borde bli sjukskriven på heltid inte för att hon var sjuk, utan för att hon ville vara ledig och ”förbereda sig inför knodden”, firade med stora glädjesprång när hon ”äntligen” hade lyckats övertala en läkare att se till så att hon fick sjukpenning, trots att hon av allt att döma var minst lika arbetsför som alla andra. (Jag vet få kvinnor som hoppar jämfota under tredje trimestern, orkar gå till frisören och färga håret lila under flera timmar men inte pallar en arbetsdag.)
Den kvinnan tycktes också ha glömt att det skulle komma ett barn i slutet av graviditeten, fokuserade mest på vilken underbar gravid kvinna, vilken ”cool mamma” hon var, ägnade mycket tid åt att samla ihop det ”team” som hon ansåg skulle supporta henne eftersom hon hade valt att skaffa barn som ensamstående.

En annan, troligen mycket obildad, kvinna hade hängt upp sig på uttrycket ”evidensbaserad forskning” och upprepade det heeela tiden när hon obsessade över sin kommande förlossning och spred ”fakta” som hon googlat fram, förmodligen hittat i familjelivstrådar. Vid ett tillfälle sa hon, rakt in i kameran, att det är viktigt att alla får bra hjälp av vården ”men extra viktigt att JAG får bra hjälp”.

En tredje gravid kvinna var i 25-30-årsåldern men hade inget eget boende och inget fast jobb, bodde hemma hos sina föräldrar och tillbringade större delen av sin kameratid liggande i en soffa eller bistert mumlande egocentrerat gnäll ned i en jackkrage, medan det långsamt (eventuellt) gick upp för henne vad det innebär att skaffa barn.

Jag poppade popcorn och sträckkollade den där serien på SVT Play, fnissade och förfasade mig.

Och det höjer verkligen mitt självförtroende ibland, när jag känner mig lite ur form och hängig, inte vill förfalla till någon som gnäller över något så naturligt som de naturliga symptomen av en hälsosam graviditet, att tänka på att jag i alla fall inte är ett sådant där spånigt våp.
Jag är redo att bli förälder, eftersom jag är införstådd med ansvaret och länge har levt ett vuxenliv med allt vad det innebär.
Och under graviditeten har jag gått till jobbet trots akut spyfärdighet, inte låtit någon annan än min man veta hur tungt det har varit ibland (är fortfarande när jag känner stanken av hundavföring under min joggingtur, eller plötsligt, från en sekund till en annan, medan jag står och pratar inför en stor grupp människor eller bara befinner mig i det offentliga rummet, inser att jag måste dricka iskallt vatten eller kräkas, NU THIS VERY MOMENT).
Jag har inte ryckts med i det kollektiva psykbryt som den spridda Coronaskräcken innebär, kommer aldrig att sjukskriva mig om jag inte är bevisligen sjuk, och inte skämma ut mig genom att hävda inför vårdpersonal att ”jag är extra viktig”.
Nej, tack.

Gravida kvinnor har faktiskt överlevt i alla tider, i de allra flesta fall både graviditeten och förlossningen, och nu när den allra värsta missfallsskräcken har vikt hädan är jag full av förtröstan.

Den där realityshowen var verkligen till stor gagn för mig.

”Jag är bra på att vara gravid, inte i närheten av lika gnällig och ynklig som VISSA SOMLIGA andra” tänker jag, och googlar efter den bästa bärselen (Babybjörn va? Eller Ergobaby?) utan att gaffla om genusperspektivet på fenomenet havandeskapsförgiftning (som jag dock är rysligt rädd för, det verkar obehagligt) eller hur stor risken för akut kejsarsnitt är ”enligt evidensbaserad forskning”.

Och jag antar att det grundar sig i att jag alltid har haft gravida kvinnor omkring mig, av den alldeles normala typen.
Systrar, släktingar och kompisar har alla under en tid i livet gått upp i vikt, mått illa, vredgats av taktlösa kommentarer, blivit förtjusta i särskilda sorters mat, fött barn och gått vidare, utan att riva upp himmel och jord.
Folk som ”kräver kejsarsnitt” och ”har förlossningsskräck”, ”behöver stöd för att klara den stora livsstilsförändringen” visste jag inte ens att det fanns förrän jag såg dem på teve, och jag föraktar dem ganska exakt lika mycket som jag föraktar de omogna bimbodollsen i Viafrees Unga mammor (som jag faktiskt har avstått helt den här säsongen för att inte riskera förhöjt blodtryck).
Men jag uppskattar att de finns.
Verkligen.
De är något för mig att hålla mig i när jag behöver höja mig själv trots allmän glåmighet och den nya vanan att sova middag ett par timmar varje dag.

I’m doing good, i en direkt jämförelse liksom…

Take away frukost

”Vinnare treeenar hårt och eeter en bra frukost” ropade den tecknade tigern från en ofta visad tevereklam i min barndom, och det fastnade i mitt minne långt bättre än tallriksmodellen som visades på en affisch på skolmatsalens vägg.

Just nu föredrar jag mangosmoothie och nybakat sirapsbröd på morgonen.

Både jag, det lokala bageriet och förhoppningsvis den lilla oortodoxa boxaren som härjar runt i min mage vinner på det.

Dagen när jag kastade en princip över bord

Jag anser inte att det är värdigt en vuxen människa att bli sedd i myskläder utanför hemmets fyra väggar i en situation som inte involverar träning eller liknande.
Men.
För ett par veckor sedan när jag skulle klä på mig för att gå till jobbet insåg jag att inga jeans passade. Och att inga andra byxor var tillräckligt bekväma.

Så jag gjorde som Regina i Mean Girls, klädde mig i ett par sweatpants, annars endast använda för lounging hemma, på helt fel dag.

Och sedan bestämde jag mig för att det får vara okej, just nu.
Vägrar i alla fall att köpa sådana där fula gravidjeans eller andra läskiga ”mammakläder”, och försöker i stället se lite classy casual ut i mitt nya cashmereset från Soft Goat.

(Har naturligtvis försökt komma i mina vanliga klänningar och så där också, men jag tycker inte om att gå och hålla andan en hel dag, så de flesta har jag sålt på Tradera.)

Fin serie och ful serie

Sträckkollade alla fyra avsnitt av Self made på Netflix igår.

Den var superbra.

Idag gav jag den amerikanska cheerleaderserien Om du vågar en chans, men fastnade inte. För långsam och otydlig, och bokstavligen mörk, med en scenografi och kostym som inte var det minsta rolig att titta på.