Lyssnade på ännu ett sommarprat i P1, och drabbades svårt av en berättelse om hur det är att ha ett barn med ett handikapp.
Trots att personen i fråga talade så positivt om hur familjen får det att funka och om hur barnet mår väl och deltar i allt, fick jag bara en tung klump i bröstet som sedan flyttade ned till livmodern och blev till en stor lättnad inför att inte ha några barn inplanerade på kartan.

Tänk vad mycket hemskt som kan hända när nya människor kommer till världen!

Neurologiska sjukdomar, medfödda beteendestörningar, fysiska handikapp och genmutationer, kids som föds utan händer och hörsel, får syrebrist med påföljande hjärnskador vid födseln, utvecklar bokstavsdiagnoser eller bara blir allmänt klena och sjuka.
Vilken fasa!
Och det är ingen garanti att barnets föräldrar är friska, unga eller ens överdrivet hälsosamma i sitt leverne, ALLT kan gå fel när människor förökar sig.

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt jag tycker att det är med fosterdiagnostik, att det är alla blivande föräldrars ansvar att underrätta sig så väl de kan och fatta beslut om sina graviditeter utifrån rådande omständigheter, och ju äldre jag blir, ju fler nya föräldraskap jag ser omkring mig, desto mer övertygad blir jag om att det inte är rätt för alla att föda alla barn.
Alla människor har inte potential att bli tillräckligt bra föräldrar, och alla nyfödda är inte tillräckligt friska för att kunna njuta ett rimligt fritt och självständigt liv.

Jag talar ofta med en kvinnokompis (kan inte säga tjejkompis längre, I’m too old for that sh…) om faktumet att vi inte har skaffat oss några barn, och när vi inte spyr galla över de ohyfsade kommentarer man kan få av oinsatta främlingar för det högst personliga valet brukar vi gemensamt glädjas över det odelade fokus vi kan ägna våra yrkesliv, intresseområden och personliga livsval, i hemlighet fnissa förtjust åt bekantas misär bland kräksjukor och det som kallas ”trots” men av allt att döma mest är dåligt föräldraskap. Vid tillfälle ska jag tala med henne om den skräck jag anser att alla gravida eller med planer på att bli gravida borde känna.

DE GER SIG JU IN I NÅGOT OBESKRIVLIGT RISKABELT liksom.

Och jag är så obeskrivligt glad att jag är barnfri slash problemfri! (Then sue me!)

(Förresten tycker jag att det är ganska äckligt med den omtalade ”babyboomen” bland de största svenska influencerkvinnsen just nu. Inte att de skaffar sig barn, men att de hanterar sina föräldraskap i sociala medier på samma sätt som de hanterar nya dojor. Varför har de ingen som helst respekt för sina familjelivs integritet, det enormt privata i ett barns relation till sin förälder? Varför har ingen tvångsmatat dem med p-piller tills de utvecklar ett bättre omdöme?)