Ha-haaaaa!
När jag var yngre hade jag en kompis som hade gjort en grej av ”att säga HAHA precis som en Pippi Långstrump-pirat”, och hen var faktiskt väldigt bra på det, kläckte ur sig det i de mest oväntade och därmed också passande situationer.
Filmen Pippi Långstrump på de sju haven spelades in 1970 med bland andra Martin Ljung och Beppe Wolgers som pirater, och jag tycker fortfarande, i vuxen ålder, att det är en fantastisk film.
Föll därför handlöst för den här tröjan när jag fick syn på den, och köpte den trots att passformen egentligen är lite för slapp för min smak.
Kul att ni bryr er!
Kollar in bloggstatistiken högst sporadiskt numera, men uppskattar att ni är så oväntat många som bryr er om vad jag skriver.
Jägarna på C More och ett hälsosamt leverne
Äntligen har Jägarna-serien premiär på C More!
Jag bänkar mig förväntansfullt direkt efter jobbet, med snacks som är långt nyttigare än men bara nästan lika goda som Twix.
En katt bland hermeliner
Drack thé hos Samfundet De Nio igår.
Hade plattångat håret och försökte prestera en städad och kultiverad fasad så gott jag kunde, trots att min arbetarbakgrund alltid gör mig lite osäker bland belästa akademiker. Det hjälper av någon anledning inte att jag i viss mån är en själv.
Noterade att det i det underjordiska sammanträdesrummet, beläget i ett skyddsrum i källaren på Villagatan 14, bara fanns sju pennor för de nio mötesdeltagarna.
Inte ens kulturens innersta finrum är säkert i fråga om penntjuvar, tydligen.
Eh?
Beställde lite grejor från Lyko, bland annat den här ansiktskrämen, och som vanligt lade packningspersonalen på Lyko ned en liten extra present i paketet.
Det brukar vara ett parfymprov eller liknande, men den här gången var det något så underligt som INTIMSERVETTER!
Jag antar att jag är för gammal för den nymodigheten, även om det känns som en onödig kvarleva från tiden när kvinnor virkade sina mensskydd och var tvungna att värma vatten på spisen för att tvätta sig.
Själv har jag grundlagt traditionen att duscha varje dag i stället.
Dunder och Klang
Under hela min grundskoletid tillbringade jag några timmar varje vecka i diverse olika körer, och tog till och med sånglektioner under flera år.
Jag var alt, och en ganska risig alt. Halvtaskig liksom, kunde hålla tonen men inte mer, skickades aldrig fram för solon eller avancerade stämmor (det var alltid musikfrökens hetsövande dotter och några till, med genuin begåvning).
Sedan, när jag var sjutton, och hade lagt av sedan en termin eller två, kontaktade en av de tidigare körledarna mig och frågade om jag kunde tänka mig att ”hålla i en stor bjällra” och sjunga den här sången, ensam på en stor (med småstadsmått mätt) scen vid ett officiellt julfirarsammanhang.
-Den ska sjungas av någon med stark och kraftfull röst, blir totalförstörd om man gör den för mjäkigt, sa hen, tillade ”jag tänkte på dig direkt”.
Mitt självförtroende räckte inte för att tacka ja till förslaget, och jag tror till och med att jag med åldersotypisk härdad bitterhet tänkte att ja det vore väl kul, så får alla de där pretto, välskolade musiknördarna något att stå och garva åt i kulisserna, men minnet dyker upp varje gång jag hör Klang min vackra bjällra, fortfarande.
Min röst är inte mjäkig.
Inte ens falsk särskilt ofta.
Det är lite som med Strindberg och elden, kan man tänka sig.
Jag som sjuttonåring, på en ironisk bylinebild som var tänkt att föra tankarna till Aj vånt to bi aloooone-scenen.
Tempoökning
Snittar 9 minuter per kilometer nu, och mina steg är enligt Applewatchen 95 centimeter långa.
Stackars dumma som hamnar i klorna på elaka…
Jag har fortsatt att följa svenska Bachelor 2018, trots att jag är helt införstådd med konceptet, att det är ett iskallt spel för galleriet med ointelligenta människor och deras sköra känsloliv som lyckligt ovetande insats.
Det skulle vara så lätt för mig att ryckas med, att skriva om deltagare som ser ut EXAKT som Homer Simpson skulle göra med lite läppinjektioner och lösögonfransar, raljera över dramatjejen med kärringsnipig mun och sådan där tröttsam kaxighet som blixtsnabbt förbyts i tårar inför minsta motgång, dra hela visan om vilken jävla LOSER den utvalde drömprinsen framstår som, men det tänker jag inte göra i just det här inlägget.
Jag vill skriva något om produktionen bakom bimbovåpen och spåniga killen.
Männen och kvinnorna som räknar pengar, smygfilmar de mest ångestladdade tårar, zoomar in på billigt naket kött vid solig pool och brutalt ytliga avvisningar.
De profiterar på kvinnor (jag skrev nästan ”unga” kvinnor, men ingen av damerna i det här programmet är tillräckligt ung för att åldern ska ursäkta deras världsfrånvända självupptagenhet, brist på ambitioner och ovärdiga köande till och kivande om, samsande om, en skäggfjant utan moral) som saknar drivkraft och riktning i sina liv, som opererat och svultit sig sönder och samman, saknar självkänsla, mål och mening.
De driver hejdlöst med de dumma tjejernas naiva tro på att en kille med mjuka läppar ska rädda dem undan den innehållslösa misär de lever i, och tvingar dem att konkurrera, tävla, bitchfighta om och dela på uppmärksamheten från en minst lika korkad kille, fnissar och gnuggar händerna när det blir som allra mest geggigt sorgligt.
Jag skriver om dem, för att jag tycker att de är långt sämre människor än mig, som bara tittar på eländet, och bara lite bättre än skanksen och den hybrisstinna haremägaren framför kameran.
Jag tänker att det finns inte två, utan fyra olika sorters människor i världen.
Det finns de som vänder bort huvudet för att slippa se när de passerar en olycksplats, och de som stannar för att hjälpa till, rädda larma släcka.
Och det finns de som alltid är mitt i olyckan, vad den än gäller, ständiga offer, och det finns de som stannar och fotar, filmar, delar.
Jag brukar spontant vara en räddare.
Oräkneliga bimbos (av båda könen) har gråtit ut på mina axlar genom åren, och jag har desperat försökt tala förstånd med vänner vars dåliga självförtroende eller ointelligens har lett till promiskuösitet eller destruktiva relationer.
Jag kan inte rädda våpen på teveskärmen (och BEVARE MIG VÄL för att ha någon av dem ens i yttre bekantskapskretsen), och blir således en åskådare.
Jag äter mina popcorn med smörsmak framför tragedin i alldeles för många akter, ser de snart medelålders kvinnorna och mannen (eller alltså, den empatiskt omogna gossen, pojken) fälla mitt förtroende för mänskligheten 2018 ned i leran som en lösögonfrans rasar under en rosceremoni.
Och produktionen bakom, de filmar olyckan, frågar sensationslystet de utsatta hur det känns, skrattar elakt åt de avklädda, oskyddade, jämförda, bedömda, ratade.
Egentligen är vi lika jävliga allihop, men jag intalar mig att jag i alla fall lär mig något av upplevelsen, om inte annat så något om absurditet, om skönhetsideal gone wrong och om att en del människor aldrig blir äldre än fjorton i huvudet.
Och jag sörjer det, så klart.
Är inte lika empatilös som TV4-producenterna.
En kvinnoföraktande man i uniform.
Men…
Har fäst den här magneten på kylskåpet.
”Det enda vi med säkerhet vet om de döda, är att de har varit som vi, och att vi ska bli som dem”
En arbetskamrat ställde under en allmän diskussion en hypotetisk fråga till mig, och jag svarade blixtsnabbt.
-Om du kunde få veta på förhand exakt hur långt ditt liv är, skulle du vilja veta det?
-Ja!
Jag gjorde ett fånigt onlinetest för några år sedan, och det nedslående resultatet, att ”my life expectancy is a bit less than others” eftersom jag skiftarbetar och äter kött, gjorde mig så illa till mods att jag har sparat screenshoten i mobilen, som en påminnelse om min egen sårbarhet.
Försöker jämka det deppet med utlåtandet från min senaste hälsokontroll, vid vilken läkaren konstaterade att jag är vid utmärkt god hälsa, men det hjälper bara ibland.
Tänker mycket på döden, faktiskt.
På livets själva grundförutsättning; dess sårbarhet.
”Man ska leva så att man blir vän med döden” sa en författare vars livsverk ligger mig varmt om hjärtat, och jag försöker verkligen att ta vara på varje värdefull minut.
