Välj en sida

Om blott en dag eller två, så håll till godo ändå…

I natt när jag var uppe och matade baby kom jag att tänka på vad en kollega jag delade arbetsplats med i ungdomen sa om moderskapet en gång när vi nattpratade i telefonen.
Jag skrattade till åt minnet, och gjorde en snabb googling på det ovanliga namnet.
Avliden.
För bara några veckor sedan, strax innan en annan kollega gick bort, också alldeles för ung.
Det var många år sedan vi talade med varandra, men det sopade ändå till mig i solar plexus.
Vi lever och vi dör, men varför går så många alldeles för tidigt?
Det är Teodicéproblemet i sin renaste form, och den enda ”mening” jag kan finna, till och med när jag gräver djupt i min kristna tro, är att man ska ha vett att vara tacksam för sitt liv och rädd om sin hälsa, skilja på stora och små problem (även om det sistnämnda kan vara svårt, för att inte säga jättesvårt).
Jag försöker att tänka på det.

Kreativiteten

Jag läser Björn Skifs självbiografi Mitt liv som scengångare,
Den är ganska kul, men mest intressant fann jag anekdoten om när Benny Andersson bjöd hem några kompisar för att ”kolla på hans nya synt” efter en utekväll.
Citerar helt fräckt med en e-boks-screenshot nedan.

Vilken underbar inställning!
”Det kommer nytt hela tiden.”
För så är det ju.
”Man är aldrig bättre eller sämre än sin senaste text” är en sanning jag brukar försöka hålla mig i, och ibland, i tillfälliga självförtroendekriser, är det enda som hjälper att skriva nytt, jobba framåt.

Just nu skriver jag på vad som förhoppningsvis blir en uppföljare till 27 i mina skor, och det flyter ganska bra, ser ut att bli något just nytt.

Tankarna på oliktänkande

-JAG VILL VETA HUR DU TÄNKER, vrålade en mycket aggressiv man jag råkade ut för i arbetslivet en gång, och trots att det efterföljdes av specifika hot, direkta personliga påhopp och ganska obehagliga utsagor om hur jag skulle få ångra det helt logiska beslut jag hade fattat i linje med mina arbetsuppgifter vid tidpunkten, är det just de orden jag minns tydligast, kanske för att det var så uppenbart att mannen inte alls ville veta hur det var tänkt, utan skrämma och störa mig i min yrkesroll, försöka få mig att ta tillbaka beslutet som han ansåg obekvämt för sin egen del. (Det funkade naturligtvis inte, och några dagar senare gjorde den verbala våldsmannen sig ännu löjligare, när han vägrade att tillstå både vrålen och hotelserna, trots ett stort antal vittnen och så att säga teknisk bevisning. Det tenderar att vara så, med de mest högröstade av gaphalsar, att de visar sig sakna både ryggrad, det man brukar kalla stake och den tidigare visade konfrontationslustan när käften har gått som värst en stund.)

Det är svårt ibland, att förstå hur andra människor tänker.

Särskilt om man inte ens försöker.

Men om man ägnar lite tid och energi åt att observera och reflektera, och verkligen VILL veta, kan man komma andra människors motiv på spåren, lista ut vad i deras bakgrund, livsstil och allmänna inställning till livet som gör att de beter sig som de gör.

Selfien ovan fotade jag den 1 mars 2015 när jag satt i ett trapphus på Birger Jarlsgatan och väntade på en kompis jag umgicks ganska mycket med just då, medan jag återhämtade mig efter en njuroperation och började tänka på att producera böckerna om Tebbe.

Jag minns hur tanken på ”27 i mina skor” också vaknade ungefär då, även om den började ta form i ett textdokument först något år senare, sedan låg vilande så att säga i byrålådan ett tag.

Jag var tvungen att lära känna de påhittade karaktärerna innan jag färdigställde texten, FÅ VETA HUR DE TÄNKER, och liksom lyssna in dem, finna svar på frågor om deras liv och leverne.

Det är nog favoritfasen i skrivandet för mig, när jag bara just bygger karaktärer och handling, strövar omkring med ett särskilt utvalt soundtrack i lurarna och hittar på en historia för att så småningom kunna berätta något som är sant i en roman.

Jag är i den fasen igen nu, och trivs så bra.

Och jag är de facto intresserad, vill verkligen veta hur de fiktiva karaktärerna jag skriver om TÄNKER och varför, särskilt när de befinner sig långt ifrån min personlighet och mina åsikter.

Jag tror att det är avgörande för skrivande människor, utöver en trevlig egenskap hos folk i allmänhet.

(Förresten har jag ännu en kul anekdot på temat gapiga män som får skämmas för HUR DE TÄNKER, som ni kan läsa här om ni vill.)

Blogglista 2020, en slags årskrönika, eller i alla fall sammanfattning i stora drag…

Sedan flera år tillbaka publicerar jag alltid en ”nyårslista” här på bloggen, besvarar samma frågor som jag har snott av någon annan med hjälp av Google någon gång för länge sedan.
Det är inte ens december ännu, men jag är verkligen redo för ett nytt år, så jag tjuvstartar och lägger ut den årssammanfattande intervjun med mig själv redan nu.
Vore kul om ni som läser ”snor” listan och besvarar frågorna för egen del, taggar mig där ni publicerar så att jag får läsa om ert 2020!

Beskriv året med tre ord!
Bästa jobbigaste året.

Vad var det bästa som hände under 2020?
Att familjen blev större.

Vilka resor har du gjort under året?
Bara Hong Kong.

Bästa köp?
iPhone och Apple Watch av nya modellerna som kom i november. (Båda blå!)

Vilka har du umgåtts med mest?
Min man och ett fåtal nära vänner, precis som vanligt.

Har det skett någon stor förändring under året?
Föräldraskap.
Föräldraledig.
Inga semesterresor.

Något du ångrar?
Nä.

Låtar som kommer att påminna dig om 2020?

Mozarts fjärde symfoni.

Höll du några nyårslöften?
Alla.

Saknade du någon?
Min man när vi inte var tillsammans.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Har oroat mig mycket men samtidigt känt mig väldigt lyckligt lottad.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hämtmat/hemlevererad restaurangmat, Appleprodukter och babykläder. (Ja, min baby behöver pyttesmå sneakers och Uggstövlar innan hen kan gå! Nästa fråga…)

Vad är planerna inför 2021?
Vara morsa.
Skriva ny bok.
Arrangera tidernas festligaste barndop (i kyrka, det är viktigt för mig, inga töntiga ”namngivningsceremonier” här inte!) så fort Coronakaoset är under kontroll.

Tycker du att du gjorde något riktigt bra under 2020?
Födde barn.
Återhämtade mig blixtsnabbt efter det och påföljande blindtarmsoperation trots stor blodförlust (blodvärde 71 och ej mätbara järnnivåer vid uppvaknandet), utan transfusion.

Vad ska du tänka på inför 2021?
Att bevisligen överlever jag det allra mesta, och är inte så klen som jag i perioder har trott.

Vad vill du säga till dig själv inför 2021?
”Det är lugnt, don’t panic!”

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Födde barn, skrev kontrakt med etablerat storförlag, tappade tron på Socialdemokraterna och hela vänsterblocket. (Överväger just nu Kristdemokraterna i valet 2022.)

Vilka länder besökte du?
Bara Hong Kong.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrattat, ätit.

Bästa minnet från 2020?
Allt som har med barnet att göra. De första, nervösa ultraljuden, gratulationerna som regnade över mig när jag berättade, hens ankomst, hens närvaro, hens första av allt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020?
Chillade. Åt hamburgare.

Favoritprogram på TV?
Advokaten, Född 2010, Ulven kommer.

Ett datum du alltid kommer att minnas?
Coronautbrottet, barnets födelse (duh) och dagen när jag signade med Lindhardt og Ringhof. (Den 12 mars, konstigt nog, ett datum som historiskt sett ofta har inneburit nya jobb för mig.)

Vilka var dina favoritlooker under 2018?
Hasade mest runt i någon enkel klänning eller träningskläder.

Hur skulle du beskriva din stil i år?
Pauserad. Med munskydd.

Vad fick dig att må bra?
Min man och vårt barn. Skrivandet. Ibland arbetslivet i allmänhet.

Största besvikelsen?
Coronapandemin och hur delar av mänskligheten har hanterat dess konsekvenser.

Vad ser du mest fram emot år 2021?
Coronavaccin, Norrlandsvandringar med älskade ungen i sele på magen, sommarens utflykter i Stockholms skärgård.

Vad har du för förhoppningar inför 2021?
God hälsa för mig och mina närmaste, ett fortsatt stimulerande yrkesliv.

Det ska fan vara arbetare

Sedan en tid tillbaka tillhör jag en organisation som heter Arbetarskrivare.
Det har alltid känts viktigt för mig att skriva om klass, att inte hymla om hur förutsättningarna för en Andersson som råkar vara en första generationens högutbildad skiljer sig från den räkmacka Lidingöbruttorna kan glida fram på, och alltid sätta ord på det jag upplever som orättvisor och missförhållanden.
För min del innebär det ofta att jag skriver om arbetslivet, om relationerna mellan människor som delar arbetsplats och därmed tillbringar större delen av sin vakna tid tillsammans.
Det kan kosta ibland, att vara en nagel i ögat på någon som inte kan argumentera utan bara vill tysta andras uppriktighet, men det innebär egentligen bara ytterligare en drivkraft, ännu ett skäl att texta om vad man ser, hör och upplever, när man är en som kan, äger förmågan att uttrycka sig, som ingen någonsin kan ta ifrån en.

Jag ser det inte bara som en del av mitt yrkesval, utan som ett kall, något som är omöjligt att avstå, och jag känner stolthet över hur jag aldrig har tummat på min egen eller någon annans integritet, alltid har förmått stå fri och självständig, texta och tala utan hämningar men med det kontrollerade uttryck som skiljer en skrivande människas konst från en gapig kärrings vredesutbrott.

Född 2010 på SVT Play får mig att tänka på första meningen i Tolstojs Anna Karenina

Fastnade från första sekund i SVT-dokumentärserien Född 2010, som följer åtta familjer som födde barn just 2010, och ser fram emot det nya avsnittet som kommer idag.
Serien innehåller bland annat en djupt osympatisk familj i Stockholms innerstad (ett talande exempel för pappans personlighet: ”jag har ju två barn sedan tidigare också… Tre! Jag har tre barn sedan tidigare”) vars självgodhet (talande exempel för mammans personlighet: står med sin baby i en sele på magen och leder någon slags träningspass, konstaterar hånfullt att ”en del mammor sover bort mammaledigheten”) förmodligen skulle ha retat gallfeber på mig innan jag själv blev förälder, men nu mest gör mig bedrövad, ledsen å de oskyldiga barnens vägnar, som får lära sig att leka på en kyrkogård, gunga på staketkedjorna mellan gravarna, de dödas heliga viloplats, för att deras dryga gym-morsa inte orkar gå med dem till lekparken.
De engagerar mig, liksom en nästan parodiskt hippieflummig familj som ammar kidsen ända upp i skolåldern och sparar placentan i en påse på diskbänken efter att ha fött barn i vardagsrummet (med hela familjen närvarande), vilka jag inte kan bestämma mig för om jag beundrar och respekterar eller är lite rädd för, äcklad av.
De andra familjerna bjuder också på intressanta insikter i det liv som är andra människors, långt ifrån mitt eget, men jag fortsätter att följa främst för de två ytterligheterna.
Och jag tänker på vad deras barn ska bli för slags vuxna, vad de får för förutsättningar när de äntrar vuxenlivet formade av sina föräldrars (verklighetsfrånvända?) ideal och (bristande!) moral.
Det är en alldeles fantastisk dokumentärserie SVT har producerat, se den på SVT Play om du inte redan har gjort det!

Man får se ett beskäftigt Lundabarn med en arbetslös mamma som är ideellt engagerad i Moderaterna också (han är en riktig höjdare när han är runt tre-fyra år och härmar politikermorsan genom att stå bredbent med armarna i kors och slänga ur sig osammanhängande floskler och tomma ord, precis som hon) och flera andra familjer som får mig att reflektera över hur viktigt det är att public service visar sådana här ”direkt-ur-verkligheten”-reportage, men hur känsligt det samtidigt är att exponera barn för en dömande publik.
Jag anser till exempel att den egoistiska karriärkvinnan som ”skaffade barn på egen hand” men sedan förlitade sig på sina åldrade föräldrar för mer än halva vårdnaden om barnet borde ha adopterat en baby som redan fanns och behövde henne i stället för att reproducera sig med sälj-spermier i Danmark, och den här serien ger mig verkligen vatten på mina kvarnar i fråga om väldigt många av mina åsikter som rör föräldraskap och familjeliv.
Barn väljer inte sina föräldrar, men de blir oftast i mycket hög grad som dem, och utifrån vad vi kan se i Född 2010 står vi om ungefär tio år inför en ny vuxengeneration som bara känner jaget, inte omvärlden eller samhällets behov av alla människors samarbetsförmåga, empati och allmän anpassning.

Två decenniers värde

Jag skriver på en ny grej.
Och det slog mig, när jag flikade in en tidsangivelse i en bisats, att jag har varit i arbetslivet under tjugo års tid.
Vid sidan av studier, på deltid, i början, men ändå. Tjugo år.
Genom recessioner, högkonjunktur, kriser och goda år. Jag har sett säsonger skifta, trender komma och gå, chefer och kollegor av olika slag slå sig för bröstet respektive stryka längs väggarna.
Och jag har i runda slängar fyrtio år kvar av arbete.
Jag räknade ut vad jag har tjänat hittills, i kronor och ören, och hur mycket jag har betalat i skatt.
Exakt hur mycket utbildningen (tre olika universitet efter gymnasiet utöver kortare yrkesutbildningar i Sverige, Danmark och USA) kan sägas ha kostat respektive varit värd.
Siffror.
Bokstäver.
Ett arbetsliv.
Jag känner att jag lever när jag skriver, precis som jag inser att jag verkligen har levt, också i de perioder när livet var enbart arbete.
Jag skriver och skriver mig genom livet, og det er i grunden saa hyggeligt, för att citera vad en gammal dansk poet skrev i ett helt annat sammanhang.

Illustrerar det här inlägget med några bilder från 2009 som dök upp vid research.
Det hände mycket det året. Också.

Jul igen

Jag älskar alla Sophie Kinsellas böcker, särskilt de som handlar om Rebecka Brandon, och den senaste i serien, Bara en gång om året, rekommenderas för alla som vill ha lite julmys i chicklittversion.

Och trots att det är nästan en hel månad till advent har jag förberett lite mer julig lyssningsläsning i min Storytel-app, med bland annat Julen enligt Julia och Till jorden steg ner.

I övrigt kulturkonsumerar jag i vanlig ordning mina favoritjulkalendrar (Tjuvarnas jul och Selmas saga) under december månad, och håller mig naturligtvis med en chokladkalender.

Det är viktigt med traditioner!

Utan intriger och övertramp

Jag har verkligen snöat in på att spela schack i appen Chess.com sedan en tid tillbaka.

Jag spelar endast blixtschack med fem minuter som tidsgräns, och är blott en medelmåtta, men finner stor glädje i att klura ut de bästa fällorna för motståndaren, drömmer ibland på nätterna om särskilt raffinerade drag.

Mitt alias är Double Echo Alfa, och det är fritt fram att utmana mig!

Häshtägg formsvacka? Jag skyller min tillfälligt dalande rating på faktumet att jag ibland tvingas överge partier i förtid numera, när jag är behövd av min älskade avkomma.