”Wish me happy landing, all I gotta do is jump!”

Hemma i Solna igen.
Landade sent igår kväll, via Bangkok och Zürich med Star Alliance-trion Thai, Swiss och SAS.
Hann se både nya Aladdin och gamla hederliga 27 Dresses på vägen, äta god mat och ganska mycket godis, ljuvligt god Mövenpickglass som den vänliga besättningen försåg mig med i en aldrig sinande ström.
Idag ska jag mest landa lite här i själva hemmet också, och styra upp lite textfix, ringa några samtal.
”Nu börjar hösten” skrev en kollega i ett mejl, med en upprymd emoji i ämnesraden, och jag svarade ”point of no return” med utropstecken och lycklig emoji.
Känner mig taggad, peppad, laddad.

(Rubriken snodde jag ur en av filmerna, ni kanske känner igen den?)

Höstkänning

Råkade se en bild på Maryl Streep (som verkligen åldras med värdighet) i en stickad off-shouldertröja, och fick akut höstlängtan (föredrar alltid höst- och vinterkläder framför shorts och sandaler), föreställde mig att jag kanske också skulle kunna passa i en sådan tröja, lite nonchalant hängande ned på ena överarmen.

Möjligen har jag fel, men då är det ju bra att Zalando har en generös returpolicy…

Ser fram emot att möta upp de här tröjorna från Tyskland, som kommer hem till Solna ganska exakt samtidigt som jag.

One night in Hong Kong

Ikväll besökte jag och min man stadsdelen Tai Hang för att bevittna den traditionella drakdansen, som är en årlig tradition avsedd att skydda staden mot otur.

Jag blev alldeles för uppfylld av upplevelsen för att få till några bra bloggbilder, men filmade lite som man kan se på min Instagram (evaemmaandersson), och hade en fantastisk kväll i hettan nära den långa brinnande drakkroppen, i ett moln av rökelse som gjorde mig lätt yr.

Visste ni förresten att många av Hong Kongs högsta byggnader har ett hål i mitten av huskroppen? Det är för att drakarna ska kunna flyga genom där på sin väg mellan havet och bergen, sprida positiv energi till alla i huset. Jag gillar det!

Tyvärr ser jag inget slut på häxerierna inom den närmaste framtiden…

I Taiwan shoppar de flesta edgy modeplagg och teknikprylar, rosa kollegieblock med Hello Kitty och alldeles för ungdomlig makeup.
Jag köpte några Uniqlo-tröjor och en kristallkula på fot.
Har alltid velat ha en sådan, och tycker att det adderar viss mystik till den att jag köpte den på en marknad i Taipei.

(Vet inte om jag ens behöver säga det, men jag tror alltså inte att man kan se framtiden i en glaskula. Det är bara mysigt att titta på den när den snurrar, och att hålla den i handen när man tänker. Och så kommer det att se snyggt ut när jag ställer den i vardagsrumsfönstret hemma i Solna.)

På tal om factfulness får ni gärna ta del av det här inför min hemkomst, till ett av mina hem i världen

Jag skrev en text för ett tag sedan, to whom it may concern…

FÖR DET ÄR SÅ JÄÄÄÄVLA IRRITERANDE MED FÖRBIPASSERANDE SOM VILL LÄGGA NEGATIVA KOMMENTATORSPÅR PÅ ENS EGET VÄLDIGT HÄRLIGA OCH ROLIGA LIV UTAN ATT HA EN JÄÄÄÄÄVLA ANING!!!

Inte går det någon nöd på mig i 33-graders-hettan, inte! Särskilt inte sedan vi flyttade till ett hus som har swimmingpool.

Hemma bäst, och hemma är Hong Kong utöver Sverige nu, under några år framöver. Lucky me!

Klarade inte av det

Jag hade inte tålamod att vänta in Emma Hambergs Resten av allt är vårt tills jag kunde uppleva den som pappersbok, som planerat.
Lyssnade på den i Storytel, inläst av Emma själv.
Och fy fan vad bra den var.
Ni får ingen mer utförlig, insiktsfull eller intelligent recension än så av mig, tyvärr.
Men ni får rådet att läsa den. Eller lyssna på den. NU!
För fy fan vad bra den är.

Om man har varit i Taiwan, har man varit i Kina då?

Det tar bara lite mer än en timme att flyga till Taipei från Hong Kong, och det gjorde jag och min man för några dagars semester.

Vi besökte Lungshan Temple (oklart om man ska stava med O, ”Longshan Temple” eller inte) och Taipei 101, kollade kläder i det mycket speciella modedistriktet Wufenpu (massor av snygga grejor, men jag köpte inget eftersom storlekarna tyvärr inte passar en bredhöftad skandinav) och åt sushi på Taipei Fishmarket.

Vi strövade (och åkte lokaltrafik, jättesmidigt och häpnadsväckande billigt) hand i hand och hade det allmänt bra, tyckte verkligen om staden båda två, njöt av den lokala specialiteten ”shaved mango” vid flera tillfällen. (GOTT!)

Vi bodde här (fantastisk takpool!), och en av kvällarna tillbringade vi på Huaxi Street Night Market, där man kan äta konstig mat om man är modig (som min man, som med stor glädje äter ALLT och alltid överlever, medan jag är övertygad om att jag skulle avlida i akut matförgiftning i samma sekund som jag skulle närma mig ormsoppa och andra exotiska påhitt), annars köpa mobiltillbehör och andra teknikprylar för några ören, roa sig med arkadspel precis som många vuxna ur lokalbefolkningen. (Vi försökte fånga en jätte-Hello Kitty med en sådan där griparm men misslyckades. Tur, för den hade nog behövt ett eget säte på flygningen hem.)

De flesta som bor i Taipei tar sig fram på vespa, och trafiken är ganska hetsig.

I övrigt är staden föredömligt ren och framkomlig, och vi mötte idel vänliga och trevliga representanter för lokalbefolkningen, trots att inte alla talade engelska.

Jag fotograferade en intressant liten ”ruta” som finns på tunnelbanestationernas golv, för att uppmuntra ensamåkande kvinnor att välja den sista vagnen i tåget, som är bemannad med konduktör, på kvällen.

Och balanssystemet inne i tornet Taipei 101, ett tungt klot som svänger omkring i långa vajrar och parerar vinden, eftersom jag är fascinerad av den sortens teknik.

Jag tyckte mycket om Taipei, som var ungefär 33 grader varmt dygnet runt, och ett hett tips för besökare är att svänga förbi den japanska klädbutiken Uniqlo, där man kan fynda deras välkända plagg till ungefär en femtedel av de europeiska priserna.

På vägen hem flög vi med ett av Eva Airs Hello Kitty-flygplan, men det har jag berättat om i ett eget inlägg HÄR.

Är jättenöjd med vår Taiwanresa, och måste erkänna att en del av de insikter som landade hos mig i samband med att jag började ta del av familjen Roslings folkbildningsprojekt sjönk in på riktigt först nu.

Såg ingen som inte hade mat på bordet.

Den rosaskimrande drömmen

Har länge drömt om att flyga med ett av Eva Airs Hello Kitty-plan, och idag hade jag den stora förmånen att få göra det.

Bjuder på upplevelsen i bilder nedan.

Checkin.

Goodiebag!

Gaten.

Biljetten.

Planet.

Min plats.

Maten.

Till och med spypåsen var rosa! (Men vem skulle kunna bli flygsjuk på ett så mysigt och gulligt plan, omtänksamt uppassad av en besättning i volangförkläden, undrar jag?)

Lovar att berätta mer om min vistelse i Taiwan lite senare.

Själva flygandet hörde verkligen till höjdpunkterna!

När man är 35 och står mitt i babyboomen

Jag är fortfarande på härlig semester i Taiwan, men bloggen på EvaEmma.com vilar aldrig, så det här inlägget innehåller en text jag skrev för några veckor sedan, sparade till just ett sådant här tillfälle.

Enjoy!

Jag har redan upprört jättemånga av er med den här texten om fosterdiagnostik, den här texten om surrogatmödraskap och donerade ägg och diverse andra åsikter jag hyser om föräldraskapet, men jag har ytterligare några saker att säga i ämnet.
Och jag vet att flera av er kommer att klippa till med ”sådant där förstår man inte om man inte har barn själv” eller fnissa ”vänta du bara”, men… Läs hela texten! Please!

1. Det är sinnessjukt att filma och publicera sina förlossningar.
På riktigt.
Sinnessjukt.
(När jag hörde av en kompis att en storbloggare hade filmat och broadcastat hela sin födsel, med hela sitt nakna underliv facing bloggkameran höll jag på att trilla baklänges.
”Är ingenting privat längre?” vrålade jag som en gammal tant, innan jag tänkte tankar som ”fint att avdramatisera kvinnokroppen” och ”ge en mer naturlig bild av att föda barn än alla romantiserade, lätt pannsvettiga Netflix-tjut”.
Och sedan såg jag den där videon, för att bli av med den mardrömsbild jag gick omkring med på näthinnan, av en söt bloggflicka som skrevar spånigt mot youtube med tankarna snarare på ”fler klick, mer uppmärksamhet, fler lajks” än ”friskt barn med så sund nedkomst och liten blodförlust som möjligt please”.
Och sedan såg jag av rent skamlig nyfikenhet en av de ”unga mammorna” ur Viafrees läskiga realityserie puffa sig i håret sneglande i selfiekameran på förlossningsavdelningen och med en dåres självupptagenhet och obefintliga respekt för allt i hela världen tala om att hon ville äta Alvedon och skjuta upp förlossningen några timmar, tills hon hade fått vederbörlig uppmärksamhet. Också sinnessjukt. Och vad jag hade velat se på film är vad vårdpersonalen, professionella människor med dyrbar tid, tyckte om att behöva agera kamerahållare och vänta tills den blivande modern i fråga som tog upp plats på deras avdelning för andra blivande mödrar med vettigare prioriteringar, tyckte att hon hade lust att leverera och såg tillräckligt bra ut i håret. På huvudet.)

2. En babyshower ska man inte ordna själv.
En ”babyshower” är en amerikansk tradition som innebär att en blivande förälder överraskas av sina vänner som vill ”shower with gifts”, det vill säga hälla presenter över sin kamrat.
Det är en tradition som underlättar för blivande föräldrar som har det tufft ekonomiskt, eftersom bekantskapskretsen kan skramla till de dyraste inköpen, som barnvagn eller liknande, och det är meningen att den som får gåvorna ska bli just ÖVERRASKAD av sina närståendes generositet, gråta glädjetårar över ”the diaper cake” (sjukt äcklig grej btw) och ”inte ha anat nåååånting”.
Om man själv bjuder in till en ”babyshower” säger man ”hej, kom hit och ge mig en present för det förväntar jag mig”, och bevisar i samma sekund att man inte kommer att kunna ge sitt barn någon som helst uppfostran i fråga om vett och etikett.

3. Man ska inte döpa barn medan de är kvar i livmodern.
Förklaring överflödig.
Man kan naturligtvis ha namn som man tycker om, överväger att överväga att döpa sin kommande unge till, men det är sååååå SKUMT att ha en fix och färdig identitet för något som ännu bara är en cellklump och kanske inte ens blir till människa eller den människa man har tänkt sig i sina rosaskimrande flickdrömmar.

4. Det här med att nyblivna föräldrar får något religiöst i blicken och säger att ”ingen som inte har upplevt det här kan förstå”, det är… Jag vill egentligen säga SINNESSJUKT igen, men gillar inte att upprepa mig, så jag säger VANSINNIGT i stället.
Det finns massor av grejor som är svårt att föreställa sig om man inte har upplevt det.
Cancerbesked, nödlandningar med flygplan, att utföra hjärt- och lungräddning på någon som har fått hjärtstillestånd, att förlora en närstående eller att drabbas av en depression till exempel, för att nämna några ganska ”vanliga” saker.
Men de allra flesta som har en normal intelligens med tillhörande inlevelseförmåga kan ändå göra sig en bild av upplevelsen, står inte helt som gapande apor och saknar insikt.
Det är därför underligt och ohövligt att som nybliven förälder gå omkring med ett skenheligt leende och bete sig som om man hade uppnått den högsta buddhistiska sanningen, fått veta en stor hemlighet bara för att man har förökat sig, något som både guldfiskar och kossor klarar av.
Att säga ”vänta du bara så får du se” är minst lika ohövligt, eftersom det antyder att man utgår från att alla andra vill ha något som man själv har. Så är det naturligtvis inte alltid. (Även om jag har hört småbarnsmorsor med sömnbristen och sin dåliga planering avspeglad i alla aspekter av sitt liv säga saker som ”men guuu vad du kommer att ångra dig som inte skaffar barn” och ”det kommer att vara jättetråkigt för dig att vara ensam sedan när du blir äldre”. Konstiga grejor att säga, alltihop.)

Sammanfattningsvis antar jag att hela min poäng med den här texten är att plocka ned alla gravida och nyblivna föräldrar på jorden igen.
Ni lyser inte av en särskild rättighet att tala ned till andra, dra till er extra mycket uppmärksamhet och dela med er av alldeles för privata och ofräscha detaljer ur era kräkäckliga liv.
Och jag måste bli bättre på att stoppa kvinnor som pratar moderkaka, antal stygn och spädbarnsförstoppning med mig helt oprovocerat.
I alla fall inte väja för att kommentera.
”Tyckte du att det var jobbigt att vara gravid? Vad nervklen du måste vara! Och om ditt barn har ont i magen har du nog gjort något fel i hanteringen, du var kanske inte redo att bli mamma, saknar tillräcklig intelligens för att ta hand om en annan människa. Va? Trist att få höra en privat åsikt, en insiktslös och ganska ointressant personlig iakttagelse du inte ville höra? Åh, jag vet PRECIS hur det känns! DET kan vi prata om i stället!”

Om inte budskapet går fram då heller kan jag ju alltid börja prata om min senaste mens, om kramperna jag genomled (det gjorde OBESKRIVLIGT ont och strålade nedåt ljumskarna till), hur konsistensen på de lossnade slemhinnorna var, kanske visa en bild, sucka lyckligt och säga ”men INGEN som inte har mens varje månad just nu kan förstå vad jag pratar om, du borde inte ha avbrutit den här möjligheten för dig att känna dig som en riktig kvinna varje månad, du kommer verkligen att ångra dig när du blir äldre och dina barn och ditt liv är ännu jobbigare”.