Jag har alltid älskat kastanjeträd.

På hösten plockar jag de taggiga frukterna de fäller, skalar fram den blanka kärnan.

Tycker om att hålla i kastanjenötter, spara dem i jackfickor och lite här och där i mitt hem, använda dem som stressbollar.

Jag har läst att det är bra att lägga dem i hyllor och på fönsterbräden om man vill hålla sitt hem spindelfritt, men helst placerar jag dem så att de syns, eftersom jag blir glad av dem.

Igår planterade jag till och med en kastanjenöt i en kruka i köksfönstret, hoppas på ett spirande träd inom kort.

Hela världen, eller i alla fall hela internet, svämmar över av människor som försöker göra sig roliga.
Jag är generellt svårroad, kräsen vad gäller både standup, komediserier och de lustigkurrar man kan springa på IRL, men det händer ibland att jag finner tillfälle att börja dårskratta på det där sättet att jag har svårt att sluta, även om jag är ensam och nås av lustigheterna från skärmen.
För några dagar sedan upptäckte jag Instagramkontot tidningenstarlet, och fastnade mer eller mindre hela kvällen, skrattade högt flera gånger och började skicka favoriter till kompisar.

Det är en sak att uppmärksamma något roligt, som en otidsenlig serietidning med stereotypa klyschor och platta dialoger, och en helt annan att ha komisk timing och förmågan att få till en kul ”caption”, göra något underligt till något roligt med bara en kort kommentar, och i det avseendet är kvinnan (?) bakom Instagramkontot tidningenstarlet ett geni.

Klicka er in och följ ett stycke svensk populärkulturhistoria med fyndiga texter, ni kommer inte att ångra er. (Särskilt inte om ni hade Starlettidningar i er ungdom, som jag och mina systrar, som bråkade ganska livligt om vem som skulle få färglägga vilka serier.)