Tom Alandhs julkalender

Jag blir så berörd, för att inte säga gripen, fullständigt uppslukad, av Tomtens minnesluckor, Tom Alandhs julkalender för vuxna på SVT Play.

Kan ofta gå och tänka på levnadsöden jag sett i olika dokumentärer, undra hur människorna vars liv jag fått en ögonblicksbild av har det, om de lever, hur de lever.

Att få svar genom Tom Alandhs uppföljningar är som julafton, typ.

Men det finns alltid någon som behöver dig!

Om du vill ge bort en julklapp till någon men inte har någon direkt uppfattning om vad personen i fråga önskar sig eller behöver finns det risk att julklappen blir ganska dålig. Inte tillräckligt personlig, omtänksam eller rolig.

Då är det en bra idé att ge personen ett bevis på att pengar har skänkts i hens namn till Läkare utan gränser eller UNICEF.

Personligen har jag valt Stockholms Stadsmission för min julklappsshopping i år. Främst för att jag tycker att det är fint med deras gåva ”Fritidsaktivitet” som ger ett barn vars föräldrar saknar ekonomiska förutsättningar för att ge hen fritidsaktiviteter som fotboll, hockey, ridning eller innebandy chansen att delta i en idrott eller annan hobby på samma villkor som alla andra.

Sorg och tröst

Nu har jag nästan lyssnat färdigt på Karin Alvtegens inläsning av Dina brev lägger jag under madrassen, den samlade brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Sara Schwardt som jag har bloggat om tidigare och tycker mycket om eftersom den går in under skinnet på två mycket intressanta människor och vad de har att säga varandra.

Det gör så ont i mig när barnet som börjar skriva till den berömda författaren berättar hur dåligt hon mår, hur jobbigt hon har det med allting, och flera gånger får jag påminna mig om att Sara Schwardt är en vuxen kvinna nu, en stark och handlingskraftig författare som lever och verkar i Smålands skogar. Måste tänka på det för att inte deppa ihop alldeles och bli tvungen att byta till en annan, mer glättig Storytelbok, men sedan följer, på barnets olyckliga rapporter från en rörig och otrygg barndom, tröstande ord utan medömkan från en femtio år äldre kvinna, som talar till barnet och senare tonåringen, den unga vuxna kvinnan, som till en jämlik, lugnar och tröstar genom att vara rationell och odramatisk.

Det är en väldigt fin bok, och Karin Alvtegens röst förhöjer upplevelsen.

Lyssna på den i er ljudboksapp, om ni inte har gjort det!

Nyårslöfte 2020?

Ibland när jag har tagit en selfie att använda tillsammans med en text på Facebook eller Instagram låter jag bli att publicera den för att sjalen eller kragen inte döljer halsen tillräckligt.

Det är väldigt löjligt av mig, och något jag borde ha vuxit ifrån för länge sedan.

Min dinosauriehals är min ensak, som jag får visa upp hur mycket jag vill.

Ska bli bättre på det.

Det bästa jag har läst i år?

Tålamod har aldrig varit min dygd, så när jag hörde talas om Bill Brysons bok Kroppen, en guide för dig som bor i den skrev jag inte upp den på min önskelista och väntade till julafton.

Googlade inte ens efter det lägsta priset och beställde den online, utan sprang till närmaste bokaffär och haffade den genast.

Slukade den i ett sträckläsningsmode jag inte haft förmånen att njuta på ganska länge, och är beredd att utse den till det bästa jag har läst under 2019, tillsammans med Sophie Kinsellas senaste.