Stackars dumma som hamnar i klorna på elaka…
Jag har fortsatt att följa svenska Bachelor 2018, trots att jag är helt införstådd med konceptet, att det är ett iskallt spel för galleriet med ointelligenta människor och deras sköra känsloliv som lyckligt ovetande insats.
Det skulle vara så lätt för mig att ryckas med, att skriva om deltagare som ser ut EXAKT som Homer Simpson skulle göra med lite läppinjektioner och lösögonfransar, raljera över dramatjejen med kärringsnipig mun och sådan där tröttsam kaxighet som blixtsnabbt förbyts i tårar inför minsta motgång, dra hela visan om vilken jävla LOSER den utvalde drömprinsen framstår som, men det tänker jag inte göra i just det här inlägget.
Jag vill skriva något om produktionen bakom bimbovåpen och spåniga killen.
Männen och kvinnorna som räknar pengar, smygfilmar de mest ångestladdade tårar, zoomar in på billigt naket kött vid solig pool och brutalt ytliga avvisningar.
De profiterar på kvinnor (jag skrev nästan ”unga” kvinnor, men ingen av damerna i det här programmet är tillräckligt ung för att åldern ska ursäkta deras världsfrånvända självupptagenhet, brist på ambitioner och ovärdiga köande till och kivande om, samsande om, en skäggfjant utan moral) som saknar drivkraft och riktning i sina liv, som opererat och svultit sig sönder och samman, saknar självkänsla, mål och mening.
De driver hejdlöst med de dumma tjejernas naiva tro på att en kille med mjuka läppar ska rädda dem undan den innehållslösa misär de lever i, och tvingar dem att konkurrera, tävla, bitchfighta om och dela på uppmärksamheten från en minst lika korkad kille, fnissar och gnuggar händerna när det blir som allra mest geggigt sorgligt.
Jag skriver om dem, för att jag tycker att de är långt sämre människor än mig, som bara tittar på eländet, och bara lite bättre än skanksen och den hybrisstinna haremägaren framför kameran.
Jag tänker att det finns inte två, utan fyra olika sorters människor i världen.
Det finns de som vänder bort huvudet för att slippa se när de passerar en olycksplats, och de som stannar för att hjälpa till, rädda larma släcka.
Och det finns de som alltid är mitt i olyckan, vad den än gäller, ständiga offer, och det finns de som stannar och fotar, filmar, delar.
Jag brukar spontant vara en räddare.
Oräkneliga bimbos (av båda könen) har gråtit ut på mina axlar genom åren, och jag har desperat försökt tala förstånd med vänner vars dåliga självförtroende eller ointelligens har lett till promiskuösitet eller destruktiva relationer.
Jag kan inte rädda våpen på teveskärmen (och BEVARE MIG VÄL för att ha någon av dem ens i yttre bekantskapskretsen), och blir således en åskådare.
Jag äter mina popcorn med smörsmak framför tragedin i alldeles för många akter, ser de snart medelålders kvinnorna och mannen (eller alltså, den empatiskt omogna gossen, pojken) fälla mitt förtroende för mänskligheten 2018 ned i leran som en lösögonfrans rasar under en rosceremoni.
Och produktionen bakom, de filmar olyckan, frågar sensationslystet de utsatta hur det känns, skrattar elakt åt de avklädda, oskyddade, jämförda, bedömda, ratade.
Egentligen är vi lika jävliga allihop, men jag intalar mig att jag i alla fall lär mig något av upplevelsen, om inte annat så något om absurditet, om skönhetsideal gone wrong och om att en del människor aldrig blir äldre än fjorton i huvudet.
Och jag sörjer det, så klart.
Är inte lika empatilös som TV4-producenterna.
En kvinnoföraktande man i uniform.
Men…
Har fäst den här magneten på kylskåpet.
”Det enda vi med säkerhet vet om de döda, är att de har varit som vi, och att vi ska bli som dem”
En arbetskamrat ställde under en allmän diskussion en hypotetisk fråga till mig, och jag svarade blixtsnabbt.
-Om du kunde få veta på förhand exakt hur långt ditt liv är, skulle du vilja veta det?
-Ja!
Jag gjorde ett fånigt onlinetest för några år sedan, och det nedslående resultatet, att ”my life expectancy is a bit less than others” eftersom jag skiftarbetar och äter kött, gjorde mig så illa till mods att jag har sparat screenshoten i mobilen, som en påminnelse om min egen sårbarhet.
Försöker jämka det deppet med utlåtandet från min senaste hälsokontroll, vid vilken läkaren konstaterade att jag är vid utmärkt god hälsa, men det hjälper bara ibland.
Tänker mycket på döden, faktiskt.
På livets själva grundförutsättning; dess sårbarhet.
”Man ska leva så att man blir vän med döden” sa en författare vars livsverk ligger mig varmt om hjärtat, och jag försöker verkligen att ta vara på varje värdefull minut.
Självförtroendet och orden som hör dit
Jag är lite inne i en Ulf Lundell-period nu (igen).
Går in i en sådan mest hela tiden när jag får textkris och helt tappar självförtroendet, rackar ned på mig själv med hjälp av faktumet att min blogg mest handlar om skor och en eller annan film jag har sett.
Då behöver jag det där raka, okonstlade som ger mig hopp om mitt eget språks återhämtning, hjälper mig att ta krafttag med de större textprojekt som pockar på uppmärksamhet från mappen ”EE BLANDAD TEXT”.
Jag läser Sömnen, lyssnar på författarinläsningen av Vardagar och liveinspelningen Maria kom tillbaka, och jag försöker skriva.
Inte likadant, men på samma sätt.
Uppriktigt, okomplicerat, tufft och lite klumpigt ibland.
Jag identifierar mig med den sortens text. Sorten som man äger hela rätten till, gör till sin fullständigt egen och aldrig kan bli fråntagen eller kopierad i.
Och Ulf Lundells prosa och lyrik hjälper mig att få till den, ibland.
Inspirerar mig, övertygar mig om att det GÅR att skriva så där, så att det känns i diafragman hos läsaren, bara man orkar och vågar.
Såg en ganska gammal dokumentär om geniförfattaren för några dagar sedan, den dök upp på Youtube när jag letade efter något från någon av de livespelningar jag har tyckt bäst om, och jag fastnade för en grej som Ulf Lundells pappa sa i en kort intervjusynk.
Den spelades in när Ulf Lundell stod på toppen av sin karriär, fyllde jättearenor med jublande fans i alla åldrar, sålde miljonupplagor av sina böcker och dyrkades, uppskattades, nästan kramades ihjäl av massorna, och det är ingen far fetched gissning att pengarna trillade in i ganska stora mängder vid tidpunkten.
Pappan sitter rakryggad vid köksbordet i uppväxthemmet. Arbetarklass, hel och ren, med tydligt tal och stadig blick.
”Han har ju klarat sig ganska bra… Hittills i alla fall”, säger han, och de fyra sista orden kommer blixtsnabbt, som en besvärjelse, en ursäkt, ett illa kamouflerat ”men det vet man ju inte hur länge det varar, han kanske köar på arbetsförmedlingen redan imorgon bitti”.
Jag känner igen den reflexmässiga lilla friskrivningen.
Har den själv inbyggd i min Medulla Spinalis, och vågar aldrig säger aldrig slå mig för bröstet och säga fan vad bra det går, vad lycklig jag är och så jävla duktig jag har varit.
Det är alltid ”men vi får se hur det går framöver” och ”inte är det så märkvärdigt” och alla möjliga förminskande sätt att ta udden av min egen prestation, vingklippa mina framtidsvisioner och hålla min blotta existens tillbaka, skydda mig undan det värsta tänkbara; den stora glädjen och stoltheten som föregår ett stort, förödmjukande fall och misslyckande.
Det sitter i oss som är sprungna ur arbetarklassen, som alltid kommer att höra dit, oavsett löneförhöjningar, framgångar, nätverk och utmärkelser.
Vi sitter där vi sitter med våra drömmar och ambitioner, lika rädda för att lyckas som för att inte göra det, och vi vågar men berättar det inte för någon, gläds i hemlighet när vi känner vår stora kraft, upptäcker talangen, använder oss av den.
”Har man självförtroendet kan man äga sin dag och göra något av den”, säger Ulf Lundell i dokumentären, och det fastnade i mitt minne.
Jag har jobbat natt, sovit halva dagen, slöat andra halvan.
Ska skriva ikväll.
Helvete vad jag ska skriva.
För jag kan.
Är bra på det.
Vill och törs.
ABC med EE
Vi tar en BLOGGLISTA igen va?
Så har ni något att roa er med medan jag sover ikapp efter ett nattskift och hänger med en polare.
Arbetar med: Flygplan, folk, texter och lite kultur ibland.
Behöver: Lugn och ro.
Coolhetsfaktor på dagens look: Ganska låg. Men den är bekväm. (H&M-tröja, ICHI-kjol, Zalandostrumpbyxor och Zalandostövlar.)
Dödsskräck: Stor. Gränsande till dödsångest.
Enig med statsministern om: Att man under inga omständigheter ska börja flirta med ett rasistiskt parti.
Förbannad på: Ovälkomna kommentarer och påträngande frågor från vagt bekanta om min planerade framtid. (Sådant kommer alltid från folk som inte har några egna liv och är dåligt uppfostrade.)
Gillar: Marabou med fudge och havssalt, de här skorna och mitt pågående arbete med en ny text.
Har: Ofta tur, ibland otur.
Ivrig att: Jobba hela julhelgen. Sökte semester för sent (i juli) och blev ganska besviken först när jag inte blev ledig, men det allra mesta i livet är en fråga om inställning, och nu har jag jobbat upp en entusiasm, tänker att det ska bli lite mysigt, och dessutom blir det en hel del extra ob på januarilönen.
Jobbig vana: Att alltid kontrollera och dubbelkolla allting. Andra upplever det som störande ibland, men för mig personligen är det till stor glädje eftersom det innebär att jag sällan missar någonting, väldigt sällan gör fel, aldrig kommer försent eller tappar bort prylar.
Kär i: Min älskade sambo, världens bästa kille.
Läkemedel: Ibuprofen och Paracetamol tillsammans när mensvärken från hell slår till.
Mot huvudvärk räcker det med två Pamol.
Minne från tonåren: När jag och mina kompisar umgicks i sammansvetsade gäng med ännu mer sammansvetsade inre grupperingar.
Namn, fullständigt: EvaEmma Sofie Andersson.
Onämnbar skräck: Nämner jag så klart inte.
Privat skosamling: Normalstor, skulle jag vilja påstå.
Äger strax under tio par sneakers, lika många högklackade och ungefär fem par stövlar av olika slag.
Skönhetstips: Sammanfattar dem HÄR och HÄR.
Trauma: En obehaglig attack när jag var strax över tjugo.
Ungdomsminne: När jag blev anställd på en arbetsplats jag länge hade suktat efter.
Vinter eller sommar: Vinter. Men helst höst.
X-small eller X-Large: Jätteolika. Har alla möjliga storlekar på mina kläder, trots att jag är en ganska standard 36/38 någonting. Det är något som modeindustrin borde försöka komma till rätta med.
Ytlig last: Klädshopping. Nya kläder gör mig så glad.
Zoo-favorit: Alltid lejonen och tigrarna. Och aporna så klart! Jag älskar att titta på apor.
Årstid: Gillar växlingarna, men i en rangordning kommer sommaren sist (med undantag av den där korta lilla perioden av vår som går över i syrenblomning) och vårvintern delar förstaplatsen med den del av hösten när löven är kvar på träden men skiftar i rött och gult.
Älskar texter av: Tomas Tranströmer, Ulf Lundell, Per Anders Fogelström, Vilhelm Moberg, Charles Bukowski, Astrid Lindgren, Ernest Hemingway…
Önskar: Fred på jorden och god hälsa för mig och alla jag bryr mig om.
Om en gigant
Den här boken fängslar mig just nu.
Att gå lite mindre tungt på jorden
Jag är av den bestämda uppfattningen att något så oerhört ytligt som nya skor kan höja en kvinnas självkänsla och därmed livskvalitet, inte minst om de är av den där bekväma sorten som bäddar in fötterna i mjukt, varmt fluff och får varje steg att kännas som om man gick på moln.
Har därför långt framskridna planer på att nätshoppa ett par Mou Boots, trots att de egentligen är liiite lite för dyra för att beställas online, liksom på spekulation, utan att man har provat dem först.
Intresseklubben tar en anteckning och ringer en expert
JAG VET att bilderna i bloggen uppträder uppochnedvända i vissa webbläsare, men framträder felfritt i mobilvyn.
Sorry.
Men en kille på sdcs ska fixa det på måndag, så håll ut, please.
Dagens T-shirt säger någonting
Större delen av mitt yrkesliv mellan 20 och 30 års ålder utspelade sig ombord på en Boeing 737, och det har lämnat större avtryck i min personlighet än man skulle kunna tänka sig.
Jag är en expert på ytligt småprat, väldigt van vid att assistera folk som svimmar, och kan inmundiga en hel måltid, inklusive efterrätt och en flaska Evian, på mindre än fem minuter.
Äntligen!
Nu finns Ulf Lundells Vardagar som ljudbok, inläst av författaren.
Började lyssna genast.
