Fri på Fårö, och lite om herrarna på Gotland
En viss kategori människor pratar och skriver mycket om Rute stenugnsbageri på Gotland.
Där kan man köpa bröd, men uppehålla sig i max fem minuter innan någon Instagramfjant i kortbyxor med pressveck slår knut på sig själv av ren ängslan och stör det lugn man behöver på semestern (och helst annars också), så jag föredrar andra hängställen.
Kutens creperie till exempel.
Ett skönt och ballt ställe, där ambulansen som en gång transporterade en död Elvis Presley står parkerad och rostar i lugn och ro.
Crepes med äpple, kanel, glass och honung. Lövely. Och runt omkring bara alldeles vanliga lantisar, som också vill äta och vara som folk. Jag var den enda som fotade min mat. Men till mitt försvar Instagrammade jag den inte.
(Förresten kommer jag ofta att tänka på textraden ”Ge mig Gud ett innehåll” i Ulf Lundells Herrarna när jag ser sådana där hysteriska människor som inte ger sig tid att existera utanför kanalerna, ens på semestern. Jag tycker synd om deras familjer, polare, om de nu har några, och lite, till och med, om dem själva. Det fanns en tid när jag hade närmare en miljon ”följare”, men det var innan Facebook, Instagram, och jag hade inga som helst planer på en blogg, ville med en slags oväntad insikt om mitt eget värde ha betalt för varje text, och inte av något annat än en tidningsredaktion. Följarna skickade mejl, flera hundra om dagen, och det skrämde skiten ur mig när de skrev att de hade sett mig, lunch med mina föräldrar på Medis ”ni såg så allvarliga ut”, en tennismatch med min brorsa ”vad bra han var”, och håren reste sig på mina armar, över hela kroppen en iskyla. ”Låt mig vara”, på ett helt annat sätt än jag måste freda mig idag. Annan spelplan nu, andra övertramp. Fredar mig på andra arenor, har innehåll IRL av ett helt annat slag än herrarna i kortbyxor och med ängslig uppsyn, damerna med stål i blick och narcissismens pålitliga pansar. Det händer att jag klandrar mig, för att jag inte tog vara på min synlighet utan skydde den, flydde den, trots de textrelaterade framgångar hela skräckstrålkastaren förde med sig, eller kanske snarare föddes ur, men oftare känner jag en trygghet i min tjurighet, min egen ovilja att foga mig, finna mig, vara ett djur i bur, koppel. Jag är indie, jag är underground, en slugger, en outsider, stannar kort på scenen för ängsligare själar, kör vidare mot andra, bättre bullar på egna villkor.)
Bergmans ångest och min
Besökte Bergman-centret på Fårö.
Intressant.
Coolast var nog VR-vandringen i hans hem.
Någon gång ska jag säga till mina (syskon)barnbarn att ”Första gången jag hade en riktigt cool VR-upplevelse var på Gotland. Då körde vi fortfarande bilar och båtar på bensin, och maten vi åt var importerad från andra länder, vi levde som om det inte fanns en morgondag.”
Sedan ska jag säga förlåt för att de aldrig har sett snö och har svår astma sedan födseln.
Tänker mycket på miljöfrågor när jag är ute och rullar omkring i vackra Skandinavien, ser skogar, hagar, sjöar och hav.
Ecodriving på automatlåda, och jag förfärar mig när jag ser slängda glasspapper på marken.
Jag älskar filmen Sjunde inseglet (har till och med fanmemorabilia på kylskåpet sedan några år tillbaka), och på museumet fanns ett helt rum tillägnat mästerverket.
EvaEmma, fokuserad på, för att inte säga uppslukad av, genial dramatik.
Så skimrande var havet idag
Bilfärja.
Doften av hav och smaken av en solvarm Festis.
It feels like coming all the way home where I belong som jag har hört en gnällig kvinnoröst sjunga någon gång.
Som en kär kär vän
Förra årets sommar var båtsommaren, och den här sommaren är bilsommaren.
Det kan gå långa perioder utan att jag sätter mig bakom ratten, och sedan tar det alltid några mil innan självförtroendet återvänder och jag börjar njuta av känslan.
”My controls” säger jag den här sommaren, som en bossig pilot, och rullar fram med nära nog utomordentlig koll på hastigheten. (Jag avskyr människor som kör för fort utan att vara på väg till sjukhuset med någon döende i bilen. Det är ointelligent, respektlöst, barnsligt och visar på dålig karaktär utan självkontroll.)
(Rubriken är lånad ur en låt av Ulf Lundell som jag gillar, och jag har mycket Lundell i huvudet just nu eftersom jag nyss läste ut Vardagar på en stillsam strand och fann prosan genial, som de allra flesta andra Lundelltexter. Hur fan gör man för att skriva så att till och med sviterna av en dåligt sköljd sallad och en Aston Martins dyra underhåll blir intressant? Mina texter handlar om andra grejer, och jag kommer aldrig att köra Aston Martin, av flera skäl, främst för att jag är mer av en Volvo-kvinna, praktisk och terränggående, men jag önskar att jag kunde konsten som den skäggige Österlensrebellen.)
Något ska man ju läsa
Min släkting som gick bort förra sommaren läste vid ett tillfälle, inför ett konstprojekt, Bibeln. Helt. Liksom pärm till pärm.
Det är nästan ingen som har gjort det, om man räknar bort religiösa fanatiker och sådant.
Jag har i alla fall tagit mig an det nu, och ser fram emot min breddade allmänbildning mer än eventuell andlig upplysning.
EvaEmma är där hatten är
Jag har för övrigt skaffat mig en hatt.
Bekanta har kommenterat den som en ”Emil-hatt”, ”Pippis pappa-hatt” och till och med ”mycket gammal studentmössa”, men jag vill påstå att det är en alldeles vanlig EvaEmma-hatt, som passar till alla kläder och väder i hela världen (men tyvärr går dåligt ihop med mina lurar som jag helst promenerar och kollektivtrafikreser tillsammans med).
Då skulle de bara veta…
Jag skriver (om) och skriver (om) och skriver (om).
Och helvete vad det går undan ibland.
Plötsligt bara har jag ett helt kapitel i famnen, färdigredigerat och klart in i minsta detalj.
Och hela tiden ett spår av Pugh på repeat i lurarna.
”De sa du var slut och borta, kommer aldrig bli hel igen, då skulle de bara veta vilken djävul som bor i dig…”
Något man ska försöka komma ihåg…
If you snooze you lose
Har spanat på en helt galet snygg Karen by Simonsen-jacka ganska länge, och provat den flera gånger, känt mig allmänt ball och snygg några minuter.
Varje gång har jag hejdat mig från att köpa den, tänkt att den inte passar min hållning (klassisk Fogelströmare), att jag inte kan bära upp ett så sofistikerat plagg.
Och plötsligt står den inte att finna i min storlek någonstans.
Alla andra, med bättre självförtroende, har tagit för sig, roffat åt sig, och jag har inte fritt val längre.
Jag låter det bli en läxa för livet.
Fett, å ett ska en vete…
Försöker förgäves förklara för en utsocknes att småländska kroppkakor inte ska ätas med sallad (och framför allt inte med överströdda nötter!), utan bara snittas upp och hällas fulla med smör…
