April 2018

Det är i april, upprorets år 2018, och jag bygger fort i egen zon utan att passa över blå linjen, rustar mig med en nygjord Spotifylista, titelspår Hard to be a saint in the city.
Djupandas tre gånger och tvekar en mycket lång sekund innan jag lämnar ett större textprojekt, tänker ”jag är tuff, min stil är från botten” och går en promenad till Vasaparken.
Njuter gryningens stilla timme som en segers sötma, ett uppvaknande efter ett långt långt mörker.
Grävskoporna rotar ännu i marken vid Torsplan, försöker jämna ut och släta över.
Jag har en inre arbetare i hjälm som försöker göra likadant, nöta med vinkelslip på de högsta pulstopparna under ytan, fila ned ojämnheterna och hålla allt det där emotionella rullgruset i schack, lägga asfalt över, men något dundrar och brusar, stör långt värre än den tinnitus som blivit en vag påminnelse om att det finns sju hav och att alla är djupa också när de stillnar.
Tänker på det där jag skrev i ett anteckningsblock för flera år sedan, att mitt hjärta är av sten och glas och ibland låter krossa sig självt i rena förskräckelsen, och undrar om orden fick detsamma att växa eller krympa.
Ser min trettiofjärde vår rulla in från horisonten, händelsehorisonten, och leker med tanken på att peta med en nymålad nagel i ännu ett svart hål, hålla ytterwordfilen ett tag till och inte backa undan, alls, ens väja.
Falltiden är proportionell mot det svarta hålets massa, och jag börjar vänja mig vid svindeln.
Den inre arbetaren hamrar i hjärtats vänstra kammare, av kött och blod, inget annat, har slägga och stämjärn att vidga utrymmet med, svetsar in sig själv med ett triumferande flin och skakar på huvudet.
”Det här blir dyrt…”
En tvekande lind försöker slå ut i trakten av en tungt trafikerad korsning och jag står alldeles stilla och tittar på den en stund.
Det är en tid från vilken jag ämnar minnas några mycket viktiga saker, och jag är medveten om det redan tidigt på morgonen när jag ser världen från mitt fort på isen med en väldigt eklektisk playlist i lurarna.

Men ge mig två Ipren då för faan!

Kompis som iakttog mig gnida fingertopparna mot tinningarna: Har du ont i huvudet nu igen?
Jag: Um.
Kompis: Du borde gå till en doktor!
Jag: Jag är konstnär, jag försöker vara i smärtan.

Trettio sekunder senare visste hela vår gemensamma bekantskapskrets att jag ”är så där konstig nu igen”.

Personligen tror jag att det är alla timmar framför datorn som driver fram skruvstädsdemonen (klarar inte av att begränsa min skärmtid) och då får det bara vara värt det…

Det är ju jag som vet bäst

”Hur ska jag veta vad jag tänker innan jag hör vad jag säger” brukade Gösta Ekman den yngsta säga, enligt biografin Farbrorn som inte vill va stor.

Jag kan relatera till det, även om det för mig handlar om att jag måste skriva ett par takter innan jag får något slags gehör och förstår vad jag menar med att känna som jag gör.

Det är i texterna jag fattar något, just nu.

(Och det slog mig plötsligt att jag har skrivit en jävla massa om andra människor i bloggen på sista tiden. Ska försöka publicera något om mig i stället.)

Allt går över

När någonting är jobbigt, fysiskt eller emotionellt, brukar jag tänka på en grej som min pappa sa om ett skrubbsår jag hade på ena knäet när jag var liten.

”Det kliar som värst när det läker som bäst.”

Och nyligen fastnade jag för en grej som Kofi Annan sa i en intervju hos Skavlan.

Det är en tröstande tanke, när man står mitt i produktionen av en skitjobbig text som kliar i hela ens väsen, och allt man vill är att kriget ska ta slut trots att man på något underligt sätt trivs bättre än någonsin i sin skrivbubbla.

En annan kristen socialist

Igår var jag inbjuden till August Strindberg-museumet, som jag aldrig hade besökt tidigare.

Det var roligt att se det produktiva geniets skrivbord, och höra om det bevingade citatet ”Akta dig din jävel, vi ses i min nästa roman” som det inte finns några belägg för att han någonsin har sagt.

Jag kan uppskatta det ogenerat otämjda i Strindbergs texter, även om jag inte är något stort fan utan snarare milt fascinerad, som jag i perioder av min ungdom kunde vara av andra tokiga karlar.

När goda råd är dumma får man tänka själv

En gång när jag var tjugotvå år talade jag med en förläggare som ville ge mig ett gott råd.

”När du får den där stora självförtroendekrisen mitt i texten och fastnar, ta en stadig whiskey och läs det du har skrivit igen.”

Jag har aldrig närmat mig alkohol för eget bruk, varken förr eller senare, och tappade större delen av mitt tidigare förtroende för alkoholivrarens yrkesgrupp vid det där uttalandet, men senare har jag utvecklat en variant av hens strategi.

När jag får den där stora självförtroendekrisen mitt i texten och fastnar, låter jag texten vara tills jag har varit vaken nästan ett helt dygn (det låter sig ofta göras med anledning av bland annat treskiftsarbete) och är trött på det där sättet att jag har gått in i en andra andning och tänker klara, tydliga, avskalade tankar.

DÅ läser jag texten.

Och om den är bra då, after 2 AM, ser jag till att komma ihåg det när jag sedan fortsätter arbetet med den i utvilat tillstånd.

Och av erfarenhet vet jag att jag alltid skriver bäst i gryningstimmen, som nyvaken med vilopuls i huvudet.
Och att man aldrig ska lyssna så förbannat mycket på vad andra säger i ämnen som man kan bäst själv.

Fredagen den 13 april, upprorets år 2018

-Och vem är du? frågade en minglare mig i all vänlighet för en tid sedan, och jag fann mig oväntat snabbt och fyndigt, där jag stod som en oborstad katt bland polerade hermeliner.
-Jag är upproret där friheten bor, sa jag och slängde fram handen (är som Tebbes Erik och folk i uniform, hälsar alltid med handslag, bara på de allra närmaste med famntag eller kyss), tillade sedan ”EvaEmma”.
Och även om det inte var början på en beautiful friendship var det ett välfungerande sätt att inleda konversation, för vi fann varandra över en gemensam nämnare i våra respektive Spotifylistor.
Och jag tycker om ordet ”uppror”.
Och ordet ”upprör”.
Den här våren, och hela vintern, har jag tänkt mycket på vem jag är.
Inte för att ”finna mig själv” som en del okunnigt uttrycker sig när de försöker tala om personlig utveckling, som om de behövde springa omkring och söka sin personlighet och sitt intellekt med håv och förstoringsglas, utan för att uppnå någon slags harmoni mellan intryck och uttryck, en balans mellan vänster hjärnhalva och höger hand.
Det funkar ganska bra, om jag får säga det själv.
Text växer fram, får någon slags form, hämtar kraft ur de mest skilda situationer, och jag blir lite längre, rätar ut nackens negativa vinkel.
Jag står mitt i leran när tjälen går ur marken, men räds inte motståndet, trampar på för att ta mig framåt.
Jag upprör, ibland mig själv, men oftare andra, och jag noterar ännu en gång värdet av att just trampa på, hur det i all sin enkelhet röjer hinder ur vägen.
Fingrar förstrött på några av armbanden och deras textade budskap, noterar att inte bara friheten bor i upproret, utan också tryggheten, den aldrig vilande, alltid flyende.
Och jag är trygg, när upproret får en kamrat i en plötslig insikt, ett ögonblick på intet sätt förlorat till tvekan.
Det är en vår mitt i vintern, och jag är fri?