Plötsligt händer det!

Ulf Lundell TURNERAR i sommar!

Klang och jubelsång!

På fredag släpps Stockholmsbiljetterna, då ska jag göra mitt bästa för att roffa åt mig en, och i annat fall beger jag mig till Oskarshamn, den gudsförgätna landsorten, den 5 juli.

Vad gör man inte, liksom…

Carpe diem då, för fan!

”Fånga in den flyende dagen så att den inte springer ifrån dig” skrev Ingmar Bergman.

Och idag försöker jag göra det, ordentligt.

Inleder med dagens tvåmilavandring redan i arla morgonstund för att sedan hinna rensa mejlboxen (detta ständigt pågående arbete jag inte förmår beklaga mig över eftersom varje liten fråga, textbusiness eller kompistråd får mig att känna mig behövd, önskad, som Kristina i den där gripande scenen under den amerikanska natthimlen), möta upp en polare som jag ämnar involvera i seriös semmelorgie på Ritorno eller liknande mys-hak, försöka driva den här låten som jag har haft på hjärnan sedan igår (det är min älskade fiancées fel, han sjöng den medan han var världens i övrigt bästa sambo och lagade pasta carbonara som jag skulle käka innan folkdansträningen) ur huvudet med lite bättre musik, ringa min brorsa och se om vi kan lyckas pressa in lite hängtid i våra respektive kalendrar snart eftersom vi har träffats alldeles för sällan på sistone, tvätta en maskin sextiograders och två fyrtiograders, och därefter njuta allmänt moraliskt förfall med en chipspåse och det som brukar kallas skräplitteratur.

Och hela tiden går jag och väntar och väntar på ett telefonsamtal med ett ja eller ett nej.

Det frestar på mitt tålamod trots att jag naturligtvis har tankarna på annat (texter, milatider, semlor, folkdans, mejl…) mest hela tiden.

Men Fröken Andersson i rakt nedstigande led från ett blekingskt Dunder sitter minsann inte med hängande armar och väntar, på besked eller något annat.
Oh no, håller mig i rörelse med all energi riktad framåt, och ser till att samla ihop ny när jag kan.

”Denna dagen ett lif” stod det på väggen hemma hos Ellen Key, och även om jag aldrig säger aldrig kommer att bli en sådan där tjej som tatuerar, eller ens säger ”carpe diem” försöker jag tänka så nu, idag.
Den här dagen spelar roll, ska inte försvinna i en grå dimma av väntan, undran, grubblande.
Det är MIN dag, att styra upp, ta tag i, äga och göra något av.

Freedom of speech

En kompis ringde nyss och visade en oroväckande revolutionär sida, ville höra EXAKT RAPPORT från The Womens March.

Och jag har faktiskt några särskilt minnesvärda ögonblick att dela med mig av.

Jag tänker på gruppen av män och kvinnor som stod i ett gatuhörn och turades om att i en megafon berätta att de var samlade läkare och sjuksköterskor som arbetar med att utföra aborter, och ”tillsammans har begått fler så kallade mord än vilken armé som helst”, och är stolta och glada över det eftersom de vill att alla kvinnor ska ha rätten till sina kroppar, sina liv.

Fint, tycker jag, för abortmotståndare kommer alltid att vara idioter i mina böcker.
Varje barn som föds in i den här världen förtjänar att vara efterlängtat och välkommet, och föräldraskap ska alltid vara på frivillig basis. (För BÅDA parter!)

Och det fanns en annan grupp bland demonstranterna, som uppmanade kvinnor att just ”stop killing babies”, framhöll bibelord och ”JESUS” i största allmänhet.
Man tror nästan inte att det är sant, i det moderna upplysta samhället, men de viftade med plakat och marscherade i enhetliga T-shirts, de också.

Jag kommer också att minnas det soligt glada pensionärsparet som sa att de hade kommit hela vägen från Kalifornien för att delta i marchen, ”av en enda anledning: att få gå förbi Trumps hem och flip him the big bird”.
En kvinna i min ålder bar på stora plakat och gick i sällskap med en liten pojke i sjuårsåldern, förmodligen hennes son. Pojken hade en skylt på bröstet, med texten ”BOYS WILL BE BOYS”, men det sista ”BOYS” var överkryssat, och texten fortsatte ”GOOD KIND EMPATHIC HUMAN BEINGS”.

(Och jag vet inte vad ni tycker, men jag blir alltid lite illa till mods när jag ser barn i demonstrationståg, bärande någon annans övertygelse. Om jag vore förälder skulle jag absolut ha velat föra vidare min djupt rotade tradition att uppmärksamma 1 maj och alltid rösta socialistiskt, men jag skulle inte göra kidsen till fanbärare för mina åsikter förrän de vore gamla nog att inte bara veta vad de tror att de tycker, utan också ifrågasätta varför de tycker som de eller bara jag gör.)

En bil som cirklade runt demonstrationens uppsamlingsplats hade en flera meter hög råttfigur balanserande på taket, och råttan bar presidentens frisyr och karikerade ansikte.
First amendment is freedom of speech…

Med rosa mössa i Washington D.C

Har varit i Washington D.C några dagar.

Kollat in vad som händer där borta i väst, EGENKLIEN, och umgåtts med min allra käraste.

När jag och min sambo bokade resan för flera månader sedan såg vi fram emot Smithsonian Air and space museum och The spy museum, men med anledning av the government shutdown (som innebär betydligt större problem i världen är två turisters ändrade resplan) var nästan alla museum stängda, och vi fick nöja oss med att se Vita huset från utsidan, alla vackra monument i parken runt omkring, Martin Luther King Memorial och dammen som Forrest Gump och Jenny återförenades i, i en av världens bästa filmer.

Vi besökte också Newseum, och promenerade omkring massor, mest i Georgetown runt universitetet, höll båda med om det som vi fått berättat för oss, att Washington D.C. hör till de ”snällare” och lugnare amerikanska storstäderna, med ett förhållandevis lågt tempo.

Till min stora glädje fotade vi oss i Exorcistentrappan vid Exorcistenhuset, åt goda hamburgare och hängde på ett väldigt mysigt Ramen-ställe på 14th Street, som di lokale rekommenderade.

Och efter The march for women (som jag inte har några bilder från, ni får lita på att det var en enorm vågrörelse i rosa mössor som drog fram genom Amerikas Förenade Staters huvudstad) upplevde vi den här balettenThe Kennedy Center.

Den var ball, i all sin abstrakta skönhet.

Jag hann med lite outletshopping också, har därför i vanlig ordning högar av blå Ralph Lauren-tshirts med mig hem över Atlanten, och nu, efter att ha blivit påmind om att det bland allt elände ute i stora världen också finns väldigt mycket bra, varmt och vackert, med människor som vill att tiderna ska bli bättre, inte sämre, är jag utvilad och upplyft, därmed peppad på ännu en intensiv jobbperiod i min lilla bubbla. Går på en serie nattskift som spelar mig och eventuell jetlag rakt i händerna redan i övermorgon.

In the words of Ulf Lundell: ”Låt det komma det som kommer, jag har gott om krafter kvar!”

Roboten och jag

Hela grejen med ”ten year challenge” är enligt uppgift bara att träna Storebrors AI på ansiktsigenkänning, men jag är inte särskilt paranoid vad gäller sådant, så här följer en bild på mig från februari 2009 och en från december 2018.

Nästan exakt likadana kläder och skor, liknande frisyr. Något mindre valphull i ansiktet nu, men i gengäld ett säkrare leende.

Det händer grejor i Kiruna!

Hade en riktig göra-ingenting-dag för ett par veckor sedan, mellan två intensiva jobbperioder, och passade då på att sträckkolla hela första säsongen av Rebecka Martinsson-dramat på C More.

Gillade den oväntat mycket, kanske delvis för att jag tycker om huvudrollsinnehavaren, Ida Engvoll, som skådespelare.

Hon är ball, och något så ovanligt som en vacker skådespelerska som har mer än ett ansiktsuttryck.

Googlesnodd bild.

Tålamodet är en tysktalande reafyndares bästa vän

Man tror lätt att det man hittar på rean i mellandagarna är ett riktigt catch, men om man har småländskt ursprung och kan hålla ut lite (kanske tom gömma storlek 36 längst bak på en hylla på herravdelningen, kanske), kommer det riktiga prisraset efter trettonhelgen, framåt tjugondag Knut.

Då kan man få en dundersnygg kjol-och-kavaj-dräkt från STOCKH LM för halva ordinarie priset, till exempel, som man kan försöka se viktig ut i när man går på ett möte tillsammans med sin allra mest disciplinerade skoltyska, till exempel.

(Observera den personliga touchen med plasthalsband, blingiga dojor och Fjällrävenhandväska till den i övrigt strikt borgerliga looken. Det är viktigt för mig att alltid känna mig som mig själv, också när jag befinner mig strax utanför min comfort zone.)

Det går bra nu

Ett av mina mål för 2019 (läs mer om dem här if interested), är att aldrig hoppa över en måltid, och således vara lite mer uppmärksam på min hunger, inte glömma att äta en hel dag för att jag tänker på annat.

En viktig del av det är att alltid ha ätbara grejor som inte kräver tillagning till hands, både hemma och på jobbet, och hittills har jag grejat det riktigt bra, de första veckorna av 2019.