Jag är fortfarande på härlig semester i Taiwan, men bloggen på EvaEmma.com vilar aldrig, så det här inlägget innehåller en text jag skrev för några veckor sedan, sparade till just ett sådant här tillfälle.

Enjoy!

Jag har redan upprört jättemånga av er med den här texten om fosterdiagnostik, den här texten om surrogatmödraskap och donerade ägg och diverse andra åsikter jag hyser om föräldraskapet, men jag har ytterligare några saker att säga i ämnet.
Och jag vet att flera av er kommer att klippa till med ”sådant där förstår man inte om man inte har barn själv” eller fnissa ”vänta du bara”, men… Läs hela texten! Please!

1. Det är sinnessjukt att filma och publicera sina förlossningar.
På riktigt.
Sinnessjukt.
(När jag hörde av en kompis att en storbloggare hade filmat och broadcastat hela sin födsel, med hela sitt nakna underliv facing bloggkameran höll jag på att trilla baklänges.
”Är ingenting privat längre?” vrålade jag som en gammal tant, innan jag tänkte tankar som ”fint att avdramatisera kvinnokroppen” och ”ge en mer naturlig bild av att föda barn än alla romantiserade, lätt pannsvettiga Netflix-tjut”.
Och sedan såg jag den där videon, för att bli av med den mardrömsbild jag gick omkring med på näthinnan, av en söt bloggflicka som skrevar spånigt mot youtube med tankarna snarare på ”fler klick, mer uppmärksamhet, fler lajks” än ”friskt barn med så sund nedkomst och liten blodförlust som möjligt please”.
Och sedan såg jag av rent skamlig nyfikenhet en av de ”unga mammorna” ur Viafrees läskiga realityserie puffa sig i håret sneglande i selfiekameran på förlossningsavdelningen och med en dåres självupptagenhet och obefintliga respekt för allt i hela världen tala om att hon ville äta Alvedon och skjuta upp förlossningen några timmar, tills hon hade fått vederbörlig uppmärksamhet. Också sinnessjukt. Och vad jag hade velat se på film är vad vårdpersonalen, professionella människor med dyrbar tid, tyckte om att behöva agera kamerahållare och vänta tills den blivande modern i fråga som tog upp plats på deras avdelning för andra blivande mödrar med vettigare prioriteringar, tyckte att hon hade lust att leverera och såg tillräckligt bra ut i håret. På huvudet.)

2. En babyshower ska man inte ordna själv.
En ”babyshower” är en amerikansk tradition som innebär att en blivande förälder överraskas av sina vänner som vill ”shower with gifts”, det vill säga hälla presenter över sin kamrat.
Det är en tradition som underlättar för blivande föräldrar som har det tufft ekonomiskt, eftersom bekantskapskretsen kan skramla till de dyraste inköpen, som barnvagn eller liknande, och det är meningen att den som får gåvorna ska bli just ÖVERRASKAD av sina närståendes generositet, gråta glädjetårar över ”the diaper cake” (sjukt äcklig grej btw) och ”inte ha anat nåååånting”.
Om man själv bjuder in till en ”babyshower” säger man ”hej, kom hit och ge mig en present för det förväntar jag mig”, och bevisar i samma sekund att man inte kommer att kunna ge sitt barn någon som helst uppfostran i fråga om vett och etikett.

3. Man ska inte döpa barn medan de är kvar i livmodern.
Förklaring överflödig.
Man kan naturligtvis ha namn som man tycker om, överväger att överväga att döpa sin kommande unge till, men det är sååååå SKUMT att ha en fix och färdig identitet för något som ännu bara är en cellklump och kanske inte ens blir till människa eller den människa man har tänkt sig i sina rosaskimrande flickdrömmar.

4. Det här med att nyblivna föräldrar får något religiöst i blicken och säger att ”ingen som inte har upplevt det här kan förstå”, det är… Jag vill egentligen säga SINNESSJUKT igen, men gillar inte att upprepa mig, så jag säger VANSINNIGT i stället.
Det finns massor av grejor som är svårt att föreställa sig om man inte har upplevt det.
Cancerbesked, nödlandningar med flygplan, att utföra hjärt- och lungräddning på någon som har fått hjärtstillestånd, att förlora en närstående eller att drabbas av en depression till exempel, för att nämna några ganska ”vanliga” saker.
Men de allra flesta som har en normal intelligens med tillhörande inlevelseförmåga kan ändå göra sig en bild av upplevelsen, står inte helt som gapande apor och saknar insikt.
Det är därför underligt och ohövligt att som nybliven förälder gå omkring med ett skenheligt leende och bete sig som om man hade uppnått den högsta buddhistiska sanningen, fått veta en stor hemlighet bara för att man har förökat sig, något som både guldfiskar och kossor klarar av.
Att säga ”vänta du bara så får du se” är minst lika ohövligt, eftersom det antyder att man utgår från att alla andra vill ha något som man själv har. Så är det naturligtvis inte alltid. (Även om jag har hört småbarnsmorsor med sömnbristen och sin dåliga planering avspeglad i alla aspekter av sitt liv säga saker som ”men guuu vad du kommer att ångra dig som inte skaffar barn” och ”det kommer att vara jättetråkigt för dig att vara ensam sedan när du blir äldre”. Konstiga grejor att säga, alltihop.)

Sammanfattningsvis antar jag att hela min poäng med den här texten är att plocka ned alla gravida och nyblivna föräldrar på jorden igen.
Ni lyser inte av en särskild rättighet att tala ned till andra, dra till er extra mycket uppmärksamhet och dela med er av alldeles för privata och ofräscha detaljer ur era kräkäckliga liv.
Och jag måste bli bättre på att stoppa kvinnor som pratar moderkaka, antal stygn och spädbarnsförstoppning med mig helt oprovocerat.
I alla fall inte väja för att kommentera.
”Tyckte du att det var jobbigt att vara gravid? Vad nervklen du måste vara! Och om ditt barn har ont i magen har du nog gjort något fel i hanteringen, du var kanske inte redo att bli mamma, saknar tillräcklig intelligens för att ta hand om en annan människa. Va? Trist att få höra en privat åsikt, en insiktslös och ganska ointressant personlig iakttagelse du inte ville höra? Åh, jag vet PRECIS hur det känns! DET kan vi prata om i stället!”

Om inte budskapet går fram då heller kan jag ju alltid börja prata om min senaste mens, om kramperna jag genomled (det gjorde OBESKRIVLIGT ont och strålade nedåt ljumskarna till), hur konsistensen på de lossnade slemhinnorna var, kanske visa en bild, sucka lyckligt och säga ”men INGEN som inte har mens varje månad just nu kan förstå vad jag pratar om, du borde inte ha avbrutit den här möjligheten för dig att känna dig som en riktig kvinna varje månad, du kommer verkligen att ångra dig när du blir äldre och dina barn och ditt liv är ännu jobbigare”.