Lite vindögd på selfies möjligen, men alltid samma ansikte. Alltid!
Jag är så glad att jag följer Dolly Parton på Instagram, för hon levererar alltid något kul och snyggt med mycket självdistans, som bilden nedan.
Jag är (nästan) lika intresserad av kläder och andra utseenderelaterade grejor som den legendariska countrysångerskan (vars textförfattande, som bland annat innefattar Whitneys hit I will always love you, tyvärr ofta glöms bort bakom hennes looks), men mitt ansikte bär jag likadant i yrkeslivets och privatlivets alla delar, oberoende av yttre omständigheter.
Det är naturligtvis mer boobs och politik i bloggen än på LinkedIn, mer fniss och flams i vissa delar av bekantskapskretsen än andra, förtroligt skvaller bara i vissa slutna rum, men inget döljs och inget hittas på, undanhålls eller läggs till. Jag ser det som en av mina bästa egenskaper att jag är rak och direkt, inte förställer mig och spelar spel. Tror att det är lättare att leva på det sättet, när man inte behöver ägna dyrbar energi åt att hålla ordning på passiv aggressivitet, hemliga åsikter eller liknande, utan talar klart och tydligt, face to face.
Som melankolin i en gammal Beckfilm
Igår led jag lite självupptagna konstnärskval och lät parkera mig själv framför Brandbilen som försvann, en av de äldre Beck-filmerna som håller sig mer i linje med Sjöwall och Wahlöös böcker än de nyare.
Den börjar med att en narkotikahandlares hus sprängs, och fortsätter med en mycket osmaklig men lite komisk nakenscen innan den verkliga krimstoryn kommer igång, och jag blev uppiggad av det där konstnärliga greppet med melankolisk stråkmusik som en symbol för huvudpersonens ensamma tankar, tilltalades av det ålderdomliga språket på den fiktiva polisstationen.
Överväger att se Polis Polis Potatismos idag, medan jag snor ihop lite text och svarar på mejl, sedan göra projekt av att se alla Beck-filmer med Gösta Ekman i tur och ordning, precis som jag en gång läste alla böckerna med stigande fascination för persongalleriet.
Stickade sneakers med rosa sula, det enda som förmår splittra två verkligt goda kamrater?
Diskuterar skorna på bilden ovan med en tjejkompis, och vi är orubbligt oeniga. Mer oeniga än vi någonsin har varit, om någonting. (Och vår historia inkluderar livliga debatter i samband med riksdagsval, öppet kritiserande av varandras texter, frisyrer och lite av varje som har passerat genom åren.)
Jag anser att de är vrålsnygga, och att man kan se hur bekväma de är redan när man scrollar dem online, men kompisen menar att det är de allra fulaste skor hon någonsin har sett, att hon vägrar att visa sig offentligt tillsammans med mig om jag plötsligt blir synlig i ett par.
Så nu funderar jag över vem jag helst umgås med i offentligheten under den närmaste framtiden; tjejkompisen eller Nike Air Vapormax Flyknit.
Äntligen!
Mina förväntningar på boken om artisten Josefin Nilsson som publiceras om ungefär en månad är möjligen orimligt höga, och jag vill påstå att jag inte längtar efter den av sensationslystna eller andra grisiga skäl, utan för att jag vet att uppskatta en välskriven biografi, ett porträtt av en människa och ett liv.
Jag ser verkligen fram emot att läsa Josas bok – min berättelse av Marie Nilsson Lind, och hoppas att den landar i brevlådan på releasedatum nu när jag har förbeställt den, även om Bokus har fallerat i samband med sådana löften tidigare.
Och när jag har läst den ämnar jag faktiskt försöka göra något jag nästan aldrig gör här i bloggen, och recensera den på 4000 tecken.
Där har ni något att se fram emot, kamrater, utöver våren, nästa säsong av Solsidan och att få höra Isabella Löwengrip fråga om du vill ta med hamburgaren eller äta här.
Fulkultur
Kunde inte låta bli att snappa åt mig Peter Benchleys Hajen när jag skulle lämna tillbaka några böcker på biblioteket och den mer eller mindre bet mig i benet, och nu kan jag berätta att filmen är bättre.
Ångest är min arvedel?
Människor kan bli rädda för de mest underliga saker.
Jag talade med en kompis om det, om vad vi är rädda för och vad vi inte är rädda för, tycker att det är konstigt att andra människor är rädda för.
Min största skräck är att bli sjuk eller skadad slash hjälplös, och i förlängningen är det väl någon slags dödsångest som manifesterar sig i bacillmedvetenhet och stort intresse för hälsorelaterad fakta.
Kompisen är rädd för att något ska hända med hens barn, kan ligga vaken på nätterna och tänka på fruktansvärda, inbillade scenarion om kidnappningar, bilolyckor och drunkning.
Vi talade om hur rädsla kan förstöra glädjen, sabotera lyckliga stunder och rent allmänt vara en jävla styggelse, en skymf mot det goda liv man kan leva när man inte tänker på ond, bråd död hela tiden.
Jag nämnde en text av Per Naroskin jag läste för flera år sedan som har bitit sig fast i mitt minne, lyckades rota fram den i mobilen och visa.
-Det hjälper ofta mig, när jag är rädd för någonting, att tänka på vilken logisk och naturlig grej det är att vara rädd. Dessutom finns det MASSOR av dikter på temat.
-Men man känner sig ju ändå som en jävla idiot ibland, när man tänker på allt man oroat sig för som inte har varit i närheten av att hända.
-Jag vet! Men samtidigt vill man ju vara riskmedveten, inte lalla omkring som något spånigt våp och tro att allt är regnbågar och enhörningar. Fatta att man faktiskt kan springa på en dåre med kniv en sen kväll på tunnelbaneperrongen liksom.
-Är du rädd för sådant?
-Ibland. Men jag har överfallsspray. Och jag springer ganska snabbt.
-Jag tänker aldrig på sådant. Men så fort mina barn går över gatan och jag inte tittar på eller håller dem i handen föreställer jag mig att de möter arton mördare på vägen.
-Jag hajar…
Några dagar efter det här samtalet klickade jag mig in på en blogg jag nästan aldrig följer, medan jag led tristess i ett väntrum, och läste ”om man har blivit biten av en orm blir man rädd för en mask”.
Och jag tänkte att precis så är det.
Vet man vad som kan hända blir man alltid rädd när något nästan händer, eller liksom får tillfälle att kunna hända.
Och jag tänkte att det viktigaste i alla fall måste vara att inte låta rädslan hindra en från att göra vad man vill göra.
”Ångest, ångest är min arvedel” skrev Pär Lagerkvist, och H.C Andersen var så rädd för att bli levande begravd att han sägs ha lagt en lapp bredvid sängen när han sov, med texten ”Jag är inte död, det bara ser så ut”.
En kreativ hjärna, och den livliga fantasi en sådan ger fritt spelrum till, bringar ångest och rädsla till människan.
Vore det enklare att vara lite dum i huvudet, så att man led mindre oro?
Kanske.
Men William Faulkner skrev att om han fick välja mellan sorgen och ingenting valde han sorgen. Och han var också konstnär.
(Nedan bjuppar jag alla er som inte har privilegiet att följa mig på Facebook på en kort text jag publicerade för en vecka sedan. Jag är övertygad om att det finns människor som inte håller sig för goda för att profitera på att sätta skräck i sin omgivning för egen ekonomisk vinnings skull.)
Den sämsta småländska husmodern i mannaminne
Modig text
Lade några särskilda ord från senaste Lundellkonserten på minnet.
”Man måste vara in the mood, annars går det inte. Det gäller allt. Musik, sex, köra bil…”
Hela dagen igår var jag verkligen in the mood för att skriva, och nu glider jag fortfarande omkring i det rus texten som rasade ur mig under sena kvällen och natten, efter viss research på förekommen anledning, lämnade efter sig.
Den ska få vila sig i form några dagar nu, innan jag återvänder till den för att redigera, ”kill darlings” och skriva om.
Sedan får vi se om ni får ta del av den här i bloggen, eller om jag kan göra något större av den.
Vi får se…
Coco & Eve hårinpackning
Möjligen kommer jag att ångra det här, men efter en längre tids Instagramindoktrinering och påföljande googleresearch har jag nätshoppat hårinpackning från Coco & Eve. (Den har det töntiga namnet Like a virgin, men sägs tvinga håret att förlåta alla gamla övertramp och ovarsamheter, och hyllas av många bloggare, så jag anser att den kan vara värd att prova.)
Om två veckor ska den landa hos mitt postombud, och sedan återkommer jag med recension om den är dålig, FANTASTISKA selfies om den ger utlovat resultat.
Läskig Netflixserie
Jag har fastnat för serien You på Netflix.
Sträckkollar avsnitt efter avsnitt med kalla kårar ilande längs ryggen.
Och det allra läskigaste är väl att det faktiskt finns sådana där människor lite här och där, IRL.
Kanske inte jättemånga av den kalibern som gestaltas i serien, men förvånansvärt många av typen man blir varse om man är en skrivande människa. Stalkers som man har träffat i yttre delarna av sin bekantskapskrets någon gång, och som följer varje update i de offentliga kanaler man håller sig med, anser sig ha tolkningsföreträde, helt saknar läsart men inbillar sig att bara de vet vad man skriver om, tänker och menar EGENKLIEN.
Sjukt creepy är det, och mina egna upplevelser gör fiktionen jag ser på Netflix ännu läskigare, trots att jag, med snart tjugo års erfarenhet, är duktig på att skydda min integritet när jag skriver, värnar mitt privatliv som kan vara av obehagligt stort intresse för andra människor.
