En dikt av Karin Boye dök upp i mitt minne tidigare idag, och jag gjorde en ansats att leta upp diktsamlingen Moln i det organiserade kaos som är arbetsrummets bokhyllesystem, men hejdades sedan av allmän lathet och googlade i stället.

Delar med mig av dikten i sin helhet här, i hopp om att mina läsare också förmår uppskatta den.

Idag läser jag Mannen som slutade röka av Tage Danielsson.

Såg en rubrik i någon av dagstidningarna om att ”rekordmånga” försöker sluta röka just nu, i samband med ”Coronahotet”.

Jag har själv aldrig närmat mig en cigarett och har väldigt svårt att förstå vad som får någon att göra det i den moderna, upplysta tiden (och jag anser det särskilt ointelligent när någon som hysteriskt undviker kolhydrater eller annan slumpmässigt vald näringsgrupp av ”hälsoskäl” obekymrat tar sig ett bloss då och då).

Ibland, när jag vill köpa något som är lite över-smärtgränsen-dyrt, roar jag mig med att räkna ut hur mycket pengar man som icke-rökare sparar, och därmed kan spendera utan något som helst dåligt konsumentsamvete.

Människor som röker 2020 har mindre pengar, sämre hälsa och sämre karaktär än oss andra, och därtill dålig självdisciplin, ofta låg arbetsmoral eftersom de anser sig berättigade till 15 extra minuters rast varje timme, medan deras kollegor gnetar på utan motsvarande paus som straff för att de inte puffar sig till KOL och cancer (och Corona eller förkylningsdöd, då, i förlängningen).

Tage Danielsson skrev filmmanuset Mannen som slutade röka under det tidiga 1970-talet, och redan då var det allmänt känt att rökning hade negativa hälsoeffekter. 50 år senare står folk fortfarande utanför sjukhusets lungröntgenavdelningar och bolmar, tills ett kinesiskt influensavirus kommer till byn och de PLÖTSLIGT säger sig förstå vad varningstexten har försökt tala om för dem varje gång de halar upp sitt tobakspaket ur fickan. Jag förstår inte hur det kan förhålla sig på det sättet, vill inte acceptera att folk kan vara så in i helvete dumma.

Men det verkar ju tyvärr vara precis likadant ställt med hygien. I många år har jag (knappt) stått ut med häckel och hån för att jag tvättar händerna ofta, alltid har handsprit med mig och undviker att röra mat med händerna (vilket ALLTID har varit fullt rimligt och ett vettigt sätt att skydda sig från bakterier och virusinfektioner), och NU PLÖTSLIGT, ska gemene äckel-tant som brukar gå från tunnelbanan (där hon höll i alla de äckliga stängerna utan tröjärm emellan) direkt till kakbuffén utan att passera tvål, undervisa hela Facebook i hur viktigt det är att använda munskydd. Jag blir så väldigt trött.

Rök inte, var inte äckliga, håll avstånd till människor med sjuksymptom, ät mat, sitt inte på din arbetsplats och slemhosta på kollegorna med argumentet ”jag var förkyld för några veckor sedan, det är bara hostan som inte vill ge med sig”, så ska ni se att överlevnadschanserna för er personligen, och för era närstående, ökar, trots larmrapporter och domedagsprofeter.

Läs en bok också, det kan vara bra.

När jag är klar med den här 70-talsluntan ska jag fortsätta med något mer samtida, men planerar att tillbringa större delen av nästa vecka läsande och ätande, i min relativa ensamhet. Social distancing har alltid varit min melodi, med eller utan ökad risk för virusspridning.