Det är ensamt på den moraliska isbergstoppen

Jag har tagit för vana att blocka en Facebookbekant ganska exakt var trettionde dag, när hen dyker upp i mitt flöde.

Hen, som i många avseenden är en mycket intelligent och rolig person, begår nämligen ett av de grövsta etikettbrotten i mitt tycke, flera gånger om dagen.

Och om det bara vore för att det får hens ungar att framstå som utomordentligt korkade och tråkiga skulle jag väl kunna låta det passera bland annat ointressant trams man tvingas stå ut med varje dag, men jag finner det så djupt omoraliskt och osmakligt när någon outar exakt vad deras minderåriga säger och gör i varje givet ögonblick att jag måste blockera för att inte riskera att gå till öppen attack i kommentarfältet.

Jag skriver ganska mycket om mig själv, i bloggen (i perioder) och på Facebook och Instagram (i andra perioder), och om och när jag blir gravid någon gång om några år eller så kan det säkert hända att min mage eller ett par nyligt inköpta sneakers i size zero skymtar, men aldrig säger aldrig kommer jag bete mig så illa att jag taggar en omedveten liten individ som inte kan tagga tillbaka.

Det är en fråga om integritet, om privatlivets helgd och om känsla för var jag slutar och andra börjar.

Och eftersom jag har tillräckligt mycket folkvett för att haja det, enkla, föraktar jag också alla typer av ”mammabloggare” som gör karriär med hjälp av sina vaginor. (Det är inte ett dugg bättre att göra det på det ena eller andra sättet.)

Att skriva om sina barn på ett identifierbart och utlämnande sätt är att bekänna färg som den största idioten i föräldraskapets historia, och jag STÅR INTE UT med att behöva läsa ”och då sa min femåring att” som om det vore den största komiska höjdpunkten på den här sidan Bill Cosby.

Blockerar, gör jag.

Och är en bättre människa.

Februari 2018

Jag har aldrig drabbats av det som självupptagna skrivkollegor kallar ”skrivkramp”, eller ”writers block”, men det händer att jag får en släng av en brutal textleda som får alla texter som ingen betalar mig för att fullfölja att bli liggande i sina mappar och stökiga anteckningsblock, ostörda samla damm och allmän självkritik.

Det enda som hjälper mot det är att börja igen.

Man kan inte vänta ut textledan, lura den eller använda sig av den, man måste bara ignorera den och dundra på med något nytt, komma igång.

Lyckades med det konststycket, ännu en gång, i förra veckan, och började med ett ganska taffligt stycke i min dagbok. Så var isen bruten, liksom.

Jag sitter under ett kaliforniskt träd i kalifornisk sol och skriver.
Min vackra gravida vän har jobbat natt, sover på förmiddagen, medan jag sitter under trädet på hennes bakgård och solar benen, försöker berätta om Stockholm i november, som så många gånger förr.
Jag tänker på det där uttrycket jag gillar, om att vara på en plats som om någon hällt ut en där, och jag tänker att det är just precis så det är.
Jag har hällt ut mig själv och alla mina ambitioner på en kalifornisk gräsmatta, och där sitter jag nu och försöker samla ihop orden som de kommer.
Börjar lära mig att det alltid är så det måste bli, att man får ta dem som de kommer.
Med en cinnamon raisin bagel och en large lemonade, just idag.
Jag är mitt i en textförhandling och sneglar ständigt på telefonen, det är ingen holdup utan en standoff, beep-beepar först retirerar, sänker värjan, erkänner den andres värde för den egna verksamheten.
Kaliforniska staten hotar med en shutdown, och jag gör allt för att få till en openup i mitt kreativa flöde, väcka den varg som vilar, surar för att jag inte har skänkt den tillräcklig uppmärksamhet på sista tiden.
Att låta texten vila sig i form har som vanligt inte funkat, man måste börja, och man måste fortsätta. Point of no return.
I lurarna byter jag ut Tranströmer mot Tchaikovsky, och i huvudet byter jag ut ”blir inget bra” mot ”det har gått helt okej tidigare”.
Börjar.
Och fortsätter.

Hur man lugnar ned sig

Ibland när världen känns hård och kall och full av jävelskap tänker jag på att det finns koalabjörnar.

Fotad av mig, i Australien, för exakt ett år sedan.

Asfalt och gräs, inget krångel

Alla hetsiga gympersonligheter gafflar alltid om att ”hitta en träningsrutin som funkar”, och jag är en person som ofta ändrar och byter mina rutiner.

Just nu till exempel, tycker jag att det funkar bra för mig att gå ganska snabbt ungefär fem kilometer till en stor gräsplan varje dag.

Sedan springer jag så fort jag orkar över gräsplanen, från ena sidan till den andra och tillbaka, andas lite, och går sedan hem igen.

Blir svettig, förbränner enligt applewatchen massor, och har en ganska avkopplande stund.

Det funkar.

Och om jag skulle upptäcka några revolutionerande hälsoeffekter av det inom de närmaste veckorna ämnar jag ta patent på träningsformen, kalla den för Super Extreme Double Effort Interwääääl-trejning, kanske skriva böcker i ämnet. Lovar.

Ett behov jag har skapat

Stilexperter brukar tala om hur viktigt det är med en ”signaturlook”, eller ännu hellre ett ”signaturplagg”.

Min skulle aldrig göra succé på en catwalk någonstans, men icke desto mindre har jag en signaturlook.
Jeans, färgstarka skor (helst blå eller rosa), enkel tröja, stor sjal eller halsduk och massor av armband.

Just armbanden är viktiga för mig, och det händer att jag känner mig obehagligt avklädd utan dem. (Naken, exposed och allt det där ni vet.)
De har stort affektionsvärde för mig, trots att de allra flesta var väldigt billiga i inköp, och jag gillar att skaffa ett nytt för att minnas ett särskilt tillfälle eller en händelse.

De på bilden nedan till exempel, manifesterar början på en ny, gladare tid efter en föreliggande period av visst depp.

”Drop the the, just Gilmore Girls”

Jag är en av alla miljarder kvinns i världen som är Gilmore Girls-frälst.

Den serien har något som fångade mig redan som tonåring och fortfarande fascinerar mig närmare tjugo år senare.

Jag tycker om att ha ett avsnitt på i bakgrunden medan jag pysslar med något annat hemma, och det händer att jag kommer att tänka på något som någon av karaktärerna har sagt, som om de vore IRL-karaktärer.

För ett par veckor sedan kuddade jag ned mig i soffan och såg hela reunion-säsongen, ”A year in the life” igen, och då slog det mig plötsligt att boken som Rory pratar om i slutet skulle kunna bli verklighet, med lite god vilja från seriens producenter.

Låt oss hålla tummarna! (För Rorys bok, eller, kanske ännu hellre, ytterligare en säsong.)

Många irriterar sig på att karaktären Rory hade ”tappat riktningen” i reunion-säsongen från 2016, men att hon inte blev den geniala karriärkvinnan alla väntade sig är min favorittvist i handlingen, tillsammans med faktumet att Paris Geller startade eget och inte tonade ned sin aggressiva personlighet.