Fäller upp min krage och går min egen väg

Bär en jacka som min mamma köpte i Istanbul under ett strapatsrikt bilande genom Europa tillsammans med min pappa på 1970-talet.

Det står en aura av äventyr kring den, av försigkommenhet och den goda dagars magi som bara någon som har vett att lägga i en högre växel förmår fånga.

Min ömma men ganska hårdhudade moder skänkte den till mig strax innan jag flyttade hemifrån (sa ”den här har varit med om, må du tro”, varvid min pappa sken upp och hämtade sin jacka från samma tillfälle, tåligt stod ut med avkommornas häckel och hån) och jag har tyvärr använt den sparsamt sedan dess, men den här vintern är den något av en ständig följeslagare.

Det nya året i toner, och ord

Har lagt Spotifylistan 2018 med alla sina twists and turns bakom mig nu, och i den nya, aktuella spellistan blev den här Eldkvarnsången titelspår.

Mina kronologiska, noggrant datummärkta Spotifylistor är faktiskt nästan lika detaljerade som volymerna i mitt stora dagboksarkiv vad gäller att följa och beskriva alla mina sinnesstämningar och upplevelser genom åren.

Och 2019 ba, ”så länge du svänger följer jag med, jobbar dagar jobbar nätter”.

Och jag vet att det är dåligt ur säkerhetssynpunkt att promenera med lurar, men ett par mil med musik är en miljard gånger bättre än ett par mil utan musik.

På fötterna

Jag vågade aldrig gå till den där kinesiska njurdoktorn, men nu har mitt intresse för zonterapi väckts.

Jag menar, till och med Ingmar Bergman hade modet att experimentera med det.

Researchar lite i bekantskapskretsen och försöker hitta någon bra i närområdet (vill ogärna gå till någon flumtant som börjar snacka energichakran och sådant).

Tänker att det kanske skulle kunna bota lite allt möjligt, från mensvärk till den där irriterande stramheten i nacken.

Det ÄR roligt att skriva!

Jag träffade Erica Jong en gång, hösten 2010.
Vi talade bara en kort stund, men det var ändå minuter som är mycket väl bevarade i mitt minne.
-Never cut funny, sa hon till mig, och underströk att det allra mesta i livet är ganska roligt, till och med dumma och konstiga saker, och att det är viktigt att alltid våga skriva om allt, precis på det sättet och i det sammanhang som man vill.
Hon hade ett bullrigt skratt och en voluminös frisyr, ett oefterhärmligt obesvärat och nonchalant kroppsspråk som bländade mig, fick mig att känna mig stram och blek med fingrarna krampaktigt ihopflätade och all tyngd på ena höften, vatten utan kolsyra i mitt glas, men hon lyste upp rummet, fick mig att känna mig mycket speciell när hon frågade intresserat om mina texter.
Jag levde i en ganska stor självförtroendekris just då, som var något av en ständig följeslagare under åren mellan 20 och 30, och det mesta jag skrev eller försökte skriva hamnade i papperskorgen och säkerhetsraderades både en och tre gånger.
Det var inget jag talade med någon om, någonsin, men av någon anledning berättade jag det för den främmande kvinnan framför mig, som inte kändes som en främling, som hade en så stark och varm utstrålning, som hade skrivit så förbannat vilt och galet att hela världen stod och gapade, själv knappt höjt på ögonbrynen och bara fortsatt att skriva, och hon fick mig att öppna mig som om det vore en självklarhet, att berätta hur håret reste sig i nacken på mig av fasa i redigeringsfasen av mitt eget arbete, när jag tänkte på min läsekrets.
-You can’t let them win, sa hon allvarligt och skakade på huvudet.
Strax senare fiskade jag generat upp mitt exemplar av ”Rädd att flyga” som jag hade stoppat ned i min axelväska flera dagar tidigare med hopp om att få tillfälle att fråga kvinnan, myten, legenden om hon kunde tänka sig att signera den.
Det gjorde hon, och ibland tittar jag på hennes slängiga namnteckning, minns samtalet.
Man kan inte låta ”dem” vinna.
Att skriva är en fight, på många sätt.
Det kommer alltid att finnas någon eller några som vill hacka, håna, förlöjliga, anklaga och skambelägga den som försöker skapa någonting, typer som står vid sidan av och vill vara i vägen, stoppa, hindra, blockera, tysta berättelser och tankar, för att det gör så ont i dem att man har en kraft och en röst som man försöker göra något av, inte står tyst i kulisserna.
Men de får aldrig vinna.
Aldrig.

Och så här såg jag ut vid tillfället:

Rastaflätor, ett halsband symboliserande de film- och teaterstudier jag bedrev och ett leende jag ofta fann skäl att hålla tillbaka.

Vilken tokig jävla gubbe!

Anita Haglöfs bok om Ingmar Bergman (som också berättar en historia om författaren själv, och någonting om att vara arbetarkvinna) fängslar mig fullständigt.

Vilken tokig jävla gubbe han var!

Och ändå (eller därför?) ett sådant geni

Skeptisk men ganska tolerant

Ord har en tendens att fastna hos mig.

Jag kommer ihåg vad jag hör och läser, och formulerar mina tankar i ord snarare än i bilder (läste en jätteintressant artikel om det en gång, att insidan av en människas huvud kan fungera på två olika sätt: i illustration eller text, och de allra flesta människor föredrar det ena, undviker det andra).

Sångtexter som jag har hört en enda gång kan dyka upp i mitt minne åratal senare, och när jag har glömt bort en tidigare bekant persons namn, yrke och till och med utseende fullständigt kan jag fortfarande ordagrant minnas vad hen sa senast vi träffades.

Filmrepliker är etsade i mitt minne, liksom texter på förbipasserade skyltar, hastiga hälsningar och slumpmässigt delgiven information.

Skeptisk och ganska tolerant” tänkte jag genast när jag selfiecheckade mig själv inför ett Skypemöte nyligen, och kände mig till freds med den looken. Den är något att eftersträva, i kropp och sinne.

Controller med kontrollbehov kontrollerar sig

”EvaEmma! Ditt ledarskap är som Margaret Thatchers och mitt är som Gandalfs!” ropade en skojfrisk kollega till mig tvärs över ett kontorslandskap för ett tag sedan, och jag brast i skratt och instämde trots att jag hellre vill identifiera mig i ett tydligt och inkluderande ledarskap som Olof Palmes, eller ett lite vresigt och okomplicerat som Tommy Svenssons.

Strax senare smygfotade en annan kollega mig in action med att styra upp en ganska tuff situation, och det första jag tänkte när jag fick se bilden var, i tur och ordning: ”vad äcklig jag ser ut”, ”vad HEEEEMSKT det är att jag har en så oskarp, för att inte säga obefintlig, käklinje”, ”vad sneda mina tänder är”, ”åh nej, jag har något mellan framtänderna”, ”jag borde ha plattångat håret i morse klockan 04.15, inte bara knuffat undan det från ansiktet när jag kom ut ur duschen”, ”vilken rysligt dålig hållning jag har, så jävla slött att jag alltid sitter som en makaron i stället för att räta ut mig”.

Sedan tänkte jag på något helt annat, nämligen på hur lycklig jag ser ut på bilden.

Glad och avslappnad, rätt person på rätt plats, vid rätt tid i livet.

”Win” som Thatcher skulle ha sagt.

(Dessutom tror jag att det bästa med mig som ledare är faktumet att jag alltid har lett mig själv med stor framgång. Har aldrig varit något sådant där viljelöst våp som följer efter sina kompisar, är beroende av direktiv från sina föräldrar eller släntrar lojt efter en partner. Sedan jag var i tonåren har jag försörjt mig själv, valt utbildning, yrke, boplats och intressen helt efter eget huvud, rest en hel del på egen hand och rent allmänt klarat min egen skiva på alla sätt. Det är sådana människor som andra kan hålla sig i när det stormar, för vi står så att säga pall för en frostnatt, är inte så lättskrämda eller vilsekomna att vi alltid måste ha medhåll i våra beslut.)

2 januari, hemfridens år 2019

Bakar bröd i gryta och lyssnar på Grieg.

Mitt hem är min borg, och även om jag är en utpräglad yrkeskvinna som inte tar mig tid att pynta och pyssla i någon överdriven eller ens nämnvärd utsträckning, händer det att jag är riktigt huslig. När andan faller på, någon gång ibland.