Det är viktigt att skydda sig med lite diskret glitter

När jag var yngre hade jag en kompis som studerade psykologi och rent allmänt försökte göra sig märkvärdig på andra människors bekostnad.
En gång frågade hen mig om jag hade reflekterat över varför jag ofta placerar en eller båda händerna nära hjärtat när jag talar.
”Som för att skydda dig, tänker jag” sa hen och nickade med en manipulativ förståsigpåarmin, och jag skakade på huvudet och förde samtalet åter till politiken. (Det var vad jag allra helst talade om vid den tidpunkten, när jag hölls som mest intensivt vid universitetet.)
Men den där frågan har irriterat mig ända sedan dess, dykt upp i mitt huvud som en Pavlovsk hund (jag har också några psykologiböcker under bältet) varje gång jag låter ena handen närma sig brösthöjd under ett samtal.
Varför gör jag så, vid trettiofyra års ålder?
Kanske för att visa upp mina naglar, nyfixade var tredje vecka, mörkröda med lite diskret glitter eller djupt havsblå med lite diskret glitter, möjligen klarrosa med diskret glitter någon gång på sommaren.

”Alltså, jag skulle behöva vara ledig på tisdag kväll…”

Jublade av glädje när jag insåg att Anna Anka är tillbaka i Svenska Hollywoodfruar!

Har inte följt programmet på flera år, av den enkla anledningen att de andra ”fruarna” tråkar ut mig eller bara irriterar mig på ett ointressant sätt, men ikväll satt jag klistrad framför säsongens första avsnitt.

Blev lite illamående av en av bimbotjejernas usla föräldraskap, men hoppade annars över det mesta som inte involverade Anna.

Hon är en så enormt fascinerande personlighet, med en inspirerande glöd i sitt självförtroende, och jag myste när hon ställde till med lite tjejdrama på Montazamis barnsliga middagsbjudning.

Tycker att det är starkt av henne att dela med sig så öppet om sin jobbiga familjesituation också, och jag ser verkligen fram emot att läsa den självbiografi det sägs att hon arbetar på.

Oändligt är vårt stora äventyr

Jag reser ganska mycket tillsammans med min sambo, ibland med vänner och kollegor, men en del resor måste man göra själv slash ensam, och en typisk sådan var min fjällflykt under valhelgen 2018.

Jag gav mig ut på en tvådagars hajk till häst i trakten av Kebnekaise, och njöt lugn och ro, tystnad, någon slags själslig frid kopplad till naturens storslagenhet och min egen litenhet.

Det är viktigt för mig att påminna mig ibland, om att det finns platser som inte bullrar, larmar, bråkar, där man kan ta några djupa andetag och koppla av helt.

Just den här resan var en fantastisk upplevelse, och någonting som jag väldigt gärna vill göra igen.

Nu är jag i alla fall åter i min urbana verklighet, och ikväll valvakar jag framför teven, trots att jag ska jobba tidigt imorgon bitti.

Heja de röda!

Så här såg helgen ut:

Hästen heter Ottar och tillhör Ofelas.

Renkött och pulvermos. Yummy.

Lite siffror

Trots att min blogg är en simpel amatörblogg, en hobby bland andra, gillar jag att klicka mig in i WordPressappens statistikprogram och ”kolla lite”.

De flesta av er tenderar att besöka EvaEmma.com vid halvniotiden på morgonen och elvatiden på kvällen (slösurfandet på väg till jobbet och lite splitscreening framför Netflix på kvällen?), och det är därför jag brukar publicera ett inlägg klockan sju på morgonen, och ibland ännu ett under eftermiddagen eller kvällen.

Mitt mest lästa inlägg förra månaden var det där om min brottsliga bana som varade ungefär trettio sekunder, och mitt mest lästa inlägg i år är Som tjockis råkar man ut för de grövsta av påhopp. (Det tyckte ni tydligen var kul.)

Gillar att läsekretsen växer ganska stadigt, men noterar det med viss förvåning. Är jag verkligen så jävla intressant?

Tydligen.