Modig text

Lade några särskilda ord från senaste Lundellkonserten på minnet.
”Man måste vara in the mood, annars går det inte. Det gäller allt. Musik, sex, köra bil…”
Hela dagen igår var jag verkligen in the mood för att skriva, och nu glider jag fortfarande omkring i det rus texten som rasade ur mig under sena kvällen och natten, efter viss research på förekommen anledning, lämnade efter sig.
Den ska få vila sig i form några dagar nu, innan jag återvänder till den för att redigera, ”kill darlings” och skriva om.
Sedan får vi se om ni får ta del av den här i bloggen, eller om jag kan göra något större av den.
Vi får se…

Coco & Eve hårinpackning

Möjligen kommer jag att ångra det här, men efter en längre tids Instagramindoktrinering och påföljande googleresearch har jag nätshoppat hårinpackning från Coco & Eve. (Den har det töntiga namnet Like a virgin, men sägs tvinga håret att förlåta alla gamla övertramp och ovarsamheter, och hyllas av många bloggare, så jag anser att den kan vara värd att prova.)

Om två veckor ska den landa hos mitt postombud, och sedan återkommer jag med recension om den är dålig, FANTASTISKA selfies om den ger utlovat resultat.

Läskig Netflixserie

Jag har fastnat för serien You på Netflix.

Sträckkollar avsnitt efter avsnitt med kalla kårar ilande längs ryggen.

Och det allra läskigaste är väl att det faktiskt finns sådana där människor lite här och där, IRL.

Kanske inte jättemånga av den kalibern som gestaltas i serien, men förvånansvärt många av typen man blir varse om man är en skrivande människa. Stalkers som man har träffat i yttre delarna av sin bekantskapskrets någon gång, och som följer varje update i de offentliga kanaler man håller sig med, anser sig ha tolkningsföreträde, helt saknar läsart men inbillar sig att bara de vet vad man skriver om, tänker och menar EGENKLIEN.

Sjukt creepy är det, och mina egna upplevelser gör fiktionen jag ser på Netflix ännu läskigare, trots att jag, med snart tjugo års erfarenhet, är duktig på att skydda min integritet när jag skriver, värnar mitt privatliv som kan vara av obehagligt stort intresse för andra människor.

Nästan mitt namn

Jag gick en lång promenad i arla morgonstund.

Startade hemma i Solna, gick till Norrtull, sedan till Karlaplan, fortsatte ut på Djurgården.

Jag lyssnade på Spotify’s Daily Mix 1 och tog ganska långa steg.

Pausade vid Astrid Lindgrenstatyn en stund innan jag vände om, gick samma väg hem.

Och när jag kom hem gjorde jag några ändringar i en text som plötsligt kändes helt självklara.

Det var en fin morgon.

Resten av dagen blev betydligt mer produktiv med avtal som har signerats (yeay!), fakturor som har skickats, och en enorm röra av sjalar i hallgarderoben som jag äntligen ägnade några minuter åt att vika ihop, i stället för att bara svära över den och rota runt i den under motsvarande tid.

Ikväll blir det splitscreenmys med wordfeud, den danska dokumentärserien Uropatruljen och en semla.

Lucky me!

Lättpåverkad?

En kompis till mig har ett stort intresse av kristaller och vilken påverkan de sägs ha på människor som håller dem nära, och därför har mina textarmband och de välsignade armbanden från ett tempel Hong Kong fått sällskap av lavasten, akvamarin, apatit, sodalit och blå bandagat.

Känner efter om de påverkar mig på något sätt, och hittills har de ganska exakt samma effekt som andra accessoarer: de gör mig glad eftersom de är lite snygga.

Men det är en speciell dag idag, och därför bär jag min farmors ring med den lila ametiststenen också, utöver alla armband som mer eller mindre täcker båda underarmarna.

Den påverkar mig. Starkt.

Att låta något bygga bo i ens hår

Ni tror mig kanske inte, men för några dagar sedan när jag var ute och joggade såg jag en trana stiga från Brunnsvikens krusiga yta och flyga mer eller mindre rakt över huvudet på mig.

Och jag stannade mitt i steget och stalkerstirrade, så där som bara någon som är besatt av den här sången och har en faibless för viss obskyr symbolik kan göra när en trana flyger över utan att ansöka om tillstånd.

Och sedan joggade jag vidare.

Tänkte att det är ett nytt år nu, och det blir en ny vår.

Jag har inte ont i armbågen, i ryggen eller knäet, och själen är okej.

Veckans kulturjakt

Jag skulle vilja återuppleva filmatiseringen av Henning Mankells Danslärarens återkomst som visades på SVT för ungefär femton år sedan, men googlar förgäves.

Om någon av er har tips får ni gärna höra av er.

Jag vill minnas att den var nästan lika bra som boken.

Inget säger ”tack för hjälpen” som de allra vackraste ord man vet

Jag har haft mycket god hjälp i min strävan att lära mig ett nytt yrke på sista tiden, av två kunniga personer som agerat handledare och haft tålamod med dumma frågor.
Tänkte visa min uppskattning genom att skänka dem varsin bok med en personlig hälsning på försättsbladet, stulen ur samlingsvolymen av Tomas Tranströmer.