Emma Hambergs Resten av allt är vårt

Medan jag är i Taiwan och roar mig kan ni (som enligt WordPress-statistiken befinner er i Sverige, nästan allihop) kasta er över Emma Hambergs nya självbiografiska roman Resten av allt är vårt som släpps idag och som jag längtar efter att läsa i pappersform.

Ska verkligen försöka låta bli den i mobilens Storytel-app eftersom jag vill uppleva den i det där riktiga, ostörda läsmyset som jag aldrig har lyckats uppnå med skärmläsning eller ljudböcker.

Googlesnodd bild på snygg författare med bok som jag verkligen ser fram emot att läsa.

”Jag kan till och med ha på mig en av mina egna klänningar!”

Som ni säkert förstår är jag OERHÖRT intresserad av att få vara statist i inspelningen av Vår tid är nu, en del som ska utspela sig på femtiotalet, och kastade mig på ”Ansök nu”-knappen när annonsen ovan dök upp i mitt flöde på Facebook.

Det står i annonsen att det är statister utan piercingar och tatueringar som söks, och jag uppfyller de kriterierna, som den motståndare jag är till att ”put cheap stickers on Bentleys”.

Dessutom har jag goda kunskaper i tidstypiska håruppsättningar, och äger ett flertal klänningar som smälter in på vilket lindy hop-dansgolv som helst.

Hoppas att de ringer!

Lyxfru

Men innan vi åker till Taipei ska vi på SPA här.
Jag tycker verkligen om att vara hemmafru i Hong Kong. Tillfälligt. Men jag är glad att jag har ett arbetsliv att återvända till efter semestern. (Särskilt nu när jag har ett nytt jobb att se fram emot, som det fortfarande nästan känns lite overkligt att jag äntligen har lyckats snärja.)

Man skulle kunna tro att den här bilden är från Köpenhamns tivoli, men den är från parken strax bakom huset vi bor i. Jag kvällspromenerar där ibland och försöker djupandas på det där österländska sättet, och låta tacksamheten över alla mina privilegier bli till en insikt i att ingenting är ett problem. Ingenting.

Det finns stora problem, och sådana är jag ljuvligt förskonad från just nu.

Häshtägg feeling blessed.

Därför hälsar jag glatt med ett kraftigt hurra

Snart blir det morgonjogg vid Brunnsviken i stället för vid Sydkinesiska sjön igen, men den här Hong Kong-sommaren sparar jag som en värme i hjärtat till äldre dagar. (Gissa kapade låttexterna och ni är mycket allmänbildade eller åttiofem år gamla!)

I morgon kväll flyger jag och min man till Taipei, och på vägen tillbaka, efter en kort visit, ska jag få uppfylla en dröm (eller häshtägga ett goal som det heter på ett mindre bildat språk) och flyga med EVA Airlines Hello Kitty-airbus. Längtar!

Jag sjunger alltid ut! (När jag tycker att det är nödvändigt…)

En mycket viktig grundregel när man tar informationsflöden i bekantskapskretsen och deras kringelkrokiga omvägar på allvar är att alltid ha täckning för vad man säger, så att man kan stå för det när (inte om, det är alltid när) det sprider sig i en större cirkel än den man själv rör sig i.

Det är viktigt av förtroendeskäl.

Slätar över

Mitt hår är enligt frisörer ”helt otroligt tjockt och fylligt”, till och med ”självlockigt”, men jag som har med det att göra varje dag anser det främst stökigt och ganska svårhanterligt. Särskilt nu när det är lite på utväxt, i en mellanlång fas mellan kortklippt och axellångt.

I den fuktiga Hong Kong-luften blir det frizzy, spretar åt alla håll även om jag samlar ihop det med snoddar i nacken, men som tur är har jag upptäckt en asiatisk hårprodukt (vars namn jag inte kan uttala) som räddar situationen.

Före:

Under behandling med vad som ser ut som en mascara, doftar som jag föreställer mig färgglada blommor i tropisk regnskog och landar på håret helt osynligt:

Efter:

En uppfinning jag ämnar importera till Sverige, för höstens regniga och dimmiga dagar.

(Häshtägg no filter och no makeup, så klart. Jag är redan gift.)