Favorit ur favorit

Har ofta Helge Skoogs inläsning av Stadserien på i bakgrunden av mitt pågående liv som en källa till lugn och ro, och igår hajade jag till inför ett stycke som jag tycker hör till de allra bästa.

Det är när Henning den yngre reflekterar över skillnaderna i omständigheter som skiljer honom och hans äldre släkting och namne åt.

Oron, börjar Henning tänka på i det stycket, rädslan för sjukdomen hans fru har drabbats av och skräcken inför att något dåligt ska hända.

Och han förlikar sig med alltihop, beslutar att inte låta sig skrämmas från att leva.

Jag tycker att det är fint.


(Och jag håller med Henning om att det är panikkänslan som är farlig. Farligast av allt, är den irrationella, handlingsförlamade felaktigheten.)

Instagramshopping

Jag och en kompis brukar bakom berördas rygg anklaga andra människor för att ”instagramresa”, ”instagramumgås” och ”instagramshoppa”, när vi anser att det hela är så att säga främst ett showoff-spel för galleriföljarna.

Då förfasar vi oss och föraktar, men ingen av oss är sämre än att vi influeras ibland, också vill uppleva eller ha det som någon visar upp i sina sociala medier, och för några dagar sedan följde jag hashtaggen ”armband” snubblade på en smyckestillverkare från Småland vars grejor verkligen tilltalade mig.


Köpte två armband av rolga76, och är väldigt glad i dem. Så väldigt glad i dem att jag tar risken att anamma instagramshopparbeteendet och genast outar dem i samtliga kanaler, bara för den här gången…

Levande

Jag har samma inställning till böckers utseende som till människors: att det är underordnat insidan men ändå säger någonting om vad det representerar.

Nyligen när jag lossade skyddsomslaget från en av mina favoritböcker (det regnskadades lite i min ryggsäck) såg jag att det fanns ett guldfärgat, handskrivet citat på pärmen, och tyckte att det var en intressant, lite hemlig kontrast till fotoomslaget. Snyggt!


Väl genomtänkt är det i alla fall, även om det inte är klokt…

Idag har jag jobbat ett övertidspass, betalat 490 jättetråkiga pix för att laga min mobil som jag råkade tappa på det där oturliga sättet så att skärmen fick en spindelnätspricka, ätit en donut från Dunkin för första gången på ganska länge och sist men inte minst fattat beslut om hur jag ska göra med en text som jag har grubblat över ganska länge.

Och ikväll ska jag skriva, skriva och skriva.


Du har så rätt, Ted!

Ensamhet gör konstiga saker med människor

Jag i samtal med kompis: Va, har XX och YY haft ihop det? Hur kan jag ha missat det?
Kompis:
Jag är ganska säker på att det var den där vintern när du blev allmänt eremitisk och rymde till fjälls.
Jag:
Aahaaaaa, då!
Kompis:
Jag har aldrig sett dig så socialt törstande som när du återvände till Fridhemsplan den våren.
Jag:
När jag sprang över Västerbron i mina moonboots och ropade AAAAAJM BÄÄÄÄÄCK!!!
Kompis: Sådant glömmer man inte.

Jag var ännu knepigare när jag var yngre än vad jag är nu, och på många sätt är det en tröst.


”Vargen är definitely your spirit animal”, sa en annan kompis när vi tittade på en i en djurpark nyligen.
Och det stämmer kanske. Vargar är inte heller så smarta på valpstadiet.

Mitt ointressanta liv slash Vem i hela världen ska man lajka då

Min blogg har ganska många följare för att vara en amatörblogg med otydligt fokus och odefinierad målgrupp.
Mina texter läses, sprids och delas i tämligen stor utsträckning medan de kortare, mer frekventa inläggen som handlar om skor och sådant följs av en mindre skara närmast sörjande.

Jag har 376 Facebook-”kompisar” varav större delen är människor jag bara har träffat vid ett fåtal tillfällen, och bara 166 personer bryr sig tillräckligt mycket om vad jag gör på Instagram för att ha signat upp sig som intresserade där.

Mina närmaste IRL har dock ett mycket svalt intresse för sociala medier över lag, och därmed liten eller ingen koll på vad jag postar online.

Med det sagt inser ni säkert att den bekräftelse och den uppmärksamhet jag får utspelar sig långt bortom den offentliga sfären, och att jag verkligen inte är en sådan där tjej som lever i sina hashtags, även om jag ofta fiskar läsare bland dem jag har till tangentbordshands.

Ibland när jag visar upp en bild från en resa (jag delar mer av min vardag hos följarna jag faktiskt har klickat ”godkänn” på) eller postar en personlig reflektion online får jag bara tre eller fyra hjärtan och likes, en kommentar från någons snälla mamma och en spydig fråga om formuleringen när jag springer på en ytligt bekant utan språkbegåvning någon vecka senare.

Samtidigt får en annan kvinnas tunnelbaneselfie 428 likes, 36 reaktioner och 49 kommentarer, samtliga med innehållet ”VACKER 😍😍😍😍” alternativt ”go girl” och en före detta kollega som exponerar ett naket badande barn i en balja på ett köksgolv noterar en lajkraket som klår intresset för min senaste utlandsvistelse med hästlängder och får instagramreaktionerna på samtliga bokreleaser de senaste tre åren att blekna markant.

”Vaddå’rå, de gillar väl ba’nte dig, hahaha!” säger några av er förtjust nu, men jag ska tala om för er att det här handlar om något större.

Anledningen till att en bekant får färre uppmärksamhetsnotifikationer kring sin doktorsexamen och sitt tredje fullföljda New York marathon än andra håvar in för sin yoghurtfrukost och nya mascara går djupare än så, säger mer än så.

Det finns något hos vissa av oss som bjuder ett motstånd för människor utanför den exklusiva, närmaste sfären att spontant uppmärksamma, glädja och stötta oss.
Något av självständighet, av originalitet och integritet.
Något som gör att vi inte är allas egendom, någon som vem som helst petar till med ett glättigt tillrop eller en spontan komplimang.

Kanske skrämmer vi majoriteten av dem vi har i vårt flöde, eller gör lejonparten obekväm på samma sätt som vi sabbar stämningen när vi vägrar att dela ett kedjebrev eller en tongivande persons senaste åsikt, väljer ensamselfie framför gruppbild.

Det är ett liv i oss, som väcker motvilja hos de mindre levande.

Och vi skulle säkert kunna ändra oss.

Förtjäna fler instahjärtan med en undergiven blick under hängande lugg, genom att slaska ut våra familjemedlemmar i samtliga kanaler som om de inte hade högre värde än så, och tagga kompisarna i en bild på en äppelkaka vi svängde ihop i stället för att messa dem en inbjudan.

Det skulle säkert, högst sannolikt funka.
Men vi väljer annorlunda. Självständig tanke framför konform massproduktion.

Och vi betalar priset med en i det närmaste demonstrativ utfrysning, precis som introverta barn på mellanstadiets skolgård.

Folk skiter inte i om sådana som vi (för vi är fler, trust me, om du är en sådan där ihjälcurlinglajkad typ som tvivlar) reser jorden runt, blir befordrade eller spelar badminton på söndagseftermiddagen, tvärtom, men de (alla med lägre grad av självförtroende) vill ge oss intryck av att de gör det.

De klickar på våra länkar, studerar länge våra bilder, screenshotar våra updates om Trumps senaste uttalande eller väljer ”dela i privat meddelande” för att vi intresserar dem, men de aktar sig noga för att låta oss veta.

”Man vill ju inte vara en lajkslampa” sa en kille till mig en gång när han visade en kompis inlägg för mig i sin mobil och jag föreslog att han skulle tumma.
Nähä?
Var en eunuck i stället, som trånar fantasilöst efter samma gatflickor (det andra ordet kändes för grovt i sammanhanget) som alla andra, då!

Och vet hut, lajknunnor och dito munkar, liksom ni ska veta att era sanktioner av vuxna människors subtila popularitetstävlingar, ert understödjande av högstadieluciaomröstningens bevarande långt in i vuxenlivet sårar, hämmar, irriterar och inte minst väcker agg mellan kvinnor.

Och till er som är lika lajkignorerade lajkslampor (min tumme viftar överallt där jag tycker att något är lite bra eller kul) som jag: trösta er med att hjärtsifferstatistiken från era 300 internetnärmaste inte säger något om hur beundrade eller uppskattade ni är i era privatliv och yrkesliv, hur framgångsrik er business är, utan bara är ett mått på the utomstående others förmåga att ge tillbaka för allt ni bidrar med.

Och tänk på hur tiden dömer, på hur era barn och sannolikt också barnbarn kommer att tacka er för att ni håller er fasad i sociala medier, skyddar dem och deras IRL-närmaste undan främlingars intima granskning, inte nyttjar dem för att fylla det hål i hjärtat mer osäkra individer upplever när de har genomlevt en hel timme utan minsta prick från insta och skyndar sig att ladda upp ett gäng föräldrafoton.

Själv tänker jag med en rysning på några skräckexempel i mitt eget följarflöde när det är som värst.
Scrollar mig genom en vän till en väns strida ström av utförliga redogörelser för sitt (ganska nya) ”liv som bonusmamma” komplett med foton av sovande treåringar och vinkande svärföräldrar, bläddrar lite bland flygvärdinnefoton från skyddsobjektsmiljöer och landar åter i tanken om att jag inte skulle vilja vara annorlunda, för några lajks i världen.

Det finns ett värde i att stå ensam i ett hörn av skolgården, om kollektivet innebär avsteg från den moral man håller sig med för sin egen trevnad.

Jockes kommentar och Tebbes trötthet

Blev väldigt glad när en Tebbeläsare hörde av sig till mig nyligen och undrade över en grej.

Alltid roligt när någon bryr sig tillräckligt om låtsasvärldarna jag skapar för att ta sig den tiden liksom.Och frågan jag fick var hur fan Tebbe kan hänga med Jocke i tredje boken (Tebbes Tur) när han var så taskig mot henne i Tebbes Tvivel, (andra boken).

Svaret är som följer:
Tebbe och Jocke känner varandra sedan mycket länge när de återupptar kontakten i Tebbes Tur.
De lärde känna varandra på Polishögskolan när Tebbe bara var 19 år, och även om hon ofta tyckte att han hade ett lite stöddigt, överlägset sätt gillade hon honom som en vän och framtida kollega, och de hade lätt för att samarbeta.
I samband med att (spoiler alert) Nikita spelar ut Tebbe mot hela världen på ett väldigt fult och egocentriskt sätt i slutet av Tebbes Tvivel ser Tebbe att Jocke har kommenterat mobbarens Facebookstatus med ett hjärta, och konstaterar det med ett torrt, kallt ointresse, tolkar det möjligen som om Jocke tar elaka klasskompisens parti.
Strax senare, mellan böckerna på tidslinjen, finns dock tid till reflektion och samtal, och inte minst för att läsa vad det EGENTLIGEN står i Jockes kommentar.
Han skrev ”Tråkigt och mycket oväntat att höra att du har upplevt din vardag så på sista tiden. Jag kommer verkligen att sakna Tebbe, hon är en bra person och skulle förmodligen ha blivit en långt bättre polis än de flesta av oss. ❤️”
Tebbe ser bara hjärtsymbolen, förblindad av sitt eget nederlag och upprörda känslor, och först när hon mer än ett år senare träffar Jocke igen får hon hela sanningen klar för sig, har sedan inga gamla agg som hindrar hennes och Jockes fortsatta relation.
Det är alltså ett simpelt missförstånd (och bådas lojhet i fråga om att hålla kontakten) som gör att Jocke framstår som taskig mot Tebbe vid ett tillfälle i andra boken.


Tebbes Tvivel, en roman om handboll, näthat, rasism och att försöka bli polis.