Allt för Sverige

Igår såg jag näst sista avsnittet av säsongens Allt för Sverige, ett program jag har följt varje vecka under hösten.

Mina favoriter har sedan start varit Tori (hon verkar ha en UNDERBAR personlighet, en sådan där man vill vara kompis med), Anne (det är bara något gulligt, rart med henne, och så gillar jag hur noga hon är med sitt utseende), Nathan (han ger ett så varmt, bonnaredigt intryck, backar med släp och driver boskap, är vänlig mot alla hela tiden) och Dylan (han är bara kul och cool, på det där musikalkillesättet).

Till min stora glädje nådde tre av fyra final (Nathan åkte tyvärr hem igår, efter att ha outat att han och Tori hade blivit precis så kära som man hade kunnat se tidigare), och nu ser jag fram emot nästa veckas säsongsavslutning.

Och, hopefully, en uppföljarspinoff i form av Tori och Nathans ”Newlyweds”-reality från lantgården i USA.

Jag säger inte att jag brukade följa Jessica Simpson-såpan med det namnet med största intresse för några år sedan, jag säger bara att formatet skulle passa Tori och Nathan väldigt bra, och att jag inte skulle lägga i närheten av lika elaka kommentarspår i tittarsoffan som när jag eventuellt, någon gång, av en slump, såg Jessica Simpson och Nick Lachey äta frukost tillsammans.

På tal om mina kommentarspår förresten, när Anders Lundin går i pension ämnar jag göra allt som står i min makt för att få överta programledarjobbet i Allt för Sverige.

Det skulle passa mig så bra, även om jag skulle grina massor av känslotårar när människor får insikt i sina släktträd och möta sina förfäders gamla hemmiljöer.

Men hur svårt kan det vara?

Jag har googlat rätt på ett recept på saffransbullar med vaniljfyllning, och ämnar oförskräckt ge dem ett försök.

Om jag lyckas fullfölja med ett ätbart resultat lovar jag att återkomma med bildbevis, annars förtränger jag misslyckandet fort och går vidare.

En yrkeskvinna ska inte hänga upp sig vid eventuella tillkortakommanden som husmor 2017, utan ha vett att avfärda dem som den förspillda kvinnokraft de är.

På gränsen

Jag har jobbat natt ett par dygn, och bara exakt presterat min dagliga mil under dagarna, i övrigt mest vilat mig i form.

Ska som sagt byta jobb vid årsskiftet, och gör nu de sista passen på min nuvarande arbetsplats, som har varit min sedan våren 2012.

Det känns bra med det nya, ett steg framåt jag har längtat och strävat efter, men ändå är det lätt att gå i den nostalgiska fällan när man har det som i HIMYM kallas ”Graduation googles” och ser på allt som snart kommer att vara ett minne blott.

Det finns en viss bekvämlighet i att jobba treskift.
Att vara ledig en måndag, kompa in och kompa ut övertid, byta sig fri med en kollega när man vill göra något särskilt…

Men allt har sin tid, och nu ska jag bli en alldeles vanlig nio-till-fem-kvinna med lunchrast, utan ob-tillägg.

Det är dags, helt enkelt.

Jag längtar, men noterar den epok som går i graven som något som inte ska falla i glömska hos mig.
Hade en ganska härlig tid under fem och ett halvt år, som lärde mig mycket om lite av varje, inte minst om människor och relationen människor emellan på en arbetsplats modell äldre och modell större.

Det, och vänskapen jag har etablerat med många av människorna tar jag med mig när jag rör mig framåt, dag för dag, mil efter mil. Då känns det lättare att bryta upp, när man vet att man får behålla det allra bästa.

Säsongsanpassat slöande

Om ni redan har sett Tjuvarnas Jul men fortfarande vill mysa framför julig teveunderhållning kan jag varmt rekommendera nästan femtio år gamla Kråkguldet (finns på SVT Öppet Arkiv, och tänk att världen såg ut så där för så lite som knappt en generation sedan), gulliga filmen 12 Dates of Christmas, Helena Bergströms moderna klassiker En underbar jävla jul och inte minst min barndoms favoritjulkalender: Sunes jul.

Jag uppskattar verkligen min göra-inget-vettigt-tid som jag ser till att hitta åtminstone några timmar för varje vecka, och tillbringar den väldigt gärna i tevesoffan om inte med en bok eller på någon spaanläggning.

Är helt övertygad om att det är vad som håller mig skyddad undan den omtalade utbrändheten.

Julen stressar mig till exempel inte alls som den stressar andra, utan är enbart en mysig högtid med tända ljus och god mat, precis som Jesus vill ha det på sin födelsedag.

Mitt hetaste julklappstips

Idag tycker jag att ni bör överväga att köpa en julklapp till någon i form av ett gåvobevis från Läkare utan gränser.

Det är ett bra sätt att visa att man bryr sig om någon, och vill göra världen lite bättre.

(Barn i vår priviligierade del av världen bör dock få böcker, nallebjörnar och annat som de önskar sig, om ni frågar mig, men om du har tänkt skänka en vuxen någonting är just papperslappen från Läkare utan gränser mitt hetaste tips.)

Man kan också klicka sig in på Unicefs gåvoshop och rädda världen med en fasters julklapp i taget, HÄR.

Det är något menlöst med söta tjejer

Jag och en kompis började prata om en skådis som vi båda ogillar eftersom hon bara har ett ansiktsuttryck.

-Men är det inte så med väldigt söta tjejer, att de liksom inte kan röra en min?
-Exakt! De är som förstenade. Endast och enbart söta, jämt.

Sedan kom vi in på fenomenet skönhetsingrepp med botox och fillers bland bekanta, och konstaterade som många gånger tidigare att folk tenderar att förblindas helt efter att ha börjat med det, alldeles tappa begreppen och så att säga gå bärsärk över sina egna ansikten.
-För mig går faan gränsen vid kirurgi, sa jag, som är ett stort fan av allt smink vetenskapen kan uppbåda, färgar ögonbrynen då och då och använder iwhite tandblekning någon gång om året.
-Då har man ju gått för långt, visar ingen respekt för sig själv och det utseende man faktiskt hör ihop med.

Och man blir en USEL skådespelare, i alla tänkbara scener, om man bara går omkring och ser mesigt dumsöt ut hela tiden, inte ens kan uppbåda ett lite argt pokerface eller avväpnande clownleende, så i det avseendet är jag ganska nöjd med tröttstrecken jag har haft under ögonen sedan sena tonåren och min sneda framtand orsakad av en landhockeymatch.

Min neutrala så-gullig-bild-som-möjligt-till-bloggen-på-första-och-enda-selfieförsöket-min.

Dansk humor

För en tid sedan talade jag med några kollegor om film, varvid samtalet kom att beröra en nyligen avliden skådespelare.

-Va, är hen död? utropade en av kollegorna, och en annan, dansk kollega blev nyfiken.

-Hvem?

Vi upprepade namnet, varvid dansken i sammanhanget utbrast ”det hoppas jag VERKLIGEN, att hen är död!”

Det fick samtalet att stanna av några sekunder, och alla att chockat stirra på vår kollega från sydligare breddgrad.

-Ja, för de begravde honom ju! förklarade denne, och fick samtliga att skratta åt den morbida humorn.

Danmark, alltså…

Och överklassens barn faller ut genom öppna fönster

Jag blev så glad förra veckan när SVT outade att de planerar för en tredje säsong av Vår tid är nu, eftersom det är en av de bästa dramaserier jag har sett.

Jag uppskattar fiktion som behandlar klassperspektiv och familjerelationer, och är dessutom väldigt förtjust i den moderelaterade bonus Vår tid är nu bjuder på i fråga om kläder och frisyrer.

Handlingen i serien kan dock sägas vara något förutsägbar, och jag utgår från att Ninas dotter Christina, som föll ut genom ett fönster i Djursholmsvillan i senaste avsnittets slutscen klarade livhanken, men att hennes eventuella skador bäddar för storkonflikt mellan makarna Rehnskiöld och ett allmänt ifrågasättande av Ninas lämplighet som förälder, ett uppdagande av en av huvudpersonernas omfattande missbruk.

I övrigt ser jag fram emot att Källarmästaren ska göra bort sig och sina oärliga maktmetoder ordentligt, helst i samband med kuckelurande med den tokiga överstinnan, och att Maggan ska göra facklig karriär (även om det sistnämnda känns lite tillgjort, sökt liksom, och jag hellre hade sett mer av just den karaktärens kamp för att få ihop sitt familjeliv och bli fri från det förtryck tidens trångsynthet ålägger hennes sexuella läggning).

Gillar verkligen Vår tid är nu, och kommer att fortsätta följa den samtliga säsonger.

Ett konstnärligt fynd

En del människor tatuerar textstycken som betyder någonting för dem på kroppen, men jag föredrar att bära orden som ligger mig varmt om hjärtat på avtagbara band runt handlederna.

På Black Friday-rean beställde jag ett armband från Smyckesasken på instagram, med Gunnar Ekelöf-citatet Tag och skriv.

Tänker mig att det ska peppa mig i stunder när jag tvekar och mesar med något skrivrelaterat, och jag gillar det så mycket att jag överväger att inhandla ett med ett Kerouac-citat också.