Brutalt och dramatiskt

Om bara lite mer än en månad publiceras nya säsongen av OITNB på Netflix, och jag är ledig då, som tur är.

Kommer att sträckkolla.

Googlesnodd bild på Piper Chapman, den tämligen ointressanta huvudpersonen i den fantastiska serien Orange Is The New Black.
Min favoritkaraktär är Morello, tätt följd av Janae Watson.

Hittepå?

Hittade det här påstådda Charles Bukowski-citatet, men har aldrig läst det i någon text. Googlade lite, och det verkar vara saxat ur ett samtal.

Jag gillar det i alla fall!

Magiska jeans

På bilden ovan syns Världens Coolaste Byxor.

De är tillverkade av Ralph Lauren Denim & Supply, och en gång i juli 2015 när jag och en kompis tillbringade kvalitetstid tillsammans genom att kolla kläder fick jag syn på dem, på NK.
Jag köpte dem genast naturligtvis, trots att de var lite över-smärtgränsen-dyra, och kompisen höll med om att ”det typ står EvaEmma på dem”.

Jag älskade dem högt och använde dem flitigt under ett par månaders tid, helst till en mycket tight T-shirt och ett par färgstarka sneakers.
Sedan drabbades jag av en tillfällig identitetskris och sålde alla kläder som jag tyckte var lite för balla för mig på Tradera, och sedan dess har jag ångrat mig, letat i varje Ralph Lauren-outlet jag har passerat och dammsugit ebay med jämna mellanrum.
Men ingenstans står Världens Coolaste Byxor att finna.

Efterlyser härmed Polo Ralph Laurens distressed overalls från säsongen 2014/2015 i storlek M (eller S) också i bloggen, och utfärdar en belöning på minst en kyss-emoji till den som lyckas hitta dem online.

Jag menar, det STOD ju EvaEmma på dem…

Och mina ben såg så smaaaala och snygga ut i dem…

Men det är någonting med vissa klädesplagg eller accessoarer. Hur de liksom har förmågan att lyfta en, förstärka ens självbild och så där. Det har ingenting med dyra statusprylar eller en välanpassad kropp att göra, utan är en fråga om en perfekt matchning, två pusselbitar som passar.

Det FINNS någon slags materiell lycka att hämta i det.

Förhandsbeställd så klart!

Skyndade mig att lägga Leif GW Perssons nya bok i min bevakningslista på Bokus.com så fort jag hörde talas om den.

Ser verkligen fram emot att läsa den, eftersom jag är väldigt noga i mitt urval av vem jag tar yrkesmässiga råd från, och Leif GW står högt på min lista över förebilder som tycks ha lyckats hålla sig med hög moral under en framgångsrik karriär.

Rosa eller blått?

Ska på bröllop imorgon (yeay, jag älskar bröllop!), och ”ingenting-att-ta-på-mig-krisen” är obefintlig eftersom jag köpte två klänningar, 2015 respektive 2016, som jobbar för mig vid alla formella tillfällen sedan dess.

Två av mina smartaste investeringar någonsin.

Återstår bara att se om den rosa från Phase Eight sitter likadant som den gjorde sist…

Eller om jag kan hålla ut en hel dag plus kväll med Ralph Laurenskt Askungentyg slängande runt benen och påverkande varje steg.

(Övergav i alla fall Barney Stinson-planen, mindes plötsligt att jag har för snygga boobs för kavaj…)

Kul att ni bryr er!

”Det är väl själva fan att du alltid ska tycka så jävla mycket” skrikröt en kompis pojkvän åt mig en gång i min ungdom, varvid jag presterade min mest likgiltiga, oberörda min och ryckte lojt på axlarna, jublade inombords över att kompisen började komma till insikt om pojkvännens tråkiga attityd.

Men han var inte helt fel ute, killen som kort därefter var kompisens ohjälpliga ex. Inte i just det uttalandet i alla fall.

Jag tycker jävla mycket.

Jag tycker till exempel att katter är jätteäckliga djur och fattar inte att någon vill umgås med dem i sin hemmiljö, när de tydligt är ladugårdsdjur.

Och jag tycker att det är ljuvligt att sitta i skuggan under ett fruktträd och läsa Astrid Lindgren-böckerna om Kati ännu en gång.

Jag tycker att en text som jag jobbar på just nu börjar arta sig riktigt bra. (Men det ändrar sig nog, om skriva-bok-kurvan håller sig lik de tidigare, med toppar följda av deppiga dalar och total självförtroendekris som sedan landar i något slags mittläge med en självbild i mitten på skalan mellan Nobelpris och Ölands folkhögskolas examensprojekt.)

Jag tycker att MER Persika-drycken är en av 10-talets bättre uppfinningar och jag tycker att alla Sveriges arbetare borde veta bättre än att rösta på något annat än sossarna i riksdagsvalet i september.

Jag tycker att den nya Amy Schumerfilmen var genialisk, att jag borde se den minst en gång till, och jag tycker att det var ett bra beslut av mig att klippa håret kort, eftersom kvinnor med kort hår har mer pondus än andra.

Jag tycker att internskämtet mellan mig och en polare, när vi ser allvarligt på varandra och säger med Sjunde Inseglet-röst ”Om fem år ser allting annorlunda ut… Eller kanske redan imorgon bitti!” är så enormt roligt att jag kan skratta ihjäl mig åt det, och jag tycker att Marabou fudge med havssalt är obligatorisk att ta med på en roadtrip.

Framför allt tycker jag att det är roligt att ni är så många som har klickat er in på min blogg idag också, för att läsa det här inlägget som inte handlar om någonting annat än mig och vad jag tycker, och jag tycker att det är tråkigt att ingen av er brukar heja i kommentarfältet.

Men hej på er, allihop, i alla fall!

Det går ganska bra för bloggen just nu. Dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, blir ni fler och fler som bryr er och vill komma hit och kolla. Varför? Vad gillar ni, vad föredrar ni att läsa om? Berätta, i kommentarfältet, så gör vi tillsammans bloggen bättre! Ni får också tycka jävla mycket!

I den här frågan till exempel! Hur gör jag mig bäst på en selfie? Flinande med alla sneda tänder eller med en lite skeptisk nackvinkel och ihopsnörpt trut (för en gångs skull)?

Mer tänkvärt än sådana där klyschiga be-yourself-inspirationscitat…

Talade med en bekant om min ”lutherska själ” nyligen, och försöker sedan dess att aktivt tänka på att cut myself some slack ibland, ursäkta mina misstag på samma sätt som jag bagatelliserar och förminskar andras.

Har, som så många andra människor, en tendens att förvänta mig storverk av mig själv, som om jag vore Ernst fucking Hemingway.

Men också han hade brister, drack till exempel, och hade ojämnt temperament, vilket är långt värre än att jag blir lite trött efter jobbet ibland och sover bort en ledig förmiddag i stället för att skriva eller textbearbeta.

Försöker förlåta mig själv att jag har fula, synliga blodådror på benen också, och inte ser ut som en felfri moviestar när jag har kjol eller shorts. Det är okej, liksom, jag behöver inte svettas ihjäl i jeans hela sommaren ändå.

Jag försöker förlåta mig själv för att jag inte gillar alla människor jag har att göra med på jobbet och på fritiden. Det är okej, alla människor gillar inte mig heller, och de allra flesta är sämre än jag på att dölja sina känslor, hålla en fasad av god uppfostran.

Jag försöker förlåta mig själv för att jag lät ett ganska stort textprojekt gå i soptunnan i maj i stället för att bearbeta det i enlighet med en kunnig experts råd, säga till mig själv att integritet är något mycket fint att hålla sig med.

Och hela tiden försöker jag tänka på mig själv utifrån, tala till mig som jag talar till en vän, som uppriktigt naturligtvis inte väntar sig att någon annan ska prestera ett par solbrända Cameron Diazben eller vara vaken och dubbelskifta dygnet runt.

Men min vän, tänker jag sedan, nu när jag ser det här utifrån, var det inte lite dumt att dumpa texten, avfärda den bara så där? Ska du inte ge dig själv en chans till?

Och det är svårt att vara sin egen kompis då, liksom spela advokat och tänka logiskt, rationellt och allmänt vettigt. Men jag försöker i alla fall att hålla mig själv i handen, vara lite hygglig mot mig, Shakespeare-style.

På tal om Gud och kyrkan och sådant…

Jag tog som sagt mina hopp och mina tvivel och gick till Essingekyrkan i söndags.

Det var ganska länge sedan jag bevistade en högmässa, men det fyllde mig som vanligt med inre frid under den timme jag satt där med psalmboken i knäet.
(Jag har aldrig lyckats sjunga med i någon kyrkosång utöver möjligen Den blomstertid nu kommer. Så hysteriskt ologiska melodier liksom. Höga sopranpip tätt följda av djupaste basmoll, och ibland går det fort, sedan lite långsamt och ett ryck in i nästa orgelvrål. Konstig grej.)

Hade några grejor jag ville tänka aktivt på i form av någon slags bön, och även om min kristna tro är av typen som är med mig hela tiden kändes det lättare att göra det ostört i fädernehemmet.

Kom att tänka på en grej som hände i just Essingekyrkan en gång för flera år sedan, och rotade fram ett Facebookinlägg jag skrev i ämnet.

Tycker fortfarande att det är den mest spooky slump, Maria Gripe-style, jag har råkat ut för.