Välj en sida

Babyböckerna

Jag ägnade en del researcharbete åt att hitta den bästa ”Babyboken” inför mitt barns födelse, och valet föll till sist på Astrid Lindgrenbutikens Boken om mig eftersom den ger bäst utrymme för textutläggningar om barnets första tid utöver plats för foton och ”samlingskuvert” som arkiverar viktiga minnesföremål (som det där lilla plastarmbandet från BB och födelsebeviset).

Det känns märkligt högtidligt att fylla i sidorna om barnets första leende, första skor, första jul, skriva om hens första Dragons Back-hajk, första allt annat, mest för att jag tänker på hur hen kommer att läsa alltihop om ett antal år, föreställa sig tiden hen inte kan minnas.

Och hela det dokumenterande projektet, som har mycket gemensamt med det idoga dagboksskrivande jag har ägnat mig åt under större delen av mitt liv, har gett mig anledning att printa ut foton för första gången på mycket länge. Kul ju, att inte bara ha bilder på sina kära i mobilen utan pyssla ihop snygga album med bildtexter.

En släkting gav mig en ”Femårsdagbok” i julklapp, och den ämnar jag använda för att dagligen anteckna kidets utveckling, noggrant notera varje steg, fas, nyck och påhitt.

Förmodligen kommer JAG att läsa den sedan, när det är länge sedan 2020.

Det är också en märklig känsla.

Svaret finns (eventuellt) i Uppsala

Joggade en sväng i Uppsala igår, och det var en odelat underbar upplevelse.
Passerade Ekonomikum, byggnaden jag tillbringade en sommartermin i när jag var ung och oskyldig, hade skrivit in mig på ”HÖKen”, Handelsjuridisk översiktskurs, för att jag ville lära mig mer om immaterialrätt.
Solen gick ned medan jag trampade på, och jag njöt av att andas kall, klar luft, känna krasandet av ett tunt snötäcke under dojorna.
Jag tänkte på ett beslut jag har att fatta, på hur glad jag är att vara tillbaka i Sverige och på att det kommer att ta tid för mig att vänja mig vid att se människors hela ansikten igen, utan munskydd.
I lurarna hade jag en otidsenlig mix av Joan Jett, Tanita Takaram (som jag upptäckte först 2013, tack vare Torbjörn Flygt), Garbage och No doubt, och jag kände mig rimligt spänstig, tycks inte ha påverkats nämnvärt av jetlag eller allmän reströtthet efter hemfärden från Hong Kong (möjligen för att jag hade ynnesten att flyga business class och barnet imponerade på mig genom att förhålla sig glad och nöjd hela resan).
Jag fotade en selfie till Insta (kanalen för något mer personliga inlägg än bloggen, även om jag inte delar med mig av familjelivet eller andra privatsaker) och noterade en skeptisk liten tvist i min mimik, lät den bero.

Apple watchen registrerade en ganska loj kilometertid, men jag var ändå nöjd efter avslutat värv, gjorde den vanliga kalkylen av ”hur snabbt hade jag fullföljt ett maraton om jag hade fortsatt i samma tempo”.

Är nöjd över lag just nu, faktiskt, och tror att 2021 kommer att innebära många glädjeämnen utöver de gamla vanliga.

Är fria rättigheter verkligen en bra deal för alla?

När jag fick en förfrågan om att sälja ett av mina allra tidigaste skönlitterära alster till Saga Egmont i våras, tillsammans med titlarna om Tebbe, tackade jag nej.
Hade nämligen en annan plan för det, som befann sig i ett mycket tidigt stadium.
Den planen drogs i långbänk, och när papperen till sist kom på bordet slog jag dem ifrån mig och sa ”nej, nej, nej, absolut inte, nej!”
Fick plötsligt nästan panik vid tanken på att någon annan skulle äga och förvalta mina låtsaskompisar helt fritt efter eget huvud, ta dem ifrån mig för alltid och göra dem till sina.
Nej.
Nej!
Eller?
”Ta ett par dagar och tänk på det här nu” var det sista som sades.
Och jag gör det.
Håller ut några dagar i Stockholm i januari.
Är en fri konstnärskvinna med rättigheter att tänka precis vad jag vill.
Det är värt mycket.
Mer än pengar, till och med.
Men ”så kan man ju snacka tills hyran ska betalas” som jag har sagt i större delen av mitt liv trots att jag har ägt bostadsrätt sedan jag var tjugoett.
Jag är, precis som de allra flesta andra människor, väldigt intresserad av pengar.
Men inte riktigt lika besatt av dem som jag är av skrivandet och allt det innebär för mig i fråga om konstnärliga ambitioner och möjlighet att nå ut med politiska åsikter.
Jag tar ett par dagar och tänker.
Stockholm ligger mörkt och armt, men det är inte bottenfryst (eller bottenFRUSET som det heter EGENKLIEN) i Mälaren som när jag flyttade hit för mer än ett och ett halvt decennium sedan. Klimatet har tinat någon grad under mänsklig påverkan, och jag älskar min hemstad mer än någonsin.
Här bor mina romankaraktärer, och det spelar ingen roll hur långt bort jag reser eller hur länge jag är borta, jag hör alltid hit tillsammans med dem.

Gå nedför gatan som en champion, du är i bra mycket bättre form nu än du var förut!” har jag i lurarna, och i eftermiddag ämnar jag kränga en annan text, av helt annan art än mina skönlitterära, sedan möta upp en vän jag inte har träffat på alldeles för länge, har längtat efter att tala om texterna och livet med, IRL.

Hoppas att ni också har en fin dag idag, känner er som champions när ljuset över huvudstaden dröjer kvar några minuter längre för varje dag, hjältarna i sjukvården vaccinerar sig genom riskgrupp efter riskgrupp och tillvaron i alla avseenden ljusnar.

Stockholm, så såg jag dig åter!

Jag landade i Stockholm den fjärde januari 2021.
Och jag var upprymd som aldrig förr efter att ha tillbringat tre så händelserika kvartal i Fjärran Östern att det kändes som om jag inte trampat svensk mark på hundra år.
Landade naturligtvis i pandemimode, lågkonjunktur och januarikyla, men jag är lycklig.
Känner mig hemma. Särskilt i januarikylan, den kalla klara luften som en gång för alla är mitt rätta element.

Varför jag är hemma i Stockholm får ni (kanske) veta imorgon.

Flygplatsselfie komplett med rufsigt hår, koreansk bärsjal, ryggsäck och en skötväska i nylon som jag har fått av min syrra och motvilligt måste erkänna är betydligt mer praktisk än den jag köpte, i lyxigt skinn.

(Det hände förresten en SJUUUUKT kul slash pinsam grej i resans inledningsfas på Chek Lap Kok strax innan jag boardade Lufthansa-flighten till Frankfurt, på vilken den fantastiska besättningen behandlade både mig och min avkomma som kungligheter trots att vi bara var en osminkad morsa i yogabyxor och en under större delen av flygtiden sovande baby. Om man vill ta del av storyn kan man följa mig på Instagram, men det funkar bara om man är öppen med sin identitet. Creepy stalkers göre sig icke besvär.)

(Rubriken? Jack. Läs en bok.)

Yrkeskvinnors liv och leverne

Idag ska jag börja läsa Lena Nymans sammanställda dagböcker och brev från åren mellan 1962 och 1974.

Har sett fram emot det, eftersom hon intresserar mig som person, inte minst med anledning av sin brokiga yrkeskarriär och omvittnat höga intelligens.

Det finns så många sagolika berättelser att hämta i konstnärliga arbetarklasskvinnors liv, och det gör mig glad när de får utrymme, tillfälle att breda ut sig över kultursidor och i pretentiösa bokcirklar.

Dagboksskrivande är sedan länge en konstform som ligger mig varmt om hjärtat, och även om jag aldrig skulle låta publicera mina egna volymer (det är ett tämligen digert arkiv vi snackar om, med detaljerade redogörelser för i stort sett varje vecka av mitt vuxenliv med start redan i tonåren) uppskattar jag verkligen att ta del av den rått autentiska prosa andra har presterat i sina tidigare hemlighållna anteckningsböcker.

Om du också är intresserad av just Lena Nymans inre liv kan jag varmt rekommendera biografin Jag vill ju vara fri av Annika Persson, från 2013.

Springa tills man spyr?

Jag närmar mig en lösning på gåtan om de bästa gång-jogging-och-löparskorna för mina kräsna två-mil-om-dagen-fossingar efter att ha provat Nike Air Zoom Vomero.

Men har de inte ett väldigt obehagligt namn för oss som inte är bevandrade i italienska?

(Har förresten onlineresearchat Asics Gel Kayano 27 också, men är försiktigt skeptisk eftersom jag tror att de är ganska tunga och hårda. Ska försöka prova dem vid tillfälle.)

Hur kan jag ha missat?

Med tanke på mitt stora intresse för biografier och på hur mycket jag beundrar den framlidne skådespelerskan Margaretha Krook är det underligt att jag inte har sett till att lägga vantarna på Drottningen av skrattet och gråten av Astrid Hasselrot förrän nu.

Men jag ser verkligen fram emot att läsa om den stora skådespelerskan vars framförande av Tennysons Nyårsklocka jag håller för den allra bästa i sitt slag, och blir varm när jag tänker på hur hon etsade Eva Bexells sagor om Prostens barnbarn i mitt och mina syskons medvetande för alltid med sin unika röst.

Lyssnar in 2021

Ni som har följt mig ett tag känner till min vana att sortera Spotifylistor årsvis, att jag börjar året med att lägga mina favoritspår för tillfället i en egen lista, sedan fyller på i kronologisk ordning, därmed bygger en slags tidskapsel som sammanfattar olika tidsperioder och underlättar för minnet när jag söker mig tillbaka av skrivrelaterade skäl.

2021-playlisten innehåller än så länge spår från Lundells nya, Telegram (jag gillar Hela dagen lång bäst), några gamla favvos som jag har svårt att släppa taget om (Ane Bruns Springa, Lasse Tennanders Rötter och ett antal av Mozarts svulstigaste symfonier, bland annat) och, sist på blandbandet just nu, Annies song.

Jag hörde den på en begravning jag bevistade via Zoom i december, och hade den sedan i huvudet i flera dagar.

Den fyller mig med vemod, granne med både sorgen och glädjen, och kommer för alltid vara förknippad med särskilda minnesbilder, påminna mig om att livet är kort, att det är omöjligt att veta exakt hur kort.

Skriver 2021

Jag har arbetat med text i olika former sedan jag var sexton år, med några kortare avbrott när fokus har legat på andra delar av yrkeslivet.
Främst har jag arbetat i kulisserna, långt bortom de välpolerade bylinebildernas ära och redbarhet, och numera åtnjuter jag en bekväm status som bygger på kompetens och erfarenhet, innebär att jag kan välja projekt tämligen fritt, producera innehåll till kanaler som intresserar mig, redigera och ”textfixa” inte bara när jag vill utan också hur jag vill.

Jag är tillräckligt bra, liksom.
Och anses vara tillräckligt bra.

Eftersom jag har varit aktiv sedan innan internet fanns i var mans byxficka kallar jag inte mitt yrke för ”content writing” utan för ”textjobb”, och jag talar aldrig i termer av market bräänding eller liknande.
Jag har gjort det till min grej, mitt varumärke, att prestigelöst jobba med svenska språket högt och lågt, litet och stort, även om jag föredrar högprofilerade uppdragsgivare med texter mellan 300 och 5000 ord.
Det är först nu, vid trettiosex års ålder, jag har börjat se på den delen av mitt yrkesliv som något seriöst, som något att räkna med och så att säga yvas över. Tidigare har det varit mitt svårbeskrivna extrajobb, min nördiga hobby, min ursäkt för att kunna köpa fler skor än jag skulle göra utan skrivslantarna, men nu känns det plötsligt naturligt att betrakta textandet som mitt yrke. Ett yrke jag hör till, och som hör till mig.
Kanske är det plötsligt så naturligt för att jag har blivit oåterkalleligt vuxen det senaste året?

Jag har dessutom börjat översätta i större utsträckning än tidigare.
Dåligt självförtroende har ofta hejdat mig från att ta mig an större översättningsprojekt, men sedan började jag, ganska nyligen, och upptäckte att jag är tillräckligt skicklig. Lite som när jag började jonglera, styrketräna benen och passa småbarn, typ. Jag bara gjorde det, och insåg att det fanns en naturlig fallenhet och en bakgrundshistoria som gör det lätt för mig. ”Ibland ger Gud med båda händerna” och i mitt fall var han nog busy med något annat, för lite olika, slumpmässiga talanger ramlade på mig. Känner tacksamhet i alla fall, och försöker använda det jag har fått för att ge, så att säga.

Planerar att skriva så in i helsike hela 2021, och det ni kommer att få ut av det är bland annat en ny roman, kanske lite blogg, kanske texten jag har arbetat med ett tag om arbetsplatspolitik.

Romanen 27 i mina skor, Saga Egmont 2020. Hårt arbete och talang för text ligger bakom den.

Vem som helst kan inte skriva en roman, eller ens ett par tusen tecken om sig själv, även om det är vad många tror.