Varför skulle annars våren tveka?

Låg ute och läste under ett träd för några dagar sedan, och mellan två kapitel började jag detaljstudera trädets knoppar.

Det slog mig att jag nästan har missat våren det här året, inte sneglat utanför min bubbla på allt som händer utanför.

Tänkte på ett citat ur en författarintervju jag hörde en gång: ”livet är ju så märkvärdigt på det sättet, det står inte stilla utan det går”.

Sedan återvände jag in i bokens värld, tuggade i mig en Twix och några päron.

Och trädet, det växte också vidare.

Stackars?

Idag kommer Sandra Gregorys Glöm att ni har en dotter som ljudbok till Storytel-appen.

Det var länge sedan jag läste den, så jag tänkte lyssna på den, trots att jag egentligen inte gillar ”true crime med en snyfthistoria bakom” som genre eftersom jag anser att alla människor, särskilt alla som har varit priviligierade med tillgång till utbildning, har ett val vad gäller att göra rätt eller fel, och för kriminalitet finner jag inga ursäkter ens i taskig barndom.

Äpplen som faller långt?

Många påstår att deras barn långt upp i åldrarna tycker om att äta det som modern hade ”cravings” efter under graviditeten.

I så fall kommer mitt och min mans barn att uteslutande äta:

-Jordgubbar
-Päron
-Mörkt bröd
-Hallon
-Gula äpplen (specifikt gula, inga andra)
-Potatis i alla former, men helst bakpotatis eller potatismos

Tänk vilken grej, att få in en liten veganivrare i det hamburgareälskande hushållet!

Fast det känns ju lite som att mäta skallen på sig, typ…

Nu har jag fått resultaten från DNA-testet som jag skickade in för några veckor sedan.

Det är väldigt spännande att bläddra runt bland all information det amerikanska laboratoriumet kunde fiska fram ur min saliv, och jag finner särskilt stor glädje i faktumet att jag, med anledning av min genetiska uppsättning, bör äta mer kött och mejeriprodukter och vila lite mer än andra människor, eftersom min kropp förbränner fett och proteiner snabbare än genomsnittliga kroppar.

Jag finner också bekräftelse, bland de färgglada staplarna, på att jag har lätt för att hålla mig i god kondition, att blodet syresätter sig väl i min kropp.

Skönt att veta, även om jag väl har noterat det, ganska ofta, i en direkt jämförelse med de allra värsta av gymivrare som viker ned sig under ungefär hälften av min normala vardagsbelastning.

Jag är verkligen glad över alla grönt ljus-signaler evolutionen har begåvat mig med, via generationer av seglivade sjöfarare och envisa arbetare, och försöker se bortom den där lilla obehagliga känslan som infann sig medan jag bläddrade som allra ivrigast, att jag har låtit kartlägga min typ, ras, sort som om DET spelade någon roll…

Typiskt amerikanare, att vara så besatta av nationalitet…

Socialt distanserad och ordentligt påklädd, mer väluppfostrad än alla förbipasserande

Det är inte för kallt för picknickfrukost i mars om man har många lager kläder på sig, så i fredags tog jag med mig några mackor från Thelins och Linde von Rosen-boken som jag ville läsa om, slog mig ned vid Brunnsviken, på en klippa några meter ovanför strandpromenaden.

Under min ungefär timslånga vistelse där kom tre lösspringande hundar och en hund kopplad i för långt koppel fram till mig för att bekanta sig med mig, och jag skällde naturligtvis ut hundägaren varje gång. Det är så jävla ansvarslöst att inte hålla ordning på sina husdjur, och imbecillt att stå och flina lite lojt i bakgrunden, tro att alla tycker om att ha ett främmande djur slafsande på sig.

Dagens tips från den rutinerade bacilljägaren till alla er newbies!

Den här förpackningen med rengöringsdukar för mobilen står i hallen, alldeles innanför dörren hemma hos oss, både i Hong Kong och i Sverige.

Det första jag gör när jag kommer hem, sedan ganska många år tillbaka, är att tvätta händerna OCH sanera mobilen, vilket tar knappt tio sekunder.

Varsågoda för det enkla knepet för att hålla alla äckliga tunnelbanebakterier och hostvirus undan de ytor mobilen vidrör hemma.

Gamla tankar inför nya saker

Jag är mitt i en stor feng shui-utrensning av mitt hem.
Har sålt mina inlines, skänkt massor av kläder till Stadsmissionen och till och med gått med några påsar urtvättade strumpor och T-shirts till H&M’s återvinningsstation där man får en rabattcheck för varje inlämning.
Lärdomen jag borde dra är naturligtvis: jag har alldeles för mycket prylar.
Men jag tycker inte det.
Jag har bara saker som jag tycker om, eftersom jag feng shui-rensar ganska ofta, bara skaffar mig saker som jag upplever att jag behöver.
Och just nu anser jag att jag verkligen verkligen behöver en ny laptopväska.
En rosa.

Den här rosa laptopväskan.

Den finns i blått också, och jag fick kämpa länge för att välja vilken som är snyggast.

Jag har lagt den rosa i min onlinekundvagn och inväntar exakt rätt stund att klicka på köp-knappen.
Det stör mig att det enda som hindrar mig är en grinig, viskande röst som inte är min, och ingen annans heller, bara en av rådande diskurs ålagd liten skuldkänsla som säger att det är fult att köpa, dåligt att konsumera, en synd att vilja ha, när världen ser ut som den gör och delfinerna trasslar in sig i plast och en del människor inte ens har rent dricksvatten.
Men jag försöker tysta den.
Säga till mig själv att jag jobbar hårt, bidrar till samhällsutvecklingen med både skatt och välgörenhet (mina släktingar över skolålder fick inga julklappar förra året, bara ett papper på vilket det stod att Stadsmissionen hade fått pengar att hjälpa ett fattigt barn till dyra fritidsaktiviteter med), och jag månadssparar, pensionssparar, äventyrar varken min egen eller någon annans ekonomiska trygghet med ett litet spontaninköp då och då.
Jag brukar lyckas.
Men den tråkiga rösten återkommer alltid.
Det är kanske det som driver de omtalade småföretagarna i ekonomisk kris just nu, att alla skäms för att ”unna sig”?