Köpa billigt, sälja dyrt

Har en mycket stor crush på min Hollies-pälsjacka som jag köpte på Tradera och hämtade upp hos en tjej som aldrig hade använt den, bara haft den hängande i garderoben under en tid.

Kollar oftast Tradera när jag ska köpa någonting, filtrerar sökresultatet på ”skick: ny” och gör de mest fantastiska fynd.

Och alla kläder, böcker och prylar jag ratar i garderobsrensningar och bokhyllerationaliseringar lägger jag ut på Tradera med utropspris 1 krona, cashar sedan in ett schyst andrahandsvärde som ramlar in på kontot via Swish några minuter efter auktionsslut och postar mina före detta ägodelar till sina nya hem runt om i Sverige i ett gäng blå Postnord-påsar.

Känner mig som en miljöhjälte som fattar kloka beslut rörande min privatekonomi och inte låter något gå till spillo.

Just Hollies-jackan på bilden ovan (har haft den på mig oavbrutet sedan den blev min) är nog mitt allra bästa Traderafynd genom tiderna.

Jag bevakade marknaden länge, sökte och scrollade tills det perfekta objektet i oanvänt skick dök upp, och då slog jag till!

På topplistan finns också en Mulberryväska jag hade under ett par år när jag var yngre, sedan sålde vidare med vinst, ett par superfina rosa stövlar made in China som bara kostade några kronor (och höll för knappt tre veckors användning innan de föll sönder i småbitar men var SKITSNYGGA under den perioden), och en diktsamling som inte ens fanns på Bokbörsen.

Rekommenderar Tradera varmt till alla som tycker om att förnya sin garderob, har ett konstant in- och utflöde och vill leva och verka så ekonomiskt och miljömässigt hållbart som möjligt.

Den här Campomaggi-ryggsäcken är SÅ JÄVLA SNYGG, förmodligen det vackraste jag någonsin haft i min garderob (utöver några mycket hemliga texter), men alldeles för obekväm att bära, funkar inte för att släpa omkring böcker, smink och andra prylar hela dagen, så jag var tyvärr tvungen att skiljas från den, lägga ut den på Tradera med ett smärtsamt lågt utropspris. Sålde den igår med en total förlust från nypris på ungefär 1000 pix. Jag kan leva med det. Har ändå haft mycket stor glädje av den.

Småländsk klättervilja möter pappas pojke

Någon gång under nittiotalet hittade jag Göran Kropps bok i min syrras rum. Läste den begeistrat, snöade in på bergsbestigning och de långa cykelsträckorna han gjorde genom flera olika världsdelar, moderniserade mina Linde von Rosen-drömmar till att innefatta motorcyklar, fallskärmar och snabba motorbåtar.

Har inte sett boken sedan dess, men påmindes om den, och om Göran då, för ett par veckor sedan när jag hörde talas om att ett helt avsnitt av P3 Dokumentär ska fokusera på den framlidne äventyraren från Småland.

Ämnar lyssna genast när avsnittet blir tillgängligt i Acastappen, och lyckades till min stora glädje få tag i boken på Bokbörsen.

Höjde på ögonbrynen inför att David Lagercrantz står som medförfattare, men det är ändå en bra bok.

(Bilden är snodd från Bokbörsen.se.)

”Man ser ju för fan aldrig dig längre!”

Nä, sorry vänner och bekanta, men jag har fullt upp med att åka så fort jag bara kan runt runt runt runt en 400 meter lång isbana tills jag rasar ihop i en liten trött och lycklig hög!

(Men om man kollar in på bloggen får man i alla fall en selfie då och då.)

Och ja, den sneda framtanden kunna härledas till ett idrottsligt leverne på is också i den mycket tidiga ungdomen…

Tack!

Postar en liten spontan bonuspost på bloggen idag för att jag vill säga TACK till alla läsare som har hört av sig (jag svarar alla som skriver via Messenger eller kontaktsidan, men ibland tar det några dagar, och just nu när jag står överväldigad av den våg av pepp och omtanke ni levererar får jag nog tyvärr räkna med att vara svar skyldig åtminstone en vecka) efter att ha läst gårdagskvällens uppriktiga inlägg om varför jag har haft en konstnärskris under hösten.

Tyvärr är jag inte bekväm med att berätta exakt vad som har hänt till någon mer än mina allra närmaste (så ont gjorde det i mig, som har textat om det allra mesta sedan jag var i tonåren och upplevt de allra flesta sorters läsarreaktioner, från lite weird till komplett jävla galna) men jag uppskattar ändå att ni läser vad jag skriver, bryr er, uttrycker ert deltagande.

TACK!

(Jag skulle lägga till emojihjärtan om det inte vore fullständigt mot mina principer att slaska runt med dem i publicerad text, så ni får en gullig googlesnodd bild i stället.)

Ni är tydligen fler än man skulle kunna tro som kan läsa vad jag verkligen skriver, EGENKLIEN, inte projicerar något annat på mig och mina texter, och det är fint att tänka på.

När man inte har riktiga problem

På sista tiden har jag fått en självupptagen hangup på min hy.
Oroar mig för första gången för att bli en sådan där kvinna som utvecklar surhetsrynkor längs kinderna, trots att jag kan få lugnande besked genom att titta på äldre kvinnor i min släkt, som förhållit sig tämligen släthyade långt in i sjuttioårsåldern, främst fått några streck runt ögonen (sådana som jag alltid har haft, kan skönjas tydligt redan på bilder från tonåren) och i pannan.

Köpte en ögonkräm på Lyko, och rullar dess kylande applikator i form av en liten metallkula under ögonen och på ögonlocket varje kväll.

Välkomnar en placeboeffekt eller vad som helst, för jag föredrar att agera aktivt när något oroar mig, framför att bara oroa mig.

Nej, EvaEmma har inga barn!

Den uppmärksamme läsaren kan ha observerat att jag under det senaste året gjort en tämligen regelbunden följetong av texter som berör fenomenet barn.
Avkommor, familjebildande, fortplantning, förökning har jag skrivit om, i välarbetade texter som fokuserar på föräldraskapets moral, på rent praktiska frågor som kan dyka upp i sammanhanget, och ibland har jag diskuterat mer ingående om barns ställning i samhället och för vems skull de kommer till världen.

Min tanke bakom det var att samtliga delar skulle leda fram till en särskild, sedan länge planerad text som skulle publiceras ett särskilt datum och behandla ämnet som har legat som den springande utgångspunkten i varje tidigare inlägg; varför EvaEmma Andersson, 35 år, inte har några barn.

Tyvärr misstolkades den här texten, i vilken jag skriver om mina politiska åsikter slash min moraliska uppfattning kring adoption, surrogatmödraskap och det som brukar kallas ”alternativa vägar till föräldraskap” av en liten grupp människor å det grövsta, och jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv, varken under åren som kvällstidningskolumnist och heltidsdebattör eller under mitt decennium som bloggare upplevt ett vidrigare, mer påträngande och integritetskränkande, konspiratoriskt påhopp.

Förfärligt var det, för att använda ett uttryck jag sällan sträcker mig efter, och det skrämmer mig faktiskt att människor i den moderna tiden, när det finns lagstiftning inte bara kring yttrandefrihet och åsiktsfrihet utan också gällande individers rätt till sitt privatliv, sina personliga val rörande sin livmoder, kan visa en så hänsynslös råhet, attackera en enskild bloggare på det sätt som jag blev attackerad.

Jag har aldrig haft problem med att stå till svars för vad jag uttrycker i tal och text, att prata om det i de mest överraskande forum (en gång ringde en kvinna till mig för att sälja ett mobilabonnemang, konstaterade sedan häpet att båda mina förnamn var ett enda förnamn, höll kvar mig i telefonen med en politisk diskussion som varade betydligt längre än de tjugo sekunder det hade tagit mig att tacka nej och lägga på luren, och jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger någon har approachat mig i lokaltrafiken, i kön till H&M’s provrum och på olika lunchrestauranger för att fråga ”vad jag egentligen menade med” det ena eller andra) men att bli stalkersmugen på, lögnaktigt förtalad i stora sällskap och sedan anklagad för att ha skrivit något helt annat än vad jag faktiskt har skrivit var en helt ny, mycket obehaglig upplevelse för mig som jag alltid kommer att bära som ett trauma, ett ärr i själen.

Jag har talat mycket med andra skrivande människor om det, funnit stöd i den igenkänning min upplevelse väckte hos mer rutinerade kollegor, och till sist landat i beslutet att jag trots allt inte tänker låta händelsen påverka mitt skrivande.

Däremot har det tyvärr påverkat mig som människa.

Jag kommer för alltid att minnas hösten 2019 inte bara som hösten för flera stora, avgörande positiva händelser i mitt liv, en operation, ett nytt jobb, en ny vardag i en ny världsdel, ett stort textprojekt, utan också som hösten när jag hårdnade.

Kanske kommer jag någon gång, när lite tid har passerat, att känna tacksamhet för det, minnas hur min syn på omgivningen, världen, själva livet klarnade, gjorde mina texter ännu bättre, men minnet kommer alltid att vara förknippat med sorg och det illamående en riktig jävla skrevspark innebär när man minst av allt väntar sig den och framför allt minst av allt förtjänar den.

Händelsen blev ännu ett exempel i raden på hur jag orkar och klarar, förmår stå upprätt när andra under samma påfrestning skulle ha slängt sig raklånga på marken och grinat, alternativt blivit fullständigt rasande och gått bärsärkagång över den upplevda oförrätten.

Jag jobbar inte så.

Jag skriver, och har skrivit mycket den här hösten som kommer att publiceras i ett annat sammanhang.

Och jag kommer förmodligen att återkomma till ämnet i bloggen någon gång, när det känns rätt. Men just nu får ni nöja er med faktumet att EvaEmma Andersson inte har några barn, och är glad ändå. Sorry.

Och julen, barnens högtid, ägnar jag åt arbete, böcker och Karl Bertil Jonsson, det här året också.

Take a walk on the wild side?

Blev akut förälskad i de här skorna när jag fick syn på dem, men vid närmare granskning inser jag att de möjligen är för ungdomliga och alternativa för min stil i övrigt.

Men jag har dem på kom-ihåg-listan, till ett tillfälle när jag är redo att gå utanför min medelålders box.

Provade ett par rosa från Brako också, i samma butik som jag hittade de blålila skönheterna, men mina fötter protesterade så det spelar ingen roll att de är skitsnygga.

Mina boots måste vara made for walking.

(Köpte ett par svarta Bull Boxers med lite platå i stället. Dem kan en tjej från landet lita på.)

Bot och bättring

Jag har en kompis som jag alltid har tyckt extra mycket om för att hon är lite bättre än alla andra människor.
Vi lärde känna varandra för ganska många år sedan när vi båda arbetade som flygvärdinnor, och en gång för ungefär hälften av de åren sedan, en dag i december, seriebombarderade jag henne med sms för att JAG VILLE PRATA OM EN GREJ.
Kompisen ringde upp mig strax senare, mer eller mindre i samma sekund som hennes flygplan hade landat och det var grönt ljus för att slå på mobilen igen, och så pratade vi om MIG MIG MIG BARA MIG MIG MIG och det som jag tyckte var så himla viktigt jättelänge. Kompisen var en idealiskt hygglig kompis som sa precis vad jag ville höra, peppade och stöttade mig som ingen borde orka peppa och stötta en dramaqueen efter en lång dag på jobbet.
Sedan lade vi på, och lite senare på dagen insåg jag att det var kompisens födelsedag, att hon var på väg till sitt firande med familjen medan hon tog sig tid att snacka med sin upprörda kollega.

Jag skämdes som fan.

Men till mitt försvar kan sägas att jag aldrig glömmer hennes födelsedag igen nu.

Den infaller ju X antal år efter att jag var världens sämsta polare som borde ha fått en smäll i stället för ett peptalk.

I år får hon en bok och ett kort med en färgglad luftfarkost.