Jag blev uppvaktad med blommor och choklad av både min sambo och några arbetskamrater igår, för att uppmärksamma en särskild händelse, och jag blev naturligtvis väldigt glad, nästan rörd till tårar.

Men varje gång jag eller någon annan står med en blombukett i famnen drar jag mig till minnes en historia om ett par i mina föräldrars bekantskapskrets jag ofta har hört återberättas.

En gift tvåbarnspappa kom hem till kärnfamiljsradhuset en i övrigt vanlig dag efter jobbet och överlämnade en stor blombukett till sin fru.
-Vad fan är det här, haru vart otrogen eller? utbrast hon enligt egen utsago, och mannen i fråga, som inte ville ljuga för sin fru (längre), svarade uppriktigt ”ja”.

Det blev skilsmässa omedelbart, naturligtvis, och mannen välkomnades endast åter i familjegemenskapen under de årliga husvagnssemestrarna. (Möjligen var han den enda i sammanhanget som kunde backa med släp.)

Det är något i den händelsen som griper mig så pass att jag ofta tänker på den, cirka tjugofem år efter att den utspelade sig i en av Stockholms södra förorter.
Det är något med kvinnans intuition och hur den vänder hela scenen 180 grader, något med hennes värdiga orubblighet inför mannens fånigt fåfänga försök att släta över, ställa till rätta, och det definitiva i att familjen som vi i umgängeskretsen kände den för alltid förändrades, av ett onödigt svek.

Något sorgligt men ändå vackert, är det med den storyn, som alltså har gått som en visa genom decennier, och den poppar alltid upp i mitt huvud när långstjälkade kvastar överräcks, som en vag misstänksamhet som blandar sig i min tacksamhet.

Mina blommor var dock helt oskyldiga lycka-till-blommor och kommer-att-sakna-dig-blommor, och det känns skönt.