Det tenderar att samlas en hel del bollar och andra jonglarprylar på golvet och lite överallt hemma hos mig, och jag gillar att alltid ha Idlabollen eller min gröna fotboll inom räckhåll.

Tricksar gärna lite när jag pratar i telefonen eller kollar på tv och så, och dribblar när jag passerar mellan hallen och köket, fintar spegeln.

Ikväll fick jag en plötslig lust, mitt i allmänt hemmapyssel med pappersjobb och tvätt, att återskapa ett gammalt paradtrick från tidiga tonåren som avslutas med att jag ställer mig på bollen och vinkar till publiken.

En vält bokhylla, en saftig lårkaka och en våldsamt ömmande handled senare är jag beredd att erkänna att det var en dålig idé, men inte att acceptera faktumet att jag inte är lika smidig som jag var i min ungdom.

(Ironiskt nog var förresten den där biografin om Zlatan en av titlarna som jag fick plocka upp från golvet efter infernot. Den hade klarat sig oskadd, och bor kvar i min hylla eftersom huvudpersonen och hans liv intresserar mig. Författarens språk och stil ger jag dock inte mycket för. Särskilt inte efter att samma snubbe totalsabbade hela grejen med Lisbeth Salander och Millenniummagin i Det som inte dödar oss. Ännu en sådan där ”författare” vars enda egentliga merit, som i kulturelitens ögon förvisso förmår dölja brist på kompetens, är att ha avlats av rätt farsa liksom.)

 

”Vad fan då? Vi brukar ju vara kompisar!”