Jag har tidigare berättat i bloggen om hur jag har tänkt kring mina fiktiva karaktärers namn, och dessutom publicerat de playlists som har varit böckernas soundtrack under deras tillkomst.
Jag har dock behållit detaljerna om hur karaktären Izabella i sista boken om Tebbe, Tebbes Tur, fick sitt namn för mig själv tills nu, när jag tänkte avslöja att både en av mina bästa tjejkompisar och en av Sveriges mest överskattade musiker är inblandade.

Jag tänkte länge att Tebbes chef på reklambyrån skulle heta Lindsay eller Dylan, ett taget namn med internationell klang och en aura av mean girl, men tyckte att det blev lite för påklistrat, gav hennes karaktär en nästan löjeväckande övertydlighet i fråga om hybris och irrationalitet.
Och en dag när jag var ganska mitt i skrivandet ringde en kompis som jag pratar med om nästan allt, vilket oftast innebär att vi pratar om andra människor och vad vi tycker om dem.
Hon hade behov av att häva ur sig en lång ilsken harang om en kollega som är en främling för mig, och eftersom jag är väldigt intresserad av sådant lade jag texten åt sidan och spetsade öronen.
-Och det som stör mig mest är nästan att hon alltid springer omkring och tror att hon är snygg, spelar värsta Sensuella Isabella liksom! avslutade tjejkompisen, varvid ett minne av en sång som brukade spelas i simhallen under mina tonår, när min simträning kolliderade (ibland bokstavligen) med tantvattengympan i bassängen.
-Sensuella Isabella, upprepade jag, och när vi hade avslutat samtalet skyndade jag att Spotifysöka upp sången.
Kände genast att jag var rätt ute när jag sedan lät Lindsay/Dylan bli Isabella, särskilt efter att jag hade glammat till stavningen lite med ett Z.
Plötsligt fick hon tydligare konturer, och därtill en värmländsk dialekt, vertikala linjer i ansiktet.
Bom bom träff, liksom.
Sådana där stunder tycker jag hör till skrivandets bästa.
Plötsligt händer det, man snappar upp något i verkligheten och bearbetar det lite i huvudet, får det att klaffa i fiktionen.
Det gör mig alltid lika glad.


Det finns dessutom en text av Ulf Lundell som heter Isabella, och om det är något man vill säga till Tebbe ibland är det ”låt inte de jävlarna ta dig”.