Det är något särskilt med att läsa och skriva brev, oavsett om det sker i digital form eller på papper.

Personliga brev som delas mellan vänner, familjemedlemmar eller kärlekspartners är något helt annat än en chatt eller ett vardagligt samtal, och varje ord i en sådan text kräver större eftertanke av avsändaren, uppmärksamhet av mottagaren, ett betydligt djupare fokus från båda på de ord man bygger sin relation kring.

Jag älskar ju att skriva, men det blir mest fiktion, jättehemliga dagboksanteckningar (som en del ruggigt dåliga dikter smyger sig in i) och en hel del jobbrelaterat, lite här på bloggen ibland.
Alldeles för lite brev, således, trots att jag numera har mitt personliga, proffsiga brevpapper med tillhörande kuvert och mitt namn i ena hörnet, och jag blir alltid glad för minsta handskrivna rad från en bekant som har tänkt på mig vid något tillfälle i sitt social-media-späckade liv och beslutat att berätta det i verkligheten.
Jag sparar alla vykort, först på kylskåpsdörren och sedan i ett arkiv i garderoben, och i mejlboxen sorterar jag allt i ordningsamma mappar, under rubriker som ”familj”, ”vänner”, ”kompisar”, ”läsare”.

Anser verkligen att brevskrivandet inte bara som kommunikation utan också typ konstform borde bevaras, återupplivas, och att vi alla borde tala till våra närmaste brevledes i större utsträckning.
Brev utgör ett av få tillfällen att formulera sig i lugn och ro och berätta oavbrutet, vilket borde förekomma oftare i alla relationer.

För något år sedan läste jag boken Dina brev lägger jag under madrassen som skildrar en mycket varm och förtrolig brevväxling mellan författaren Astrid Lindgren och ett av hennes fans, Sara Schwardt, i sin helhet, och påmindes nyligen om den i samtal med en polare.

Det är en fantastisk bok som innehåller en samling mycket vackra brev, och jag rekommenderar den för läsning även om det är något lite plågsamt privat med att bläddra i någon annans post till och med när den säljs på Bokus med ISBN-nummer.