Igår såg jag Bridget Jones Baby med en tjejkompis som jag tyvärr inte hade träffat på ganska länge men har känt sedan jag var nitton år.

Det var en fantastisk film.
En sådan film som får det att kännas bra, till och med tryggt och roligt, att vara kvinna.

Och det slog mig att det är lite som med de tre Bridgetfilmerna för mig och kompisen jag delade biopopcorn med.
Det går lite tid mellan tillfällena när vi ses, och i tomrummen där emellan händer grejor.

Vi har under de senaste tretton åren förtroligt delat omvälvande draman i privat- och yrkeslivet, samtalat om de mest hemliga av hemligheter, skrattat ihjäl oss tillsammans och sedan gått långa perioder utan att knappt höra av varandra, liksom haft fullt upp på eget håll.

Man blir inte bara äldre och får lite annorlunda hy och bredare röv under de perioderna, utan gör sig också lite smartare på vägen.
Man växer ur sitt jobb och skaffar sig ett nytt. Bestämmer sig för vem man älskar. Håller i de vänner som funkar, rationaliserar bort resten i tider av emotionella sparkrav. Accepterar sina föräldrar. Hittar sin klädstil.

Man blir vuxen helt enkelt, i glappen mellan dramakomedierna och de speciella tillfällena, och för att kunna ha någon annan människa riktigt nära inpå sig i livet tror jag att det måste vara precis som Mr Darcy säger till Bridget i en mycket känslig situation.
”I love you for what you are, and who you were, and how you always will be”. (Citerar fritt ur minnet och påminner om att min erfarenhet av att arbeta med utländsk text är ytterst begränsad, egentligen inskränker sig till typ tre tillfällen som inte direkt genererade stående ovationer.)

Det är en ynnest att ha människor i sitt liv som inte bara hör till nuet, utan också vet (och uppskattar) vem man var och hur man alltid kommer att vara.
Jag är tacksam för att jag har det, och har gjort en mental notering om att försöka hålla tätare kontakt med de fåtalet människor i världen jag gillar tillräckligt mycket för att kalla vänner.
Har en tendens att gå helt upp i mig och mitt, inte bara i perioder utan mest hela tiden, och beskyller delvis skrivandet, som tar mycket av tid och engagemang av den enkla anledningen att jag verkligen brinner för det.
Hittar utrymme i självupptagna bubblan för bio, men inte lika ofta för andra draman numera. Ska försöka att bli bättre på det.