Är fortfarande ganska uppfylld av min underbara upplevelse i Kebnekaisefjällen förra veckan.

Har kvar något av frid i själen, minns den stora tystnaden, stillheten och stegen uppåt, framåt.

En kvinna jag träffade längs leden skickade en bild som hon hade fotat när jag inte var medveten därom, och trots att jag är en alldeles vanlig kvinna, som först och främst observerade valkarna på ryggen (jag beskyller en alldeles för liten sport-bh), sedan min dåliga hållning (varför blir jag aldrig av med den, ens sittande på en häst?), tycker jag väldigt mycket om just den bilden.

Gillar min blick när den inte är i kameran, inte möter betraktare, bara vilar.

Och jag gillar att jag minns känslan jag hade där och då, när jag tittar på bilden.

Och av just jag-vill-minnas-känslan-skäl fotade jag några selfies under helgen, på mig och min nya kompis Ottar.

Vid ett tillfälle, när det var för brant uppför för att rida och jag gick bredvid den klättervana hästen med tyglarna i handen, blev jag mycket svettig och andfådd, stannade för att vila med händerna på knäna.

Ottar, som jag hade lånat av Ofelas islandshästar, väntade tålmodigt en stund, men sedan, när tanken på att jag kanske var för klen för det påbörjade äventyret föresvävade mig, puffade han på mig lite som för att säga ”men kom igen nu”.

En så peppande kamrat glömmer man inte.