Cancer är någonting som verkligen förmår skrämma mig ”vettlös” som man säger i Småland.
Även om jag förhöll mig strikt rationell och samlad när jag fick min felaktiga cancerdiagnos för några år sedan har skräcken som byggt bo hos mig sedan dess nått nya höjder under de senaste månaderna.
Jag tror att det är all ”informativ statistik” jag matas med i samband med rosa bandets kampanjer, i kombination med de där skräckhistorierna som en del människor av någon anledning tycker om att berätta. Om någon kompis till en kompis, eller någon som en kände för länge sedan, som bara fick en diagnos på torsdagen och dog på fredagen, efter att ha upplevt lite lätt huvudvärk under några dagar. ”Det är tydligen jättevanligt, särskilt om man jobbar skift/äter mycket socker/ofta arbetar vid dator/alltid sover med mobilen bredvid sängen/gör någonting annat som du alltid gör.”
”1 av 3 drabbas under sin livstid av cancer” har fastnat i mitt huvud, och jag räknar på hur många människor jag känner, hur många som ingår i min närmaste släkt, som om jag inte vore smartare än så.
Den rationella delen av min hjärna vet att jag är en hälsosam person, som eliminerat de allra största riskerna för all sjukdom genom att aldrig någonsin närma mig alkohol, nikotin eller droger, att de allra flesta människor i min närhet är friska som äpplen och lär få uppleva sina 105-årsdagar, men mitt känsloliv kan rycka med sig Google i en enorm konspiration, en dödlig cocktail av antaganden, gissningar och allmänna påhitt av negativ karaktär.
Jag har alltid varit typen som kan dra runt två och ett halvt heltidsjobb, hundraprocentiga universitetsstudier och ett rimligt händelserikt privatliv utan fysiska symptom på överbelastning, en person som väldigt väldigt sällan blir ens lite förkyld, aldrig har haft en idrottsskada som hållit i sig mer än ett par veckor, och det borde få mig att så att säga relaxa med allt vad hypokondri heter, men i stället går jag och väntar på den plågsamma döden.
Förväntar mig snarare än fasar för att jag eller någon jag älskar ska få en dödsdom i form av en sjukdomsdiagnos, eller, värst av allt: X antal månader kvar att leva.
Det positiva som det för med sig är att jag alltid ser till att ta vara på mitt liv. Varje dag.
Försöker vara lycklig. ”Så länge jag kan.”
Tänker, med skuldkänslor längs hela ryggraden ”men jag är glad för att jag är frisk”, så fort jag noterar minsta lilla tendens till gnäll hos mig.
Men sedan några veckor tillbaka försöker jag också tänka på ett stycke som jag läste i den här boken:

Varje gång räddar din kropp dig.” DET är vad jag ska försöka tänka på. För att inte låta skräcken lägga sordin på alla glädjeämnen i hela världen. Och för att slippa hämmas av den ständiga skammen över att inte uppskatta min goda hälsa tillräckligt.