”Fånga in den flyende dagen så att den inte springer ifrån dig” skrev Ingmar Bergman.

Och idag försöker jag göra det, ordentligt.

Inleder med dagens tvåmilavandring redan i arla morgonstund för att sedan hinna rensa mejlboxen (detta ständigt pågående arbete jag inte förmår beklaga mig över eftersom varje liten fråga, textbusiness eller kompistråd får mig att känna mig behövd, önskad, som Kristina i den där gripande scenen under den amerikanska natthimlen), möta upp en polare som jag ämnar involvera i seriös semmelorgie på Ritorno eller liknande mys-hak, försöka driva den här låten som jag har haft på hjärnan sedan igår (det är min älskade fiancées fel, han sjöng den medan han var världens i övrigt bästa sambo och lagade pasta carbonara som jag skulle käka innan folkdansträningen) ur huvudet med lite bättre musik, ringa min brorsa och se om vi kan lyckas pressa in lite hängtid i våra respektive kalendrar snart eftersom vi har träffats alldeles för sällan på sistone, tvätta en maskin sextiograders och två fyrtiograders, och därefter njuta allmänt moraliskt förfall med en chipspåse och det som brukar kallas skräplitteratur.

Och hela tiden går jag och väntar och väntar på ett telefonsamtal med ett ja eller ett nej.

Det frestar på mitt tålamod trots att jag naturligtvis har tankarna på annat (texter, milatider, semlor, folkdans, mejl…) mest hela tiden.

Men Fröken Andersson i rakt nedstigande led från ett blekingskt Dunder sitter minsann inte med hängande armar och väntar, på besked eller något annat.
Oh no, håller mig i rörelse med all energi riktad framåt, och ser till att samla ihop ny när jag kan.

”Denna dagen ett lif” stod det på väggen hemma hos Ellen Key, och även om jag aldrig säger aldrig kommer att bli en sådan där tjej som tatuerar, eller ens säger ”carpe diem” försöker jag tänka så nu, idag.
Den här dagen spelar roll, ska inte försvinna i en grå dimma av väntan, undran, grubblande.
Det är MIN dag, att styra upp, ta tag i, äga och göra något av.