Jag har tidigare nämnt hur mycket jag gillar den amerikanska ungdomsserien Make it or break it, och tycker att det finns alldeles för lite fiktion som skildrar idrottsvärlden på det där uppriktiga, dramatiska sättet som gör verkligheten rättvisa.

Det är något av det där konkurrerandet, lagspelandet och intrigerandet jag försöker komma åt nu när jag skriver andra delen i serien om Tebbe. (Håll ut och hav tålamod, mina högt uppskattade läsare, den blir läsklar till sommarlovet!)

En scen i Make it or break it, med ett replikskifte mellan målmedvetna Lauren och hennes curlande pappa, gillar jag så mycket att jag har screenshotat och printat ut den, fäst den med magneter på kylskåpet.

  

Men vad gäller just att bry sig om vad ”alla andra” (de är alltid en mycket svårdefinierbar grupp, vilket är ett av de starkaste skälen till att inte ge dem någon som helst rösträtt i beslut man fattar) tycker och säger, har jag på senaste tiden funnit tröst i det gamla småländska talesättet ”om’et har gått från körka te sme’n spelar det ingen roll vad nån säger te’n”, som på min hemstads dialekt sammanfattar faktumet att ett rykte i sin renaste form är ostoppbart, och att skvaller aldrig går att hejda eller förändra genom att bemöta det med fakta.

Allt man kan göra när man är så pass intressant att den perifera omgivningen finner nöje i att yttra teorier om ens förehavanden och personlighet, eller till och med hålls med seglivade skrönor och rena lögner, är att njuta av uppmärksamheten och sätta sitt hopp till att lyssnarnas sunda förnuft förmår avgöra snackarens trovärdighet.