Min omgivning brukar visa stor hänsyn inför min vana att dra mig undan med mina anteckningsböcker med jämna mellanrum, vilket jag verkligen uppskattar.
Behöver den lilla udda hobbyn som mitt intensiva dagboksskrivande utgör för att till fullo förstå mig på mig själv och min samtid liksom, och jag har dessutom börjat se mina samlade anteckningar som ett slags arkiv som kanske kan vara till glädje och nytta för framtida barnbarn (eller i alla fall syskonbarnbarn) någon gång.
Skriver av förklarliga skäl (jag är ganska självupptagen) mest om mig själv, men också om människor som står mig nära, som jag tycker mycket om eller som jag stör mig på.
Skyddar sedan anteckningarna med mitt liv i enlighet med ”tillfället gör tjuvläsaren”-principen, och tar inga risker i fråga om exponering.
Skyndar mig att slå ihop boken om någon plötsligt rör sig bakom min axel medan jag textar, och skulle aldrig drömma om att lämna häftet obevakat en sekund.
Har som sagt mötts av idel förståelse inför det beteendet, ända tills nu.
Visste inte riktigt vad jag skulle säga, men efter viss reflektion över hur jag skulle känna inför en närståendes motsvarande dokumenterande finner jag den konfronterande personens uttalande väldigt ödmjukt och diplomatiskt.
-Det är LIIITE creepy att du skriver så där mycket hemligheter faktiskt. Lite, bara…

Har bara några sidor kvar i min nuvarande dagbok just nu, och tänker mig att nästa volym ska vara någon av de här tre.
(Tips på andra snygga dagböcker som uppfyller kraven jag ställer på min närmaste bundsförvant mottages tacksamt.)

20130615-215838.jpg

20130615-220129.jpg

20130615-220144.jpg