Jag är 31 år.
Jag tjänar helt okej, strax över genomsnittet för en Stockholmskvinna i min ålder.
Jag bor i en bostadsrätt, trivs jättebra på mitt jobb och är fast anställd, kan både månadsspara och boka spontana semesterresor.

Jag hör vänner och bekanta tala om att välja boende utifrån var skatten är låg och privatskolorna ligger nära, om hur rut-avdraget gör det lättare att hinna med vardagen, men rubbas ändå inte en millimeter i min socialistiska övertygelse.

Jag har nämligen ofta den här bilden framför ögonen när jag följer politiska debatter eller efterfrågas en åsikt.

  
Och jag kan minnas exakt, varje liten känsla i detalj, hur det var att som tjugotvååring och enda kvinna på arbetsplatsen försöka äta sin lunch medan fem muntert flinande, kulmagade medelålders män gjorde gemensam sak av att sätta sig runt omkring och hetsa igång diskussioner med påståenden av typen ”ni såssialister vill ju bara att vi ska betala mera skatt så att ni kan gå på bidrag och fuska er fram som fackpampar” och inte minst ”du har inte legat på länge va, vad tänder du på, vem vill du helst ligga med” och sedan avbryta mig och håna mig varje gång jag försökte öppna munnen för att freda mig, döma ut maten på min tallrik som något jag skulle bli tjock av.

Jag förstår så här i efterhand att det stack i ögonen på de män jag delade kneg med vid tidpunkten och som hade ratats på större delen av arbetsmarknaden att jag inte bara hade en vänsterorienterad politisk övertygelse utan också var ung och lite snygg, universitetsutbildad, självförsörjande, medieuppmärksammad och fullständigt ointresserad av deras dyngsnack (konstigt nog, när jag tänker efter, var de faktiskt betydligt lenare i käften när deras hunsade fruar avlade visit på arbetsplatsen), men just då fick trakasserierna mig bara att må asdåligt och känna mig värdelös.

Jag kommer ihåg alla de känslorna, i detalj, precis som jag kommer ihåg hur det kändes att bli av med ett fast skrivuppdrag som jag hade utfört under en längre tid till allas största belåtenhet, av den enda anledningen att en av mina gubbkollegor krävde att hans dotter skulle få det i stället.

Jag minns all likgiltighet, alla hån, allt förtal och den där ständiga förlusten när någon konstaterade att hur uppenbart felaktigt jag än blev behandlad och hur upprörd jag än blev var jag totalt maktlös, tvungen att svälja ned förtreten och gå vidare.
Min pappa bilmekanikern gjöt inte respekt i och fixade inga välbetalda jobbuppdrag hos mediamoguler, och min höga arbetsmoral räckte inte för att att klara mig undan sexuella och klassrelaterade trakasserier bland bittra tjänstemän med lättvindigt utdelade streck på kavajen.
Namnet Andersson räddade mig inte när en tokig chefskärring snörpte på munnen och deklarerade att jag var ”för mycket journalist för att klara av ett vanligt jobb” efter att jag påtalat rutinmässiga regelbrott och därmed säkerhetsrisker på min dåvarande arbetsplats, hotats med omedelbar uppsägning.

Jag stod alltid själv och ensam, precis som nu, men nu är det lättare.

Möjligen för att jag helt enkelt kom till rätt arbetsgivare så småningom, men också som om åren av upprepade orättvisor och nederlag var vad som krävdes för att sätta sten i pannbenet, räta ut skamsna ostbågeryggen, och jag först nu kan se att allt inte alltid var mitt fel, min synd, min skuld.

Jag tänker mycket på det.

På hur mycket av kraft och självförtroende som oundvikligen kommer med åren och erfarenheten för oss arbetarklasskvinnor, medan det serveras gratis tillsammans med modersmjölken hos sidbenade Östermalmsgossar och annat löst folk som redan från start besitter full backup med hjälp av status och släktrelaterat inflytande.

Jag tänker mycket på det, och på hur jag tack vare min bakgrund inte genast avfärdar kaxiga twenty-somethings som lata och bortskämda och tycker att de ska veta hut när de visar en lite karg fasad.
Det finns nämligen någonting som kräver den där tuffheten, det där hårda.
Den är något helt annat än ”curlinggenerationens” benägenhet att skylla eventuella misstag på alla andra än sig själv.
Den är något helt annat än stöddighet och oförmåga att rätta sig i ledet, och något helt annat än ungdomlig dryghet slash omognad.
Den är överlevnad, i sin renaste form, och jag anser det vara ett sundhetstecken när någon har värdighet (och inte minst stake) nog att påtala missförhållanden, slå ifrån sig påhopp och inte stillatigande låta samhällsstrukturens vuxenbullies hållas.
Det finns tillfällen när jag inte har gjort det, utan krökt rygg och jakat bifall i stället, inte orkat, förmått och klarat, och det är tillfällen jag ångrar.

Jag tänker på allt det där, varje gång någon talar sig varm för borgerlighetens (ibland smidigt dolda och väl inlindade) ambition att inte bara bevara utan också öka klassklyftorna, eller när någon har något att säga om någon som är ”ung och uppkäftig”.

Det finns en poäng i att vara ödmjuk när man är nyutbildad och på sin första arbetsplats, men det finns också tillfällen när man oavsett ålder och grad av erfarenhet har skäl att inte vara det.

Jag tänker på det, och på det där citatet om vem man ska vara, ofta, och jag hoppas att det någon gång kommer att ge mig möjligheten till att förändra mönster och strukturer i arbetslivet och resten av verkligheten som de mest priviligierade aldrig behöver se, rätta till de många gånger felaktiga maktförhållanden som råder.

I nuläget är allt jag kan göra att rösta på Socialdemokraterna och inte rädas att tala om det, ens med de borgerligaste delarna av bekantskapskretsen, men det tillsammans med min klassmedvetenhet och mina erfarenheter av förtryck gör mig förhoppningsvis till just något av vad en yngre jag skulle ha behövt, och till någon som på sikt kommer att åstadkomma en förändring.

Och därför, bland annat, är jag Socialdemokrat.

(Och jag ÄLSKAR att betala skatt! Det ger mig bibliotek, cykelbanor, poliser som håller staden trygg, sjukvård om jag skulle behöva den och till och med simhallar.)