Jag fyller trettiofyra år idag.

Jag är frisk.

Jag lever ihop med min stora kärlek.

Vi har båda jobb som vi har valt av egen kraft och gillar.

Jag har fritidsintressen som engagerar mig väldigt mycket och dessutom genererar extrainkomster.

Jag har tid att skriva.

Jag älskar mitt och sambons gemensamma hem, trivs och känner mig trygg där.

Jag har underbara vänner som uppskattar mig när jag är precis som jag är, no filter.

Jag får ganska många likes varje gång jag försöker göra mig lite intressant på Facebook eller Instagram.

Jag har hela min familj kvar i livet.

Jag har en kollega som jag kan skratta mig till kramp med på en i övrigt väldigt stressig dag.

Jag har inga skulder utöver mitt bostadslån.

När jag ska handla mat, kläder, böcker eller smink behöver jag inte titta på prislappar och räkna efter, jag bara väljer vad jag vill ha. (För jag jobbar hårt och har sparat smart sedan jag fick mitt första jobb.)

Jag ska på en spännande resa i höst.

Allt det här, materiellt och övrigt, är resultatet av tur och slump och ren jävla lycka i en salig blandning med lite hårt och målmedvetet slit, och jag är tacksam. Så enormt tacksam.

Jag har inte skapat någon födelsedagsinsamling till välgörande ändamål som Facebook föreslog att jag skulle göra, men idag skänker jag 500 kronor till Cancerfonden och lika mycket till Läkare utan gränser, för livet är orättvist, och för dem av oss som det har varit tursamt för är det lätt att vara ödmjuk.

Jag önskar att jag hade kunnat skänka någon slags hälsning till EvaEmma age 22 också, och säga ”det är lugnt, livet är inte bara omänskligt hårt arbete och ointressanta killar, det vänder och du är på rätt väg”, men kanske förstod jag det av mig själv, och det var därför jag satte in pannan och gnetade på. Och i så fall vill jag säga TACK EVAEMMA, för alla åldrar hittills, du kämpar bra, och det lönar sig tydligt (i alla fall ibland, och för det allra mesta på lång sikt) att du försöker göra rätt.

Nu ska jag fira födelsedag med dagspa och sushi, catch you later!

Och en svettig selfie med psykoögon på det.

Så ser jag i alla fall ut genom iphonefiltret ”levande” efter en arbetsdag som började 05:30, en intensiv bikiniletarshoppingrunda (som jag ämnar berätta mer om i ett kommande inlägg, rest assured) och lite balkonghäng med en polare.

Helt okej ju. Jag menar, det kunde absolut vara värre. Jag vet trettiofyraåringar som botoxfyller, ögonfransförlänger och ansiktslasrar på regelbunden basis och ändå (eller just därför) ser ut som fyrtiosju och nyss hemkomna från en bättre fest.

Jag kan helt klart passera som trettiotvå, med smink och filter.