Förra veckan var det mycket snack i sociala medier om att ”våga” vara osminkad, och för mig som började använda smink först när jag var över tjugo framstod de diskussioner som uppstod i ämnet som tämligen obegripliga.

Det är klart att man känner sig mer självsäker när man visar sig från sin bästa, smartaste och snyggaste sida liksom, och om man kan välja mellan att se så bra som möjligt eller bara som vanligt ut vid något tillfälle har man väl ingenting att vinna på att klamra sig fast vid någon tillgjord naturlighetsprincip?
I så fall är det väl lika onaturligt att klä på sig som att ha smink?
Och onaturligt att välja ett par snygga jeans framför ett höftskynke av säckväv?

Det jag däremot anser så uppenbart att det inte behöver diskuteras, knappt ens nämnas, är att barn inte ska ha smink.
Det är inget argument att ”alla andra har det” eller att ”de själva vill”, för makeup är ett redskap för att öka en kvinnas (eller mans) attraktionskraft, och barn ska inte framställas som attraktiva i någons ögon.
En femtonåring som har smink är lite gulligt, ett första försök att börja experimentera med ett vuxet utseende och ambitionen att hitta en passande look för sin identitet, men en elvaåring med läppglans och mascara är vulgärt, groteskt.

  
Så här ser jag ut när jag inte har minsta makeup i ansiktet och är på väg hem efter ett besök i förorten.
Har helst lite mineralfoundation, H&M-rouge och svart mascara annars, för att få bort det där blekt ojämna i hyn och markera blicken lite, men har för tillfället gett upp projektet med att försöka lära mig contouring. Det vore AWESOME att kunna försköna sin nuna på det sättet, men jag har fullt upp med kontoring, lägenhetsrenovering, författande och lite andra praktiska göromål, så jag överlåter den typen av konst på de riktiga hantverkare och konstnärer som makeupartister utgör. (Man kan faktiskt vända sig till en sådan, precis som man går till en frisör, om man vill vara riktigt jävla dundersnygg vid något tillfälle och inte låter sig hindras av några märkliga föreställningar om att det är ”onaturligt” att bevaka sina intressen genom att lägga fokus på att topprestera också utseendemässigt.)