Jag följer SVT’s dokusåpa Gift vid första ögonkastet varje vecka.

Temat människor och kärlek intresserar mig som sagt, och jag reflekterar ofta över klassperspektivet hos de tre paren i serien när jag är färdig med att förfasa mig över kvinnan som pratar babyspråk hela tiden och har himlat med ögonen en stund åt prästens töntiga ”samarbetsövningar”.

Det är i mina ögon högst osannolikt att den tråksura och läskigt stela damen som bara tycks bry sig om golf, utseende och sitt opersonliga hem (som är copy-pasteat direkt ur förrförrförra årets inredningstidningar) någonsin ska kunna umgås i närheten av avslappnat med sin tråksura, minst lika stela dejt (äkta man!) som generat försöker dölja sitt klassrelaterade ointresse för hennes snobberier bakom en vrång och vresig attityd och blir ett öppet mål för frugans pikar om stil och klass eftersom han inte har någon som helst självdistans eller minsta insikt i hur han kommunicerar sin existens till omvärlden.
Det är sorgligt att se hur de båda går och lider medan de trampar allt mer på varandras nerver, och ingen hjälp står att finna hos programmets usla ”relationsrådgivare” som har parat ihop dem men i övrigt mest bidrar med klyschor och tomsnack om ”tolerans” och om hur viktigt det är att ”öppna sig”.

Och självklart får den där unga killen, som bär överklassens i generationer nedärvda och förfinade till perfektion intellektuellt maskulina framtoning den där blygsamma hipstertjejen på fall med det ljumma, gentlemannamässiga intryck han förmedlar från första stund, men lika självklart blir tjejen, som lever i villfarelsen att hon är lite tuff och självständig, fullständigt förtvivlad när han efter den inledande kontakten distanserar sig och markerar avstånd, inte alls håller henne och hennes kreativa projekt i förortslyan lika högt som sin farmors hus i Gamla Stan, båtlivet ”på landet” och allt annat som hör till i de övre samhällsklasserna.

Det gör ont i mitt hjärta att se hur de sex deltagarna, alla så utomordentligt fulländade på sitt eget sätt, framstår som så fel och awkward, pinsamt ointressanta, i varje tagning av den enkla anledningen att de inte passar för varandra.
Ingen kan leverera under de förutsättningarna liksom.
Vem som helst blir vråltöntig av att klänga fast vid fel partner, och alla framstår som helt dumma i huvudet om de försöker (tvingas att försöka?) passa in någonstans där deras värderingar, personlighet, ambitioner och ideal inte passar, funkar, matchas, klaffar.

Fel målgrupp liksom, ”tough crowd” på andra sidan frukostbordet.

Jag tror inte ett dugg på en lycklig gemensam tvåsamhetsframtid för något av paren i årets ”Gift vid första ögonkastet” även om jag hyste vissa förhoppningar om två av tre efter första avsnittet, och jag kommer förmodligen att tillbringa stora delar av kvällens program bakom skämskudden (det ilar verkligen av obehag längs min ryggrad när tjejen med pannbandet pratar med en röst lånad av en tvååring som om det vore världsgulligt och inte bara ointelligent), men med anledning av vadslagning i bekantskapskretsen (ja, vi är lejm, men vi trivs i alla fall med varandras lejmheter, har valt varandra utan att ta präster och parterapeuter till hjälp) måste jag fortsätta att heja fram… Ja, gissa vilka!

  
Årets deltagare i Gift vid första ögonkastet på en bild lånad av svtplay.se.