Den här lilla filmsekvensen framkallar en känsla hos mig som fanns i mitt barndomshem, och jag tyckte mycket om den redan när jag och mina syskon satt framför teven tillsammans (utan iPads och sådant, och högst sannolikt kivandes om någonting) på 1980-talet.

Den är så… Harmonisk.
Människor sida vid sida i sina trygga hem, och några är på väg, medan jorden snurrar.

Jag tittar på den här sekvensen nästan varje dag i perioder, medan jag skriver, och tycker alltid att den ger mig någonting, oklart vad, men kanske främst ett lugn och insikten om den bättre värld som finns, hos oss som förmår hålla fred med våra närmaste på våra egna kvadratmeter, trots allt annat elände i världen utanför.

Det händer att jag tänker att det inte är konstigt att det är krig i världen, med tanke på hur folk knappt kan hålla sams i sina närmaste vänskapsrelationer, med sina grannar eller kollegor, och verkligen behöver återfinna det där hoppet, påminnas om de relationer som verkligen spelar roll, som utgör skillnaden mellan kallt och varmt, Törnrosdalen och Katlagrottan.
Då behöver jag det här snurrande modellbygget med tillhörande pianoklink.