I morgon är det dags att deklarera i Skatteverkets app, och jag går noggrant genom förra årets kostnader för resor till jobbet och de utgifter jag hade i samband med produktionen av första boken om Tebbe.

Jag är socialist och gillar att betala skatt, förstår vad jag kan få tillbaka för de kronorna liksom, men vill samtidigt inte missa att eventuellt få mina avdrag godkända.

Varje gång jag deklarerar numera drar jag mig till minnes en fasansfull sommar när jag pluggade och var mellan text- och projektledaruppdrag samtidigt som jag hade satt mig i sinnet att gneta ned lånet på min etta vid Fridhemsplan och kunna byta upp mig till någonting större.

Då tog jag ett okvalificerat jobb (en självständig arbetare utan gamla pengar och curlande kontakter att falla tillbaka på kan inte unna sig lyxen att rädas sådana, oavsett utbildning och grad av yrkesmässig erfarenhet, måste bara bita ihop och ta hand om sin business, acceptera faktumet att kollegor och andra bekanta kan visa sig från sina värsta sidor vad gäller hånfullhet och någon slags märklig skadeglädje när det händer) på en mindre reklambyrå och sattes i arbete tillsammans med en grupp bestående av en tjej som surade hela tiden och inte jobbade, en kille som sov hela tiden och inte jobbade, och chefens släkting.

Chefens släkting var uppvuxen på Lidingö och hade nyss avslutat gymnasiet i detta överklassreservat, och första gången vi träffades frågade han mig hur gammal jag var, konstaterade sedan, oberörd i tonfallet, att om han inte vore marknadschef i den åldern skulle han ta livet av sig.

Och jag hade räkningar att betala, så jag höll käften.
Hela den sommaren.

Tyvärr innebar det att det fanns alldeles för många och långa tillfällen att höra på vad chefens tonårssläkting hade att säga, och även om det var underhållande ibland var det mest sorgligt att det bekräftade och förstärkte de fördomar jag bär om överklassen på många sätt.

Vid ett tillfälle hörde ungtuppen mig tala i telefonen om något ekonomiskt relaterat.
Jag minns inte om jag snackade med banken, den bokföringskvinna som vid tidpunkten skötte min deklaration eller någon annan, men jag minns i detalj chefsläktingens breda flin och påföljande långa skrytsamma utläggning om hur mycket han  nyligen hade ”fått tillbaka på skatten”.
”Och förra året jobbade jag bara lite, tänk vad mycket jag kommer att få tillbaka nästa år när jag har jobbat jättemycket!”

Jag hade inte hjärta (eller om det var ork) att börja förklara för killen (med en enligt egen utsago framträdande position i MUF) om hur progressiv beskattning fungerar och att en tonårings sommarjobbsinkomst inte beskattas likadant som en heltidsinkomst, utan tänkte att jag fick överlåta det på hans ömma föräldrar som fortfarande skötte hans tvätt och lånade ut en bil till honom.

Bet bara ihop om allt jag tänkte hela dagarna, spydde sedan galla över kollegorna, jobbet och i ärlighetens namn hela min livssituation till närmast sörjande när jag kom hem, och uppskattade verkligen varje litet, aldrig så slentrianmässigt textuppdrag som trillade in senare under hösten, när sommarens lågsäsong var över.

Och jag måste erkänna att jag frågade mig, några månader senare när jag gjorde den där större amorteringen på bolånet, om den verkligen var värd den där sommaren.

Jag var lite tveksam just då faktiskt, med minnet av lillborgarens alla hånfullheter och fasta övertygelse om sin stora seger i livet ännu färskt, men nu kan jag tycka att min överdrivna arbetsamhet och överraskande förmåga att tillfälligt kröka rygg och knipa käft den där sommaren inte bara ledde till en högre levnadsstandard, utan också gav mig värdefulla insikter och erfarenheter inför framtiden, utrustade mig med ytterligare insikt i hur världen och arbetslivet ser ut från andra sidan Lidingöbron.

Och min nya lägenhet är bra jävla fin (kommer att bli ännu snyggare efter den delvis ROT-finansierade renoveringen) om jag får säga det själv.

Kommer tyvärr (?) inte ihåg namnet på den där sprättiga lillkillen, men är ganska säker på att den info jag skulle hitta om honom vid en googling skulle säga att han har tagit sig en bit upp i pappans företag och längre in i det Moderata partiets kärna, kanske lämnat pojkrummet i föräldraborgen men i så fall inte för något självständigt finansierat.

Och segern?
I mina ögon är den min.
Särskilt för att jag trots stigande levnadsstandard och ökande inkomster (TACK för att ni köper första boken i serien om Tebbe) fortfarande har vett att hålla mig till vänster.


Jag vid tidpunkten för den krökta ryggen och de krampaktigt sammanpressade läpparna.
Det är inte bara framstegen inom iPhonens fotofunktion som har gjort mig skarpare i konturerna sedan dess. Jag har lärt längs vägen liksom.