Ett av skälen till att jag älskar Sophie Kinsellas böcker är att hennes huvudkaraktärer alltid är sådana rejäla kvinnfolk.
De är inga rara små behagfulla väsen med högsta betyg från businesschool som svassar omkring i gräddfilen som viljelösa våp och säger ja och amen till allt.
De gör karriär på sina egna villkor, säger ifrån och gör uppror, vågar göra obekväma ställningstaganden enligt sin egen moraliska kompass och ”tar för sig” som det heter.
Katie i den nya (eller alltså, den är inte särskilt ny, men jag väntade in den svenska översättningen) romanen Mitt inte så perfekta liv är också sådan, och det var därför boken verkligen funkade som ”feelgoodläsning” för mig trots att (eller för att?) jag i min inte särskilt romantypiska verklighet kände mig trampad på i en av mina yrkesroller vid tidpunkten när jag läste ut den.
Katie visar värdighet i den här boken.
Låter sig inte köras över av tuffa tjejerna som hittat till det hippa Londonkontoret direkt från skolgårdens rökruta, och slutar att använda plattången.
Det var en underbar bok, träffsäker och rörande som bara de bästa chicklittromanerna är, och jag är nu åter i väntans tider på Sophie Kinsellas nästa titel.


Boken tillsammans med min inte så perfekta frukost, ost-och-skink-macka, isthé och en halv chokladkaka.

(Förresten var det där ovan nämnda övertrampet i min verklighet bara jobbigt tills jag började tänka på det i ett större perspektiv, och med en släng av storhetsvansinne valde att se det som en passus i ett kortare kapitel av de memoarer jag ämnar skriva om ungefär femtio år. ”I juni 2017 fattade jag ett beslut som för flera i min närhet framstod som underligt, för att inte säga obegripligt eller direkt otacksamt, men för mig var valet självklart. Jag följde min ursprungliga plan och avstod från att ägna min tid åt något som vid tidpunkten framstod som ett dåligt skämt och i retroperspektivet möjligen var det också” liksom.)