Påmindes när jag såg på Lyxfällan (denna ljuvliga källa till självgodhet och hån bakom skämskudden) nyligen om ett fenomen jag verkligen föraktar.

BETALBRÖLLOP förekom nämligen på flera håll i yttre (jag kan inte nog betona just yttre) bekantskapskretsen för ungefär tio år sedan, och jag blev lika äcklad varje gång jag eller någon annan fick en ”inbjudan” till någons bröllop tillsammans med en tydlig uppmaning att ”bidra” till ”kostnaderna för festen” eller ”bröllopsresan” med en angiven summa till ett angivet bankkonto.
Vidrigt!
Jag skulle aldrig komma på tanken att gå på en sådan tillställning, främst med anledning av att jag inte har vänskapsrelationer med snåla, taktlösa människor som lever över sina tillgångar.

Jag anser att man inte ska bjuda in till större fester än man har råd med, och att det är genant att tigga slash kräva pengar av dem som ska föreställa gäster på det som ska föreställa en av de lyckligaste, roligaste dagarna i ens liv, som många av någon anledning vill dela med fler än sina allra närmaste.

Och så här: om du inte har råd att bjuda 200 av dina närmaste på fancy hotellmiddag efter att du har gift dig i Vera Wangklänning, bjud in dina 300 närmaste till picknickmingel i allemansrätthyrd idyll för att fira att du har gift dig i något vitt (som om det vore rätt, i den moderna tiden) från H&M’s Premium Collection i stället.

Det viktiga är väl, enligt snålvargarnas argument på tiggeriinbjudningskorten, ändå att ”alla kan vara med”?

Jag har inga som helst problem med att köpa en present till ett par som ska gifta sig. Tycker bara att det är roligt, särskilt när föremålet fanns på deras önskelista så att jag vet att de blir glada, och över huvud taget tycker jag att någons bröllop är en god, kul anledning att spendera pengar. På nya kläder, resan till tillställningen och kanske någon aktivitet i samband med själva partyt, men inte i obligatorisk avgift.

Ett par som ”bjöd in mig” till sitt bröllop för närmare ett decennium sedan hade jag ingen nära relation till, och det mest bestående intryck de har lämnat hos mig är numera smset ”Hej! Vi kollar alla som har betalat in till bröllopet och hittar inte dig… Vill du komma?”

Man skulle alltså OSA ja genom att betala in 1000 kronor till de drygt tjugoåriga trolovades bankkonto, och att osa nej fanns det liksom ingen option för.
Pinsamt.
Jag tror faktiskt att jag upplevde att det var mest pinsamt för mig vid tidpunkten, för att jag absolut inte ville gå på deras bröllop på landsbygden, och jag övervägde att betala ändå eftersom de verkade så desperata och i ekonomisk knipa (och för att jag inte ville framstå som missunnsam), men så här i efterhand inser jag att det var greedy paret som stod för det genanta i sammanhanget, är glad över att jag aldrig pröjsade.

Det coolaste bröllop jag har hört talas om utspelade sig i solnedgången på en balkongterrass i parets lägenhet, med pizza och präst på samma ställe, och den finaste bröllopsfest jag har varit på ägde rum i en amerikansk trädgård efter en traditionell kyrkceremoni vid vilken jag grinade ögonen ur mig för att bruden såg ut som en sagoprinsessa och gifte sig med helt rätt karl.

Det finns miljarder olika sätt att fira bröllop på, och jag garanterar att det går att klara det, precis som allt annat, inom sin egen budget och utan att bryta mot allt vad hyfs och fason heter.

Själv skulle jag föredra just kretsen av de (allra) närmaste som gäster, och jag tänker mig, om och när det blir aktuellt, vadlång klänning och temat something skyblue.


Snygga brudklänningar, googlesnodda. Kostar säkert jättemycket, men kan säkerligen plagieras om man känner en skicklig sömmerska, eller nätshoppas i en knockoffversion om man inte har några moraliska betänkligheter mot sådant.