När jag jobbar som mest intensivt med mina skönlitterära texter händer det att jag spelar upp hela dialoger eller diskussioner med flera fiktiva deltagare så att säga live, och går omkring och talar med mig själv (i skepnad av flera olika karaktärer) ivrigt gestikulerande.

Måste höra att snacket har flyt liksom, att de respektive rollfigurerna är trovärdiga i sin framtoning och att inga ord blir konstiga eller stolpiga, och då upplever jag att just det där märkliga improvisationsskådespelandet funkar bäst.

Dessa lätt bisarra scener av amatörteater sammanfaller ofta med att jag glömmer allt vad tvätt, disk och framför allt att svara i telefonen heter, och när det blir dags för ett litet matbreak värmer jag på sin höjd en färdiglagad matlåda som jag äter på arbetande fot, flygvärdinnestyle.

Med det sagt vill jag konstatera att jag verkligen är förundrad över min omgivnings tålamod, och tacksam över faktumet att alla är olika.

Jag skulle ALDRIG kunna leva ihop med någon som är som jag, och jag skulle tycka att det vore sjukt jobbigt att ha en närstående med skrivande som yrke eller hobby.

Mina närmaste vänner och familjemedlemmar är vanliga människor med vanliga jobb, och de flaxar aldrig omkring och pratar med sig själva, kliver aldrig upp mitt i natten (så vitt jag vet) för att skriva ned någon plötsligt påkommen idé, och beter sig på det hela taget så ljuvligt normalt.

Det är en förutsättning för att mina tokigheter och min känsliga konstnärssjäl ska få fritt spelrum, och jag är verkligen tacksam för det.