När jag var yngre hade jag platinummedlemskap hos en hotellkedja med anledning av mitt jobb.

Det var bra på många sätt, inte minst när min brorsa var mellan lägenheter vid ett tillfälle och jag i stället för att erbjuda honom att slagga på min soffa kunde boka in honom på ett innerstadshotell gratis några veckor med hjälp av ihopsamlade ”bonusnätter”.

Den hotellkedjan, som jag bodde hos 5 nätter i veckan under längre perioder, har ”eftermiddagsvåffla” som standard för sina gäster, och det var, hur sorgligt det än kan låta, något av dagens höjdpunkt för mig när jag var strax över tjugo.

Tänker på det varje gång jag bor på ett sådant hotell nu (nedgraderad till guldkort sedan några år) och skuttar till matsalen för att gloffa i mig ett mellanmål bestående av det som hysteriska människor kallar ”tomma kalorier” men som fyller mig med mer än så: en hemmakänsla.