Jag träffade Erica Jong en gång, hösten 2010.
Vi talade bara en kort stund, men det var ändå minuter som är mycket väl bevarade i mitt minne.
-Never cut funny, sa hon till mig, och underströk att det allra mesta i livet är ganska roligt, till och med dumma och konstiga saker, och att det är viktigt att alltid våga skriva om allt, precis på det sättet och i det sammanhang som man vill.
Hon hade ett bullrigt skratt och en voluminös frisyr, ett oefterhärmligt obesvärat och nonchalant kroppsspråk som bländade mig, fick mig att känna mig stram och blek med fingrarna krampaktigt ihopflätade och all tyngd på ena höften, vatten utan kolsyra i mitt glas, men hon lyste upp rummet, fick mig att känna mig mycket speciell när hon frågade intresserat om mina texter.
Jag levde i en ganska stor självförtroendekris just då, som var något av en ständig följeslagare under åren mellan 20 och 30, och det mesta jag skrev eller försökte skriva hamnade i papperskorgen och säkerhetsraderades både en och tre gånger.
Det var inget jag talade med någon om, någonsin, men av någon anledning berättade jag det för den främmande kvinnan framför mig, som inte kändes som en främling, som hade en så stark och varm utstrålning, som hade skrivit så förbannat vilt och galet att hela världen stod och gapade, själv knappt höjt på ögonbrynen och bara fortsatt att skriva, och hon fick mig att öppna mig som om det vore en självklarhet, att berätta hur håret reste sig i nacken på mig av fasa i redigeringsfasen av mitt eget arbete, när jag tänkte på min läsekrets.
-You can’t let them win, sa hon allvarligt och skakade på huvudet.
Strax senare fiskade jag generat upp mitt exemplar av ”Rädd att flyga” som jag hade stoppat ned i min axelväska flera dagar tidigare med hopp om att få tillfälle att fråga kvinnan, myten, legenden om hon kunde tänka sig att signera den.
Det gjorde hon, och ibland tittar jag på hennes slängiga namnteckning, minns samtalet.
Man kan inte låta ”dem” vinna.
Att skriva är en fight, på många sätt.
Det kommer alltid att finnas någon eller några som vill hacka, håna, förlöjliga, anklaga och skambelägga den som försöker skapa någonting, typer som står vid sidan av och vill vara i vägen, stoppa, hindra, blockera, tysta berättelser och tankar, för att det gör så ont i dem att man har en kraft och en röst som man försöker göra något av, inte står tyst i kulisserna.
Men de får aldrig vinna.
Aldrig.

Och så här såg jag ut vid tillfället:

Rastaflätor, ett halsband symboliserande de film- och teaterstudier jag bedrev och ett leende jag ofta fann skäl att hålla tillbaka.