Mina snälla kollegor lät mig gå hem tidigt från kvällsskiftet igår, när lugnet (möjligen tillfälligt) hade sänkt sig över min tilldelade del av världen, flygplansmässigt.
Jag tog en omväg hem genom ett stilla snöfall och kände mig genuint tacksam.
Inte bara över kvällens oväntade utrymme för fritid, min sambo som väntade hemma och väderleken som stillade mitt skandinaviska svårmod, utan över andra grejor också.
Jag tänkte på alla de grejorna, och på skillnaden mellan privilegier vars fortsatta existens man själv aktivt kan påverka (genom att ibland själv vara kollegan som stannar kvar och täcker upp och så där) och den andra sortens privilegier, som styrs av slump slash öde.
Alltid slump slash öde.
Jag är tacksam.
På riktigt.