När jag var yngre hade jag en kompis som studerade psykologi och rent allmänt försökte göra sig märkvärdig på andra människors bekostnad.
En gång frågade hen mig om jag hade reflekterat över varför jag ofta placerar en eller båda händerna nära hjärtat när jag talar.
”Som för att skydda dig, tänker jag” sa hen och nickade med en manipulativ förståsigpåarmin, och jag skakade på huvudet och förde samtalet åter till politiken. (Det var vad jag allra helst talade om vid den tidpunkten, när jag hölls som mest intensivt vid universitetet.)
Men den där frågan har irriterat mig ända sedan dess, dykt upp i mitt huvud som en Pavlovsk hund (jag har också några psykologiböcker under bältet) varje gång jag låter ena handen närma sig brösthöjd under ett samtal.
Varför gör jag så, vid trettiofyra års ålder?
Kanske för att visa upp mina naglar, nyfixade var tredje vecka, mörkröda med lite diskret glitter eller djupt havsblå med lite diskret glitter, möjligen klarrosa med diskret glitter någon gång på sommaren.