I min ungdom (eller egentligen när jag var typ tjugofem) hade jag ett mycket stort intresse för dockteater.

Jag höll politiskt laddade enmansshower med hjälp av några vänsterorienterade tyghundar och en liten elak grön fingerdocka vid namn Boris för roade och ibland förskräckta vänner, och utbildade mig till och med i den ädla konsten att spela dockapa på universitetsnivå.

Jag tyckte att det var jättekul, och använde ofta mina uppstoppade sidekicks som ombud när jag ville framföra en åsikt eller tala om något särskilt.

Hade på det hela taget en mycket speciell humor under en stor del av mina twenty-something-år, och man skulle kanske kunna tro att jag har vuxit ifrån den på riktigt nu, flera år efter att tygkompisarna hamnade i ett förråd och samlar damm tillsammans med de där oanvändbara universitetspoängen, men… Det har jag inte.

I förra veckan skaffade jag mig en liten koalahanddocka att terrorisera min omgivning med, och tillsammans driver jag och Kicki Koala just nu ett skräckvälde i vårt hemkvarter.

Vi tycker mycket om att sitta och tala högt med varandra om saker som vi anser att ”andra” borde höra, och ibland säger den lilla rara björnen sådant som jag aldrig skulle kläcka ur mig och därför absolut inte, under några som helst omständigheter kan ta ansvar för att hon uttalar.

Jag gillar henne!