I lördags åkte jag och min sambo till Ikea för att köpa en soffa och en matta.

Som väntat rådde kaos i området med hundratals omkringspringande barn och irriterade vuxna, och i restaurangen viskade jag till min sambo ”om vi någonsin har kids stannar en av oss hemma med dem medan den andra åker till Ikea”.
För jag hajar inte grejen med att en del gör konsumtion till familjeutflykter.
Barn ska springa sig trötta i lekparker, skogsområden eller liknande på ledig tid, alternativt vara hemma och få social träning av sina närmaste, inte stressas ihjäl av trängsel, kladdig mat i högljudda cafeterior och vuxet prat om färgnyanser.

Framför oss i kön till de obligatoriska köttbullarna stod ett par i vår ålder med sina ungars brickor på en sådan där vagn med flera våningsplan, och de fräste ilsket åt varandra angående en specialbeställning i vilken de ville ha mer grönsaker och mindre kolhydrat på Kamprads standardportion, ”för barnens skull”.
Barnen i sammanhanget framstod naturligtvis som helt utmattade, och grönsakerna gjorde nog så att säga varken från eller till för deras vantrivsel.

Och jag vet att föräldraskap lätt blir en läktarsport, att alla alltid säger ”väääänta bara tills duuuu”, men det är fan i mig inte hjärnkirurgi att dela upp familjen i två delar en lördagsförmiddag, en grupp som förstår sig på åttkantsnycklar och trängsel, och en grupp som inte gör det, och sedan assigna den sistnämnda gruppen en barnvakt.

Vi två vuxna och barnlösa (DINKs, som det heter) överlevde i alla fall kaoset, och när vi till sist hade fattat beslut om vilken soffa vi skulle slå till på och hämtat alla delar i platta paket fick vi syn på en exakt likadan, ihopbyggd, för halva priset eftersom den varit ett skyltex (oåtkomligt för provsittare).
Så all in all var det ett bra IKEA-besök, trots alla avskräckande bilder av familjelivet vi exponerades för.