Eftersom det är Fogelströmåret i år (han skulle ha fyllt 100 år i augusti 2017 om han hade fått leva och ha hälsan) har jag den stora glädjen att ofta stöta på uppmärksammanden och påminnelser om en av mina facoritförfattares livsgärning, både online och i stadsmiljö.

Hans jämna jubileum var också anledningen till att jag fick tillfälle att se en dokumentärfilm om hans liv på SVT, och i den beskrev en av hans vänner och arbetskamrater honom som en man som ”var lite framåtlutad, så där som långa personer ofta är”.

Blev glad när jag hörde den beskrivningen eftersom jag själv alltid har haft komplex för min ofrivilligt kutryggiga hållning, kan haja till av genans när jag ser mina slokande axlar i en oväntad spegelreflektion och till och med har anlitat en PT för att försöka få bukt med problemet.

Att Fogelström också var en ostbåge får mig att känna mig i gott sällskap, eftersom han verkligen inte var någon loj och trött stackare med vekt mod och vaga åsikter, som det annars ligger nära till hands att tro om oss hösäckar.

Nu behöver jag bara hitta någon annan storförfattare som gick utåt med fötterna och liksom studsade fram med mycket kraft i tårna, så kommer jag att känna mig som en mycket speciell del av ett döda coola författares sällskap.


Googlesnodd bild.