Välj en sida

-Det gör ont att leva, sa en klok person till mig nyligen, konstaterande i ett samtal om smärtor av olika slag, och jag lade de orden på minnet, gjorde mig redo att stjäla dem till framtida textprojekt.

Natten efter den dagen, när den kloka personen hade sagt det där, i samtalet om smärta, vaknade jag till ett par timmar innan mobilens alarm och var tvungen att gå upp och leta fram en halvgammal anteckning jag hade i tankarna.

Min Babywriter stod mitt på golvet i hallen utanför arbetsrummet, eftersom jag hade legat utsträckt där och textat några dagar, men eftersom det var tillfälligt glömt i ivern att hitta anteckningen och jag tassade fram ganska snabbt i mörkret tjongade jag in högerfotens tår i den, kände tån som sitter närmast lilltån vika sig åt fel håll.

-Fan, muttrade jag men tog mig inte tid att plåstra om eller kontrollera skadan. Hade ju text framför ögonen och i hela huvudet.

Strax senare, med den halvgamla anteckningen upphittad, lätt redigerad, omarbetad och slutligen helt överstruken och omskriven, återvände jag till sängen, noterade då att tån hade sprungit i blod, lämnat ett spår värdigt Agatha Christie mellan skrivmaskin och läsfåtölj, en mindre pöl på golvet i arbetsrummet där jag uppehållit mig en stund.

”Det där får jag torka upp imorgon” tänkte jag och somnade om, slagen av den behagligt lugna trötthet som kan infinna sig när man har fått till något riktigt jäkla bra, användbart, i en av sina anteckningsböcker.

Och sedan ringde väckarklockan, och jag vaknade, duschade, sminkade mig, klädde på mig, ringde en vän, petade till den lite sneda tån så att den låg rätt i dojorna (den är kanske bruten, eller har kanske snarare en spricka, men jag vet av erfarenhet att det läker av sig själv, bara behöver stabiliseras och väntas ut) och kilade iväg på ett möte.

I dörren mötte jag kvinnan som brukar städa hemma hos oss en gång i veckan, och gratulerade mig själv till att jag kommit ihåg att röja undan tvätt och disk under gårdagskvällen. (Sådant tycker jag är för privat för utomståendes ögon.)

Sedan kom jag hem, framåt lunch, två möten senare, och möttes av den där ljuvliga doften av nystädat, Jif citron och idel harmoni i varje hörn. Påminde mig DÅ om de blodiga spåren efter min tå och skyndade upp till arbetsrummet.

Inte ett spår, bokstavligen.

Yrkeskvinnan som håller vårt hem representabelt hade alltså anlänt till vår adress och ställts inför blodspår på golvet och orden ”Det gör ont att leva” på en gul postitlapp mitt på skrivbordet, löst problemet och sedan gått hem.

Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det…