Den danska författaren Jens Andersen delade nyligen fotot ovan på Facebook, och jag fastnade med ögonen på det, varför det i sin tur fastnade i mitt minne.

Jag har en mycket livlig fantasi.

Vågar nästan påstå att närmare 85% av allt jag upplever händer just på insidan av mitt huvud. Ibland innan eller efter det faktiskt händer så att säga IRL, men oftast endast och enbart i min komplicerade hjärna.

Jag tänker nämligen mycket, på allt möjligt. På good things and bad.

Om jag får till en riktigt bra text någon gång händer det att Augustpris och ”personalens val” på Pocketshop tar form i min arma fåfänga skalle, och om min sambo är lite sen hem från jobbet ser jag hemska bilder av motorvägsolyckor för mitt inre öga, börjar nästan grina av glädje när han väl står i hallen.

”Det händer så mycket!” brukar just sambon säga då, och knacka vänligt på mitt huvud, och jag kan inte annat än hålla med.

Det händer jättemycket i huvudet på mig, särskilt när jag skriver.
Och ibland när jag egentligen borde sova händer de verkligt stora grejorna.
Då marscherar ryssen in, och det är slut på varmvatten och elektricitet, och ett kärl i min hjärna tickar som en MacGyverbomb ned mot en dramatisk aneyurysm, allt medan närstående halkar nedför isiga trappor och slår ihjäl sig, drabbas av alzheimer eller blir nedslagna av tokiga terrorister.

Eller så vinner mitt innebandylag den kommande turneringens final med 16-0, och jag gör tolv av målen (det är lagom, en fjärdedel kan man dela med sig av), jag får textuppdraget jag går och väntar på besked om trots att flera gamla drakar också konkurrerar, och plötsligt tröttnar min kompis på sin skittråkiga kille och gör slut, blir sig själv igen.

Det händer så mycket, alltså.

Det är därför jag zoomar ut ibland, sitter med tomt stirrande blick på bussen, inte märker att en bekant slår sig ned mitt emot förrän hen viftar med hela handen i mitt ansikte. Och det är därför mina promenader kan dra ut på tiden medan jag står och glor på en plats där mina romankaraktärer, i sin förhöjda verklighet, hamnar i hetsigt gräl med varandra.

Jag förstår att det här gör mig till en ganska udda fågel, en drömmare och fåne, men om man bortser från de ångestladdade katastroftankarna och fokuserar på de mer positiva delarna av det hela är jag ändå glad över det här dramatiska inslaget i min personlighet.

Fantasin bereder mig mycket roligt och spännande i vardagen liksom, även (eller i synnerhet) när allt annat är ganska enformigt och januarigrått till sin karaktär.

Och jag undrar vad andra går och tänker på, när de ser ut som om de närvarar lika mycket som jag, på bussen, i joggingspåret, i kassakön på Hemköp.
Vad tänker ni på och vad drömmer ni om, alla andra?