En gång sa en ganska suspekt person till mig att jag har en så kallad ”writers fork” i handflatan, det vill säga ett streck som utgår från livslinjen och enligt den flummande delen av befolkningen innebär att man är ödesbestämd till att vara berättare och använda sig av det skrivna ordet.
Det smickrade mig så klart, att vara ”ödesbestämd” att göra någonting, som Bosse i Mio min Mio typ, men egentligen tror jag inte på sådant där.

Tror snarare, när det gäller både karriär och privatliv, att det är som min syrra en gång röt från baksätet när jag övningskörde och föräldern i framsätet hade instruerat mig att ”akta mig” för någonting, nämligen att ”det man tittar på hamnar man på”.
Man ska alltså vara noggrann när man väljer vad man vill tänka på och drömma om, och var man vill vara och med vem.
Åt vilket håll man riktar sin energi liksom. Mot flum eller verklighet eller lite av båda.

Jag tenderar att blanda lite, jag.
Håller mig till vetenskap och realism i den utsträckning det är möjligt, men upplever ändå att tanken på att det möjligen också kan finnas lite magi eller religion med i spelet tröstar och muntrar upp mig då och då.
Det är därför jag går i kyrkan ibland, har The Secret i bokhyllan, försöker undvika att ”jinxa” händelseförlopp med negativa tankar och inte minst äger en tarotkortlek att manipulera närstående med.

Dessutom planerar jag att läsa Kajsa Ingemarssons böcker Den magiska gnistan och Modern Mystik inom kort.

  
Vad tror ni?
(Googlesnodd bild.)