En av mina favoritförfattare skrev en gång i sin långt senare publicerade dagbok att melankolin alltid känns mer, träffar värre, på våren.
Jag är benägen att hålla med.
Även om ljuset och solvärmen piggar upp mig är det något i det där vassa, i de skarpa konturerna som vintern länge skyddade i sitt kalla mjuka hölje, hur de faktiska omständigheterna i världen plötsligt framträder, exponeras i obarmhärtig stringens.

Jag är plötsligt så medveten om en bekants påträngande, dumma fråga, som ifrågasatte min intelligens och fick mig att stamma, svara otydligt, ställd och utsatt som jag blev.
Så övermiggiven av otillräcklighetskänslor när jag tröskar genom alla halvfärdiga texter som framstår som osedvanligt pissdåliga.
Så trött på att känna tjocka lager grus under sulorna på mina sneakers och sidledsslira hjälplöst i det med cykeln.
Så uttråkad av min dagliga joggingrunda.

Men kanske är jag framför allt så oerhört skamsen över att inte vara lyckligast i världen, när allt egentligen är så läskigt nypa-sig-i-armen-bra för mig i min priviligierade bubbla.

Jag tror att det är våren, som gör det, att man känner sig djupt olycklig trots att man är glad.

Längtar efter juni. Då är allt en helt annan sak.


Vitsippor. En irrationell källa till glädje och påminnelse om alltings förgänglighet.