En gång när jag var strax över tjugo år och bodde i min första bostadsrätt på Kungsholmen artighetskonverserade jag med en granne i hissen och sa något fantasilöst om att det var helsike vad kallt det var ute.

-Ja, det gör ju inte oss någonting, men tänk på de stackars uteliggarna, replikerade den äldre damen jag delade hus med, och just hennes röst och de orden dyker upp i mitt minne varje gång jag hör någon kommentera vädret, fortfarande tolv år senare.

Det gör ju ingenting att det är kallt om man har ett varmt och mysigt hem att kura i, och skyddande kläder. Perspektiv please, liksom.

Mig stör kylan särskilt lite eftersom jag alltid har varit typen som uppskattar vinter och snö, det skandinaviska svårmodets rätta element.

Jag klär mig i dubbla underställ och fäller upp jackans eskimåluva, vandrar på decimetertjock is för första gången sedan min tid i Norrbotten och njuter ganska stort, kommer hem efter min dagliga mil (som tenderar bli en och en halv) och lägger mig under en filt i soffan med textprojektet jag gnetar på med för tillfället.

Kylan tar fram det bästa ur mitt skrivande, som om Mumindalens Mårran håller en beskyddande hand och ett vakande öga över alltihop, sprider lugn och arbetsro. Det känns skönt.

(Och dagens rubrik är hämtad ur den där underbara Jerry Williams-sången som gives me chills på riktigt.)