Hittade en gammal bild på mig när jag är ute och går på den exakta platsen för en betydande händelse i ungdomsromanen Tebbes Trubbel.

  
Min livliga fantasi tar ofta fart när jag är ute och strövar med bra musik i lurarna. Karaktärer och händelser växer fram, liksom dyker upp av sig själva, blir så tydliga i konturerna att jag nästan kan se dem spela upp sina draman framför mig.

Det tycker jag är en av de bästa sakerna med mitt skrivande, själva hittepå-fasen, när allt bara plötsligt finns i huvudet, och jag genast måste fumla fram mobilen eller anteckningsblocket för att hinna skriva ned det.

Berättelsen om Tebbe började med hennes namn, av en ganska konstig slump. En vilsekommen tanke med påföljande missuppfattning liksom, och sedan fanns hon plötsligt bara där, butter och grinig på sitt lågmälda sätt, med armarna trotsigt i kors över en handboll.

Och hon hade en story att berätta, hur klyschigt det än kan låta.

Jag tror att vi som skriver i många fall är människor som helt enkelt aldrig växte ifrån det där med att umgås med låtsaskompisar.