I inledningen av varje avsnitt i serien Ängelby hörs Peter Habers röst.

Han säger något om att det som skrämmer människan mest inte är hennes svaghet, utan styrkan, vår kraft och ”ljuset i oss”.

”Vår och hela världens framtid bygger på att vi hittar det ljuset” (eller något liknande) säger han, och jag är benägen att hålla med.

Ofta kämpar människor till det yttersta för att dölja sina talanger liksom, medvetet eller omedvetet, trots att det egentligen vore bättre för alla om de lät sina egenheter blomstra.

Man försöker mörka att man har ett stort intresse för något, för att man ännu inte har fått Nobels pris i ämnet, och urskuldar sig att man ”inte är någon expert eller så” när ens färdigheter inom tårtdekoration, fredsmäklande, husbygge eller poesi blir synliga av en slump.

Man är väl rädd för att bli ansedd som dryg och snobbig om man berättar om det man kan mer än genomsnittligt mycket om, och kanske också betraktad som lite udda om man ägnar sin tid åt något som inte alla i den breda massan är intresserade av (och vad fan bryr sig den massan om egentligen, mer än Netflix?) antar jag.

Men det är ju just udda små egenheter som har potential att bli enorma framgångar, så jag har slutat skämmas för att jag ägnar större delen av min fritid åt den typ av skrivande som inte genast sätter mat på bordet.

För om jag inte hobbyskrev på det sättet skulle det inte trilla in beställningar på ungdomsromanen Tebbes Trubbel via Facebooksidan mest hela tiden.

Och om jag inte hade stått och nördat med mina tennisbollar och fotbollar timme efter timme i min ensamhet under uppväxten i Oskarshamn (jag funderar förresten på att använda min skrivartalang och publicera en lite längre text om den staden här inom kort) hade jag inte varit en sådan fenomenal bolltrixare som jag är idag.

Jag läste en artikel i Svenska Dagbladet idag, i vilken det påstås att ”folk” inte har tid för hobbyer längre.

Det tror jag inte ett ögonblick på.

Allas dygn har lika många timmar, och en del hinner massor medan andra inte gör någonting. Det är naturligtvis en fråga om effektivitet. Och mod. Och företagsamhet, initiativförmåga.

Jag tycker att man ska ta ansvar för sina talanger och intresseområden, odla dem på samma sätt som bönderna i Hem till byn (shit vad den serien är bra, har sträckkollat alla säsonger på SVT Play igen nu när jag har varit förkyld en vecka) odlar och håller efter fälten för att de inte ska förfalla.

De är ju tillgångar, inte konstigheter!

Oavsett om man gillar att hålla på med korsstygn eller trädgårdsskötsel, tyngdlyftning eller pussel, är man skyldig sig själv att göra det, att hitta tid att pyssla med sitt så att man ger sig själv förutsättningar att bli bra på det.

Och även om man inte blir Gudrun Sjödén (höll hon ens på med korsstygn? Sorry, det är långt utanför mitt intresseområde) eller Arnold Schwarznegger på kuppen är man förmodligen långt bättre i ämnet än de allra flesta andra man känner i samma sekund som man börjar eftersom man har ett försprång redan när man bryr sig tillräckligt för att försöka.

Det är VIKTIGT att upptäcka sina talanger genom att uppmärksamma sina intresseområden, och jag tror på fullt allvar att man blir en lyckligare människa av det.

Den som brukar skämmas över sin tendens att hemfalla åt skvaller på arbetsplatsen till exempel, kanske borde undersöka möjligheterna för att utbilda sig till samtalsterapeut och få användning för sin lyhördhet, och den som försöker dölja faktumet att hen har ägnat ännu en hel dag åt att kolla och prova kläder borde lyfta fram kompetensen inom mode och design i sitt cv.

Det är ”konstigheter” som gör proffs!