Under hela min grundskoletid tillbringade jag några timmar varje vecka i diverse olika körer, och tog till och med sånglektioner under flera år.
Jag var alt, och en ganska risig alt. Halvtaskig liksom, kunde hålla tonen men inte mer, skickades aldrig fram för solon eller avancerade stämmor (det var alltid musikfrökens hetsövande dotter och några till, med genuin begåvning).
Sedan, när jag var sjutton, och hade lagt av sedan en termin eller två, kontaktade en av de tidigare körledarna mig och frågade om jag kunde tänka mig att ”hålla i en stor bjällra” och sjunga den här sången, ensam på en stor (med småstadsmått mätt) scen vid ett officiellt julfirarsammanhang.
-Den ska sjungas av någon med stark och kraftfull röst, blir totalförstörd om man gör den för mjäkigt, sa hen, tillade ”jag tänkte på dig direkt”.
Mitt självförtroende räckte inte för att tacka ja till förslaget, och jag tror till och med att jag med åldersotypisk härdad bitterhet tänkte att ja det vore väl kul, så får alla de där pretto, välskolade musiknördarna något att stå och garva åt i kulisserna, men minnet dyker upp varje gång jag hör Klang min vackra bjällra, fortfarande.

Min röst är inte mjäkig.
Inte ens falsk särskilt ofta.

Det är lite som med Strindberg och elden, kan man tänka sig.

Jag som sjuttonåring, på en ironisk bylinebild som var tänkt att föra tankarna till Aj vånt to bi aloooone-scenen.