Köpte boken Tänk om jag är sjuk eftersom jag ofta oroar mig över min hälsa på ett helt orimligt och onödigt sätt och skulle vilja förstå den sidan hos mig själv bättre, men efter bara några kapitel insåg jag att den inte vänder sig till människor som mig, utan till sådana som är hysteriska hypokondriker PÅ RIKTIGT.
Det finns nämligen, enligt boken, folk som aldrig lämnar hemmet utan munskydd, alltid undviker att åka tunnelbana i ”influensatider” av rädsla för baciller, och aldrig skyndar sig för att de tror att de ska få en hjärtinfarkt då.
Jag är långt ifrån så illa däran.
Är bara väldigt noga med hygienen kring mathantering, och har ett mycket stort intresse av att alltid känna min kropp, vill veta hur den mår och varför.
Och ett kapitel i boken hade jag faktiskt stor glädje av.
Det handlar om hur ”en person med hälsoångest”, som sakkunniga kallar friska människor med dödsångest, kan ha nytta av att skriva ned sin största skräck, det värsta sjukdomsscenario man kan tänka sig, och sedan läsa sin berättelse gång på gång på gång tills rädslan försvinner.
Jag brukar själv intala mig att ”jag faktiskt inte är synsk” när jag oroar mig för någonting, och nu när jag har nedtecknat mina värsta katastroftankar (det heter så, på psykologspråk i böcker) i detalj borde ju sannolikheten att jag har gissat rätt på vad som ska bli min undergång vara extremt låg.
Man dör inte av mat som någon har rört vid med otvättade händer, bara spyr lite, och om man bor i en storstad i ett I-land är man aldrig långt ifrån sjukvården som räddar en om man drabbas av en stroke eller plötsligt hjärtfel (vilket inte är särskilt vanligt i min ålder).
Ska låna ut boken till mina nervöst lagda kompisar och särskilt rekommendera kapitlet med skrivuppgiften.

(Och ju mer jag tänker på min egen rädsla för sjukdom, desto mer lutar jag åt att det egentligen är ett problem som ligger i att jag inte stänger öronen för ovälkomna ohövligheter, kommentarerna med kostråd och liknande som tenderar att hagla över människor som mig, som av någon anledning väcker avund med sina tursamma gener och goda vanor, när någon åskådare på håll blir så inihelveteuppöveröronenprovocerad och bara måste kläcka ur sig något om dold fetma, inflammationer i mat och att EvaEmma Andersson nog lever farligt och borde passa sig jäääävligt noga. Jag måste bli bättre på att ignorera sådant, eller i bästa fall klippa till tillbaka med några medlidande ord om att det måste vara tufft med den där ätstörningen, som tydligen sitter så djupt att personen i fråga till och med försöker sprida den till ointresserade runt omkring.)